Bokmässan är alltid en intensiv upplevelse

Det finns en god avsikt till att vi som Syv forum förlägger ett styrelsemöte där varje år. Vi ska finnas med och representera Studievägledarna i LR:s monter på Svenska mässan och vi har även i uppgift att ordna en föreläsare. Det är lika spännande att vara med varje år. Förra året var Leif Andersson hos oss och föreläste. Leif behöver väl ingen närmare presentation då han figurerar på många fortbildningsdagar runt om i landet. Nu har han även i uppdrag att få lärare att förstå studie – yrkesvägledare.

I år valde vi att bjuda in Frida Wikstrand, som föreläste om sin bok ”Tala om arbetslivet-Normkritiskt tal om arbetslivet skolans ansvar”. Frida är beteendevetare och sociolog, och har tidigare jobbat på Malmö högskola med Syv utbildningen. Boken finns att ladda ner på skolverkets webbsida. Jag har publicerat ett 10 minuters klipp på Syv forums Facebooksida också.

Som studie- och yrkesvägledare kan man bli fascinerad av alla yrkesvägar som representeras på mässan. Man kunde b.la. få en bok signerad av Johan Ehrenbergs resa, som entreprenör som inte vill tjäna pengar men blivit expert på solenergi, Ingmar Stenmarks bok, där han är en av de kända -56 orna som nu också skildrats på TV eller som jag, få en bok signerad av David Lagercrantz nya bok, Millenium.

Dagen avslutades på tåget där jag hamnade bredvid en dam, när jag nämnde att jag var Studie och yrkesvägledare berättade hon om hela sitt yrkesliv för mig. Hon berättade att hon började som arkeolog, sen gick hon över till att vara museum chef och sen startade hon tidningen Riddarklubben från ett känt museum i staden, där hon dubbade små riddare. Hon kallades Drottning Margareta den tjocka och den feta. Det bjöd hon på, det verkar ha varit höjdpunkten i karriären. Är det inte underbart vårt yrke, när man får ta del av andra människors yrkesväg i livet.

Bokmässan är en intensiv upplevelse

Men det finns ett ändamål till att vi som Syv forum förlägger ett styrelsemöte där varje år.
Vi ska finnas med och representera Studievägledarna i LR :s monter ,vi skall också ordna en föreläsare . Lika spännande varje år, förra året blev det Leif Andergren. Behöver väl ingen närmare presentation då han figurerar på många fortbildningsdagar här i landet. Nu skall han få lärare att förstå studie – yrkesvägledare.
I år valde vi Frida Wikstrand som föreläste om sin bok. Tala om arbetslivet-Normkritiskt tal om arbetslivet skolans ansvar. Hon är beteendevetare och sociolog. Arbetat på Malmö högskola med Syv utbildningen där. Finns att ladda ner på skolverkets hemsida. Jag har lagt ett 10 minuters klipp på Syv forum på Facebook också.
Som Studievägledare kan man bli fascinerad av alla yrkesvägar de på mässan har. Man kunde få en bok signerad av Johan Ehrenbergs resa som entreprenör som inte vill tjäna pengar men blivit expert på solenergi. Ingmar Stenmark bok där han är en av de kända -56 orna som nu också skildrats på TV. Eller som jag fick signering av David Lagercrantz nya bok Millenium.
Dagen avslutades bredvid en dam på tåget hem, när jag nämde att jag var Studie och yrkesvägledare berättade hon om hela sitt yrkesliv för mig. Att till början varit arkeolog , sen museum chef, startat tidningen Riddarklubben från ett känt museum i staden, där hon dubbade små riddare. Hon kallades Drottning Margareta den tjocka och den feta. Det bjöd hon på, det verkade varit höjdpunkten i karriären. Är det inte underbart vårt yrke, när man får ta del av andra människors yrkesväg i livet.

Anette Svensson

Nytt läsår och nya utmaningar för studie- och yrkesvägledningen

Skolan har precis kommit igång efter sommarlovet och detta med en ordentlig rivstart må jag säga. Jag jobbar på en gymnasieskola med bl a ansvar för elever på IM introduktionsprogrammet och komvux. Gymnasieantagningen släpper antagningen ungefär samtidigt som skolorna börjar för att då ska skolorna själva anta elever som vill börja hos dem. Det är nästan alltid rörigt kring skolstart särskild på gymnasieskolorna. Elever har förhoppningar om att komma in på de skolor de inte kommit in på och vill därför byta. Det är främst studie- och yrkesvägledarna som då får hjälpa eleverna med att kontakta de skolor de vill komma in på för att ställa dem i köer eller för att se om eleverna kan få byta program på de skolor de kommit in på. Det blir många telefonsamtal och många mail hit och dit.

