Hur talar vi om läraryrket?

Jag såg en en fråga på twitter apropå en kommande lärarbrist. ”Hur talar vi om läraryrket?” frågar bloggaren Anne-Marie Körling. En viktig och bra fråga som stämmer till eftertanke. Hur talar vi egentligen om läraryrket?

I somras fick jag ett facebook-meddelande från en elev som gått ur skolan för ett tag sedan. Den före detta eleven undrade om jag kunde svara på lite frågor om läraryrket för hen funderade på att bli lärare. I mina ämnen dessutom så lite smickrad blev jag.

”Hur är det att arbeta som lärare?” Det tog ett tag innan svaret gick tillbaka. Det är ju den stora frågan och det kändes som ett ansvarsfullt uppdrag att svara på frågan. Ungefär så här blev mitt svar:

Jo, det är ett roligt yrke där man får slita väldigt hårt i perioder. Dessutom måste man leverera varje dag. Det finns få dagar och lektioner där man bara ”kan gå in”. Läraryrket ger möjlighet att vara kreativ och självständigt arbete samtidigt som man får jobba ihop med andra människor.

”Hur var utbildningen?” För min del var utbildningen till svensk- och tysklärare fem år och därefter har jag läst in gymnasiebehörighet i spanska under tre terminer. Mestadels var utbildningen rätt omfattande och tuff. Själv hade jag lätt för tyska eftersom jag varit i Tyskland under ett par somrar men för en hel del som inte hade goda förkunskaper var just tyskan ganska mastig. Men, tillade jag, ”ett tips om du vill fräscha upp tyskan vore kanske att gå en kurs under någon månad i Goethe-institutets regi som har bra och breda kurser”.

Sedan tillkommer förstås arbetet med att lära sig leda arbetet i klassrummet, vilket man som lärare brottas med hela sitt yrkesliv.  Hela tiden. Mitt första svar avslutade jag sedan med att uppmana eleven att satsa på läraryrket om intresset var allvarligt eftersom det är ett väldigt roligt yrke.

Efter en vecka kom så ett nytt facebook-meddelande. ”Du, det man tänker på när man pratar om läraryrket är den dåliga lönen. Hur är det med det?”

Tja, en ärlig fråga kräver ett ärligt svar. I genomsnitt, skrev jag,  kanske en nyutexaminerad lärare ungefär, oavsett stadium, får mellan 20-21500 kronor. Det kan vara någon tusenlapp mer men ingen större skillnad är det. Sedan beror förstås löneökningstakten på vad avtalen ger, men att räkna med 1,5-3 % kanske inte är så fel. Räkna genomsnittet under 10 år så ser du vad du tjänar, blev mitt svar. Om du anses vara en bättre lärare lite mer, om du anses vara en sämre lärare lite mindre. Efter det har jag inte hört något av eleven. Det kanske inte betyder något. Eller också gör det det.

Inom parentes, och det sa jag inte, men kanske borde ha sagt, vill t ex  SKL att de ”bästa lärarna” ska ha nästan all löneökning och övriga i stort sett ingen.

Hur ska vi då sammanfattningsvis tala om läraryrket? Ärligt är väl bäst. Alltså: det är många gånger ett superroligt och intressant arbete. Det känns meningsfullt när vi får arbeta med elever, mindre meningsfullt när det ska skrivas planer som lärare anar bara blir hyllvärmare. Roligt när någon säger att mitt arbete gjorde skillnad, tråkigt när samhällets alla problem skylls på ”dålig utbildning”. Förstås kan vi säga mer, och lönen ÄR INTE allt,  men det är svårt, om vi ska vara ärliga, att inte berätta om lönen och trolig löneutveckling. Och den är hittills medioker. Både lön och löneutveckling!

Hur löser vi det? Kommer svaret i den här veckan? Sveriges lärare och andra väntar.

 

 

Läxfri skola?

I våras åkte jag buss med en god vän som är fystränare för ett fotbollslag med unga tjejer. Vi pratade om vikten av kontinuerlig träning och att det behövs mängdträning för att komma någon vart som fotbollslag. Vi konstaterade också att framgång i hög grad är beroende av träningsvillighet och antalet nedlagda timmar.  I fotboll är det ett självklart inslag. För att bli en allsvensk fotbollsspelare vid 20 års ålder krävs det t ex ca mellan 10 000 och 14 000 träningstimmar.

