Passion och viss ironisk distans

Måndagen 26 oktober 2015 spelades en viktig fotbollsmatch mellan AIK och IFK Göteborg. Resultatet kan vi lämna åt någon annan att analysera. Men under eftermiddagen före matchen hörde jag ett ett radioprogram som leddes av Gunnar Bolin och Amie Bramme Sey och de diskuterade fotboll, fotbollsskriverier och supporterkultur med AIK-supportern Josefin Lindén och fotbollsskribenten Jesper Högström. Det var ett fint samtal som innehöll flera ämnen som man kan applicera på helt andra områden än fotboll.

Kring 24 minuter in i programmet diskuterar Jesper Högström vad som gör en text bra. Han är ganska kritisk mot alla de fotbollsskribenter i kvällstidningar och andra medier som allt som oftast låter som supportrar och låter passionen flöda utan någon som helst distans. Han uttrycker det ungefär som att ”man skriver bäst om man har den där ironiska distansen” och ”idag behöver man faktiskt ta ett steg tillbaka och se på fotbollen ur ett annat perspektiv”. Josefin Lindén invänder om man inte skriver bra om man har passion och Högström svarar då att man behöver båda delarna. Han lägger dessutom till att många inom fotbollen tar sig själva på så väldigt stort allvar.

Det finns väl få som tror att de bästa yrkesverksamma är de som inte har någon passion alls för det de gör. Däremot blir det ibland som att de som har den största passionen för det de gör anses vara de som är de bästa och mest framgångsrika. I mitt läraryrke kan det inte så ofta vara just så. Man ska ”brinna” för sitt jobb, vilket jag i sig tror är ett dumt uttryck. Att brinna för något gör att att man lätt brinner upp eller kanske t o m blir utbränd?

Som arbetande i skolan (och säkerligen andra också) känner man ibland att man inte räcker till. Hur mycket jag än gör så räcker jag inte till. Då tror jag vi skulle tänka på Jesper Högströms ord. Det är bra att ha den där ”ironiska distansen” och se det som händer ur ”ett annat perspektiv”. Det betyder, och det är nog bäst att understryka, inte att vi ska vara ironiska mot våra elever. Absolut inte. Men kanske ska vi vara det mot situationen? Kanske har vi ibland såna uppdrag att det bara inte går? Kanske är förutsättningarna inte optimala? Kanske är eleverna just idag bara så fruktansvärt trötta och fruktansvärt intresserade av mitt så fruktansvärt viktiga ämne: ”Hallå, det handlar faktiskt om Moliére/demokrati/ekvationer/korsstygn!!!”

Kanske måste vi ibland sluta ta oss själva på så stort allvar? Och det handlar inte om att vi i skolan inte har viktiga uppdrag, men ibland borde vi nog skratta lite åt den absurda situation som kan uppstå både i ett klassrum, i en skola och i en skoldebatt. Jag som lärare har ansvar men allt kan jag inte lösa och allt kan jag inte rå för. (Om du vill missuppfatta mig som att jag flyr mitt ansvar som lärare kan du göra det men det är inte det jag menar).

Högströms kombination av passion och kritisk ironi tror jag är ett hållbart sätt att se på många yrken. Livet inom skolan skulle nog bli bättre och enklare med det synen.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)