Hårt arbete, långsiktighet och planering

Vi hette Söders hjältar och vann oftast våra matcher. I ekonom-trean fanns ett lag som hette The Butchers. Vi slogs om andraplatsen i serien och när vi sågs i korridoren dagarna innan match var stämningen minst sagt spänd. Under flera år hade det varit likadant. De andra slog vi även om det var hårt nästan alltid. Nästan alla alltså.

Förutom Röda armén. Laget som aldrig hade tappat en enda poäng. De verkade lika oövervinnerliga som Sovjets ishockeylag på 70- och 80-talen.

Det var Korpen innebandyserie div 1 och det var allvar. Inför matchen mot Röda Armén hösten 1986 hade vi 2-20 i målskillnad mot dem i våra tidigare möten. De var oss tekniskt överlägsna på de flesta poster, de var äldre (och därmed tyngre) och de sköt som innebandyspelare gör nuförtiden. Rappt, hårt och snabbt.

Men den här gången hade vi funderat i veckor, vi hade vänt och vridit på taktiken och vi hade gått igenom Röda Arméns spelare och taktik.

När vi som lärare ska lägga upp ett avsnitt eller en kurs eller ett ämne kräver det planering och tid. Vi vet att elever har svårt för vissa moment som kanske är viktiga. Hur gör man med dem? Hoppar över? Nej, oftast inte. Om de inte är viktiga är det ju bara att släppa, men om de faktiskt är viktiga för elevernas fortsatta studier eller liv kan man inte göra så.

Det gäller att fundera och fundera, att vända och vrida och försöka hitta en lösning som kan passa just de här eleverna. För bara för att det passade eleverna förra året eller för att det inte passade eleverna förra året betyder inte det att det är en bra eller dålig väg att gå i år.

Men precis detta är vårt yrke. Att om och om igen hitta nya vägar för eleverna att förstå och kunna ta till sig kunskap. Självklart tar det tid. Allting tar tid. Finns alltid den tiden, frågar någon? Den borde finnas i alla fall, kan man tycka och det oavsett om man befinner sig på en fristående eller kommunal skola.

Icke desto mindre är det lärarens uppgift. Att i sitt jobb ständigt hitta vägar för elever att förstå. Ibland lyckas vi, ibland misslyckas vi. Om vi inte tilläts att misslyckas ibland, skulle ingen våga testa nya vägar. Misslyckandet är en del av framgången. Det tål att tänkas på både för lärare, föräldrar och rektorer.

Slutligen stod vi där emot Röda Armén. Vår taktik den här gången gick ut på att spela enormt defensivt, att ständigt vara två spelare på deras forwards och att göra en försvarsbox som de aldrig skulle få skjuta fritt ifrån. Flera veckors tankemöda, hårt arbete på plan och enorm vilja. Skulle det räcka?

Matchen slutade 4-4. Vi hade uppnått vårt mål och nått framgång. Men det krävdes arbete, långsiktighet och planering för att komma dit.

Första inlägget från En friskollärares perspektiv

Sedan 1994 har jag arbetat som gymnasielärare i Göteborg. En del skulle säga att min arbetsplats är en fristående skola eller friskola och några andra skulle säga att det INTE är kommunal skola. Alltsammans är förstås rätt men för egen del känner jag mig mest som en gymnasielärare som försöker göra mitt jobb så bra som möjligt

Ibland diskuterar jag och mina kollegor hur vi skulle jobba om vi var anställda inom kommunen. Vårt svar är att vi skulle försöka göra vårt jobb precis så bra som vi gör där vi nu jobbar. Och vi antar att kommunala lärare skulle göra detsamma om de fanns inom privat sektor. Vi har mycket mer gemensamt än sådant som skiljer oss åt.

Numera har de flesta (inte riktigt alla dock!) skolor inom privat sektor kollektivavtal vilket ger en grundtrygghet.

En del villkor skiljer sig åt när det gäller arbetsförhållanden inom privat och kommunal sektor. Få elever som väljer en fristående skola, leder till omedelbara konsekvenser för lärarna i verksamheten. Det finns oftast inte möjlighet till kommunala omställningsjobb. Det finns inte det för lärare som arbetar på fristående skolor. Avsevärt färre elever, leder automatiskt till färre jobb. Det är förstås en viktig skillnad, men i övrigt är det mindre detaljer som skiljer sig när det gäller villkor.

Ytterligare en skillnad, en positiv sådan, kanske är att det faktiskt ofta är lite kortare väg till den som har möjlighet att bestämma. En dörr till rektor och han eller hon bestämmer. Att sedan inte rektor alltid går på min linje, det är en annan sak. Men bara känslan att det bara är en dörr till högsta chefen, det är inte så illa.

Hur är det alltså att jobba på en fristående skola eller med andra ord i privat sektor? Jag trivs utmärkt. Jag gillar kollegorna, eleverna och stämningen vi har. Även om vi inte formulerar det varje dag gäller målsättningen: Vi vill göra ett så bra jobb att eleverna faktiskt tycker att vi gör skillnad. För vi kan göra det! Och vi gör ofta det!

Å andra sidan tror jag att detta gäller för de allra flesta lärarna oavsett om de arbetar inom kommunal eller privat sektor.

God påsk oavsett om du tänker vara ledig eller arbeta i påsk och välkommen tillbaka till En friskollärares perspektiv!