Om jag ska förutspå en trend under det här året inom skola och lärande kommer det vara att allt fler röster kommer höras som talar sig varma för en läxfri skola. ”Det ska väl räcka med arbetet eleverna gör i skolan”. Nej, det tror jag inte.

Så klart att elever kan låta bli att göra något hemma. Det går alldeles utmärkt. Men om man faktiskt tror att mängdträning gör resultat, borde det inte vara rätt väg att gå.

Eleverna som kommer från hem med studievana föräldrar kommer ta hem sina uppgifter och jobba med dem hemma. Har inte skolan i det läget ett kompensatoriskt uppdrag? Om vi svarar ja på den frågan måste vi också se till att allmänt fördela ut läxor på sådant elever faktiskt kan göra hemma. Allt kan de inte göra hemma, självklart. Men en hel del går att göra hemma.

Det betyder inte att jag tror att läxor gör allting bättre. Inte heller att elever ska ha hur mycket läxor som helst.  Men att tro att enbart tiden i skolan räcker till för att nå riktigt bra resultat för de allra flesta eleverna är naivt. Säkert finns det några i varje klass som har så lätt för sig att de inte behöver läxor. Visst. Men de flesta av oss andra behöver repetera moment och befästa kunskapen just genom att upprepa det. Jämför t ex med att laga spaghetti och köttfärssås. De första gångerna tvingas man läsa receptet men efter ett antal upprepade gånger gör man det utantill.

Svik inte eleverna genom att tro att en läxfri skola är en bra skola. En bra skola ser till att ge läxor. Också.

 

Lärarbristen – är den på gång?

Igår stötte jag på en lärare som hade bytt arbetsgivare bara för några dagar sedan. Hen hade sagt upp sig i början av sommaren och gått uppsägningstiden ut på sin gamla skola. Hade trivts utmärkt på sin gamla fristående skola men ville testa en annan friskola. Vad blev konsekvensen?

Läraren lämnade en arbetsplast hen egentligen var nöjd med. Eleverna förlorade en lärare de gillade. Och den gamla skolan stod faktiskt plötsligt utan lärare. Synd om dem, men ur lärarens perspektiv förstås klokt. Det har lärare i alla år fått lära sig: ”enda sättet att höja lönen rejält är att byta arbetsplats”. Om vi önskar att alla lärare som vill ha möjlighet till en betydligt högre lön ska byta arbetsplats, då ska vi förstås vara nöjda med en sådan utveckling. Annars är det väl tveksamt, eller?

Hur gick det då för skolan som läraren lämnade? Jodå, de har fått en ny lärare, men den läraren kan inte börja förrrän i början av november eftersom hen har uppsägningstid. Många sökande? absolut: 40 sökande. Men bara tre (sic!) behöriga sökande. Av de tre behöriga hade en av dem inte validerat sin utbildning från utlandet och en av dem var tveksam till skolans pedagogiska inriktning. Således återstod en lärare som också fick jobbet. Den läraren kommer säkert göra ett utmärkt jobb.

Här kan man inom parentes konstatera att lärarlegitimationen har fyllt sitt syfte. Det var de tre behöriga som var aktuella. Svenska skolor, friskolor som kommunala, verkar vara på väg mot linjen att det bara ska finnas behöriga lärare anställda. Det är bra!

Läraren jag träffade var nöjd med sitt val. Men hen konstaterade också lite i förbifarten att nu såg hen för första gången hur en kommande lärarbrist skulle kunna slå. Dags att göra något åt lönen? Hallå!

 

 

 

Löner för lärare

Det här blogginlägget skrivs i Tyskland och närmare bestämt i Rotenburg an der Fulda där min och ytterligare en skola  har ett utbyte med en tysk gymnasieskola. Självklart upplever både jag och eleverna mycket. En del elever kanske t o m upplever att deras svenska föräldrar och lärare inte är så dumma trots allt. Ingen dum upplevelse!

