Dela med dig!

Jag tillhör dem som i och för sig gärna samarbetar. Det är i skolans värld lite svårt att inte göra det. Samtidigt finns det i skolans värld mycket som måste göras ensamt. I klassrummet, som i och för sig en del vill avveckla (inte jag), är vi ofta själva och där ska vi leverera varje lektion, varje dag och varje vecka. 

Däremot tycker jag det vore bra om vi kunde dela saker. Det behöver faktiskt inte vara en sak som tar tid att göra. Med Google docs (Googles variant på officeprogrammet med motsvarande word, excel, powerpoint och ett fint enkätprogram är det väldigt enkelt att dela saker så att andra får tillgång till dem).

Det här har många fördelar. En viktig fördel är att man på så sätt kan få kontakt med lärare utanför sin egna skola och på det viset faktiskt, även om i liten skala, få jobba med likvärdighet. Vad är rimligt att kunna på en viss nivå? Det är en av skolsveriges största utmaningar.

För mig som jobbar på en ganska liten friskola skulle detta vara ett utmärkt sätt att få input och få kontakt med andra lärare.

Om jag t ex fixar ihop en bra muntlig övning för en gymnasiegrupp i tyska kan jag lika gärna låta övriga lärare på skolan få tillgång till den. Tidigare kunde man visserligen enkelt kopiera övningen eller skicka ut den per mejl till kollegorna. Men med Google docs kan läraren precis lika gärna dela den till alla i Sverige. Med ett par knapptryck! En annan sak är förstås att det en lärare gör inte passar alla andra lärare. men kanske passar det några. Det ger möjligheter men innebär förstås inte att man måste använda det.

Alltså: En variant är att göra övningen i Google docs (fungerar precis som Word), dela den som i filmen (förslagsvis med rättighet att läsa men inte redigera i den), kopiera länken och klistra in länken där du vill att den ska finnas. Det skulle kunna vara på en blogg, en hemsida, i en facebookgrupp, på twitter eller bara i ett mejl till dem som kunde vara intresserad. Som lärare gör vi dagligen material som andra kunde vara intresserade av. Kanske vill jag inte använda allt som någon länkat men jag kanske kan kopiera den och ändra på något i den? Då kanske den kan passa mina elever?

Så här mot lucia och jul delar jag med mig av en musikquiz på 10 frågor. Uttestad på ett fotbollslag med 15-åringar men även ett antal föräldrar. De klarade sig ungefär ganska bra:) Frågor, facit, tipsrad samt instruktioner finns med men använd efter behag!

 

Kemilärare sökes!

Häromdagen träffade jag en kollega på en annan friskola som hade bestämt sig. Han eller hon skulle försöka byta arbete. Jobbet med eleverna var nog roligt tyckte läraren men samtidigt tyckte läraren att arbetssituationen hade blivit tämligen orimlig. Inte bara administration som lärare ibland säger, utan också nya reformer som ska genomföras utan tillskott av tid, liten uppskattning för jobbet och dessutom kände läraren att det helt enkelt blev för mycket jobb.

Igår var jag på utbildning med fackliga ombud för Lärarnas Riksförbund i Göteborg. Efter lunch fanns två representanter för Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs Universitet på plats. De båda gjorde en förnämlig genomgång av den nya lärarutbildningen kontra den gamla samtidigt som de också informerade om LLU:s roll, d v s den lokala lärarutbildaren, med andra ord den lärare som tar emot  lärarstudenter.

En fråga som ställdes var hur många kemilärare som utbildades för tillfället. Svaret var och håll i er nu: En (!) student med kombination tillsammans med kemi antogs i höstas till ämneslärarutbildningen i Göteborg. De båda lärarutbildarna antog att situationen var liknande vid övriga universitet och högskolor. En student alltså! Vi behöver inte uttrycka det alltför dramatiskt men detta är inte helt lyckat. Visserligen fanns sex sökande till PKU till våren (kortare pedagogisk utbildning) i Göteborg men ändå. Det är inte bra siffror.

Kollegan på den nämnda friskolan berättade att av dennes 20 kurskamrater från kemilärarutbildningen (ungefär 15 år sedan)  hade uppskattningsvis hälften eller två tredjedelar sökt sig bort från läraryrket. Märk väl att då fanns det 20 studenter i Göteborg med den inriktningen.

