Hur jobbar vi mer hoppfullt med papperslösa?

Elev: ”Jag vill bli kock.”
Jag: ”Mmm… Du vill läsa yrkesintroduktion mot kök- och servering.”
Elev: ”Va?”
Jag: ”Ja, du vill läsa kock.”
Elev: ”Mmm….”
Jag: ”Mmm… (…) Jag ser att du fyller 18 år snart… och… eh… [harkel] Det blir svårt.”

När känner du dig usel på ditt jobb? När du är dåligt påläst inför ett möte? Är tankspridd under en klasspresentation? I mitt fall känner jag mig riktigt dålig när jag sitter med papperslösa elever. Det finns sällan svängrum och flexibilitet i deras studie- och yrkesval – och mycket av arbetet går till att krysta eleverna till nästa instans, innan de blir för gamla.

En annan del av arbetet, betydligt mer ansträngande, är att bekräfta de stängda dörrarna: ”Nej, du kan inte läsa VVS på VUX”; ”Nej, du kan inte jobba eftersom du inte får vistas i landet legalt”; ”Du har fyllt 18 år och har inte 8 ämnen än så du kan tyvärr inte komma in på något yrkesprogram”. Vad eleven ska göra med informationen eller hur vi går vidare efteråt är en gåta.

Jag vet att det finns kryphål och för eleverna högst tveksamma vägar – men de är sällan konstruktiva och etisk försvarbara (även om eleverna sällan har andra alternativ). Som studie- och yrkesvägledare önskar jag givetvis att de papperslösa äldre eleverna hade fler legitima val, t.ex. möjligheten att byta utbildning när de väl påbörjat språkintroduktionen efter att de fyllt 18 år (givetvis i kombination med att de uppnått rätt behörighet). Det är mycket vi verksamma vägledare ser – som kan och bör ändras – men det är sällan vi kan göra något åt det.

Hoppfullhet genom mer kunskap
Visst vore det bra om vi vägledare som jobbar med papperslösa ungdomar rustas med mer kunskap om migrationsbestämmelserna och de mer legitima kryphålen? Vi bör exempelvis ha mer koll på bestämmelserna om arbetstillstånd. Den individuella studieplaneringen kan på så sätt, inom ramen av yrkesintroduktionen alternativt språkintroduktionen med yrkesinriktning rikta in sig på anställningsbarhet i en mer pragmatisk bemärkelse. Det vill säga: Inte bara mot ett jobb, utan även ett vitt sådant som kan leda till ett uppehållstillstånd.

Den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen kom att mynna ut i en mer restriktiv politik där vi kommer se fler avslag och därmed också fler papperslösa elever. Nu brinner det i knutarna! Vi vägledare behöver kompentensen om migrationsbestämmelserna mer än någonsin. Låt oss byta ut maktlösheten och frustrationen som många av oss känner mot kunskap om konstruktiva och hoppfulla vägar för våra papperslösa elever.

Vägledarfortbildning med inriktning mot migrationsteknikaliteter finns inte idag och uppstår inte av sig själv. Det kräver aktiv handling. På den grunden har jag bestämt mig för att undersöka möjligheten att skaka fram en [till att börja med] lokal fortbildning och/eller workshop om hur vi vägledare kan orientera oss i arbetstillståndsdjungeln. Ambitionen är att kunna presentera ett program i december för aktiviteter i januari/februari.

Kollegialt lärande även inom andra områden
Vi verksamma vägledare bör i större utsträckning organisera kollegialt lärande/fortbildning. Inte enbart gällande frågor om arbetstillstånd för papperslösa – utan även inom andra områden: Samtalsmetodik, SYV’ande i klassrummen, genomgång av nya förordningar etc. Och då syftar jag inte enbart på kollegor från samma huvudman, utan från hela Skolsverige. Det skulle vara varmt uppskattat om våra arbetsgivare gav oss det utrymmet – och aktivt uppmuntrade oss till det.

Kommentarer (4)

  1. Lotta Lindström skriver:

    Visst gör det ont när hoppet sviker p g a trista regler. Vi vill ju inte släcka drömmar utan väcka dem!

    • Volkan Serengil skriver:

      Jo, visst är det så Lotta! Det är lätt att man dras med, även om vi har en proffesionell fasad utåt.

  2. Karin Bolin skriver:

    Frustrationen är stor men jag tycker att det är tydlig information på Migrationsverkets sida. Problemet är väl att vi ser vad som skulle få en person gå framåt/komma på fötter men att det här glappet inte går att rå på genom olika blanketter och ansökningar. Det här med att arbetsgivare inte ger tiden, stämmer det egentligen? Jag hör vägledare säga att de inte får göra olika saker men när man pratar med samma skolledare, rektor etc. så uppmuntrar de oftast fortbildning och framåtanda bland sina anställda. Vi kanske borde träna på argumentation och motivation när det gäller vår egen yrkesrolls utveckling. Särskilt nu när det frågas -” vad gör egentligen syv”? ”Varför vet de inget om arbetsmarknaden”? etc.

  3. Volkan Serengil skriver:

    Hej Karin!

    Tack för dina funderingar och kommentarer!

    Regelverken och praxis är kanske inte så enkla och tydliga som man kan tro: Exempelvis var ryms de papperslösa eleverna i sajten? Måste de åka till deras ursprungsländer för att söka arbetstillstånd? Hur gör man när länderna förnekar att ungdomarna är medborgare i det landet (som i fallet Marocko)? Hur ser kryphålen ut för dessa elever? Om du har svar på frågorna kommer många av mina huvudvärk att försvinna.

    Gällande fortbildning etc. tror jag att det råder en obalans ute i SYV-Sverige. Vissa arbetsgivare ger generöst med utrymme till fortbildning – och t.o.m. aktivt uppmuntrar vägledarna att hitta aktiviteter (exempelvis genom en öronmärkt SYV-pott!). I mitt fall har jag en mycket generös rektor som låter mig köpa litteratur, gå på kurser – och t.o.m. studera på universitet på arbetstid. Andra vägledare jag känner till – tvingas ta tjänstledigt för att studera eller köpa SYV-litteratur för privata pengar. Och det är väl även allmänt känns att vägledare som har delad tjänst på två eller fler skolor oftast har det lite tuffare att hävda sin rätt till fortbildningar och/eller handledning?

    Jag håller absolut med dig om att vi måste stärka vårt varumärke. Jag har lyxen att ha två andra SYV-kollegor att stötta/stöttas av – samt en skola där kollegorna generellt är medvetna om vikten av SYV. Det har dock varit en lång väg dit + en rektor som backar en.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)