Lärarna vill gärna att skolstartskarusellen lugnar ner sig så fort det bara går, så att eleverna och lärarna äntligen kan få lite studiero. Detta är särskilt viktigt i nybörjarklasserna: 1or på nationella program och de nya eleverna på IM. Detta ökar trycket på oss studie- och yrkesvägledare att hjälpa dem att få till denna ordning så fort det bara går.

Skolstarten är en av årets tillfälliga toppar när det är hög arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare både de som jobbar på gymnasiet men även för dem som är på grundskolona. Till de andra topparna hör valet till gymnasiet i januari/februari och omvalet till gymnasiet i april/maj. I mars/april får gymnasiestudie- och yrkesvägledare många samtal med avgångselever som vill vidare till högre studier då sista ansökningsdag till högskolas hösttermin är 15 april.

Jag har noterat följande i min kalender: Gymnasiemässa i mitten av oktober, Vägledarkonferensen i slutet av oktober, SACOs studentmässa i mitten av november, gymnasievalet i januari/februari, omvalet till gymnasiet i april/maj och snart tillkommer datum för öppet hus på såväl gymnasieskolor som andra utbildningsanordnare som jag och mina studie- och yrkesvägledarkollegor kan tipsa våra elever om.

20160902_110345

Jag har fönster på min dörr så att man kan titta i och se vad jag gör vilket förstås strider mot att jag ska kunna leva upp till tystnadsplikten (eftersom jag anser att den även inkluderar möjligheten till att få komma till mig helt osett av andra). När jag inte är ute bland eleverna eller har inbokade samtal sitter jag ofta vid datorn och tillverkar eget informationsmaterial: Powerpointpresentationer och informationslappar inför klassvisa informationer om gymnasiet, sommarjobb mm. Annat som sker vid datorn är att kolla elevernas studieplaner, att dessa stämmer och att kvittera gymnasievalskvittenserna. Det är ganska mycket administration som studie- och yrkesvägledare håller på med och som vi inte riktigt är utbildade för. Vår utbildning har en lång och betydelsefull praktikperiod för att få träning och övning i vägledningssamtal. Samtalet är enligt oss kärnan i det vi ska göra, både individuella samtal och samtal i grupp. Tyvärr är det ofta detta som får stryka på foten då vår omgivning tycker att vi ska syssla med annat.

Årets utmaningar för mig är att få bedriva en vägledning som är inkluderande och normkritisk och har ett äkta elevfokus.

Ha det gott!

// Lotta Lindström

Ska ‘studie- och yrkesvägledare’ vara en skyddad titel?

Jag tror att nästan alla vägledare har stött på frågeställningen eller själv funderat kring om vår yrkestitel bör legitimeras. När jag resonerar för mig själv brukar jag landa i att frågan är knepig och framförallt svårgreppad: Är det en fråga om yrkesidentitet, kvalitetssäkring eller protektionism (d.v.s. för att hålla icke examinerade studie- och yrkesvägledare borta)? Vad är syftet med en legitimering och skulle det fylla en funktion?

Gällande kvalitetssäkringen bör egentligen en studie- och yrkesvägledarexamen räcka i sig själv. Det är rimligt att anta att en examen är ett legitimt kvitto på en genomgången utbildning – men det kräver givetvis att det finns en hög tilltro till lärosätena och kontrollfunktionerna.

Protektionismen ger mig sura uppstötningar. Det är en metod för exkludering och jag känner att jag inte bekväm med det. Visst, jag stör mig på människor som kallar sig själva för SYV – även om de inte är examinerade vägledare. Det ger mig dock ingen rätt att sätta mig över dem och jobba för att begränsa deras möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Nej. Det motsäger dock inte att jag tycker att titeln studie- och yrkesvägledare bör vara reserverad för oss som är examinerade inom området och här kan en legitimation uppfylla en viss funktion. Alla obehöriga bör helt enkelt benämnas och benämna sig själva som något annat – exempelvis assisterande/obehörig/olegitimerad SYV och helst något som inte innefattar studie- och yrkesvägledare/SYV i titeln.

Frågan om yrkeslegitimation handlar således om yrkesidentitet: Stoltheten i att vara studie- och yrkesvägledare. Jag är ändå osäker på om en yrkeslegitimation är den enda och rätta vägen för ett erkännande. Därför bör en auktorisation, likt socionomernas auktorisation, undersökas närmare. Är det något för oss och hur ska i så fall administrationen av auktorisationen se ut? Vilket organ ska hålla i det: LR, Sveriges vägledarförening eller kanske någon annan konstellation?