Ytterligare en kollega berättade på utbildningen igår att hans kommunala skola hade letat no-lärare hela hösten och nu äntligen hade lyckats anställa en. Förra veckan träffade jag en pensionerad lärare som fortsatte ytterligare fram till jul och eventuellt en termin till med bara undervisning. ”Det lär bli svårt att hitta någon behörig som skulle ersätta mig på de timmarna”.

Så vad är då slutsatsen?  Rimligtvis kommer det att uppstå en lärarbrist som kommer slå till hårt mot vissa ämnen. ”Sickan” brukar prata om att han har en plan. Jag undrar var planen finns för att lösa den här situationen? Någon?

 

 

En hangout om Hattie

Idag är professor John Hattie från Nya Zeeland i Stockholm. Han deltar och är nog får man säga huvudattraktionen i en utbildningskonferens som företagen Lärarfortbildning AB och Challenging Learning arrangerar i samarbete med bl a Lärarförbundet (hatten av just idag!), Skolverket och ytterligare ett antal organisationer.

John Hattie är forskaren som skrivit boken Visible Learning som med all sin statistik, med alla sina sina siffror och med alla sina diagram och tabeller är en alldeles, alldeles fantastisk bok. Enkelt uttryckt går Hattie igenom de faktorer som påverkar elevers lärande. Varken mer eller mindre…

Inte för att det är så att jag älskar allt som står där. Inte alls. Men för att han faktiskt, upplever jag, gör ett ärligt försök att beskriva vad som fungerar och inte fungerar statistiskt sett. Utan att närmare gå in på detaljer så är det en del faktorer som jag länge tyckt är dåliga som Hattie också konstaterar är dåliga. Å andra sidan, och det erkänner jag, är det en del saker som jag trodde skulle ha spelat större roll. Boken är kort och gott den absolut bästa boken om lärande, pedagogik och lärares betydelse som jag någonsin läst.

I våras köpte jag så uppföljaren, Visible Learning for teachers, och började läsa. För ett par veckor sedan kastade läraren Björn Kindenberg ut en fråga på twitter om det var några som var sugna på att diskutera ett par kapitel i den nya boken. Jodå, vi var ett par stycken som nappade på idén och bestämde oss för att testa en liten bokcirkel över Googles nya kommunikationsprogram en måndag kväll.

Google+ hangout är iallafall ett slags videochatt via datorn som gör att deltagarna samtidigt både ser och hör varandra. Här finns det beskrivet.

Vi var fyra stycken som testade. Trots lite tekniskt strul de första sju-åtta minuterna (min dator som inte riktigt klarade av fyra videobilder tror jag så jag bytte dator) fungerade det tekniska rätt så bra. Lite ovant är det att via datorn sitta och vänta in sin tur men egentligen ingen skillnad från ett vanligt möte eller samtal.

När vi satt där och funderade över Hattie och för den delen även över annat i vår lärarvardag kändes det spännande. Ett möte där verkligen lärande stod i fokus och inte administration eller något annat för stunden viktigare. Just elevens lärande. Två lärare från Stockholm, en från Dalarna och jag från Göteborg. Inte för att jag vet exakt hur detta på ett vettigt sätt skulle kunna användas i skolan, men det känns som att det borde kunna göras. Det vore vettigt, oavsett vilken huvudman skolan har, om lärare från Dalarna kunde prata t ex likvärdighet och bedömning med lärare i Kiruna och Malmö för att ta ett exempel.

Kanske skulle vi byta ut en del möten och konferenser i våra egna skolor för att istället diskutera ungefär samma saker med kollegor på andra skolor i andra delar av Sverige. Och kanske t o m med andra lärare i andra länder?

Med Google+ hangout är det faktiskt inte mycket mer än en dator med webbkamera och mikrofon och en lärare på vardera ställe som kan rigga ihop det som behövs. Det låter som något vi borde testa oftare! Eller vad säger ni?

 

 

 

Omdefinierat lärande?

Att ha ett konto på twitter och följa olika människor är verkligen en möjlighet till god fortbildning. Journalister och mediefolk dominerar visserligen bland de ca 300 000 twitterkonton som finns i Sverige enligt en undersökning som Intellecta Corporate presenterade i maj i år. Men samtidigt finns det också ganska många lärare på twitter. Det gör det möjligt att snabbt utbyta idéer och föra diskussioner om allt möjligt i skolans värld.

