Ska ‘studie- och yrkesvägledare’ vara en skyddad titel?

Jag tror att nästan alla vägledare har stött på frågeställningen eller själv funderat kring om vår yrkestitel bör legitimeras. När jag resonerar för mig själv brukar jag landa i att frågan är knepig och framförallt svårgreppad: Är det en fråga om yrkesidentitet, kvalitetssäkring eller protektionism (d.v.s. för att hålla icke examinerade studie- och yrkesvägledare borta)? Vad är syftet med en legitimering och skulle det fylla en funktion?

Gällande kvalitetssäkringen bör egentligen en studie- och yrkesvägledarexamen räcka i sig själv. Det är rimligt att anta att en examen är ett legitimt kvitto på en genomgången utbildning – men det kräver givetvis att det finns en hög tilltro till lärosätena och kontrollfunktionerna.

Protektionismen ger mig sura uppstötningar. Det är en metod för exkludering och jag känner att jag inte bekväm med det. Visst, jag stör mig på människor som kallar sig själva för SYV – även om de inte är examinerade vägledare. Det ger mig dock ingen rätt att sätta mig över dem och jobba för att begränsa deras möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Nej. Det motsäger dock inte att jag tycker att titeln studie- och yrkesvägledare bör vara reserverad för oss som är examinerade inom området och här kan en legitimation uppfylla en viss funktion. Alla obehöriga bör helt enkelt benämnas och benämna sig själva som något annat – exempelvis assisterande/obehörig/olegitimerad SYV och helst något som inte innefattar studie- och yrkesvägledare/SYV i titeln.

Frågan om yrkeslegitimation handlar således om yrkesidentitet: Stoltheten i att vara studie- och yrkesvägledare. Jag är ändå osäker på om en yrkeslegitimation är den enda och rätta vägen för ett erkännande. Därför bör en auktorisation, likt socionomernas auktorisation, undersökas närmare. Är det något för oss och hur ska i så fall administrationen av auktorisationen se ut? Vilket organ ska hålla i det: LR, Sveriges vägledarförening eller kanske någon annan konstellation?

Det livsviktiga engagemanget

Glenn Rafors LR StudI helgen var jag på mitt fjärde och sista konvent som medlem av LR Stud, Lärarnas Riksförbunds studerandeförening. Helgens konvent satte punkt för tre års engagemang på nationell såväl som lokal nivå inom studerandeföreningen. Det har varit tre suveräna år. Jag har lärt mig massor och har vuxit som människa av de här åren. Det fackliga engagemanget har blivit en del av mig nu och jag ser fram emot att fortsätta mitt engagemang på nästa nivå i LR. Detta mitt sista konvent som studerandemedlem så hade jag dessutom den stora äran att vara där i egenskap av valberedning tillsammans med Malin Hellman. Det senaste året har vi ägnat åt att leta efter och fundera kring efterträdarna till den avgående styrelsen. Som en del i valberedningen har jag fått lite extra inblick och har fått ta del av en liten del av allt det engagemang, drivkraft och förändringsvilja som finns i en förening som LR Stud. Det har varit fantastiskt inspirerande och hoppingivande inför framtiden. Ert engagemang att göra skillnad för blivande studie- och yrkesvägledare och lärare smittar av sig. Jag vill även passa på att önska stort lycka till och grattis till den nya styrelsen för LR Stud. Jag är övertygad om att ni kommer göra många viktiga och bra saker tillsammans.

Samtidigt som jag gläds över det engagemang som jag ser i bland annat LR Stud oroas jag över att fackföreningar och politiska partier har allt svårare att rekrytera och bibehålla engagerade medlemmar. Den senaste tiden har jag funderat mycket på vikten av politiskt och fackligt engagemang för att bibehålla våra demokratiska strukturer i politiken och i arbetslivet. Nuvarande styrelseskick och relativt trygga arbetsmarknadsvillkor är inget vi kan ta för givet. Det är resultatet av mångårig politisk utveckling, facklig kamp och samverkan mellan arbetsmarknadens parter.

Ibland träffar man kollegor som uttrycker att ”facket gör inget för mig” eller att facket har spelat ut sin roll. Samma mönster tycks gå igen i de politiska partierna och kanske också inom andra typer av föreningar, såsom idrottsrörelsen. Många verkar tro att vi nått fram till historiens slut, att vi nu uppnått en sorts behagligt status quo och att saker och ting kommer att tuffa på av sig själv. Inget kan vara mer fel, tror jag. Vi måste ständigt fortsätta kämpa, samtala och samverka om vi vill behålla en högfungerande demokrati. Därför är denna text tänkt som en uppmuntran till alla som är fackligt och politiskt engagerade att fortsätta kampen med att bygga ett lite bättre samhälle, varje dag.

Några högst personliga tankar om fackligt engagemang.

Det är ett tungt och ibland frustrerande arbete, men samtidigt givande och utvecklande. Det fackliga arbetet handlar om att försöka ta ansvar och skapa förändringar utanför den personliga sfären. Det handlar om att försöka skapa bättre villkor för människor du kanske aldrig kommer att träffa, som ofta tycker att frukten av ditt arbete är ”för lite och för sent”. Att härda ut medan illa genomtänkta förslag blåser in från höger och vänster. Att behöva bråka och argumentera internt och samtidigt visa enad front utåt. Framför allt så handlar det om att alltid befinna sig i opposition. För vi får inte vara nöjda. Det går alltid att göra saker och ting lite bättre. Skapa lite bättre förutsättningar.

