Känsla av sammanhang på friskola

Friskolor och kommunala skolor har stått bredvid varandra sedan tidigt 1990-tal. Självklart har en konkurrens uppstått som säkerligen vissa kan ha synpunkter på men för de flesta lärare handlar det oavsett på vilken skola de arbetar på: gör ett bra jobb!

För egen del, och nu är det framför allt som arbetsplats jag tänker på, har friskolan den fördelen att det är närmare till den som bestämmer. Rektor på friskolan är ofta den som ansvarar för skolan och den som kan fatta besluten som rör både lärare och elev. Det här är viktigare än vad de flesta kan föreställa sig. För individen, både lärare och elev, ökar det möjligheten till en känsla av sammanhang. Just den här känslan av sammanhang som Aaron Antonovsky använt sig av i sin KASAM-teori som här kanske kan beskrivas som att man inte är utlämnad till slumpen eller en kommunal godtycklighet eller en kommunal byråkrati är grundläggande för trivsel och trygghet.

Jag känner naturligtvis många kollegor som arbetar i kommunala skolor och som trivs alldeles förträffligt. Däremot upplever många av dem att kommunen är en väldigt trög arbetsgivare. Inte för att arbetsgivaren är illvillig men för att det är en stor organisation som har svårt att få överblick. I den kommun jag geografiskt arbetar i, är dessutom grundskolan indelad i stadsdelar vilket gör organisationen än mer oöverskådlig. Franz Kafkas huvudperson K hade känt sig som hemma…

Våren 1994 fick jag ett vikariat på ett kommunalt gymnasium. Jag trivdes utmärkt, kollegorna var ambitiösa och trevliga och eleverna härliga att ha att göra med. I början av maj signalerade jag tydligt intresse för att fortsätta, men fick beskedet att “vi kan inget säga än”. I början av juni var beskedet exakt detsamma. Då sökte jag annat jobb och hamnade så på friskolan där jag nu är.

Ett exempel idag: på grund av minskat tjänsteunderlag, mest pga mindre elevkullar, på ett av kommunens 15 gymnasier har turordningsreglerna (inget konstigt med det) fastslagit att en 30-årig kemilärare med driv och ambition och fem års erfarenhet förklarats utan tjänst på stadens gymnasier. Självklart måste hen fundera över sin framtid och sökte förstås de jobb som fanns att söka. Nu var det, precis som sommaren 1994, en friskola som sökte just den lärarkategorin, och hen fick genast jobbet.

Vad finns att invända? Ingenting mot lärarens handlande. Möjligtvis kunde kommunen ha funderat på om en 30-årig kemilärare ändå inte var något som kommunen på något sätt hade velat fortsätta och ha. Kanske kunde kommunen signalerat att det fanns en grundskola som kunde vara intressant under ett år och att därefter…Men inte. Inte ett ord.

Friskolan som hade lyckan och förståndet (med tanke på kommande kemilärarbrist) att rekrytera den rutinerade 30-årige/a kemiläraren är nog att gratulera. Kommunen definitivt att beklaga.

Vad kan till slut tilläggas? Kanske, kanske hade kommunen i sin stora administration i augusti månad kommit fram till att det ändå fanns en plats för den unge/a kemiläraren. Men varför skulle hen vilja leva så länge i osäkerhet? Hen kommer säkerligen att göra ett utmärkt jobb på sin nya arbetsplats. Och jag tror hen kommer uppleva en ökad känsla av sammanhang på sin nya arbetsplats som alltså är en friskola.

På fredag skriver jag inlägg 47 i bloggstafetten #lärartycket.

 

 

 

Vill verkligen SKL att bra lärare ska tjäna bra?

Om man säger saker tillräckligt många gånger börjar nog människor tro att det är sant. Kan det vara så SKL tänker? Gång på gång upprepar nu SKL som är den stora arbetsgivaren för lärarna (även om de flesta fristående skolor tillhör arbetsgivarorganisationer som Almega, KFS, KFO mfl) sitt mantra att det ska vara…:

…möjligt för bra lärare att tjäna riktigt bra!