En diskussion som ständigt pågår på twitter är den om att ”omdefinera lärandet”. Exakt vad det betyder är nog inte helt klart vilket Jan Svärdhagen är inne på i ett blogginlägg. Men det handlar om att använda datorer och paddor, att inte ha klassrum som ser ut som vanliga klassrum, att eleverna ska arbeta själva och i grupp och att lärarna ska vara handledare och inte kallas lärare och nåde den som har ett prov där man räknar poäng, det är 21th century skills och SAMR och utbildningsföretaget Tänk om och ”lära in, inte lära ut”, förändring och så vidare i all oändlighet.

Alla dessa saker var och en för sig varken måste eller är dåligt och allt tillsammans måste inte heller vara dåligt MEN det är möjligt att bedriva utbildning annorlunda än på det viset. Dessutom är det så att elever och lärare både uppskattar olika typer av skolor och passar för olika skolor. Ändå kan de få en alldeles utmärkt utbildning. Jag tror inte på något sätt att det finns en enkel väg dig. Men goda relationer, förtroende och nyfikenhet tror jag är några av nycklarna i kombination med välutbildade lärare.

Jobbar vi i skolan har vi inget annat val än att arbeta mot de mål och riktlinjer som finns i läroplaner, ämnesplaner och  kursbeskrivningar. Det är självklart. Själv älskar jag allt som har med datorer och telefoner att göra och funderar ständigt på hur man kan använda dem i skolan på ett sätt som gör att elever lär sig bättre. Ändå är jag inte särskilt intresserad av att slagordsmässigt ”omdefiniera lärandet”. Det betyder inte att jag vill ha tillbaka skolan på 60-talet. Men faktiskt inte heller den som fanns under mitten och slutet av 90-talet när alla skulle söka sin egen kunskap.

Mitt ödmjuka mål, som jag gissningsvis delar med en massa andra lärare, är att tillsammans med eleverna få dem att lära sig mer än vad de själva tror är möjligt.

Men själva lärandet är ungefär detsamma som tidigare. Dvs vi lär i samspel med andra. Jan Svärdhagen citerar en vän och det är tänkvärt:

Omdefinierat lärande tenderar nästan bli en slags klyscha för att märkvärdiggöra, skapa osäkerhet och få människor att ”haka på” för att tro att de inte är up to date. Det kan förstås driva på försäljningen, men nog mer tveksamt vad gäller att utveckla lärandet (didaktiken/pedagogiken). Att definiera lärande är ett komplext problem som nog inte låter sig omdefinieras på grund av att nya artefakter tillkommer.

Bara för att vi får el som Jonas Linderoth jämför med i ett läsvärt inlägg eller att digitalisering sker innebär det inte att lärandet som fenomen totalt ändrar form eller riktning eller omdefinieras. Det är klokt och innebär förstås inte att allt ska vara kvar där det en gång var. Men att vi som är verksamma i skolan kanske ska se till att ha perspektiv. Både framåt och bakåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Är verkligen IKT det viktigaste för en lärare?

Vi lärare är bra på olika saker. En del är bättre på datorer och allmän IT, en del är superbra på just det medan det finns de lärare som faktiskt inte alls är bra på det. Om man tillhör den tredje gruppen, är man då automatiskt en sämre lärare?

Mitt svar är nog nej. En del hävdar att det viktigaste i skolan är att ge elever IKT-kompetens. Helt sant är att våra elever inte kommer klara sig utan att behärska en del av det som kan göras med IKT-kunnande. Men är det detsamma som allt allt ska göras med datorer?

Mitt svar är även här nej. Innan jag fortsätter ska jag bara klarlägga att jag älskar allt som har med datorer, mobiler och IKT-didaktik att göra. Jag använder det gärna, både själv och i undervisningen. Men jag vet också lärare som inte gör det. Och de gör ändå ett bra arbete.

Två elever som jag känner relativt väl har gått på en skola i närområdet. De har givetvis haft en mängd olika lärare. En del har arbetat mer och en del mindre med IKT. Två lärare som dessa elever hade arbetade väldigt sällan med IKT. Men oj, vad de två eleverna lärde sig. De fick grunder på låg- och mellanstadiet som de levt gott på allt sedan dess.