Facket och andra former av föreningar där samtal och samarbete är centralt har det allt svårare att hitta engagerade människor. Samtidigt som det blir allt svårare för politiska partier och fackföreningar att rekrytera växer osäkerheten i stora delar av världen. Vi befinner oss just nu i en tid där fascismen är på frammarsch i flera länder, där den oreglerade och ibland totalt världsfrånvända kvartalskapitalismen och en finansmarknad som tappat kopplingen till verkligheten skapat en sorts ”hela havet stormar”-kapitalism på global nivå. Vi upplever just nu också en situation där folk av olika anledningar antingen flyr eller migrerar i en skala sällan skådad i den mänskliga historien. Ovanpå dessa händelser sker en robotisering och automatisering av flera sektorer och branscher i en takt som få verkar greppa de möjliga konsekvenserna av. I allt detta hörs lobbyister och opportunister ställa det ena märkliga kravet efter det andra. Som talande exempel kan nämnas debatten om de så kallade lågstatusjobben som ska ge mindre i lön än någon kan leva på. Det spelar väl ingen roll att vi har en galopperande bostadsbrist och ett allt mindre antal jobb som inte kräver åtminstone en eftergymnasial utbildning för att inte lätt ersättas av en maskin?

Det kan kanske tyckas märkligt för vissa att diskutera ovanstående frågor inom ett fackförbund för lärare och studie- och yrkesvägledare. Men det är det inte. Om vi släpper ifrån oss makten till korrumperade aktörer med egna särintressen så riskerar den mer än hundraåriga fackliga traditionens alla vinster och förtjänster snart att tyna bort. Genom debatt, diskussion, samverkan och ibland till och med strejk är vi alla med och skapar demokrati lite varje dag. Genom att komma samman och arbeta för gemensamma frågor kan vi samarbeta mot ett gemensamt mål oavsett politisk tillhörighet eller ideologisk uppfattning. Det är när vi möter varandra och diskuterar som vi skapar demokrati i vardagen. Vi kämpar för något som är större än oss själva.

Aldrig har det varit så viktigt med engagemang. Fortsätt kämpa för en liten bättre värld tillsammans. Var för alltid engagerad hellre än likgiltig.

Avslutningsvis

Jag vill avsluta det här inlägget med en personlig hälsning till Lärarnas Riksförbunds studerandeförening:

Hej då LR Stud, tusen tack för de här åren! Det har varit fantastiskt. Verkligen! Vi ses när ni blivit ”stora”.

// Glenn Rafors

Kan mer och bättre studie- och yrkesvägledning bredda gymnasievalet?

Enligt internationell jämförelse är Sverige ett jämställt land, där vi känner oss också trygga och har en stor tilltro till samhällssystemet och varandra.

Kulturvärden

Kulturkartläggning från World Values Survey. Foto: World Values Survey/IFFS

Arbetslivsforskning pekar på att det enbart finns fördelar med arbetsplatser med stor mångfald (ålder, kön, kultur mm). Det skapar positiv arbetsmiljö och hög produktivitet osv.

Det är då märkligt att vi ändå är så konservativa i våra studie- och yrkesval.

Se här hur gymnasievalet, valet av högskoleutbildning och yrkesval såg ut enligt På tal om kvinnor och män 2014 (SCB):

gymnasieval högskolevalyrkesval

Det är viktigt att eleverna fattar sina egna beslut och att vi studie- och yrkesvägledare påverkar dessa beslut så lite som möjligt. Därför måste eleverna ges möjligheter att utforska sina valalternativ ordentligt om de ska kunna få ett beslutsunderlag som gör att besluten blir grundliga och så korrekta som möjligt.

Felval kostar både individen och samhället en massa pengar och besvär.

Enligt studie- och yrkesvägledarnas etiska riktlinjer är vägledning är en processinriktad verksamhet som ska underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och bidra till en bättre livsplanering. För en del människor finns ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Vägledarnas arbete kan beskrivas utifrån några exempel på vägledningssökandes frågeställningar och behov.

  • Att hitta information – svårt att överblicka, många alternativ
  • Att fatta beslut – valångest, svårt att avväga, vågar inte välja bort
  • Att få hjälp på vägen – avstämning, behov av samtal och stöd
  • Att skapa motivation – Hur går jag vidare? Hur ser jag framåt?
  • Att förstå sig själv och livet – vem är jag
  • Att bli bekräftad – få professionell återkoppling

Vägledarnas yrkesetik utgår från de etiska värden som kan härledas ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s resolution om vägledning 9286/04 samt ILO:s konvention nr 142 om yrkesvägledning. Vår verksamhet regleras också av Skolverkets allmänna råd Arbete med studie- och yrkesvägledning (2013). Elevens behov av studie- och yrkesvägledning utgår från elevens förutsättningar där eleven ska:

  • Bli medveten om sig själv
  • Bli medveten om olika valalternativ, t ex utbildningar och yrken
  • Bli medveten om relationen mellan sig själv och valalternativen
  • Lära sig fatta beslut Lära sig genomföra sina beslut

Valångesten ser olika ut för olika elever, för en del elever är valet självklart medan valet för andra står mellan två eller flera gymnasieprogram eller gymnasieskolor

Elevernas gymnasieval i Sverige kritiseras för att följa traditionella mönster. Det är få elever som gör otraditionella gymnasieval. Ytterst få killar går på vård och omsorgsprogrammet och få tjejer går på bygg och anläggningsprogrammet.

Det är dålig synkronisering mellan vad eleverna väljer och hur arbetsmarknaden ser ut, just nu utbildas för många stylister och för få plåtslagare till exempel.