Det livsviktiga engagemanget

Glenn Rafors LR StudI helgen var jag på mitt fjärde och sista konvent som medlem av LR Stud, Lärarnas Riksförbunds studerandeförening. Helgens konvent satte punkt för tre års engagemang på nationell såväl som lokal nivå inom studerandeföreningen. Det har varit tre suveräna år. Jag har lärt mig massor och har vuxit som människa av de här åren. Det fackliga engagemanget har blivit en del av mig nu och jag ser fram emot att fortsätta mitt engagemang på nästa nivå i LR. Detta mitt sista konvent som studerandemedlem så hade jag dessutom den stora äran att vara där i egenskap av valberedning tillsammans med Malin Hellman. Det senaste året har vi ägnat åt att leta efter och fundera kring efterträdarna till den avgående styrelsen. Som en del i valberedningen har jag fått lite extra inblick och har fått ta del av en liten del av allt det engagemang, drivkraft och förändringsvilja som finns i en förening som LR Stud. Det har varit fantastiskt inspirerande och hoppingivande inför framtiden. Ert engagemang att göra skillnad för blivande studie- och yrkesvägledare och lärare smittar av sig. Jag vill även passa på att önska stort lycka till och grattis till den nya styrelsen för LR Stud. Jag är övertygad om att ni kommer göra många viktiga och bra saker tillsammans.

Samtidigt som jag gläds över det engagemang som jag ser i bland annat LR Stud oroas jag över att fackföreningar och politiska partier har allt svårare att rekrytera och bibehålla engagerade medlemmar. Den senaste tiden har jag funderat mycket på vikten av politiskt och fackligt engagemang för att bibehålla våra demokratiska strukturer i politiken och i arbetslivet. Nuvarande styrelseskick och relativt trygga arbetsmarknadsvillkor är inget vi kan ta för givet. Det är resultatet av mångårig politisk utveckling, facklig kamp och samverkan mellan arbetsmarknadens parter.

Ibland träffar man kollegor som uttrycker att ”facket gör inget för mig” eller att facket har spelat ut sin roll. Samma mönster tycks gå igen i de politiska partierna och kanske också inom andra typer av föreningar, såsom idrottsrörelsen. Många verkar tro att vi nått fram till historiens slut, att vi nu uppnått en sorts behagligt status quo och att saker och ting kommer att tuffa på av sig själv. Inget kan vara mer fel, tror jag. Vi måste ständigt fortsätta kämpa, samtala och samverka om vi vill behålla en högfungerande demokrati. Därför är denna text tänkt som en uppmuntran till alla som är fackligt och politiskt engagerade att fortsätta kampen med att bygga ett lite bättre samhälle, varje dag.

Några högst personliga tankar om fackligt engagemang.

Det är ett tungt och ibland frustrerande arbete, men samtidigt givande och utvecklande. Det fackliga arbetet handlar om att försöka ta ansvar och skapa förändringar utanför den personliga sfären. Det handlar om att försöka skapa bättre villkor för människor du kanske aldrig kommer att träffa, som ofta tycker att frukten av ditt arbete är ”för lite och för sent”. Att härda ut medan illa genomtänkta förslag blåser in från höger och vänster. Att behöva bråka och argumentera internt och samtidigt visa enad front utåt. Framför allt så handlar det om att alltid befinna sig i opposition. För vi får inte vara nöjda. Det går alltid att göra saker och ting lite bättre. Skapa lite bättre förutsättningar.

Facket och andra former av föreningar där samtal och samarbete är centralt har det allt svårare att hitta engagerade människor. Samtidigt som det blir allt svårare för politiska partier och fackföreningar att rekrytera växer osäkerheten i stora delar av världen. Vi befinner oss just nu i en tid där fascismen är på frammarsch i flera länder, där den oreglerade och ibland totalt världsfrånvända kvartalskapitalismen och en finansmarknad som tappat kopplingen till verkligheten skapat en sorts ”hela havet stormar”-kapitalism på global nivå. Vi upplever just nu också en situation där folk av olika anledningar antingen flyr eller migrerar i en skala sällan skådad i den mänskliga historien. Ovanpå dessa händelser sker en robotisering och automatisering av flera sektorer och branscher i en takt som få verkar greppa de möjliga konsekvenserna av. I allt detta hörs lobbyister och opportunister ställa det ena märkliga kravet efter det andra. Som talande exempel kan nämnas debatten om de så kallade lågstatusjobben som ska ge mindre i lön än någon kan leva på. Det spelar väl ingen roll att vi har en galopperande bostadsbrist och ett allt mindre antal jobb som inte kräver åtminstone en eftergymnasial utbildning för att inte lätt ersättas av en maskin?

Det kan kanske tyckas märkligt för vissa att diskutera ovanstående frågor inom ett fackförbund för lärare och studie- och yrkesvägledare. Men det är det inte. Om vi släpper ifrån oss makten till korrumperade aktörer med egna särintressen så riskerar den mer än hundraåriga fackliga traditionens alla vinster och förtjänster snart att tyna bort. Genom debatt, diskussion, samverkan och ibland till och med strejk är vi alla med och skapar demokrati lite varje dag. Genom att komma samman och arbeta för gemensamma frågor kan vi samarbeta mot ett gemensamt mål oavsett politisk tillhörighet eller ideologisk uppfattning. Det är när vi möter varandra och diskuterar som vi skapar demokrati i vardagen. Vi kämpar för något som är större än oss själva.