Nu senast är det i Göteborgs-Posten (9/6-12) och för en dryg vecka sedan var det i Uppsala Nya Tidning (29/5-12). Vem är egentligen mot detta? Det är förstås en självklarhet precis som att en duktig ingenjör, läkare eller säljare ska ha en bra lön. Bara det att det måste sägas så många gånger gör att den som läser det blir misstänksam.

Sanningen är att lärare har haft individuell lön sedan åtminstone mitten av 1990-talet! Sanningen är att arbetsgivaren sätter och är ansvarig för den lön som medarbetare har. Sanningen är att att på de flesta ställen är det så att varken bra eller mindre bra lärare har bra lön! Face it!

Att som Ingela Gardner Sundström, ordförande för SKL:s förhandlingsdelegation, i samma artikel i GP, hävda att:

Det råder en lika-för-alla-kultur i skolan som försvårar en modern individuell lönesättning, baserad på insats.

är definitivt att blanda ihop korten i syfte att mörka det faktum att arbetsgivarna misslyckats med att ge varken bra eller mindre bra lärare bra lön. Dessutom, även om någon eller några lärare skulle välja (och klara) att t ex ta en undervisningsgrupp mer, så får dessa lärare ofta inte en krona mer i löneökning.

Till slut upprepas så i artikeln i GP att alla måste:

stödja utvecklingen mot en tydligare koppling mellan lön, prestation och måluppfyllelse.

Jo, absolut, det är bra och det gör nog alla parter. Men det är viktigt att minnas att måluppfyllelse är väldigt vagt. För mig är det att elever lär sig mer.  Många lärare oavsett fackförbund och stadium upplever nog det som att högre måluppfyllelse i SKL:s regi bara kan uppnås genom andra arbetstidsavtal än det traditionella lärararbetsavtalet som, märk väl, de allra flesta lärare arbetar under, såväl i kommunal som privat sektor. Varför kan inte måluppfyllnad ske genom att lärare får bättre villkor att utföra sitt uppdrag på?

Avslutningsvis verkar det ibland på retoriken  att alla lärare som av arbetsgivaren bedömdes som medelmåttiga och dåliga (finns det verkligen många ärligt talat?), ska avstå sina löneökningar för att de bästa lärarna ska kunna få rejäla lönelyft. Men på vilket sätt skulle denna behandling av dessa lärare göra dem till bättre lärare?

Som ett mantra återkommer det alltså att “bra lärare ska ha en bra lön”. Den stora frågan är väl varför den största lärararbetsgivaren säger det så många gånger utan att något händer? Trovärdigheten sviktar en aning! Det vore så fantastiskt skönt om SKL skulle kunna visa upp en annan sida. En nåd att stilla bedja om? Eller?

 

 

 

 

Bra lön till bra lärare?

Sitter just på ett stillastående tåg och är på väg till Stockholm för ett extra förbundsrådsråd. Förstås handlar det om avtalsrörelse och mer bestämt lärarnas avtalsrörelse. Den stora arbetsgivaren på lärarområdet är SKL men för friskollärare är förstås förhandlingarna med KFS och Almega minst lika intressanta.

Under lång tid har nu diskussionen förts kring hur vi ska göra läraryrket mer attraktivt. Vi är många som på olika sätt försöker. Bloggstafetten #lärartycket är t ex ett sådant. Skollyftet ett annat. Men nog krävs det mer strukturella insatser? Det kan inte bara handla om engagerade enskilda lärares insatser!

Mantrat sedan länge i den allmänna debatten är som bekant att “Bra lärare ska ha bra lön” (t ex Uppsala Nya tidning 29/5-12) där Ingela Gardner och Maria Stockhaus från SKL  just skriver detta.

– Bra lärare ska ha bra lön. Det förutsätter individuell lönesättning.

Nog känns det märkligt när vi lärare enligt avtal haft individuell lön sedan åtminstone mitten av 1990-talet. Men på vilket sätt har det lett till högre löner för “bra lärare”? Och som Magnus Blixt imorse skrev på twitter:

…men har någon sett en god lärare bli mer engagerad av nollpåslag i syfte att den bästa ska få lite mer?