Sedan har de haft lärare som älskat IKT och där har de också lärt sig mycket. Jag menar bara att IKT inte är allt trots att vi förstås ska integrera det i den vanliga undervisningen (vilket naturligtvis en hel del som läser detta kommer påpeka). Det finns mycket man kan lära sig på annat sätt. Att begära av alla lärare att de ska vara experter på IKT är kanske att begära rätt mycket? Visserligen ska kanske alla bli bättre på allt men visst är det mer effektivt om vi renodlar en del.

IKT-kunnande är en av de många bitar som formar en lärare, men det är inte allt. Det är många andra pusselbitar som ska in också. Inte så dumt att minnas ibland.

 

Tysklärardagar

Förra helgen ägnades åt Tysklärardagarna på Pedagogen i Göteborg där mer än 100 tysklärare samlats för att fortbilda sig. Det är ett imponerande arrangemang som drivs år ut och år in av en ambitiös och engagerad skara tysklärare. I år faktiskt för 25 gången.

Det var föreläsningar både lördag och söndag där jag själv deltog med en programpunkt om hur flipped classroom i moderna språk kan fungera. Allt från hur skönlitteratur kan vävas in i undervisningen och kopplas till andra ämnen till hur sagor kan användas i undervisningen och vidare till vilket material webben kan erbjuda lärare i moderna språk (givetvis).

Goethe-institutet, som väl kan beskrivas som tyska statens sätt att marknadsföra sig i utlandet, har ett imponerande utbud och jobbar hårt för att skapa möjligheter att använda modern teknik i tyskundervisningen.

Slående var hur hungriga alla deltagarna var på att förkovra sig. Det ligger på en helg men inget knorr. Så mycket längtar lärare efter relevant fortbildning och där var lärare mellan 30 och 65 år, ja där fanns till och med de som var pensionärer. Kanske något att fundera på för skolor och rektorer? Ge bra fortbildning!

Det lyste faktiskt engagemang, gott humör och lite grann undrar man hur den bilden går ihop med bilden man så lätt får i tidningar och annan media. Den bilden av lärare som är trötta och oengagerade och inte vill jobba med elever. Den bilden fick inte vi som var på Tysklärardagarna iallafall. Jag ser redan fram emot nästa års Tysklärardagar i Göteborg.

 

Friskola och kommunal skola

Av en slump stötte jag häromveckan på en lärare som just lämnat den kommunala skolan (en kranskommun till Göteborg)  för att istället börja på en friskola i Göteborg. Läraren sa flera gånger att han/hon tyckte det var oerhört skönt att inte vara anställd av kommunen längre eftersom ”kommunen där jag arbetade var en rätt trist, oengagerad och skolointresserad kommun”.

För egen del sökte jag jobb sommaren 1994 och hittade då ett enda jobb jag kunde söka. På en friskola. Under våren hade jag vikarierat på en kommunal gymnasieskola och skulle då gärna fortsatt där men den kommunala skolan kunde inte lämna besked i början av juni och då fanns förstås ingen annan väg än att söka jobb. Jag tog jobbet på friskolan och har sedan dess blivit kvar.

Ytterligare ett exempel är den 30-årige kemiläraren som jag tidigare skrivit om. Läraren blev övertalig i den kommunala skola han/hon jobbade i och kommunen tyckte uppenbarligen inte att en 30-årig kemilärare var något att satsa på. Läraren fick söka ett jobb på en fristående gymnasieskola. Ryktet säger att han/hon lär trivas…

Så klart finns det de som gärna byter sin friskola till en kommunal skola. Men det är viktigt att komma ihåg att lärare på friskolor inte generellt önskar att få jobba på en kommunal skola. Trots att det finns klara nackdelar för den som arbetar. T ex osäkerheten i anställningen eftersom en liten skola aldrig har de omställningsmöjligheter som en kommun kan ha.

Samtidigt upplever nog många lärare på friskolor en del kommunala skolor (alla är säkerligen inte såna) som kolosser där inflytandet för den enskilde är extremt litet. Där köps t ex datorlösningar in via kommunen och kanske ibland utan att lärare är inblandade. Det känns rätt avlägset om man så säger.

