Skolvåren, ihopblandade roller och en diskussion om skolans kvalitet

Det här inlägget handlar inte om vad en 13-åring har skrivit eller möjligen inte har skrivit. Istället handlar det om vad som inträffar om man slirar på sanningen och vad som händer om man inte riktigt skiljer på sina roller. “Sanning” kan förstås vara ett filosofiskt begrepp men i många vardagsfall betyder kanske “sanning” att man beskriver fakta på ett korrekt sätt. Tyvärr har nog organisationen Skolvåren inte fullt ut lyckats tydliggöra sitt ansvar här.

Skolvåren är en aktiv spelare i den digitala skolvärlden. Den ställer frågan om varför vi har en skola och vad vi ska ha den till. Det är stora och viktiga frågor. Organisationen har på kort tid blivit känd i skolvärlden och arrangerar bland annat så kallade afk-konferenser. I Almedalen i sommar finns Skolvåren också med. Det är alltså en skoldebattör med hög svansföring.

I slutet av mars publicerade Skolvåren ett blogginlägg (nu borttaget) där en 13-åring skriver om hur hen, enligt egen uppfattning, riskerar ett F i hemkunskap efter att ha vägrat att skriva ett läxförhör.  Inlägget får en hel del kommentarer under bloggposten och de flesta ställer upp till pojkens försvar. Hur kan skolan och läraren göra på detta sätt är det genomgående temat i kommentarerna. En enda kommentar ställer frågan om det verkligen är en 13-åring som skrivit texten, vilket garanteras av en skolvårare.

En fredagkväll i slutet av maj dyker texten upp på twitter och den twittrande läraren som uppmärksammar texten är till att börja med bekymrad över hur det kan gå till i skolan. Det uppstår snabbt en diskussion under kvällen och fler och fler skribenter är och blir tveksamma till om en 13-åring verkligen skriver på denna nivå. Vem som då skulle skrivit texten? Ja, om inte 13-åringen skrivit texten måste någon annan rimligtvis skrivit den eller åtminstone varit delaktig. Vem? Diskussionen böljar friskt och ett par twittrare som är ansvariga för Skolvåren deltar också och ifrågasätter dem som är kritiska. De understryker att texten verkligen är skriven av 13-åringen och förklarar det med att de känner skribentens mamma.

Efter ett par timmar kommer det fram att skribentens mamma inte bara är rektor vilket framkom i blogginlägget (dock inte på samma skola) utan även en av de ansvariga bakom Skolvåren. Modern/rektorn är i sina twitterinlägg synnerligen irriterad över att det ifrågasätts att 13-åringen har skrivet inlägget och blockar flera av dem som deltar i diskussionen. Kritikerna borde skämmas minst sagt, menar hon och ett par av de ansvariga för Skolvåren.

Diskussionen rör flera saker. Dels om 13-åringen skrivit texten själv, dels om den utpekade hemkunskapsläraren känner till texten och dels vilken roll mamman/rektorn haft. Det verkar till att börja med framgå av mammans/rektorns tweets att hemkunskapsläraren och 13-åringen jobbat tillsammans med bloggtexten. Sedan att eleven skrivit texten själv och att mamma/rektor korrekturläst. Att hemkunskapsläraren känner till inlägget och läst och utifrån det skrivit en planering för elevens vidare kunskapsutveckling tycks mot slutet diskussionen klart.

Någon frågar om hemkunskapsläraren kan få ge sin syn på en blogg och mamma/rektor säger att hon ska be läraren om detta och sedan återkomma. Fine. Därmed slutar diskussionen för helgen även om Skolvåren publicerer ett inlägg från den 13-årige eleven där hen ber att det första inlägget ska tas bort.  Eleven skriver: “Eftersom folk inte verkar tro att det är mina ord i min text vill jag att #skolvåren tar bort min blogg. Jag kan inte hjälpa att jag har en mamma som är rektor och att jag kan tänka självständigt så dålig kombo för min yttrandefrihet”.