För mig känns det verkligen som att detta med att “Bra lärare ska ha bra lön” är ett sätt att trixa med korten. Det går inte bara att säga att bra lärare ska ha högre lön och hänvisa till individuell lönesättning. Det räcker inte!

Det är löneläget för lärare som måste förändras och märk väl: det är inte enbart lärare som ingår i projekt där arbetstiden förändras som är bra lärare. De allra flesta lärare arbetar med förtroendetid och har gjort, gör och kommer att göra ett bra jobb! Förtroendearbetstiden kan åtminstone inte vara ett seriöst argument för rejält höjda löner.

Jag gillar mitt jobb! Jag älskar klassrummets liv, fläkt och rörelse. Utan att vara det minsta bitter som Jens Croneman häromdagen påpekade, kan man ändå påpeka att det enda säkra sättet för lärare att få rejält höjda löner är att lämna läraryrket. Precis så är det. Och det är om inte bittert så åtminstone märkligt.

Fast i Södertälje kunde ju fyra (sic!) bra lärare få 40000 kronor? Är inte det bra? Nja, framför allt ska de här lärarna handleda och coacha andra lärare. Är inte det bra då? Jo absolut, men varför kan inte duktiga lärare som sysslar med undervisning med eleverna få höjda löner?

Det här är så obegripligt.

Till slut. Det stillastående tåget är som lärares löneutveckling. För ganska många lärare, och jag tror faktiskt en hel del andra människor också, är det lite konstigt. Att vara lärare är kul, men det ska inte betalas bra. Så verkar det vara! Eller kan SKL, KFS och Almega överraska mig och andra lärare? Jag vill, vill, vill verkligen bli överraskad.

 

 

 

 

Likvärdig bedömning och betygsättning, ja tack!

I januari 2011 samlades lärare ett 20-tal lärare från tre olika fristående gymnasieskolor i Göteborg för att i ett utbyte diskutera kurserna i den då ännu inte införda Gy 2011. Då fanns ju material ute om vad kurserna skulle innehålla och hur de nya kunskapskraven skulle komma att se ut. Men hur skulle vi lärare förbereda oss bäst?

Ett år senare var vi hundra lärare från främst friskolor men även lärare från en kommunal skola strax utanför Göteborg som deltog i ett uppföljande utbyte. Vi diskuterade hur upplägget på kurser var, hur vi såg på prov, uppgifter och bedömningar. Men främst träffades vi för att fundera över hur vi som lärare skulle kunna arbeta för att göra våra bedömningar så likvärdiga som möjligt. Hur ska man t ex tolka vissa av kunskapskraven i de olika kurserna?

I de olika ämnesgrupperna diskuterades kursupplägg, bra tips, nya idéer och uppgifter som fungerat bra och sämre. Vad måste eleverna ha med sig för att de ska uppnå kunskapskraven och hur ska vi kunna sätta betyg som är så rättvisa som möjligt?

Måndagen 7 maj 2012 hade vi då den tredje utbyteseftermiddagen. Trots att det är en otroligt intensiv period för lärare kom närmare 50 lärare från nästan 10 gymnasieskolor (den här gången med två kommunala skolor från Göteborgs kranskommuner). Fokus nu helt och hållet på den summativa bedömningen: hur ska betygen i respektive kurser sättas på ett så rättvist sätt som möjligt? Fram till nu hade vi kunnat ägna oss åt formativ bedömning i  större eller mindre utsträckning men nu skulle säcken knytas ihop.

Efter att ha suttit med i de här diskussionerna vid tre tillfällen, slås man lätt av några saker. För det första: Att träffa lärare från andra skolor och diskutera undervisning, lärande, bedömning och kursupplägg är otroligt givande. Det är det som är kärnan i vårt yrke och när man som lärare får koncentrera sig på just detta, är det lätt att tycka att jobbet är fantastiskt!