Säkerligen finns det friskolor som inte ger varken sina lärare eller elever bra villkor för undervisning eller lärande. Men de allra flesta friskolor är inte sådana. Och det finns verkligen kommunala skolor som gör det samma, vilket ibland nog glöms bort. Kommunen är som bekant inte alla lärares drömarbetsgivare…

Till slut. Läraren jag stötte ihop med häromveckan konstaterade också att den skolan hon nu arbetade på hade anställt fem-sex lärare i höst. Alla mellan 35 och 45. Ett stabilt gäng som definitivt vet vad läraryrket handlar om. Inga unga nyutbildade som skolan kunde betala något lägre löner (Med det absolut inte sagt att skolor inte ska anställa nyexade, för det måste de förstås göra!). Nej, men den skolan var beredd att betala för viss erfarenhet. Inte alla skolor hade gjort så. Varken friskolor eller kommunala skolor.

 

 

Ett litet akademiskt gräl…

För ett par veckor sedan kunde den som lyssnade på Ekonyheterna höra om pedagogikprofessor Tomas Kroksmark som berättade om sin forskning kring datorspel och lärande. Nyheten refererades också i en mindre artikel i DN. Om jag uppfattar det rätt vill Kroksmark beskriva hur datorspelens uppbyggnad med ständiga ”duktighetsbekräftelser” får spelarna att känna sig smarta och att det då vore bra om skolan kunde lära av datorspelen. I slutet av radioinslaget berättar reportern David Svanberg att studien ska publiceras i ”någon amerikansk tidskrift”.

Tomas Kroksmark är inte vilken pedagogikprofessor som helst. Förutom att han skrivit mängder av böcker inom pedagogik och didaktik är han den som ansvarat för den s k Modellskolan där målet enligt professor Kroksmarks blogg är

att samtliga lärare vid Modellskolan – via kompetensutveckling på avancerad nivå – ska erövra forskarkompetens via universitetsstudier på avancerad nivå (magister/master).

Modellskolan är väl just en modell men konkret har den startats i Jönköpings kommun och det är Ribbaskolan i Gränna som är en skola med förskola och f-9.skola.

Så långt allt väl. Samma dag som reportaget om professor Kroksmark sänds skriver emellertid docenten i pedagogik vid Göteborgs Universitet Jonas Linderoth ett blogginlägg. Hans blogginlägg är, för att uttrycka sig modest, en avsevärd kritik på Tomas Kroksmarks studie även om han säger sig mest vilja vill ta upp sin

fascination över att medieutrymme ges till en person (här avses Tomas Kroksmark, min anm) som inte har en aning om vad han sysslar med.

Jonas Linderoth doktorerade 2004 i pedagogik med avhandlingen Datorspelandets mening: Bortom idén om den interaktiva illusionen. I en inbjudan eller presentation av Linderoths avhandling inför disputationen kan man läsa:

Trots att forskningen kring datorspel börjar ta form, präglas förståelsen av spelmediet utav dessa spektakulära förenklingar. En anledning till detta är att spelforskning hittills försummat att studera datorspel i användning och istället analyserat själva spelen, eller spelandets förmodade effekter.

Vad skriver då Linderoth i sitt blogginlägg? För det första att spelforskningen funnits i över tio år och att man där använder sig a begreppet ”gameification” och konstaterar han sedan: det begreppet använder sig inte Kroksmark av. Därmed torde publicering i seriösa vetenskapliga tidskrifter om dataspelsforskning inte vara aktuell för professorn, menar sedan Linderoth.

För det andra menar Linderoth

hoppar [TK] över fyra decenniers kunskapsproduktion (Simulation & Gaming har givits ut sedan mars 1970)

vilket enligt Linderoth är att bryta mot grundbulten i forskningsarbete. Nämligen att förhålla sig till tidigare forskning. Han ifrågasätter dessutom starkt professor Kroksmarks vetenskapliga metod som utgår från intervjuer med ett antal speldesigners:

Intervjuerna har sedan analyserats utifrån ett ”filosofiskt” och ”postfenomenologiskt” ramverk eftersom speldesigners, enligt Kroksmark, inte kan förväntas ha ”medvetna eller välformulerade kunskaper i pedagogik”.

Analysen som görs, jag får iallafall den uppfattningen, anser Jonas Linderoth mest vara snömos. Märkvärdigast tycks för det tredje vara att Kroksmark anser att datorspelens form är det som får datorspelaren att bli intresserad, vilket Linderoth finner högst orimligt.