Aldrig har det varit så viktigt med engagemang. Fortsätt kämpa för en liten bättre värld tillsammans. Var för alltid engagerad hellre än likgiltig.

Avslutningsvis

Jag vill avsluta det här inlägget med en personlig hälsning till Lärarnas Riksförbunds studerandeförening:

Hej då LR Stud, tusen tack för de här åren! Det har varit fantastiskt. Verkligen! Vi ses när ni blivit ”stora”.

// Glenn Rafors

Kan mer och bättre studie- och yrkesvägledning bredda gymnasievalet?

Enligt internationell jämförelse är Sverige ett jämställt land, där vi känner oss också trygga och har en stor tilltro till samhällssystemet och varandra.

Kulturvärden

Kulturkartläggning från World Values Survey. Foto: World Values Survey/IFFS

Arbetslivsforskning pekar på att det enbart finns fördelar med arbetsplatser med stor mångfald (ålder, kön, kultur mm). Det skapar positiv arbetsmiljö och hög produktivitet osv.

Det är då märkligt att vi ändå är så konservativa i våra studie- och yrkesval.

Se här hur gymnasievalet, valet av högskoleutbildning och yrkesval såg ut enligt På tal om kvinnor och män 2014 (SCB):

gymnasieval högskolevalyrkesval

Det är viktigt att eleverna fattar sina egna beslut och att vi studie- och yrkesvägledare påverkar dessa beslut så lite som möjligt. Därför måste eleverna ges möjligheter att utforska sina valalternativ ordentligt om de ska kunna få ett beslutsunderlag som gör att besluten blir grundliga och så korrekta som möjligt.

Felval kostar både individen och samhället en massa pengar och besvär.

Enligt studie- och yrkesvägledarnas etiska riktlinjer är vägledning är en processinriktad verksamhet som ska underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och bidra till en bättre livsplanering. För en del människor finns ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Vägledarnas arbete kan beskrivas utifrån några exempel på vägledningssökandes frågeställningar och behov.

  • Att hitta information – svårt att överblicka, många alternativ
  • Att fatta beslut – valångest, svårt att avväga, vågar inte välja bort
  • Att få hjälp på vägen – avstämning, behov av samtal och stöd
  • Att skapa motivation – Hur går jag vidare? Hur ser jag framåt?
  • Att förstå sig själv och livet – vem är jag
  • Att bli bekräftad – få professionell återkoppling

Vägledarnas yrkesetik utgår från de etiska värden som kan härledas ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s resolution om vägledning 9286/04 samt ILO:s konvention nr 142 om yrkesvägledning. Vår verksamhet regleras också av Skolverkets allmänna råd Arbete med studie- och yrkesvägledning (2013). Elevens behov av studie- och yrkesvägledning utgår från elevens förutsättningar där eleven ska:

  • Bli medveten om sig själv
  • Bli medveten om olika valalternativ, t ex utbildningar och yrken
  • Bli medveten om relationen mellan sig själv och valalternativen
  • Lära sig fatta beslut Lära sig genomföra sina beslut

Valångesten ser olika ut för olika elever, för en del elever är valet självklart medan valet för andra står mellan två eller flera gymnasieprogram eller gymnasieskolor

Elevernas gymnasieval i Sverige kritiseras för att följa traditionella mönster. Det är få elever som gör otraditionella gymnasieval. Ytterst få killar går på vård och omsorgsprogrammet och få tjejer går på bygg och anläggningsprogrammet.

Det är dålig synkronisering mellan vad eleverna väljer och hur arbetsmarknaden ser ut, just nu utbildas för många stylister och för få plåtslagare till exempel.

Jag upplever att gymnasievalet inte bara är ett val av utbildningsväg utan också ett socialt val där man väljer de kompisar man vill umgås med och känner störst gemenskap med.

Jag har under de senaste åren varit på grundskolor där jag varit en dag i veckan och haft informationer klassvis och individuella samtal med 9orna. Det har varit svårt att räcka till för alla 9orna och det har känts svårt att etablera bra samarbete med deras lärare när man inte fått mer tid till sitt förfogande.

Undrar om införandet av en ämnesövergripande kurs som t ex arbetsmarknadskunskap skulle sätta fart på lärarna i skolan, få dem att förstå att studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse är hela skolans ansvar. Inte bara den enskilde studie- och yrkesvägledarens.

// Lotta Lindström

Studievägledning – för vems skull?