För det andra är det roligt att träffa så många intresserade, nyfikna och kreativa lärare som faktiskt, trots olika svårigheter på olika skolor, verkligen brinner för uppgiften att varje dag leverera bra undervisning.

För det tredje är det intressant att se så många lärare som ödmjukt inser svårigheten att bedöma likvärdigt och därför är intresserade av att, trots hög arbetsbelastning, ta sig tid att arbeta med de här frågorna.

Det här utbytet byggde på några enstaka fristående gymnasieskolors initiativ. Något kanske man kan undra över varför inte stora kommuner som Stockholm, Malmö och Göteborg arrangerar liknande utbyteskonferenser för sina skolor och helst bjuder in även friskolorna i kommunen. Det gäller för övrigt även mindre kommuner som borde skapa tid  och låta sina lärare träffas över kommungränserna för att aktivt arbeta med likvärdighet. Vad betyder det i praktiken?

Eller gör kanske kommunerna det här? Kanske är det bara jag som inte hört talas om det? Men om nu kommunerna är huvudmän för skolan, då borde de jobba hårt med att garantera likvärdighet när det gäller en så viktig sak som betygssättning.

 

 

 

 

Skynda långsamt

Skynda långsamt finns det de som säger. Konstigt? Den som skyndar sig, har väl bråttom? En 100-meterslöpare precis som en 5000-meterslöpare försöker förstås komma fram till målet. Skynda borde väl vara synonymt med så fort som möjligt. Eller?

Han eller hon som springer 100 meter har förstås som mål att komma först över linjen som ligger just 100 meter bort ifrån starten. Ändå tror jag att löparen har tänkt igenom alla delarna innan han eller hon startar. Starten, accelerationsfasen, mittpartiet och spurten. Hastigheten borde variera under dessa sträckor för att målet ska nås, vilket både är att passera linjen men också att vara där så snabbt som möjligt.

Precis likadant är det med 5000-meterslöparen. Där måste förstås farten varieras under loppet. Ibland går det långsammare och ibland fortare. Målet är att vara först över linjen men hastigheten varierar under loppet.

För mig är lärarjobbet som en löpartävling. Under en lektion är det som ett kortdistanslopp, där man kan behöva justera fart och ändra utvecklingen här och där. Under året är det mer som ett 5000-meterslopp. Periodmässigt går hastigheten både upp och ner. Just nu är den definitivt hög.

I båda fallen handlar det emellertid om att nå målet. Vad är då målet? För mig är det att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt. Va? Ska de inte må bra? Självklart ska de det. Att eleverna mår bra, är förstås en förutsättning men mitt mål är ändå att eleverna ska lära sig och dessutom så mycket som möjligt.

Men samtidigt går det inte bara att köra på och ha ett högt tempo. Jag ska orka med och eleverna ska orka med. Trots att det finns en massa saker vi skulle kunna göra. Men vi måste hinna fundera på hur vi ska göra och dessutom testa om det fungerar innan vi kör på i full skala.

Precis så är det med mycket i skolan. Vi kan inte bara ösa på med saker som kanske är bra. Vi måste testa och vi måste undersöka om det fungerar.

Att skynda långsamt betyder just detta. Undersök och utvärdera. Utvärdera kan man göra i sin klass, på sin skola, i sin kommun men också på nationell nivå. Det finns sällan genvägar till kunskap. Det kräver hårt arbete. Det får gärna vara roligt men glöm inte att det kräver hårt arbete och det krävs att vi kontinuerligt utvärderar. Då krävs det att vi skyndar långsamt.

En lärares ålder är inte avgörande

De sista dagarna har jag haft förmånen att få vara med på LR:s kongress 2012. Det var en spännande och lärorik tillställning på flera sätt. För det första är det spännande rent demokratiskt. Många lärare och studie- och yrkesvägledare i Sverige har valt ut en sina kollegor som i sin tur ska representera dem på kongressen. Sedan kommer de till kongressen och röstar om de frågor som förbundsstyrelsen tänkt till om och som distrikt, kommunföreningar och enskilda medlemmar motionerat kring. Som delegat är man en liten kugge i ett stort demokratiskt maskineri.