Jag upplever att gymnasievalet inte bara är ett val av utbildningsväg utan också ett socialt val där man väljer de kompisar man vill umgås med och känner störst gemenskap med.

Jag har under de senaste åren varit på grundskolor där jag varit en dag i veckan och haft informationer klassvis och individuella samtal med 9orna. Det har varit svårt att räcka till för alla 9orna och det har känts svårt att etablera bra samarbete med deras lärare när man inte fått mer tid till sitt förfogande.

Undrar om införandet av en ämnesövergripande kurs som t ex arbetsmarknadskunskap skulle sätta fart på lärarna i skolan, få dem att förstå att studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse är hela skolans ansvar. Inte bara den enskilde studie- och yrkesvägledarens.

// Lotta Lindström

Studievägledning – för vems skull?

Följande rubrik är hämtad från det senaste avsnittet av Skolministeriet från UR, som belyser och granskar aktuella skolfrågor. Man visar på hur studie- och yrkesvägledare ibland kläms mellan mostridiga intressen. Är studie- och yrkesvägledning enbart till för eleverna, eller också för de branscher (med dess olika intresseorganisationer) som skriker efter personal? Hur ska man väga individens drömmar mot samhällets krassa behov av utbildad arbetskraft på rätt plats? Detta var ett par av de frågor som ställdes under programmet.

Trenden att ungdomar väljer bort yrkesprogrammen och att flera yrkesprogram fått lägga ner, ligger bakom aktualiserandet av dessa frågor. För trots löften om arbete efter avslutad utbildning, väljer eleverna bort vissa program. Från industrin menar man att ungdomarna har en felaktig blid av såväl arbetsuppgifter som arbetsvillkor. Från näringslivet hörs röster som menar att studie- och yrkesvägledarna behöver ha en bättre insyn i arbetslivet och dess villkor, för att kunna ge eleverna en bättre guidning. Det finns starka åsikter som emellanåt gör sig gällande om hur studie- och yrkesvägledarna ska sköta sitt jobb, där kompetensförsörjningen är det viktiga.

Fenomenet är i och för sig ingenting nytt. Under alla mina år som studie- och yrkesvägledare har jag då och då fått känna av andra aktörers synpunkter och förväntningar på min yrkesroll. Men i takt med att eleverna i allt högre utsträckning flyr vissa utbildningar, kommer alltfler röster och åsikter i dagen. Och det är inte egentligen inte särskilt förvånande. Det finns olika perspektiv på detta beroende på vems intressen man företräder och vilka utgångspunker man har.

Vårt perspektiv ligger på att genom vägledning hjälpa den sökande att komma fram till vad hon/han vill studera och så småningom arbeta med. Det handlar om att se och förstå sig själv, om de valalternativ som finns och relationen mellan sig själv och alternativen. Detta för att komma fram till och kunna genomföra ett beslut. Allt det här har ett individperspektiv. Vår roll är på det viset inte att tillse att olika branscher får den arbetskraft de behöver. Däremot har vi en uppgift i att försöka medvetandegöra/klargöra för den enskilde om konsekvenserna om olika val. I detta ligger bland annat frågan om arbetsmarkandens geografi.

Jag förstår dock det problem man från arbetsliv och näringsliv sätter fingret på, där det råder en ökande obalans på arbetsmarknaden. Frågan är hur vi ska/kan/bör agera som studie- och yrkesvägledare. Det kan knappast vara vår uppgift att tala om för ungdomar vad de ska välja. Och även om vi hade en sådan uppgift, skulle det knappast göra någon skillnad. Ett samhälle där vi kunnat se en radikalisering av utrymmet för fri handlingsfrihet, där det ena valet och beslutet efter det andra förlagts till den enskilde individen. Ett sådant tydligt exempel är skolvalet. Och nu menar jag inte valet av program utan just valet av själva skolan. Valet av skola har i flera fall kommit att bli viktigare än valet av program/utbildning. Det faktum att det råder konkurrens om eleverna, bidrar dessutom till att spä på marknadsföringsmetoderna för att locka till sig elever. Inte så sällan lyfts DET fram, som egentligen är en mindre del av utbildningsinnehållet, som mer slår an en klang av lustfylldhet och glättighet.

För att komma tillrätta med obalansen som råder på arbetsmarkanden och som delvis är en följd av hur skolsystemet ser ut, krävs många saker. Jag vare sig vill eller kan göra anspråk på att ha ett facit till frågans komplexitet, men lägger fram ett par tankar jag anser vara viktiga att beakta. Någon form av dimensionering av utbildningsplatserna måste genomföras. Det kräver dock att man återgår till en reglering, där valfrihetsreformen måste omprövas och förändras. Är man beredd att göra en sådan förändring? Vi behöver också få till stånd en studie- och yrkesvägledning som löper genom hela skolsystemet, för att ge barn och ungdomar en chans att se, lära och förstå olika yrken och dess innehåll. Vi hararbetslivet/näringslivet med oss i detta, Allmänna råd m.m. Detta till trots sker alltför lite och alltför långsamt. Hur många droppar till krävs för att urholka stenen?

 

Lena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur jobbar vi mer hoppfullt med papperslösa?

Elev: ”Jag vill bli kock.”
Jag: ”Mmm… Du vill läsa yrkesintroduktion mot kök- och servering.”
Elev: ”Va?”
Jag: ”Ja, du vill läsa kock.”
Elev: ”Mmm….”
Jag: ”Mmm… (…) Jag ser att du fyller 18 år snart… och… eh… [harkel] Det blir svårt.”