Sammanfattningsvis är, får man nog hävda, detta en total sågning av Tomas Kroksmarks forskning kring spel. Åtminstone så som den presenterades i DN och Sveriges radio.

Kanske har pedagogikprofessorn i Jönköping blivit missförstådd av reportern. Kanske är Jonas Linderoth irriterad över att Kroksmark får utrymme som han själv skulle önskat få. Om detta vet jag inget.

Däremot är det ett faktum, att professor Kroksmark, åtminstone såvitt jag vet, inte skrivit en rad till sitt försvar. Vad beror det egentligen på? Det kan förstås finnas olika skäl:

1. Han känner inte till att en pedagogikforskare i Göteborg har publicerat ett blogginlägg där han faktiskt anklagas för att inte ha en aning om vad han sysslar med.

2. Han känner till det men anser att bloggförfattaren och pedagogikforskaren är helt ute och cyklar och att han därmed inte ens tycker det är värt att besvara inlägget.

3. Han känner till inlägget och har tänkt att besvara det men har inte haft tid.

4. Han känner till inlägget och anar att han inte kommer att ha en chans att komma ur den diskussionen som vinnare och väljer därför att tiga ihjäl diskussionen.

Kanske finns det fler skäl? Kanske har Tomas Kroksmark redan svarat? Kanske är allt redan utrett? Annars tycker jag det vore på sin plats att Tomas Kroksmark bemöter Jonas Linderoths blogginlägg. Det skulle vara klargörande och ganska efterlängtat. För Linderoths resonemang är tämligen bestickande.

 

 

 

 

 

Gymnasiedagar i Göteborg

Tre dagar med gymnasiemässa i Göteborg är över. Elever i årskurs 9 och deras föräldrar kommer till Svenska mässan där Göteborgs alla gymnasieskolor  (och några till) står redo för att informera. Något undantag finns men i stort sett är det bara en skola som inte finns där. Annars är verkligen alla där.

Årets mässa fick en bra start genom en debattartikel av gymnasieläraren Elisabeth Lindgren i Göteborgs-Posten. I den påpekar hon att det är viktigt att ställa bra frågor till de olika skolorna. Exempel på frågor hon tycker elever och föräldrar ska ställa är:

I hur många poäng undervisar en heltidsanställd lärare på skolan? /…/Vissa skolor snålar på elevens undervisningstid per kurs för att på så sätt få in fler kurser/poäng i en lärares tjänst. Detta ökar belastningen avsevärt.

Hur är det med personalomsättningen?

Hur stora undervisningsgrupper/klasser tillåter skolan att man har?

Det var glädjande att se att både föräldrar och elever hade läst och tagit intryck av artikeln för det var många som ställde frågor likt dem i artikeln.

För en liten nystartad friskola är det givetvis ett måste att finnas med men även alla kommunala gymnasier finns där. Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning är det mitt intryck att friskolorna knappast satsar mer än vad de kommunala gymnasierna gör. De kommunala gymnasierna har större montrar vilket förstås kan förklaras med att de skolorna just är större.

Om man jobbar på en friskola innebär den här mässan mer än för lärare på kommunala skolor. För varje skola handlar det förstås om att fylla sina platser. Det är dyrt med tomma platser om man uttrycker det enkelt. En enkel ekvation ger vid handen att för få elever, ja då får kollegorna sluta.

För några år sedan hörde man ibland att friskolorna, ja de öste ut gratis datorer på eleverna och det är klart att elever går på sånt. Nu finns 1-1 på många skolor, både kommunala som friskolor. Den kritiken känns inte så relevant längre och kanske var den fel tidigare också?

Visst finns det nackdelar med gymnasiemässor men också fördelar. Det ger de facto föräldrar och elever möjlighet att bilda sig en uppfattning, få kännedom om skolor och dessutom prata med lärare och elever. Jag tror faktiskt de är kloka nog att bilda sig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra och framför allt vad som är trovärdigt. Är det något som en skola, ja kanske hela skolan som institution behöver idag, är det trovärdighet.

Det är fortfarande långt till eleverna i årskurs 9 ska välja. Att hålla på och snacka runt och hålla tunt är ingen gångbar väg för ett gymnasium som vill att eleverna ska välja just deras skola. Istället är den enklaste vägen att göra sitt jobb så bra som möjligt. Varje dag. Men då underlättar det om skolorna har sjyssta arbetsvillkor för sina lärare. Både friskolor och kommunala skolor.