För det andra är det spännande att kongressdelegaterna är i alla åldrar. Det finns studenter, de som arbetat några år och de som bara har några år kvar av sitt yrkesliv. Oavsett det finns det ett otroligt engagemang. Både för fackliga frågor och för pedagogiska frågor.

Precis så är det ju med lärare ute i skolorna. Det finns förstås lärare i alla åldrar och många av dem har ett brinnande engagemang för sina ämnen, för sina elever och för sina elevers lärande. Det är ju i grund och botten det vårt arbete handlar om.

När jag var nyexaminerad och betydligt yngre än jag är nu trodde jag att alla elever och föräldrar bara ville ha unga lärare och att unga lärare var de enda som kunde entusiasmera elever och få dem att lära sig saker. Och det är sant, unga lärare kan entusiasmera elever och lära elever en hel massa viktiga saker. Men inte bara unga lärare.

Det handlar nämligen inte om ålder. På låg- och mellanstadiet (för den delen senare också) har mina barn haft både lärare som närmat sig de 60 och de som knappt eller just passerat 30. Dessa lärare undervisade på olika sätt men med samma resultat. De har fått eleverna att lära sig massor!

Skolsverige behöver förstås lärare med ungdomlig entusiasm men lika mycket behöver de lärare med erfarenheter från tidigare skolsystem, betygssystem och som sett barn och ungdomar i många år och som har en entusiasm för lärande som inte bara är ungdomlig.

Sammanfattningsvis är förstås det allra bästa att det finns en blandning av åldrar bland lärarna ute i skolorna och att vi inser att lärarnas ålder inte är det som avgör. Det är väl värt att tänka på för de skolor och arbetsgivare (både kommunala och fristående skolor) som helst vill anställa bara unga lärare som eventuellt kostar mindre på grund av lägre lön.

Att lära sig kan vara alldeles, alldeles…underbart

Att lära sig KAN vara  tråkigt, KAN vara jobbigt och KAN vara alldeles, alldeles … underbart. På väg till jobbet fick jag häromdagen skjuts av en god vän. Han berättade om familjens och barnens påsklov. De hade väl gjort lite olika saker. Inget särskilt. “Jo, förresten”, sa vännen, “vi repeterade och lärde oss Sveriges landskap.

Han berättade om ett påsklov där familjen med två barn (ännu inte i tonåren) hade bestämt sig för att klara fem landskap varje dag. Förutom landskapens namn och placering skulle de också lära sig två städer. En i familjen ville dessutom lägga till ett fotbollslag i varje landskap men det blev en frivillig uppgift.

Så ägnade familjens medlemmar sig åt att vandra genom Sveriges landskap. De två äldre var inte alldeles obekanta men ”en repetition kändes inte helt fel”, sa vännen där vi satt i bilen. På kvällen efter kvällsmaten började de med landskapsvandringen som blev en återkommande händelse varje kväll den veckan. Tillsammans var de stolta över vad de sammantaget hade lärt sig.

Körde de Google maps? De kunde absolut ha gjort det men, hör och häpna och bli upprörda om ni vill: De använde klassiska blindkartor och fyllde i varje kväll. Omodernt? Absolut! Gick det att lära sig ändå? Absolut. Är det bara sådant vi ska lära oss? Absolut inte, men en del sådana saker är bra att ha med sig. Ska man inte träna digital kompetens och inte våga testa nya metoder? Jo, absolut men detta inlägg handlar inte alls om det.

Vad är slutsatsen av familjens landskapsvandring? Kanske att känslan att få lära sig också sådant som landskap kan vara just alldeles underbar. Allt handlar inte om att kunna hantera digitala medier. Kanske något att ha med sig när så många diskuterar att lärare och elever bara ska prioritera det ”tjugoförsta århundradets nya skills”.