När känner du dig usel på ditt jobb? När du är dåligt påläst inför ett möte? Är tankspridd under en klasspresentation? I mitt fall känner jag mig riktigt dålig när jag sitter med papperslösa elever. Det finns sällan svängrum och flexibilitet i deras studie- och yrkesval – och mycket av arbetet går till att krysta eleverna till nästa instans, innan de blir för gamla.

En annan del av arbetet, betydligt mer ansträngande, är att bekräfta de stängda dörrarna: ”Nej, du kan inte läsa VVS på VUX”; ”Nej, du kan inte jobba eftersom du inte får vistas i landet legalt”; ”Du har fyllt 18 år och har inte 8 ämnen än så du kan tyvärr inte komma in på något yrkesprogram”. Vad eleven ska göra med informationen eller hur vi går vidare efteråt är en gåta.

Jag vet att det finns kryphål och för eleverna högst tveksamma vägar – men de är sällan konstruktiva och etisk försvarbara (även om eleverna sällan har andra alternativ). Som studie- och yrkesvägledare önskar jag givetvis att de papperslösa äldre eleverna hade fler legitima val, t.ex. möjligheten att byta utbildning när de väl påbörjat språkintroduktionen efter att de fyllt 18 år (givetvis i kombination med att de uppnått rätt behörighet). Det är mycket vi verksamma vägledare ser – som kan och bör ändras – men det är sällan vi kan göra något åt det.

Hoppfullhet genom mer kunskap
Visst vore det bra om vi vägledare som jobbar med papperslösa ungdomar rustas med mer kunskap om migrationsbestämmelserna och de mer legitima kryphålen? Vi bör exempelvis ha mer koll på bestämmelserna om arbetstillstånd. Den individuella studieplaneringen kan på så sätt, inom ramen av yrkesintroduktionen alternativt språkintroduktionen med yrkesinriktning rikta in sig på anställningsbarhet i en mer pragmatisk bemärkelse. Det vill säga: Inte bara mot ett jobb, utan även ett vitt sådant som kan leda till ett uppehållstillstånd.

Den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen kom att mynna ut i en mer restriktiv politik där vi kommer se fler avslag och därmed också fler papperslösa elever. Nu brinner det i knutarna! Vi vägledare behöver kompentensen om migrationsbestämmelserna mer än någonsin. Låt oss byta ut maktlösheten och frustrationen som många av oss känner mot kunskap om konstruktiva och hoppfulla vägar för våra papperslösa elever.

Vägledarfortbildning med inriktning mot migrationsteknikaliteter finns inte idag och uppstår inte av sig själv. Det kräver aktiv handling. På den grunden har jag bestämt mig för att undersöka möjligheten att skaka fram en [till att börja med] lokal fortbildning och/eller workshop om hur vi vägledare kan orientera oss i arbetstillståndsdjungeln. Ambitionen är att kunna presentera ett program i december för aktiviteter i januari/februari.

Kollegialt lärande även inom andra områden
Vi verksamma vägledare bör i större utsträckning organisera kollegialt lärande/fortbildning. Inte enbart gällande frågor om arbetstillstånd för papperslösa – utan även inom andra områden: Samtalsmetodik, SYV’ande i klassrummen, genomgång av nya förordningar etc. Och då syftar jag inte enbart på kollegor från samma huvudman, utan från hela Skolsverige. Det skulle vara varmt uppskattat om våra arbetsgivare gav oss det utrymmet – och aktivt uppmuntrade oss till det.

Försvinner jobben? Om matchning i den andra maskinåldern.

Jag har ända sedan Almedalsveckan 2014, där jag besökte ett seminarium om den pågående automatiseringen, digitaliseringen och robotiseringen av arbetsmarknaden, nästan dagligen gått runt och tänkt på hur det som kallas den andra maskinåldern har potentialen att drastiskt förändra den överblickbara framtiden. Av de jobb som finns i dagsläget förväntas drygt hälften av dessa kunna utföras helt utan mänskliga händer inom en period av 20 år. Anledningen är att den teknik vi har omkring oss nu blivit såpass sofistikerad att den kan ersätta oss inom en lång rad områden. Vi befinner oss precis i startgroparna av en era där teknikutvecklingen förväntas accelerera i en allt högre hastighet och till ett allt lägre pris. Vi kan förvänta oss smartare mjukvara, effektivare industrirobotar, digitala lösningar och självkörande transporter. Den mänskliga arbetskraftens närvaro blir allt mer irrelevant i bransch efter bransch. Mitt intresse för området (läs besatthet) kulminerade nu under våren då jag tillsammans med Maria Berglund skrev ett examensarbete på temat. Matchning i den andra maskinåldern – en studie om matchning, missmatchning och arbetslöshet på en arbetsmarknad i snabb förändring.

 

Matchningsbegreppet

Matchning är ett hett begrepp som ofta efterfrågas bland politiker och i näringslivet. Vad och vem som ska matchas och hur det ska gå till brukar vara mer oklart, men generellt så kan man säga att matchningsbegreppet handlar om hur pass väl allokeringen på arbetsmarknaden fungerar. Det är alltså ett mått på hur effektivt arbetsmarknaden matchar ihop arbetskraft med arbetstillfällen. Begreppet innehåller två dimensioner. Den första behandlar hur pass väl matchningen mellan individen-arbetsmarknaden fungerar vad gäller förmågor, färdigheter och kompetenser. Den andra dimensionen av begreppet är att bristen på matchning ökar arbetslösheten. I en värld där allt fler yrken och arbetsuppgifter förväntas tas över av robotar och mjukvara skulle en bättre matchning mellan arbetskraft och arbetsmarknad hypotetiskt sett kanske kunna lindra de negativa effekter som en storskalig utslagning av stora delar av arbetskraften från arbetsmarknaden kan komma att innebära.