Följande rubrik är hämtad från det senaste avsnittet av Skolministeriet från UR, som belyser och granskar aktuella skolfrågor. Man visar på hur studie- och yrkesvägledare ibland kläms mellan mostridiga intressen. Är studie- och yrkesvägledning enbart till för eleverna, eller också för de branscher (med dess olika intresseorganisationer) som skriker efter personal? Hur ska man väga individens drömmar mot samhällets krassa behov av utbildad arbetskraft på rätt plats? Detta var ett par av de frågor som ställdes under programmet.

Trenden att ungdomar väljer bort yrkesprogrammen och att flera yrkesprogram fått lägga ner, ligger bakom aktualiserandet av dessa frågor. För trots löften om arbete efter avslutad utbildning, väljer eleverna bort vissa program. Från industrin menar man att ungdomarna har en felaktig blid av såväl arbetsuppgifter som arbetsvillkor. Från näringslivet hörs röster som menar att studie- och yrkesvägledarna behöver ha en bättre insyn i arbetslivet och dess villkor, för att kunna ge eleverna en bättre guidning. Det finns starka åsikter som emellanåt gör sig gällande om hur studie- och yrkesvägledarna ska sköta sitt jobb, där kompetensförsörjningen är det viktiga.

Fenomenet är i och för sig ingenting nytt. Under alla mina år som studie- och yrkesvägledare har jag då och då fått känna av andra aktörers synpunkter och förväntningar på min yrkesroll. Men i takt med att eleverna i allt högre utsträckning flyr vissa utbildningar, kommer alltfler röster och åsikter i dagen. Och det är inte egentligen inte särskilt förvånande. Det finns olika perspektiv på detta beroende på vems intressen man företräder och vilka utgångspunker man har.

Vårt perspektiv ligger på att genom vägledning hjälpa den sökande att komma fram till vad hon/han vill studera och så småningom arbeta med. Det handlar om att se och förstå sig själv, om de valalternativ som finns och relationen mellan sig själv och alternativen. Detta för att komma fram till och kunna genomföra ett beslut. Allt det här har ett individperspektiv. Vår roll är på det viset inte att tillse att olika branscher får den arbetskraft de behöver. Däremot har vi en uppgift i att försöka medvetandegöra/klargöra för den enskilde om konsekvenserna om olika val. I detta ligger bland annat frågan om arbetsmarkandens geografi.

Jag förstår dock det problem man från arbetsliv och näringsliv sätter fingret på, där det råder en ökande obalans på arbetsmarknaden. Frågan är hur vi ska/kan/bör agera som studie- och yrkesvägledare. Det kan knappast vara vår uppgift att tala om för ungdomar vad de ska välja. Och även om vi hade en sådan uppgift, skulle det knappast göra någon skillnad. Ett samhälle där vi kunnat se en radikalisering av utrymmet för fri handlingsfrihet, där det ena valet och beslutet efter det andra förlagts till den enskilde individen. Ett sådant tydligt exempel är skolvalet. Och nu menar jag inte valet av program utan just valet av själva skolan. Valet av skola har i flera fall kommit att bli viktigare än valet av program/utbildning. Det faktum att det råder konkurrens om eleverna, bidrar dessutom till att spä på marknadsföringsmetoderna för att locka till sig elever. Inte så sällan lyfts DET fram, som egentligen är en mindre del av utbildningsinnehållet, som mer slår an en klang av lustfylldhet och glättighet.

För att komma tillrätta med obalansen som råder på arbetsmarkanden och som delvis är en följd av hur skolsystemet ser ut, krävs många saker. Jag vare sig vill eller kan göra anspråk på att ha ett facit till frågans komplexitet, men lägger fram ett par tankar jag anser vara viktiga att beakta. Någon form av dimensionering av utbildningsplatserna måste genomföras. Det kräver dock att man återgår till en reglering, där valfrihetsreformen måste omprövas och förändras. Är man beredd att göra en sådan förändring? Vi behöver också få till stånd en studie- och yrkesvägledning som löper genom hela skolsystemet, för att ge barn och ungdomar en chans att se, lära och förstå olika yrken och dess innehåll. Vi hararbetslivet/näringslivet med oss i detta, Allmänna råd m.m. Detta till trots sker alltför lite och alltför långsamt. Hur många droppar till krävs för att urholka stenen?

 

Lena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur jobbar vi mer hoppfullt med papperslösa?

Elev: ”Jag vill bli kock.”
Jag: ”Mmm… Du vill läsa yrkesintroduktion mot kök- och servering.”
Elev: ”Va?”
Jag: ”Ja, du vill läsa kock.”
Elev: ”Mmm….”
Jag: ”Mmm… (…) Jag ser att du fyller 18 år snart… och… eh… [harkel] Det blir svårt.”

När känner du dig usel på ditt jobb? När du är dåligt påläst inför ett möte? Är tankspridd under en klasspresentation? I mitt fall känner jag mig riktigt dålig när jag sitter med papperslösa elever. Det finns sällan svängrum och flexibilitet i deras studie- och yrkesval – och mycket av arbetet går till att krysta eleverna till nästa instans, innan de blir för gamla.