Min tyske kollega och jag känner varandra sedan många år och jag bor förstås hemma hos honom. Middagarna ägnar vi åt alla typer av diskussioner men jämför ofta våra två länder. Igår diskuterade vi skolsystem och löner. Tyska löner är, men det visste vi väl redan, väsentligt högre än svenska löner. En 40-årig lärare tjänar inte sällan kring 40 000 kronor, enligt min tyske kollega. Han är väsentligt äldre och tjänar därför väsentligt mer.

Så råkade jag säga att svenska lärare lönemässigt bedöms av sin rektor och får därefter individuella lönehöjningar.  ”Hur menar du, individuellt?” Jag förklarade utan att göra en stor sak av det. Jag har ALDRIG sett en sådan reaktion. ”Sven, UNVORSTELLBAR, UNGLAUBLICH, SO WAS GIBT ES NICHT!!!” Översättning ungefär: ”Går inte att tänka sig, otroligt, det finns inget sådant system”.

Jag har aldrig sett min tyske kollega så upprörd. För honom är det fullständigt otänkbart med individuella löneförhöjningar. ”Hur kan din rektor veta, på vad grundar han sina beslut, osv”. När sedan hans fru kom med in i samtalet blev reaktionen exakt likadan.

Jag är inte säker på att jag helt delar deras uppfattning, det erkänner jag gärna,  men ändå intressant att två olika länder, men ganska lika länder på många sätt, kan ha två så fullständigt olika lönesystem. Och att två tyska lärare (som jag känner väl och uppfattar som mycket sansade i allt) FULLSTÄNDIGT exploderar när de hör talas om vårt system?

Lönekriterier då? Vem kan på rak arm räkna upp de lönekriterier som används just på din skola? Jag var tvungen att fundera på de kriterier vi använder och jag kan inte precis säga att de är kristallklara.

Han menar förstås att lönehöjningar bör vara grundade på objektiva bedömningar och att rektors uppfattning om en lärare kanske till mer än 50 % baseras på elevuppfattningar.

Detta står förstås mot att ”bra lärare ska ha bra lön”. Lärare borde generellt sett ha bättre lön och sedan kan vi diskutera om det inom citationstecknen!

Nytt läsår – Let´s be careful out there!

Kanske kan man inte säga att eleverna står och dunkar på skoldörrarna för att få komma in. Men nog är det ganska många av dem som faktiskt längtar tillbaka lite grand nu i mitten av augusti? De kanske inte skulle skrika ut det men visst är det så? Så klart att de njuter av sommar, långa sovmorgnar och sena kvällar. Men vanlig rutin har faktiskt också något skönt över sig.

Att komma till en skola och träffa de gamla kompisarna med sina fel och brister men också med sina många förtjänster. Att komma till en skola där lärare faktiskt väntar på just dem.

Men visst hör man ibland lärare som säger: ”Skönt när eleverna inte är här, då får man äntligen saker gjorda”. Absolut, men det sägs också ofta i de tyngsta perioderna av bedömningar och rättningar och när lärare faktiskt knappt hinner förbereda eller än mindre samtala om ”undervisningens innehåll och former”.

I själva verket är  en skola inte en skola utan elever. Och lärare. För att en tämligen vanlig byggnad och arbetsplats ska förvandlas till en skola krävs nämligen både elever och utbildade lärare.

Är detta annorlunda för en lärare på en friskola? I princip inte men i praktiken har det större betydelse för en friskollärare. Utan elever står vi nämligen utan jobb. Visst gäller det för en del lärare i kommunal sektor också, men möjligheten till omställning är betydligt större än på en friskola med en arbetsgivare som kanske bara har 30-60 anställda.

Vårt och mitt jobb som lärare innehåller en massa små delar. Jag ska på intet sätt trötta ut er med alla delar och detaljer som ingår. (I själva verket skulle det bli en väldigt lång rad med saker)

Det viktigaste dock: Att eleverna lär sig mycket och att de mår bra. Det är liksom kärnan i vårt arbete. Inte enkelt, men ändå. Just det är kärnan i vårt jobb!

På vår arbetstid är det just det som ska prioriteras.  Just det ska vi därför tänka på alla de där gångerna när det känns som att listan växer på saker som ska göras. De andra sakerna är mindre viktiga och måste då prioriteras bort. That´s it!

Minns ni Hill Street Blues? Det gäller för oss också: Gentemot elever men också mot oss själva! Prioritera.