 

Studien

Studien inleds med ett fördjupande och teoretiskt förankrat kontextkapitel kring den andra maskinåldern och hur detta skapat en arbetsmarknad i allt snabbare förändring där teknologisk arbetslöshet förväntas öka. Detta följs sedan med en genomgång kring vad begrepp som matchning och missmatchning innebär i ett individ- och arbetsmarknadsperspektiv.

I vår studie identifierade vi tre yrkesgrupper som kan sägas arbeta med vägledande arbetsuppgifter inom tre olika verksamhetstyper, arbetsförmedling, jobbcoaching och studie- och yrkesvägledning för vuxna. Vi gjorde en intervjustudie där vårt syfte bland annat var att få en förståelse för hur våra respondenter betraktade matchning som fenomen, vad de ansåg vara en lyckad matchning, vilken roll matchningen spelar för en individs anställningsbarhet och hur de såg på matchningsinsatser vid en snabb förändring av arbetsmarknaden. Vi ställde också frågor kring huruvida de upplevde att deras klienter drabbats av teknologisk arbetslöshet i någon märkbarbar utsträckning.

Våra resultat innebar bland annat att behovet av matchning förväntas öka i takt med att arbetsmarknadens krav skruvas upp och konkurrensen om jobben hårdnar, att kraven på formell kompetens för att bli anställd ökar, att insatser måste till för att skapa intresse för framtidsbranscher och att en bättre dimensionering mellan arbetsmarknadens behov och utbildningssystemens utbud måste komma på plats. Graden av valfrihet vad gäller studier sågs som ett problem då det idag är lätt att gå in i utbildningar som mycket sällan leder till jobb, något som många studenter inte inser förrän efter studietiden är förbi. Marknadsföring och ogenomtänkt ekonomisk styrning för högskolornas kursutbud att bedriva studier gentemot närmast ”döda” arbetsmarknader skapar en situation som blir svår att överblicka för den enskilde studenten.

 

Matchning och för vem? – Matchningsskalan

I studien presenterar vi också en preliminär modell för att bättre kunna diskutera kring matchningens roll och vem den är till för. Inom modellen definierar vi matchning enligt följande: Att para ihop en individ med ett yrke eller en utbildning. Detta kan ske utifrån samhällets behov eller utifrån individens önskemål. Matchning sker utifrån olika delar av matchningsskalan (se nedan), som sträcker sig från totalt auktoritär till total frihet.

Matchningsskalan

Matchning med fokus helt på samhällets behov ligger längst till vänster i skalan, här placeras en individ helt enkelt på en plats där samhället finner det nödvändigt. På den andra änden av skalan går individens behov helt före samhällets behov, individen väljer och vrakar efter eget tycke och smak och samhällets roll blir att skapa utrymme för dessa individer att försörja sig. I vår studie argumenterar såväl våra respondenter som vi som författat arbetet för att här måste finnas en balans mellan de olika behoven. Hur denna balans mellan intressenter ska kunna upprätthållas på en arbetsmarknad där allt fler branscher automatiseras, digitaliseras och robotiseras är en intressant och utmanande fråga att hantera framöver.

 

Vad innebär det för personal med vägledande arbetsuppgifter?

Är det så att arbetsförmedlare, jobbcoacher och studie- och yrkesvägledare måste börja ta större hänsyn till förväntade framtida arbetsmarknadsbehov i den dagliga verksamheten. Finns det en risk att vi bidrar till att skapa en större missmatchning och obalans på arbetsmarknaden om vi inte lägger mer fokus på att skapa balans mellan individuella önskemål och arbetsmarknadens behov? Personligen tror jag att individualisering, valfrihetsreformer och bristande dimensionering i utbildningssystemen lett till att missmatchningen ökat och att detta riskerar att förvärra arbetslösheten ytterligare i takt med att många yrken rationaliseras bort. Vi kan inte lägga allt ansvar för att ”välja rätt” på enskilda individer. Samhället måste skapa strukturer där det blir enklare att matcha personligt intresse mot reella chanser till försörjning. Hur det ska gå till är svårt att svara på, men det måste till en större medvetenhet bland politiker, arbetsmarknadens parter och allmänheten om att en strukturomvandling av arbetsmarknaden är på väg med stormsteg. Det enda man kan veta med säkerhet är att förändring kommer, och då gäller det att vara förberedd.

 

// Glenn Rafors

Studien kan laddas ned och läsas utan kostnad här

 

Studie- och yrkesvägledningens moment 22 – vi missmatchar istället för att matcha..

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Vägledarkalendariekonferensen 2015-05-21 om yrkesutbildning med inbjudna gäster från restaurangbranschen och Stockholms Hotell- och Restaurangskola, VVS-branschen och Vård- och omsorgsprogrammet på Tullinge gymnasium samt utställare från lite olika branscher. Alla inbjudna gester representerar branscher med akut och långvarigt rekryteringsbehov.