Att elever lär sig så mycket som möjligt och mår bra

18 år. Det är en lång tid. Till sommaren har jag arbetat just 18 år på det gymnasium jag kom till som ganska nyutexaminerad. Då var jag klart yngst av lärarna och mina (bara något) äldre kvinnliga kollegor tyckte nog att jag var en pojkspoling som hade stökigt skrivbord. Nu är jag i alla fall äldre. Då som nu handlade läraryrket förstås om att lära elever en massa saker. Eller?

För lärare har mängden papper som ska fyllas i ökat enormt mycket på dessa 18 år. Det kan handla om åtgärdsprogram, protokoll, frånvaroifyllande och mycket annat? Är då inte detta viktigt? Jo, varje papper och varje ifyllande har säkert sitt berättigande. Om man med berättigande menar att det kan vara viktigt i sig.

Men, vore det inte klokare att ge lärare förutsättningar att sköta sitt huvuduppdrag ännu bättre än nu? Helt enkelt få koncentrera sig på det viktiga i läraryrket.

Vad ska man då koncentrera sig på? I höstas läste jag ett blogginlägg av läraren och bloggaren Petter Bergenstråhle . Det är ett inlägg som kanske en del redan läst. Om inte är det värt att läsa det. Han formuler nämligen i ord exakt det jag tror många lärare redan känner. Vad? Jo, att vi lärare ska koncentrera oss på att elever ska lära sig så mycket som möjligt under den korta tid en lärare och elever  har tillsammans och på att elever ska må bra som möjligt. Allt annat är underordnat.

Vad betyder det? Jo, för det första är det en prioriteringsordning. Betyder det att vissa planer inte ska bli skrivna? Ja, kanske om tiden inte räcker, men framför allt betyder det att energi inte ska läggas på andra saker än att elever  ska lära sig så mycket som möjligt och att de ska må bra. Punkt.

Det är för det andra ett mentalt sätt att tänka när arbetsuppgifterna tornar upp sig och skrivbordet knappt räcker till för alla fysiska saker och digitala uppgifter som ska lösas.

Avslutningsvis kan tyckas att 18 år är en lång tid. Efter några år insåg jag att det nog är bäst att arbetstiden ska räcka till uppgifterna. Det får helt enkelt vara så att arbetstiden och uppgifterna får stämma. Men det är som lärare otroligt svårt att lägga undan när man inte riktigt är färdig. Men låt då mantrat vara: ”Lära så mycket som möjligt och må bra”. Andra uppgifter är helt enkelt mindre viktiga!

Lägg inte alla ägg i en korg

Den svenska skolan och dess debattörer har ofta svårt att tänka olika tankar samtidigt och är snabb på att haka på trender. Just nu blir mirakellösningen ofta formativ bedömning eller 1-1 (en dator till varje elev). Är det lösningen i skolan?

Förra våren stötte jag på allvar på John Hattie. Han var förstås känd redan tidigare och i göteborgsområdet hade det publicerats en debattartikel (GP 23/2-2010) som väckt viss uppståndelse åtminstone i tidningens spridningsområde. Jag blev intresserad av honom efter en diskussion om katederundervisning med twittraren Björn Kindenberg.

Hattie är en nyazeeländsk professor som verkar ha vigt sitt liv åt att gå igenom all tänkbar pedagogisk forskning. Hans stora publika genombrott kom nog med  metastudien Visible Learning som Skolverket påpassligt uppmärksammade i ett PM i början av 2010 (Helt riktigt påpekade författaren till detta PM, Jessica Lindvert, att vi nog skulle komma att se mängder av hänvisningar till Hattie de närmsta åren). Där går han igenom mängder av forskning och klargör vilken effekt olika faktorer har på undervisningen.

Han gör så en lista med ca 140 punkter där mycket riktigt formativ bedömning hamnar allra högst upp. Samtidigt är han tydlig med att den här studien inte handlar om att ge enkla svar på svåra frågor eller att den är något facit över hur undervisning ska bedrivas. Låter det inte som att det är dumt att bara satsa på en eller två saker…?

Jag är väldigt förtjust i Hattie och tror att formativ bedömning säkerligen kan ge bra resultat, d v s att eleverna lär sig mer än utan formativ bedömning, även om lärare förstås delvis har ägnat sig åt detta tidigare också.