 

Därför sa även jag ja!

Några dagar har gått. Ilskan och frustrationen är stor hos många. Det är förståeligt. Lärarnas Samverkansråd fick ett medlarbud att ta ställning som inte i tillräcklig grad uppvärderar lärarna som yrkesgrupp. Den kommunala arbetsgivaren SKL har mycket litet förtroende hos dem som gör lärarjobbet ute på skolorna och hos våra ombud. Men, med det sagt: både ett ja och ett nej till ett bud ska vägas mot den konsekvens det får. För mig vägde detta över till ett ja.

Först ska sägas att detta var ett väldigt komplicerat beslut. Det föregicks av mycket vånda och av en dag (naturligtvis flera) som präglades av allvar och av att argument vändes och vreds på.

De hade varit enkelt att få ett bud som inte gett något bra. Då hade vi kunnat säga nej och enkelt förklarat det. Nu var det inte så enkelt. Det var också många som påpekade. Nu fanns istället både det som känns dåligt och det som känns helt OK.

Med detta sagt, nu till orsakerna för mitt ja.

Avtalsförslaget innehöll en ökning med  minst 4,2 % det första året vilket faktiskt är avsevärt mer än av vad några andra yrkesgrupper fått under 2012. Detta faller också ut retroaktivt vilket kanske motsvarar 6-10 000 kronor som en engångssumma lite beroende på vad man tjänar och vilken lön man får. Året efter är det minst ”märket”, d v s den norm som etableras av industrifacken. Det är åtminstone inte sämre än vad många andra får. Sedan är de två sista åren en osäkerhetsfaktor. Det är sant. Men med lärarlegitimation och med en lärarbrist på gång måste inte detta vara oss till nackdel.

Men skulle vi inte markerat att det nu fick vara nog? Att lärarkåren lidit länge nog? Det finns lägen när man som yrkeskår ska strejka. Absolut. Men att göra det som en markering och för att skaffa sig respekt? Jag tror inte på det i det här fallet. De flesta var nog övertygade om att en strejk faktiskt på kort sikt inte hade gett mer i lön. Istället hade den nog gett mindre lön.

Avtalsförslaget med 4,2 % gällde till klockan 20.00. Därefter gällde SKL:s sista bud från i juni på ett ettårsavtal och 2,6 %. Det var detta bud som vi skulle ha gått till eventuell konflikt på. En eventuell strejk, vilket också hade krävt att det andra förbundet hade sagt nej till avtalsförslaget, skulle alltså utgått från 2,6 %! Låt oss säga att vi hade lyckats avsevärt bättre än Kommunal vid deras strejk 2003, där Kommunal fick upp lönen från medlarbudet 3,85 till 3,95. En tiondel! Kanske hade vi klarat 2,9 %. Utan retroaktivitet. Hade då alla medlemmar tackat oss om vi sagt nej till 4,2 med retroaktivitet?

Om ett fackförbund ska ta till strejkvapnet måste det vara klara på vad det vill uppnå.  Vad skulle vi strejkat för? Upprättelse? Som en markering? För att få respekt? Vad skulle vi krävt i denna strejk? Vad skulle det stått i ett avtal som vi skulle sagt ja till? Flera frågor som jag inte har några bra svar på. Man kan inte bara säga nej, man måste också formulera ett konkret förslag till ett ja. Hade vi verkligen fått med oss en allmän opinion på en sådan strejk efter ett sådant medlarbud? Mer än tveksamt.

När jag åkte till onsdagens förbundsråd gjorde jag det för att ta ställning och fundera över ett medlarbud. Jag uppfattade inte att jag åkte dit för att säga nej till allt som skulle föreslås. Jag hade heller inte hört, vare sig från medlemmar IRL eller på sociala medier, att det viktigast var att ta en strejk för strejkens skull och att vi definitivt skulle säga nej till 4,2 % och att de flesta medlemmar hade varit nöjda med att få ett ettårsavtal med kanske 2,8% utan retroaktivitet. Så tydligt var inte mandatet enligt min uppfattning.

Med respekt för er som tycker att vi skulle fattat ett annat beslut. Detta var ett svårt beslut men alternativen var sämre enligt min uppfattning. Därför lade jag min röst på JA till avtalet.