Alla vädjar till oss studie- och yrkesvägledare att vi ska informera eleverna om att de har stora behov framtida arbetskraft. De verkar tro att det räcker med att denna information ska gå ut till elever i 9an när de ska välja till gymnasiet. Vi som är vägledare inser att det är för sent att uppmuntra elever att välja yrkesprogram i 9an, eleverna har ofta bestämt sig innan dess. Elever är känsliga för vad föräldrar vill, vad lärare säger och inte minst vad som sägs i media. Säger lärarna att eleven har lite för bra betyg för yrkesprogram (jag vet….det finns nån sorts fördom om att man ska ha låga betyg om man ska vara intresserad av yrkesprogram!?) så suger ofta föräldrarna stolt i sig av detta och håller med om att ett studieförberedande/högskoleförbererande program är nog det rätta för barnet. Dess utom har vi haft en skolminister som upprepade gånger sagt i media att alla inte vill (eller bör?) gå på högskolan vilket tolkats att det inte går att få grundläggande behörighet från yrkesprogram och en rad andra missförstånd.

 

bristyrken 2

Många kommuner börjar dra öronen åt sig vad gäller PRAO och andra arbetar hårt för att hitta goda ersättare till PRAO t ex Skola-Arbetlivsprojekt i form av Skolverkskurs eller tillsammans med t ex Skolsamverkan. Arbetsmiljöverket har skärpt reglerna för Skolans systematiska arbetsmiljöarbete vilket påverkat förutsättningarna för bl a PRAO. Vi vet att PRAO är en viktig ögonöppnare för elever, de får ofta en ovärderlig inblick i arbetslivet och i ett yrke och detta kan ibland vara direkt avgörande för gymnasievalet, särskilt valet av yrkesprogram. Det är ibland jättefrusterande när vissa branscher inte riktigt vill öppna dörren för PRAO eller jobbskuggning p g a rigida säkerhetsregler. Då gå eleverna miste om värdefulla intryck som skulle kunnat leda till intresse för just ett visst yrke (med eller utan akut rekryteringsbehov!?).

 

gymnasiet

Många elever i 9an vet inte vad det är som de vill bli när de blivit stora d v s tagit studenten, det är därför de väljer brett t ex Samhällsvetenskapsprogrammet eller Ekonomiprogrammet alternativt Teknikprogrammet. Att vara en elev från en liten (och ibland fattig kommun) kan slå hårt mot deras framtidsdrömmar. Går man ut med halvbra betyg från Samhällsvetenskapsprogrammet och inte kommer in på populära högskoleutbildningar och inte orkar ha ett halvtråkigt jobb hur länge som helst är risken stor att man får ett nej från komvux om man söker en yrkesvuxutbildning fast det leder till ett brist yrke.

 

Valet i 9an har kommit att bli ett så avgörande val på ett sätt som saknar motstycke. Det krä-ver att eleverna är fullständigt valkompetenta d v s har fått och förstått informationen om ALLA valalternativ d v s alla yrken i Sverige man kan utbilda sig till och alla utbildningar som finns och att man kan rationellt jämföra och värdera informationen för det välgrundade beslutet. Detta tror jag knappast att 15-16åringar är kapabla till. Därför skjuter många elever beslutet framför sig genom att välja brett. Jag ser en tragisk missmatchning mellan en arbetsmarknad som skriker efter folk som också är delvis sluten för PRAO och annan praktik för barn och unga i skolan, vilket leder till informationsmiss. Gymnasieskolor som inte fyller sina yrkesprogramsplatser (och risterar inte komma igång p g a för få sökande) på vissa håll i landet eller har överfulla yrkesprogram på andra håll som gör att 9or kanske ger ut chansen att ens söka dit. Svårt att som vuxne få möj-lighet till yrkesutbildning på gymnasial nivå. Jag tror att det går att råda bot på detta genom att bl a införa en statlig skolpeng för vuxna och genom att införa ämnet Arbetslivskunskap i grundskolan redan från F-klass upp till 9an.

 

//Lotta Lindström

Vad får man lön för?

Nu ska vi se vad vi hittar i lönekuvertet. Ja 2,5 procent här i Stockholm , inte lägst utan oftast som högst. Vet inte vad jag tycker om lönedifferentiering men ibland känns det orättvist.
Vad får man hög lön för som Studie och -yrkesvägledare?
Inte för att man tagit på sig en mängd olika arbetsuppgifter, det har jag lärt mig.
Att utveckla verksamheten ,genom tidigare uppsatta mål i skolans verksamhetsplan.
Då kan det rassla in en delpengar , eller kanske om man blir teamledare.
Då kommer vi tillbaka till att det blir svårt om man inte har en heltidstjänst.
Nu försöker vi i Stockholms Syv-förening samla ihop en del arbetsbeskrivningar och se vad kärnan i vår verksamhet kan
vara, vilket det flesta av oss redan vet, men ändå behöver få det bekräftat av varandra.
Men sen skall vi diskutera lönekriterier, vad är det som gör ett gott vägledningsarbete egentligen?
Ska vi vara expert-syvare kanske? Jag anser att vi alla är experter på det vi arbetar med för tillfället. Var det Media programmet, så tog jag reda på allt om media branschens yrken. Var det särskola så lärde jag mig allt om Daglig verksamhet.
Sen har vi samtalsmetodiken.
Ingen annan kan den som vi. Så det borde vara ett högt stående mål att uppfylla för skolorna att erbjuda eleverna det.
De som inte har Syv -utbildning borde inte få våra tjänster. En anledning till krav på Syvexamen ,precis som
lärarlegitimation. Eller vi kanske ska ha vår egen legitimation.
Ja det ska bli spännande diskussioner framöver. Kanske utmynnar det i en motion till Föreningsmötet för forum för
Studie-och yrkesvägledare i december.
Hur diskuterar ni detta ute i landet,skulle vara intressanta att veta.