Let´s be careful out there!

Disciplin och hög ljudnivå i klassrummet

När Jasenko Selimovic skrev en debattartikel i Expressen (16/7-12) om disciplin i en engelsk förortsskola i ett tufft förortsområde i England blev reaktionen på Twitter självklar. Ett sammandrag av synpunkterna: Den svenska skolan har absolut inget att lära av en engelsk skola, vi ska absolut inte ha sådan disciplin i den svenska skolan för den ska vara demokratisk och eleverna ska absolut inte tvingas att vara tysta för det är bara om det är liv i ett klassrum som elever kan lära sig och vi ska absolut inte ha auktoritära lärare.

I en mening är det helt rätt. Om elever och lärare inte är vid liv, ja då lär det bli svårt med lärandet. Men annars är reaktionen för enkel och ryggmärgsbetonad. Bara kort: sådan disciplin är sannolikt inte alls önskvärd i svensk skola. Å andra sidan finns det säkert elever som verkligen skulle må bra av betydligt striktare disciplin. Och de skulle säkerligen lära sig betydligt mer.

Men det är förstås lärare som måste avgöra vad som är lämpligt.

För så här är det tror jag: vissa elever i vissa miljöer lär sig absolut bäst om de får arbeta så fritt som möjligt medan detta ur lärandesynpunkt skulle vara helt förfärligt för andra elever. Detta förtroende måste lärarna ha av samhälle och föräldrar att avgöra.

Men det betyder också att lärarna måste ha det förtroendet även om de bestämmer att det under viss period faktiskt måste vara väldigt lugnt i klassrummet. Kalla det gärna disciplin, och jag tror att diskussionen kring disciplin i mångt och mycket har att göra med vad vi associerar med ordet. För mig handlar det om att det finns utrymme för eleverna att koncentrera sig. Det betyder inte att det måste vara helt tyst i klassrummet. Det handlar inte om det. Inte heller om demokrati som i sig är självklart. Men demokratiskt förhållningssätt betyder inte att elever ska skrika i ett klassrum eller att ljudnivån ska ligga över vad som är rimligt.

Vi måste inte på något sätt idealisera den finska skolan, men Emma Leijnses reportage i Sydsvenskan (4/4-11) visar ganska väl vad det handlar om. Ibland arbetar elever ensamma, ibland arbetar elever i grupp. Däremot är inte ljudnivån i ett klassrum det som är avgörande för lärandet. Men för hög ljudnivå är inte bra. Varken för lärande eller för öronen.

 

Duktiga lärare finns det många av!

I mitten av maj skrev jag ett inlägg om hur 100 lärare från ett antal fristående gymnasieskolor i Göteborg (och från ett kommunalt kranskommunsgymnasium)  träffades i januari 2012. Vi träffades alla med en ärlig och rätt prestigelös önskan om att diskutera hur de olika skolorna lagt upp de nya kurserna i Gy11, hur de bedömde elevernas olika insatser men framför allt hade vi fokus på hur vi skulle kunna sätta så likvärdiga betyg som möjligt.

Den här inlägget ska inte handla om det. Det ska istället om duktiga lärare. För det var nämligen det som slog mig när jag såg alla som var där. Kompetenta, ansvarstagande och med en innerlig önskan om att lyckas både med sina elever och med en likvärdig bedömning.

Men så är det ju på många ställe, inte sant? På massor av skolor finns de. Lärare  som verkligen vill lyckas tillsammans med sina elever.

Om man roar sig med att läsa lärarbloggar och följer lärare som twittrar är det lätt att bli nyfiken. Det verkar finnas så många intressanta och duktiga lärare. Här kommer några exempel på lärare vars lektioner jag gärna hade velat hänga med på ett par gånger.

Som svensklärare hade det förstås varit spännande att ta del av Katarina LyckenRüter som bl a skriver om sitt ”flippande” klassrum här.

I engelska hade jag velat vara med på lektioner som Marie Linder genomför. Hon har kloka tankar om språkundervisning och är på twitter en idéspruta när det gäller användning av IKT och google docs. Tyvärr för hennes elever lämnar hon nu den för arbete på en högskola.

Om det skulle handla om SO-ämnen vore det spännande att få vara med på ett par lektioner med Petter Bergenstråhle. Han verkar ha sånt fokus på elevers lärande och dessutom en grundsyn på läraruppdraget som jag också delar.