En annan del av arbetet, betydligt mer ansträngande, är att bekräfta de stängda dörrarna: ”Nej, du kan inte läsa VVS på VUX”; ”Nej, du kan inte jobba eftersom du inte får vistas i landet legalt”; ”Du har fyllt 18 år och har inte 8 ämnen än så du kan tyvärr inte komma in på något yrkesprogram”. Vad eleven ska göra med informationen eller hur vi går vidare efteråt är en gåta.

Jag vet att det finns kryphål och för eleverna högst tveksamma vägar – men de är sällan konstruktiva och etisk försvarbara (även om eleverna sällan har andra alternativ). Som studie- och yrkesvägledare önskar jag givetvis att de papperslösa äldre eleverna hade fler legitima val, t.ex. möjligheten att byta utbildning när de väl påbörjat språkintroduktionen efter att de fyllt 18 år (givetvis i kombination med att de uppnått rätt behörighet). Det är mycket vi verksamma vägledare ser – som kan och bör ändras – men det är sällan vi kan göra något åt det.

Hoppfullhet genom mer kunskap
Visst vore det bra om vi vägledare som jobbar med papperslösa ungdomar rustas med mer kunskap om migrationsbestämmelserna och de mer legitima kryphålen? Vi bör exempelvis ha mer koll på bestämmelserna om arbetstillstånd. Den individuella studieplaneringen kan på så sätt, inom ramen av yrkesintroduktionen alternativt språkintroduktionen med yrkesinriktning rikta in sig på anställningsbarhet i en mer pragmatisk bemärkelse. Det vill säga: Inte bara mot ett jobb, utan även ett vitt sådant som kan leda till ett uppehållstillstånd.

Den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen kom att mynna ut i en mer restriktiv politik där vi kommer se fler avslag och därmed också fler papperslösa elever. Nu brinner det i knutarna! Vi vägledare behöver kompentensen om migrationsbestämmelserna mer än någonsin. Låt oss byta ut maktlösheten och frustrationen som många av oss känner mot kunskap om konstruktiva och hoppfulla vägar för våra papperslösa elever.

Vägledarfortbildning med inriktning mot migrationsteknikaliteter finns inte idag och uppstår inte av sig själv. Det kräver aktiv handling. På den grunden har jag bestämt mig för att undersöka möjligheten att skaka fram en [till att börja med] lokal fortbildning och/eller workshop om hur vi vägledare kan orientera oss i arbetstillståndsdjungeln. Ambitionen är att kunna presentera ett program i december för aktiviteter i januari/februari.

Kollegialt lärande även inom andra områden
Vi verksamma vägledare bör i större utsträckning organisera kollegialt lärande/fortbildning. Inte enbart gällande frågor om arbetstillstånd för papperslösa – utan även inom andra områden: Samtalsmetodik, SYV’ande i klassrummen, genomgång av nya förordningar etc. Och då syftar jag inte enbart på kollegor från samma huvudman, utan från hela Skolsverige. Det skulle vara varmt uppskattat om våra arbetsgivare gav oss det utrymmet – och aktivt uppmuntrade oss till det.

Försvinner jobben? Om matchning i den andra maskinåldern.

Jag har ända sedan Almedalsveckan 2014, där jag besökte ett seminarium om den pågående automatiseringen, digitaliseringen och robotiseringen av arbetsmarknaden, nästan dagligen gått runt och tänkt på hur det som kallas den andra maskinåldern har potentialen att drastiskt förändra den överblickbara framtiden. Av de jobb som finns i dagsläget förväntas drygt hälften av dessa kunna utföras helt utan mänskliga händer inom en period av 20 år. Anledningen är att den teknik vi har omkring oss nu blivit såpass sofistikerad att den kan ersätta oss inom en lång rad områden. Vi befinner oss precis i startgroparna av en era där teknikutvecklingen förväntas accelerera i en allt högre hastighet och till ett allt lägre pris. Vi kan förvänta oss smartare mjukvara, effektivare industrirobotar, digitala lösningar och självkörande transporter. Den mänskliga arbetskraftens närvaro blir allt mer irrelevant i bransch efter bransch. Mitt intresse för området (läs besatthet) kulminerade nu under våren då jag tillsammans med Maria Berglund skrev ett examensarbete på temat. Matchning i den andra maskinåldern – en studie om matchning, missmatchning och arbetslöshet på en arbetsmarknad i snabb förändring.