Vägledare i alla kommuner förenen eder

Vi är i jämförelse med många andra en tämligen liten yrkesgrupp. Detta till trots har vi en viktig funktion både i oss själva och i samarbete med andra. De allmänna råden föreskriver att studie- och yrkesvägledningen ska ske kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens hela skoltid. Orsaken till framväxten av en studie- och yrkesvägledning finner vi i 1900-talets samhällsutveckling.

I samband med urbaniseringen, den ekonomiska tillväxten och de politiska ambitionerna under 1900-talet, blev diskussionerna kring utbildningssystemet centrala. Samhällsutvecklingen krävde en progression inom yrkeskunnande och yrkesutbildning. När utbildning och arbete i samband med industrialiseringen kom att skiljas från varandra uppstod behovet av en offentlig vägledning. Man brukar räkna 1902 som vägledningens födelseår med amerikanen Franc Parsons som den moderna yrkesvägledningens fader. I Sverige kom yrkesorienteringen i fokus först på 1940-talet. Då inrättade man bland annat Statens arbetsmarknadskommission. Dessutom genomfördes den omfattande utredningen – Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Så småningom inrättades särskilda tjänster, yrkesvalslärarna, som skulle ansvara för undervisningen av studie- och yrkesorientering inom skolväsendet. Med Lgr 62 förs studie- och yrkesorientering in som en verksamhet för alla elever i skolan. Lite senare inträder syo-konsulenterna in som huvudansvariga för denna verksamhet, som inte har några andra arbetsuppgifter. 1992 inrättas en särskild examen för studie- och yrkesvägledare.

Syftet med studie- och yrkesvägledning är att ge eleverna goda förutsättningar att hantera frågor som rör val av studier och yrken. För att kunna göra väl underbyggda val och fatta väl övervägda beslut behöver eleverna stöd av en väl planerad studie- och yrkesvägledning som genomförs på ett professionellt sätt.

Flertalet av oss arbetar inom skolan. Många aktörer har under de senaste åren talat om vikten av denna verksamhet. Ändå har vi svårt att finna gehör för vår sak när det kommer till praktisk handling. Ekonomi är som alltid en orsak till detta. Men vi är också splittrade i vårt sätt att organisera oss. Det är självklart upp till var och en att välja vilken facklig organisation man vill tillhöra. Det är dock min fasta övertygelse att en liten yrkesgrupp som vår har allt att förlora på att här inte stå enade. När vi blir en liten yrkesgrupp bland många andra betydligt större, finns inte intresse att driva specifika frågor som rör studie- och yrkesvägledare som kollektiv. Även om du kan få en personlig hjälp som är likvärdig i flertalet förbund saknas lobbying och arbetet med våra specifika professionsfrågor.

Lärarnas Riksförbund är ett förbund för lärare och studie- och yrkesvägledare, med fokus på just våra yrkesgruppers intressen. Ja jag vet, vi är få i förhållande till lärarna, och våra frågor tenderar att hamna i skuggan av dessa. Men vilket annat förbund har en särskild förening för studie- och yrkesvägledare? En förening som arbetar med att driva dessa frågor både inom och utanför förbundet. En förening där vi alla på lokal nivå har möjlighet att vara en del i en större helhet. Om vi ska kunna ge kraft åt våra frågor måste vi som studie- och yrkesvägledare ta plats och engagera oss i det fackliga arbetet.  Det är vi själva som kan redogöra för vår arbetssituation, brister och konsekvenser därav. Hur många fackliga förtroendeuppdrag besitts av studie- och yrkesvägledare? Vad gör vi/du/jag för att bli delaktiga i den fackliga kampen?

Jag vet att vi är beroende av ekonomiska förutsättningar, makthavare och förtroendevalda. Det finns saker vi inte kan råda bot på och det finns det som är svårt att förändra. Men låt oss göra vad vi kan! Hur långt det räcker vet vi inte förrän vi faktiskt klivit upp på barrikaderna och fyllt tomrummet.

Studie- och yrkesvägledare därute i vårt avlånga land, kom med och bidra med din kunskap och ditt engagemang! Bilda lokalföreningar! Välj ombud för studie- och yrkesvägledarna! Delta i det fackliga arbetet! Vi behöver varandra!

Lena

 

Engagerad hellre än likgiltig

Det studerandefackliga årets höjdpunkt är här! Lärarnas Riksförbunds studerandeförening håller i helgen sitt årliga konvent. Där ska föreningens medlemmar staka ut riktningen för det kommande året och välja en ny central styrelse som ska leda föreningens viktiga arbete fram till nästa konvent.

Glenn talar på konventet i Uppsala våren 2014

I dagarna tre ska vi diskutera, debattera och votera. Men viktigast av allt, så ska vi engagera! LR studs motto är ”engagerad hellre än likgiltig”, och det är ett kärnvärde som vi håller högt inom föreningen, en källa till stolthet.

Detta blir mitt tredje konvent. Mitt sista som heltidsstudent. I juni tar jag min examen och tar då klivet upp till fullvärdig medlem i vad vi skämtsamt brukar kalla vuxen-LR. Jag har under de två senaste åren haft den stora förmånen att vara en del av denna fantastiska förening. Jag har suttit ett år som ledamot i den centrala styrelsen och två år som vice ordförande för den lokala studerandeföreningen i Göteborg. Jag är så glad att jag tog chansen att engagera mig tidigt under min studietid. Jag har lärt mig så mycket som jag annars skulle gått miste om. Mitt engagemang i LR stud har på många sätt förgyllt min studietid och skapat minnen för livet.