I matematik känns det redan som jag deltagit i lektioner av Daniel Barker efter att ha följt hans filmer och hans projekt med flipped classroom.

Fysik- och mattelärare tycks heta Daniel för i fysik hade jag velat besöka (och har egentligen ganska stora möjligheter eftersom han jobbar på samma skola som jag)  Daniel Standar som i våras la ut stora delar av terminens Fysik 1-genomgångar på sin youtubekanal.

I kemi och biologi hade jag valt att hänga med Magnus Ehinger vars blogg närmast är en institution för både lärare och elever med intresse för de ämnena. Hade känts roligt att vara med på några lektioner.

En tysklärare som slåss för IKT och dess roll i språkundervisningen är Hanna Stehagen som skriver om sådant på sin blogg.  Detsamma kan man nog säga att Patricia Diaz och hennes webbplats  gör i spanska. Båda dessa lärare hade jag gärna hängt med ett par dagar.

Alla de här lärarna är goda exempel på lärare som är öppna med vad de gör och hur. Och dessutom gör det på olika sätt. Samtidigt, och det är också min poäng: Det finns väldigt, väldigt många lärare, på min friskola och på andra skolor, som alls inte är intresserade av att vara offentliga bloggpersoner. Ändå är de ytterst kompetenta och omtyckta av sina elever och kollegor. Lärare på friskolor och på kommunala skolor.  År efter år sliter de och gör sitt jobb. Och de gör det bra.

Sveriges skolor är fulla av lärare som faktiskt gör ett fantastiskt jobb!

 

 

 

Slutbetyg kontra resultat på nationella prov

I veckan offentliggjorde Skolverket en rapport kring hur resultaten på nationella prov förhåller sig till slutbetygen på kurserna i gymnasieskolan. Sammanfattningen får väl anses vara att fristående skolor tycks sätta något högre betyg i förhållande till NP-resultat än kommunala skolor. Dock inte i alla kurser. Och det skiljer sig procentmässigt mellan fristående och kommunala skolor inte mer än ganska marginellt. Över tid verkar det dessutom förändras.

Tilläggas kan att dessutom finns det (tyvärr?) inte något som fastställer relationen NP-resultat med slutbetyg. Den magiska formeln som Skolverket hänvisar till finns att läsa under Frågor och svar om NP, fråga 1, d v s hur provets resultat hänger ihop med slutbetyget:

Ett nationellt prov kan inte pröva elevens kunskaper mot alla mål. Därför gäller att provresultaten endast kan utgöra en del av det underlag som läraren har att ta hänsyn till då betyg ska sättas. Ett nationellt prov kan alltså inte ses som ett examensprov eller ensamt utgöra någon form av behörighetstest. Hur stor del ett nationellt prov ska utgöra av underlaget vid betygssättningen finns inte reglerat, utan bestäms lokalt.

Det här kan man självklart ha synpunkter, och jag tycker egentligen att kopplingen skulle kunna bli tydligare.  Kanske skulle en grupps NP-resultat kunna kopplas till en grupps sammanlagda kursbetyg. Om någon tycker det luktar relativa betyg? Det är inte avsikten och om det blir följden fungerar det förstås inte. Det borde emellertid gå att hitta ett system för att koppla NP-resultat till slutbetyg på ett tydligare sätt.

Någon invänder kanske att elever som gör sämre på NP än på resten av kursen? De eleverna finns men nästan lika ofta finns elever som gör bättre på NP än tidigare under kursen.

Skolverket skriver om relationen i samband med rapportens publicering:

Skolverket anser att huvudmän och kommuner aktivt och kritiskt bör reflektera över stora avvikelser. Genom att jämföra betygen på de nationella proven med kursbetygen går det att få ett underlag för diskussion om på vilka grunder lärare sätter betyg.

Det är svårt att inte instämma i. Men den nu relativt otydliga kopplingen gör att en skola kan få kritik från Skolinspektionen för att att den sätter betyg som skiljer sig alltför mycket från NP och för att de ligger alltför lika. Det visar på problemet.