 

Matchningsbegreppet

Matchning är ett hett begrepp som ofta efterfrågas bland politiker och i näringslivet. Vad och vem som ska matchas och hur det ska gå till brukar vara mer oklart, men generellt så kan man säga att matchningsbegreppet handlar om hur pass väl allokeringen på arbetsmarknaden fungerar. Det är alltså ett mått på hur effektivt arbetsmarknaden matchar ihop arbetskraft med arbetstillfällen. Begreppet innehåller två dimensioner. Den första behandlar hur pass väl matchningen mellan individen-arbetsmarknaden fungerar vad gäller förmågor, färdigheter och kompetenser. Den andra dimensionen av begreppet är att bristen på matchning ökar arbetslösheten. I en värld där allt fler yrken och arbetsuppgifter förväntas tas över av robotar och mjukvara skulle en bättre matchning mellan arbetskraft och arbetsmarknad hypotetiskt sett kanske kunna lindra de negativa effekter som en storskalig utslagning av stora delar av arbetskraften från arbetsmarknaden kan komma att innebära.

 

Studien

Studien inleds med ett fördjupande och teoretiskt förankrat kontextkapitel kring den andra maskinåldern och hur detta skapat en arbetsmarknad i allt snabbare förändring där teknologisk arbetslöshet förväntas öka. Detta följs sedan med en genomgång kring vad begrepp som matchning och missmatchning innebär i ett individ- och arbetsmarknadsperspektiv.

I vår studie identifierade vi tre yrkesgrupper som kan sägas arbeta med vägledande arbetsuppgifter inom tre olika verksamhetstyper, arbetsförmedling, jobbcoaching och studie- och yrkesvägledning för vuxna. Vi gjorde en intervjustudie där vårt syfte bland annat var att få en förståelse för hur våra respondenter betraktade matchning som fenomen, vad de ansåg vara en lyckad matchning, vilken roll matchningen spelar för en individs anställningsbarhet och hur de såg på matchningsinsatser vid en snabb förändring av arbetsmarknaden. Vi ställde också frågor kring huruvida de upplevde att deras klienter drabbats av teknologisk arbetslöshet i någon märkbarbar utsträckning.

Våra resultat innebar bland annat att behovet av matchning förväntas öka i takt med att arbetsmarknadens krav skruvas upp och konkurrensen om jobben hårdnar, att kraven på formell kompetens för att bli anställd ökar, att insatser måste till för att skapa intresse för framtidsbranscher och att en bättre dimensionering mellan arbetsmarknadens behov och utbildningssystemens utbud måste komma på plats. Graden av valfrihet vad gäller studier sågs som ett problem då det idag är lätt att gå in i utbildningar som mycket sällan leder till jobb, något som många studenter inte inser förrän efter studietiden är förbi. Marknadsföring och ogenomtänkt ekonomisk styrning för högskolornas kursutbud att bedriva studier gentemot närmast ”döda” arbetsmarknader skapar en situation som blir svår att överblicka för den enskilde studenten.

 

Matchning och för vem? – Matchningsskalan

I studien presenterar vi också en preliminär modell för att bättre kunna diskutera kring matchningens roll och vem den är till för. Inom modellen definierar vi matchning enligt följande: Att para ihop en individ med ett yrke eller en utbildning. Detta kan ske utifrån samhällets behov eller utifrån individens önskemål. Matchning sker utifrån olika delar av matchningsskalan (se nedan), som sträcker sig från totalt auktoritär till total frihet.

Matchningsskalan

Matchning med fokus helt på samhällets behov ligger längst till vänster i skalan, här placeras en individ helt enkelt på en plats där samhället finner det nödvändigt. På den andra änden av skalan går individens behov helt före samhällets behov, individen väljer och vrakar efter eget tycke och smak och samhällets roll blir att skapa utrymme för dessa individer att försörja sig. I vår studie argumenterar såväl våra respondenter som vi som författat arbetet för att här måste finnas en balans mellan de olika behoven. Hur denna balans mellan intressenter ska kunna upprätthållas på en arbetsmarknad där allt fler branscher automatiseras, digitaliseras och robotiseras är en intressant och utmanande fråga att hantera framöver.

 

Vad innebär det för personal med vägledande arbetsuppgifter?

Är det så att arbetsförmedlare, jobbcoacher och studie- och yrkesvägledare måste börja ta större hänsyn till förväntade framtida arbetsmarknadsbehov i den dagliga verksamheten. Finns det en risk att vi bidrar till att skapa en större missmatchning och obalans på arbetsmarknaden om vi inte lägger mer fokus på att skapa balans mellan individuella önskemål och arbetsmarknadens behov? Personligen tror jag att individualisering, valfrihetsreformer och bristande dimensionering i utbildningssystemen lett till att missmatchningen ökat och att detta riskerar att förvärra arbetslösheten ytterligare i takt med att många yrken rationaliseras bort. Vi kan inte lägga allt ansvar för att ”välja rätt” på enskilda individer. Samhället måste skapa strukturer där det blir enklare att matcha personligt intresse mot reella chanser till försörjning. Hur det ska gå till är svårt att svara på, men det måste till en större medvetenhet bland politiker, arbetsmarknadens parter och allmänheten om att en strukturomvandling av arbetsmarknaden är på väg med stormsteg. Det enda man kan veta med säkerhet är att förändring kommer, och då gäller det att vara förberedd.