LR studs centrala styrelse 2013-2014

LR studs centrala styrelse 2013-2014

Det mest fantastiska med LR stud är, enligt mig, hur vi med totalt olika bakgrunder, politiska tillhörigheter och vitt skilda personligheter ändå kan enas under gemensam flagg. Vi delar ett mål tillsammans. Det målet är rätten till att få utöva våra respektive professioner på bästa sätt. För vår egen skull, för samhällets skull och framför allt för elevernas skull. Vi vill få möjligheten att landa i vår yrkesroll. Vi vill inspirera och motivera eleverna till lärande.

Som lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter vet vi hur viktigt det är att lägga grunden för det livslånga lärandet, och vi kämpar för att ge framtida generationer en bra och kvalitativ utbildning. En bra utbildning för den enskilde innebär förutom högkvalitativ undervisning också tillgång till en studie- och yrkesvägledning värd namnet. Där är det en lång väg kvar att vandra, men jag tror att vi i LR stud har lagt en bra grund för det framtida samarbete våra två professioner kommer att behöva ha i framtiden om vi någonsin ska få studie- och yrkesvägledningen att betraktas som hela skolans ansvar.

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Panelsamtal om vägledning med Malin Regnell, Glenn Rafors och Anders Lovén

Målsättningen om att studie- och yrkesvägledningen ska betraktas som hela skolans ansvar är en nyckelfråga för att våra elever ska kunna utveckla det som på vägledarspråk kallas valkompetens. Vi vet genom forskningen att unga människor som saknar valkompetens och en bra grundläggande utbildning riskerar ett riktigt skitliv på arbetsmarknaden. I det här avseendet är vi två av de viktigaste yrkesgrupperna i samhället. Vi kan hjälpa människor att hitta motivation, självinsikt och de kunskaper de behöver inför vuxenlivet. LR stud har på många sätt varit en förebild för hur vägledningsfrågorna lyfts upp på den dagliga agendan. Jag är stolt och tacksam över föreningens arbete att alltid lyfta fram även dessa frågor så fort tillfället ges. Detta viktiga arbete hoppas jag ska föras vidare och utvecklas ytterligare av den tillträdande centrala styrelsen.

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud på picknick i Almedalsparken med Gustav Fridolin 2014

LR stud är inte bara en trevlig förening för interna diskussioner. Föreningen är duktig på att skapa medial genomslagskraft, driva påverkansarbete och skapa opinion. LR stud ser till att synas och vara på plats där det behövs. Föreningen finns på plats bland annat i Almedalen, under Stockholm Pride och publicerar debattartiklar i media. Jag har under min tid i föreningen känt en väldig stolthet och glädje över att vår förening tas på allvar av politiker, makthavare och opinionsbildare. En konsekvens av mitt studerandefackliga engagemang har varit möjligheten att skriva här på lrbloggar.se och jag gör mitt bästa för att skapa diskussioner och intresse för vägledarfrågor tillsammans med mina bloggande vägledarkollegor.

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Per Kornhall föreläste och signerade sin bok Barnexperimentet på LR studs höstkonferens 2013

Det är lätt att bli nostalgisk i konventstider. Det är en brytpunkt mellan vad som varit och vad som komma skall. Jag vill därför passa på att dela med mig av några av mina bästa minnen och upplevelser från min studerandefackliga tid.

Att ha fått möjligheten att träffa och lyssna till Per Kornhall, denna hjälte i skolsverige. Per Kornhall fick med sin bok Barnexperimentet mig att öppna ögonen för mycket av det som är fel i svensk skolpolitik. Det patos och den integritet som den mannen besitter är precis vad vi behöver i den svenska skoldebatten.

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Johan Kant i paneldebatt med bland annat Bo Jansson och Tomas Tobé under Almedalen 2014

Att få nöjet att lyssna till Johan Kant, mannen bakom En skola åt helvete, under en paneldebatt i Almedalen sommaren 2014.

Att som nyvald ledamot i den centrala styrelsen sitta förväntansfull och lite nervös på tåget inför det första styrelsemötet.

Att ha fått chansen att träffa och tala med politiker, opinionsbildare, föreläsare och debattörer.

Att få spela otrevlig, aggressiv och trotsig tonåring som vägrar att ge bort mobilen till LRs chefsjurist Kristina Rollbäck under en studerandefacklig grundkurs.

Att vid flera tillfällen få uppleva Helena Linges totalt hängivna rekryteringsmetoder. Alla ska med!

Att få ha upplevt Almedalen under det så kallade supervalåret 2014.

Att som studerandefacklig medlem känna ett starkt engagemang och intresse från moderförbundet.

AU LR stud Göteborg 2014-2015 - Glenn, Malin och Tim

AU LR stud Göteborg 2014-2015 – Glenn, Malin och Tim

Att få spendera så många roliga stunder tillsammans med min lokala studerandeförening.

Sist men absolut inte minst är glädjen över att få ha träffat och lärt känna så många fantastiska och engagerade lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenter. Jag har lärt mig så mycket genom att under de här åren resa runt i Sverige och diskutera frågor som är viktiga för vår framtid tillsammans med andra studenter. Jag kommer alltid känna tacksamhet, glädje och stolthet över mitt engagemang i LR stud. I djupet av mitt vägledarhjärta är jag för alltid engagerad hellre än likgiltig!

// Glenn Rafors

Engagerad hellre än likgiltig

Engagerad hellre än likgiltig