De flesta skulle väl inte tycka att 100 % A för en grupp elever på ett NP borde kunna resultera i 100 % C när det gäller slutbetyg. Inte heller att 100 % C på ett NK skulle kunna bli 100 % A när det gäller slutbetyget. Men som nu är fallet skulle det nog principiellt kunna bli så och formellt skulle sannolikt ingen regel vara bruten.

Avslutningsvis ska jag förtydliga. Självklart ska en allsidig bedömning göras på vad en elev presterat under en hel kurs. Det är inte enbart,  inte ens största största delen, men kanske borde NP i likvärdighetens namn få en lite mer tydlig roll för slutbetyget på en kurs eller i ett ämne.

 

Min drömskola

Ofta diskuterar vi hur dagens skola ser ut. Många gånger  finns det kritik mot den. Antingen är den för gammalmodig eller också är den för progressiv i någon negativ bemärkelse. Jonas Aspelin lyfter på ett fint sätt fram En tredje väg för skolan på sajten Skola och Samhälle. Den texten är en teoretisk modell om än säkert ganska omfattad av många lärare som jobbar praktiskt i skolan.

På twitter dök emellertid frågan upp häromveckan av Pierre Andersson vad en skola skulle göra för att vara attraktiv för  de bästa lärarna. Då krävs egentligen lite eftertanke men så här tror jag, med reservation för att jag skulle tycka annorlunda om jag fått fundera ännu längre:

Något bättre lön om vi uttrycker det lite försiktigt. Det är en grundläggande fråga och den betyder en hel del om en skola skulle vara intresserad av att fånga upp de bästa lärarna.

När det gäller arbetstid tror jag att de bästa lärarna är intresserade av genomskinliga arbetstidsavtal som grundar sig på undervisningstid. I grunden ser det ut så på de allra flesta skolor redan idag, men eftersom undervisningsskyldigheten inte längre formellt är reglerad, betyder det att en lärare kan få undervisa både mycket och mer men sällan mindre och lite i förhållande till vad lärare gjorde tidigare.

Vill en skola attrahera de bästa lärarna (och för den delen de flesta andra också) är jag rätt säker på att den ska koppla undervisningstid formellt till en viss mängd planering och förberedelse och en viss mängd utvärdering och efterarbete. Självklart kommer det bli en mängd schabloner man får räkna med men det blir det oavsett hur arbetet organiseras. Men på det här viset vet lärarna och skolledningen hur arbetet ska läggas ut. Om en lärare är snabbare och hinner med mer är det jättebra men att grunden är undervisning är dessutom en markering kring vad som är viktigt i skolan.

Den tredje punkten blir pedagogisk frihet. Rent praktiskt betyder det att som lärare ha fullständig frihet att få välja precis de metoder och former som just dina elever behöver.  Det är ytterligare en grundsten för en skola som ska attrahera de bästa lärarna. För övrigt lägger  Pierre till att de metoderna skulle grunda sig på:

evidensbaserad forskning a la skollagens intentioner

vilket förstås inte är något problem att hålla med om. Kanske med tillägget ”beprövad erfarenhet” dessutom.

Lägger man så till slut till att de bästa lärarna nog gärna skulle vilja att det fanns goda didaktiska möjligheter till att på ett vettigt och integrerat sätt använda modern teknik och att miljön i skolan är tillåtande för att testa nytt men också för att förkasta det som inte fungerar, så är vi nog hemma där.

För övrigt: jag tror det här skulle locka de bästa lärarna. Men dessutom tror jag att det skulle locka de allra flesta lärarna.  Så istället för att dela upp lärarna i bra och mindre bra lärare kanske skolor skulle satsa på att attrahera lärare än mer än vad de lyckas med idag!

 

 

 

Elevens trygghet och att vara lärare – Lärartycket 47

Detta inlägg är nummer 47 i bloggstafetten Lärartycket där över 100 lärare bl a skriver om sig själva, om lärares vardag och om varför de vill vara lärare. Min stafettpinne kommer från Helena von Schantz, bl a mycket annat ganska nyvald ordförande i LMS.