Några dagar senare är mammans/rektorns alla inlägg i diskussionen raderade. Det ges ingen förklaring till detta. Här ska sägas att det förstås kan finnas legitima skäl till de borttagna tweetsen även om det är ganska sällsynt på twitter. T ex kan det bero på att det är känsligt att diskutera huruvida ens 13-åriga barns har eller inte har skrivit en text.

Någon vecka senare får mamma/rektor på twitter en fråga om hemkunskapsläraren är kontaktad och då nämns att det ska göras en podd med hemkunskapsläraren. Flera skribenter är mer än imponerade över hemkunskapsläraren som dissats ordentligt i inlägget men ändå ska ha varit med och arbetat med texten och nu dessutom avser att vara med i en podd.

Därefter är det i stort sett tyst. Inga besked om eventuella poddsändnngar, inga bekräftelser på hur den berörda läraren har varit inkopplad i texten, och fortfarande stora frågetecken kring Skolvårens ansvar för det inträffade. Bara tystnad. Detta trots att en del frågetecken naturligtvis skulle kunna redas ut ganska enkelt.

I denna historia finns nu en massa “om”. Om blogginlägget å ena sidan skrivits av 13-åringen, om hemkunskapsläraren varit med på blogginlägget samt använt det för att utveckla undervisningen och om rektor/mamma just och endast korrekturläst texten? Men också om detta sätt är ett rimligt sätt att kommunicera med och om skolan och undervisande lärare?

Å andra sidan. Om blogginlägget inte alls skrivits av en 13-åring och om hemkunskapsläraren inte alls känt till blogginlägget och om Skolvårens ansvariga kanske åtminstone under diskussionens  gång borde ha förstått att allt inte riktigt var vad det påstods vara? Ja, då är åtminstone situationen något annorlunda.

Kanske handlar egentligen detta om förtroende? Att föräldrar oavsett vad de har för yrken måste försöka ha förtroende för skolan och lärare och hjälpa sitt barn att sätta sin egen insats i fokus, vilket är precis vad läraren Elin Pellberg uttrycker i sina sex budord till föräldrar i SvD (25/4-2014).

Varför var då twittrarna inledningsvis tveksamma till att en 13-åring skulle ha skrivit blogginlägget? Mestadels var det svensklärare som twittrade. Svensklärare bedömer under ett år gissningsvis mellan 200 och 500 texter lite beroende på hur många klasser de har. Efter fem, tio eller 20 år blir samma svensklärare rätt säkra på att bedöma texter. Jag har under mina 20 år sällan läst någon elev som går i årskurs ett och kanske t o m åk två på gymnasiet som skriver en sådan text med sådan kvalitet. Flera andra svensklärare var av samma uppfattning. Vi kan förstås ha fel men då borde en del av de frågor som ställts under veckornas diskussion ha besvarats. Istället har svaren uteblivit. Många svar som hade kunnat skingra dimmorna.

Till slut åter till Skolvåren. Det är en rörelse/organsiation som säger sig vilja ställa frågor om allt inom skola och lärande och som vill arbeta för ett hållbart lärande. Det är ambitiöst och förtjänar respekt. Men hur står det till med förhållningssättet till kritiska frågor, hur står det till med källkritiken och är det verkligen en klok strategi att frenetiskt hålla fast vid en uppfattning när ganska mycket talar för att kritikerna nog hade åtminstone delvis rätt från början? En text som skulle ha skrivits av en 13-åring skrevs nog istället åtminstone till stora delar av någon som stod Skolvåren väldigt nära. Och är det rimligt att låta en ansvarig blanda ihop sina roller som rektor, mamma och ansvarig skolvårare? Och framför allt: gynnade blogginläggets publicering samtalet om skolans kvalitet?

PS. Det finns förstås flera etiska övervägande när det gäller en text som denna. T ex hur man ska förhålla sig till 13-åringen och hans mamma. Men gentemot 13-åringen finns det absolut ingen kritik från min sida. Hen har verkligen inget med diskussionen att göra. Så mycket som möjligt har jag också försökt hålla namnet borta. En mamma som dessutom är rektor och skolvårare får däremot ta ett stort ansvar liksom övriga ansvariga från Skolvåren.

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)