 

// Glenn Rafors

Studien kan laddas ned och läsas utan kostnad här

 

Studie- och yrkesvägledningens moment 22 – vi missmatchar istället för att matcha..

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Vägledarkalendariekonferensen 2015-05-21 om yrkesutbildning med inbjudna gäster från restaurangbranschen och Stockholms Hotell- och Restaurangskola, VVS-branschen och Vård- och omsorgsprogrammet på Tullinge gymnasium samt utställare från lite olika branscher. Alla inbjudna gester representerar branscher med akut och långvarigt rekryteringsbehov.

Alla vädjar till oss studie- och yrkesvägledare att vi ska informera eleverna om att de har stora behov framtida arbetskraft. De verkar tro att det räcker med att denna information ska gå ut till elever i 9an när de ska välja till gymnasiet. Vi som är vägledare inser att det är för sent att uppmuntra elever att välja yrkesprogram i 9an, eleverna har ofta bestämt sig innan dess. Elever är känsliga för vad föräldrar vill, vad lärare säger och inte minst vad som sägs i media. Säger lärarna att eleven har lite för bra betyg för yrkesprogram (jag vet….det finns nån sorts fördom om att man ska ha låga betyg om man ska vara intresserad av yrkesprogram!?) så suger ofta föräldrarna stolt i sig av detta och håller med om att ett studieförberedande/högskoleförbererande program är nog det rätta för barnet. Dess utom har vi haft en skolminister som upprepade gånger sagt i media att alla inte vill (eller bör?) gå på högskolan vilket tolkats att det inte går att få grundläggande behörighet från yrkesprogram och en rad andra missförstånd.

 

bristyrken 2

Många kommuner börjar dra öronen åt sig vad gäller PRAO och andra arbetar hårt för att hitta goda ersättare till PRAO t ex Skola-Arbetlivsprojekt i form av Skolverkskurs eller tillsammans med t ex Skolsamverkan. Arbetsmiljöverket har skärpt reglerna för Skolans systematiska arbetsmiljöarbete vilket påverkat förutsättningarna för bl a PRAO. Vi vet att PRAO är en viktig ögonöppnare för elever, de får ofta en ovärderlig inblick i arbetslivet och i ett yrke och detta kan ibland vara direkt avgörande för gymnasievalet, särskilt valet av yrkesprogram. Det är ibland jättefrusterande när vissa branscher inte riktigt vill öppna dörren för PRAO eller jobbskuggning p g a rigida säkerhetsregler. Då gå eleverna miste om värdefulla intryck som skulle kunnat leda till intresse för just ett visst yrke (med eller utan akut rekryteringsbehov!?).

 

gymnasiet

Många elever i 9an vet inte vad det är som de vill bli när de blivit stora d v s tagit studenten, det är därför de väljer brett t ex Samhällsvetenskapsprogrammet eller Ekonomiprogrammet alternativt Teknikprogrammet. Att vara en elev från en liten (och ibland fattig kommun) kan slå hårt mot deras framtidsdrömmar. Går man ut med halvbra betyg från Samhällsvetenskapsprogrammet och inte kommer in på populära högskoleutbildningar och inte orkar ha ett halvtråkigt jobb hur länge som helst är risken stor att man får ett nej från komvux om man söker en yrkesvuxutbildning fast det leder till ett brist yrke.

 

Valet i 9an har kommit att bli ett så avgörande val på ett sätt som saknar motstycke. Det krä-ver att eleverna är fullständigt valkompetenta d v s har fått och förstått informationen om ALLA valalternativ d v s alla yrken i Sverige man kan utbilda sig till och alla utbildningar som finns och att man kan rationellt jämföra och värdera informationen för det välgrundade beslutet. Detta tror jag knappast att 15-16åringar är kapabla till. Därför skjuter många elever beslutet framför sig genom att välja brett. Jag ser en tragisk missmatchning mellan en arbetsmarknad som skriker efter folk som också är delvis sluten för PRAO och annan praktik för barn och unga i skolan, vilket leder till informationsmiss. Gymnasieskolor som inte fyller sina yrkesprogramsplatser (och risterar inte komma igång p g a för få sökande) på vissa håll i landet eller har överfulla yrkesprogram på andra håll som gör att 9or kanske ger ut chansen att ens söka dit. Svårt att som vuxne få möj-lighet till yrkesutbildning på gymnasial nivå. Jag tror att det går att råda bot på detta genom att bl a införa en statlig skolpeng för vuxna och genom att införa ämnet Arbetslivskunskap i grundskolan redan från F-klass upp till 9an.

 

//Lotta Lindström