Samtidigt önskade jag att vi inom skolan (och för den delen utanför skolan också) hade ork att läsa vidare på Hatties lista. Att bara satsa på formativ bedömning är som att lägga alla äggen i en korg. Det finns, även om alla inte är möjliga att använda, åtminstone 40 faktorer som skulle kunna ge  riktigt bra effekt på inlärningen eller undervisningen. Dessutom finns det ju faktiskt mycket som vi redan gör bra. Det är dumt att kasta ut det bara för att skapa förändring!

Till slut. För svensk skola vore det bra om vi vågade tänka lite större än att en, två eller tre modeord tillåts styra stor del av verksamheten och dess utveckling. Lärare är olika, elever likaså. Mer än gärna Hattie men lägg inte alla äggen i en korg!

Kunskap som något viktigt i sig

Någon gång i 17-årsåldern bestämde jag mig för att bli gymnasielärare. Det var helt ärligt mitt drömyrke. Jag brann för att bli lärare. Löjligt nog, tänker kanske någon, gjorde jag det för att jag älskade tyska. Jag ville bli en sådan lärare som fick eleverna att bli så bra som möjligt i just det ämnet. Sedan fick jag svenska på köpet och har lärt mig gilla det också. Självklart kan det finnas andra skäl att bli lärare. Jag och de allra flesta valde däremot inte yrket vare sig för lönen (uppenbarligen) eller för möjligheten att minska ungdomsarbetslösheten eller för andra kommunala projekt.

I Göteborgs-Posten (11/4-2011) skriver Robert Hammarstrand och Olle Ludvigsson (S), i artikeln Dags att ta krafttag mot skolavhoppen, om att Sveriges kommuner och landsting (SKL) tillsammans med ”64 kommuner och 7 regioner avser att försöka minska avhoppen från gymnasiet. Artikelförfattarna beskriver det som ”ett storskaligt projekt”  som har namnet Plug In.

För Hammarstrand och Ludvigsson är det stora syftet med projektet Plug in att minska ungdomsarbetslösheten. De fortsätter: ”Projektbudgeten ligger totalt sett på nära 200 miljoner kronor och är till hälften finansierad via EU:s socialfond” och konstaterar att projektet ska hålla på i tre år. Märk väl att de båda debattörerna säkerligen har goda intentioner och andra politiker hade säkerligen kunnat föreslå liknande projekt.

Vad finns att invända emot detta? Är det inte bra om ungdomsarbetslösheten kan minska om avhoppen från gymnasiet i sin tur kan minska? Vad är problemet?

200 miljoner kronor som ska fördelas på 64 kommuner och 3 år …? Men de kommuner som får del av dessa pengar kan förhoppningsvis göra något vettigt av dem.

Nej, min invändning är inte räkneteknisk utan inställningsmässig. Hade det för det första inte varit underbart att läsa om en politiker som tyckt att utbildningen och kunskaperna i sig var värda något? Som talade sig varm för möjligheterna att få fördjupa sig i massor av olika ämnen? Inte bara som ett instrument för att minska ungdomsarbetslösheten?

Tänk att få läsa om en politiker som talade sig varm för goda kunskaper, som kanske ibland är jobbiga att skaffa, men kan vara så värdefulla att ha. Utbildning för utbildningens skull. Inte bara en utbildning för att undvika ungdomsarbetslöshet.

Om jag för det andra jobbade på en kommunal skola anar jag att jag hade känt mig trött på projekt och kortsiktiga idéer som ska in i den kommunala skolan. Ena dagen är det någon form av verksamhetsidé som ska implementeras, andra dagen är det en kommunal omordning som ska appliceras på skolan och tredje dagen är det ungdomsarbetslösheten som ska åtgärdas.

Sammanfattningsvis har kunskap i sig faktiskt ett värde för människan. Jag valde att bli lärare för att lägga allt fokus på att hjälpa ungdomar få kunskap. Inte för att driva olika kommunala eller andra projekt.