Tveksamheten till “skolutvecklingen”

“Skolutveckling” har märkligt nog en inte alltigenom positiv klang hos många lärare. Varför? En anledning är att när det under andra delen av 90-talet började pratas om skolutveckling, ja då handlade “skolutvecklingen” nästan alltid om att elever skulle jobba “själva” och utan “ledning av lärare”.

Jag var nyexaminerad och tänkte att det här måste jag absolut testa. “Låt eleverna jobba själva i sin egen takt och gå bara in med små tips och råd när eleverna själva tycker att de behöver det.” Det lät så bra.

Problemet var bara att eleverna faktiskt inte lärde sig lika mycket. Någon som nu påpekar att de minsann lärde sig annat och att de blev självständiga? Möjligen stämmer det men jag ville då och jag vill nu att eleverna ska lära sig mer än det där “andra” som det så träffande beskrivs av Helena Lindsay på twitter.

Men åter till skolutvecklingen. Efter ungefär 20 år i yrket tycker jag att jag “skolutveckling” som stort projekt känns extremt omodernt. Det är verkligen 90-tal över det ordet. Läraren Anna-Karin Frisk föreslår istället “kunskapsutveckling” och det är ett så oerhört mycket mer tilltalande ord. I skolan och hos elever. Det säger dessutom betydligt mer än det till intet förpliktigande “skolutveckling”. Vi ska få mer kunskap. That´s it. Det är målet.

I lärarjobbet ingår förstås att pröva sig fram och att testa nya metoder och lösningar på olika elevrelaterade frågor. Och det görs dagligen, jag lovar. Däremot kan man som lärare inte hoppa på nya trender och nya idéer hela tiden i varje elevmöte. Hur ska man då kunna utvärdera och se vilka saker som gav effekt?

För egen del utgår jag från två punkter när jag prövar mig fram. Eleverna ska på sikt  lära sig mer genom det jag prövar och jag ska på sikt spara tid. Om jag inte tror att eleverna lär sig mer blir det inget testande. Om jag dessutom inte rimligen kan räkna hem en tidsvinst (inom två månader) eller åtminstone bättre lärande med samma tidsåtgång som innan, blir det inte heller något test eller fortsatt test.

Numera är skolarbete där eleverna jobbar helt ensamma (läs det som var så populärt på 90-talet) ganska “out of fashion”. Visst finns det säkerligen några friskolor som ägnar sig åt ensamt elevarbete  eller “case” och även  kommunala skolor som tror att det är bra och modernt, men de flesta har säkert insett att det där “egna arbetet” mest av allt handlade om att skära ner på lärarresurser.

Dessutom känns skolor, om de är friskolor eller kommunala skolor är oväsentligt, som kastar ut datorer/paddor till alla elever utan att fundera på HUR de ska användas, tämligen omoderna. Teknik utan tanke, teknik utan lärare, teknik som lösning på alla skolrelaterade problem är omodernt och verkligen dåligt.

Det är kanske till slut orsaken till att ordet “skolutveckling” har lite dålig klang hos en del lärare. Den eventuella utvecklingen kändes ofta initierad av besparingsskäl och av icke-pedagogiskt utbildade tjänstemän som såg och kanske ser det som prestigeprojekt att lärandet i skolan absolut ska ner på individuell nivå och inte gemensam klassrumsnivå. Dessutom med IT. Med eller utan tanke.

Kommentarer (5)

  1. Berit af Geijerstam skriver:

    Tack för din analyserande tillbakablick! Visst håller jag och många andra lärare med dig! 90-talet var en katastrof för många elever!

  2. Hanna Leghammar skriver:

    Hej Sven,
    Om ett par veckor kommer vi att kontakta bloggare och journalister som är engagerade i vår skola. Syftet är att ge information om en satsning för att engagera lärare och barn och i årskurs 4-6 om ett livsmedel vi inte kan leva utan. Vi skulle vilja skicka det materialet till dig för att se om du skulle tycka det är intressant att förmedla till dina läsare.

    Vänligen kontakta mig på hanna.leghammar@onemotion.se om du är intresserad av att veta mer om detta och skulle vilja motta pressmeddelandet när det skickas ut.

    Med vänliga hälsningar
    Hanna

Lämna en kommentar

  • (will not be published)