Med blomsterkrans som på midsommarafton…Nej då, så var det inte när jag en gång i mitten av 1990-talet beordrades av staten att inställa mig till repmånad. Men ett par soliga augustiveckor tillbringade jag däremot i Kristinehamn. Detta inträffade ett par månader efter att min gymnasielärarexamen hade skrivits ut. Jag kände mig, möjligen en aning naivt, rätt så kompetent. På allt trodde jag dessutom. Ack så fel man kunde ha…

Det var på tiden före mobiltelefoner. Alla skulle under ett lektionspass lära sig prata i ett slags ”kommunikationsradio”. Jag och skåning skulle tala med varandra. Han kunde snabbt. Jag kunde inte ens långsamt. Vi blev det sista paret som inte hade lyckats. Den unge officeren som ledde övningen blev stressad, irriterad och uttryckte med både ord, miner och gester att jag var en IDIOT. Så liten, så ömklig och så missnöjd med mig själv och omgivningen var det länge sedan jag hade känt mig.

Där och då fattades det. Mitt beslut att så ska aldrig någon av mina elever känna sig. Aldrig någonsin.

Förstås kan jag inte garantera att det aldrig har skett under mina år som lärare.  Men det har varit en ärlig strävan. En strävan att varje elev ska känna sig trygg i mitt klassrum även om jag kanske inte alltid hinner prata med varje elev, varje lektion. Men trygga ska de iallafall känna sig (förutom att de förstås också ska lära sig). Även om en elev förstår aldrig så lite ska just den eleven kunna lita på att jag kommer göra ett nytt försök, och ett nytt försök och ett nytt försök. Och jag kommer inte hånle, inte slå ut med armarna och inte säga att ”nu får du väl försöka förstå ändå”.

Märk väl: detta betyder inte att en lärare inte får bli ledsen arg eller irriterad. Inte alls. Det är nämligen en helt annan sak.

Att vara lärare är nämligen att varje dag utsätta sig för att några människor kommer att få chansen att tycka att du är riktigt dålig. Det är ett slags självmordsuppdrag att försöka samarbeta med 30 elever av vilka några inte sovit, några hatar tyska, några är arga på på sina föräldrar och några helt enkelt genuint ointresserade av vad jag vill göra tillsammans med dem.

Att vara lärare är också att ett par gånger varje år utsätta sig för skriftliga utvärderingar (som eleverna gör i en massa ämnen och kanske i grund och botten är ganska trötta på) där många skriver att ”jo, det var väl bra” och ”jo, så kan du också göra” men någon enstaka säger att ”du är en skittrist lärare som borde sluta undervisa eftersom man ändå inte fattar något”.

Att vara lärare är dessutom att få möjligheten att springa på miljoner bollar som Daniel Barker så träffande skrev i #Lärartycket 33. Även om man som lärare inte ska göra det är det inte alltid lätt att låta bli.

Men varför är du då lärare kanske någon undrar? J0, svaret är att det trots allt finns andra saker som inträffar som gör det till ett helt fantastiskt yrke.

Att vara lärare är nämligen också att i bunten av skriftliga utvärderingar hitta en utvärdering där det står: ”Är imponerad över att jag kunde lära mig allt det här. Det trodde jag faktiskt inte var möjligt. Tack!” Då får vi som lärare ett litet men ändå så tydligt tecken på att vi lyckas och att vi lyckas tillsammans med eleverna.

Att vara lärare är också att få ha lektioner där eleverna efteråt faktiskt säger att ”det här var riktigt, riktigt kul” och känna den enorma tillfredsställelsen av att veta att eleverna samtidigt lärt sig.

Att vara lärare är också, trots mängder med bedömnings- och rättningshögar och förberedelser och administration, att kunna att variera sitt arbete, att vara kreativ, att möta elever och få försöka hjälpa dem att komma vidare i sina tankar och i sin intellektuella utveckling.

Så till slut blev märkligt nog den där fruktansvärda ”radiokommunikationslektionen” på en av de sista repmånaderna som kan ha genomförts i Sverige det som kom att påverka mig allra mest i mitt dagliga lärararbete. Det känns på det hela taget rätt så bra. Att dessutom ha ett jobb som jag trivs med känns ännu bättre. Om samhället skulle ha lust att signalera att det uppskattar mitt jobb, lär jag definitivt stanna kvar!

Nu lämnar jag över stafettpinnen till läraren Anna Östman som jobbar i Stockholm och som bloggar på midsommardagen. Läs henne på Lärartycket 48.