Ett litet akademiskt gräl (del 2)

Den minnesgode läsaren minns kanske ett inlägg från i höstas om ett litet akademiskt gräl där jag beskrev hur docenten i pedagogik vid Göteborgs universitet Jonas Linderoth i ett blogginlägg (1 oktober 2012) skrev om pedagogikprofessorn Tomas Kroksmarks spelforskning. Sveriges Radio hade när Linderoth skrev sitt inlägg precis sänt ett reportage (även DN hade en artikel) om Kroksmark och dennes forskning.

I blogginlägget skrev jag:

Sammanfattningsvis är, får man nog hävda, detta en total sågning av Tomas Kroksmarks forskning kring spel. Åtminstone så som den presenterades i DN och Sveriges radio.

Linderoth och Carl Heath, pedagogisk speldesigner vid Interactive Institute, skrev sedan i november en artikel i Pedagogiska magasinet där de hävdar att Kroksmarks forskning utgår från ett grundläggande tankefel:

Att en spelare kan hantera ett spel och gå från nivå till nivå behöver inte alls vara ett tecken på att denne har lärt sig något. Det beror ytterst på små detaljer i hur spelet designats. Flera spel inrymmer den pedagogiska principen av curlingföräldern som sopar undan alla hinder framför den lärande.

Tomas Kroksmark bemötte sedan i mitten av februari i Pedagogiska magasinet kritiken. Han menar bl a:

Linderoth och Heath tycks ha fått det mesta om bakfoten. Jag har aldrig sagt att speldesigners skapar bättre förutsättningar än vad utbildade pedagoger åstadkommer. Min studie är pedagogisk/didaktisk – den har inte ett endaste dugg med spelmekanik att göra och någon spelvetenskaplig studie är det inte tal om.

Själv är jag lite förundrad över att svaret dröjde mellan fyra och fem månader (!) från Jonas Linderoths inledande blogginlägg. Vad beror det på?

I ett nytt blogginlägg från Linderoth fortsätter nu diskussionen. Det är ett läsvärt inlägg där Linderoth (och Carl Heath i en filmsekvens) förklarar varför de väljer att bemöta Kroksmarks försvar på den blogg där diskussionen startade och även hävdar att Kroksmark förändrat resultaten i sin publicerade studie.

Förra inlägget avslutade jag:

Annars tycker jag det vore på sin plats att Tomas Kroksmark bemöter Jonas Linderoths blogginlägg. Det skulle vara klargörande och ganska efterlängtat. För Linderoths resonemang är tämligen bestickande.

Jag tycker att ungefär detsamma gäller nu. Eller får vi vänta fyra månader även denna gång?

Självrättande testövningar? Flubaroo!

I mitt förra inlägg beskrev jag hur man enkelt kan arbeta med Googles enkätverktyg Google Form (Formulär) för att konstruera enkla test eller övningar övningar som låter sig rättas ganska automatiskt. I avslutningen utlovades också en beskrivning av hur man rent praktiskt går till väga. Här kommer därför den utlovade guiden.

Nyckelordet heter Flubaroo men här kommer en fullständig genomgång med några videolänkar för den som hellre har sett filmen än läst textenboken 🙂

Till att börja med behöver man ett google-konto. När man väl skapar det går man in i Google Drive. Där väljer man sedan Skapa nytt och Form(ulär). Därefter är det bara att börja tillverka testet. Börja med att skriva vad testet ska heta. Första frågan gör man som textfråga och man numererar frågan i frågerubriken. Duplicera två gånger. Fråga ett är förnamn, två efternamn och tre e-postadress. Observera några saker: Skriv bara frågenummer i frågerubriken. I hjälptexten skriver man sedan alla frågor. (Eftersom texten i frågerubriken hamnar i exceldokumetet blir det annars mycket text där. Texten i hjälpdokumentet dyker bara upp när eleverna gör testet.) Undantag: Skriv Email Address i frågerubriken på fråga 3 (och på engelska för annars fungerar det inte, tyvärr).

Därefter gör man resten av frågorna. Tänk på att använda dupliceringsfunktionen så att inte varje fråga måste tillverkas från början. Flervalsfrågor och checkboxar (där man kan fylla i flera svar) är inga problem alls. Textfrågor är också möjliga men det måste vara enstaka ord för svaret måste stavas exakt för att kunna godkännas.

I sista rutan skriver man vilket meddelande eleverna ska mötas av när de gjort färdigt testet. Därefter sänd formulär. Kopiera länken och välj sedan det svarsmålet som Google Form(ulär) föreslår. Nu görs kalkylarket färdigt för att kunna visa elevernas resultat.

Länken du tidigare fick delar du sedan med dem som ska göra testet (har man en maillista till eleverna, en intranätplats eller en blogg är det enkelt och går snabbt). Nu är testet färdigt. (Här kan du se en film som Andrew Harrisson gjort om detta steg)

Börja sedan med att göra testet själv. Detta kommer sedan bli facit.För att komma till kalkylarket (hittar man i Google Drive) väljer man sedan i menyraden Visa svar.  Om allt är som det ska vara finns nu ditt svar där.

Hur får man sammanställningen? Svaret är att installera skriptet Flubaroo. Välj Infoga och Skript. Sök på Flubaroo och installera. Godkänn. Flobaroo kan bara användas när minst två fler än du själv gjort det så låt förslagsvis två kollegor testa först.

Nu kommer det fina. Under Flubaroo till höger om Hjälp väljer du nu Grade Assignment. Välj hur många poäng varje fråga ska ha, på förnamn, efternamn och Email Address väljer du Identify Student. Är man flera lärare kan man ju också ha lagt in en fråga som ger möjlighet att skriva vilken lärare eleven har.

Sedan får man välja vilket svar som ska räknas som facit (ditt eget alltså.) Kan vara klokt att ändra storleken på kolumnererna till 50-60 så blir det mer överskådligt.

Så där ja. Nu ska en fin uppställning finnas tillgänglig. För att eleverna ska få resultatet är det bara att välja Email Grades under Flubaroo och har bara eleverna skrivit in rätt mail ska det fungera perfekt. (Här ser du en film om detta steg)

Till slut. Ok, säger någon, du kör bara enkla test som rättar sig själv nu? Så klart inte, framför allt tycker jag detta ger en snabb och bra bild över vilka elever som är på rätt väg och hur långt. Det stora problemet med formativ bedömning är ju att hinna se, upptäcka, analysera och sätta in rätt metod. Google Form(ulär) med Flubaroo ger mig åtminstone en hyfsad chans att göra det utan allt för mycket merjobb!

 

 

 

 

Bättre läsförståelse i tyska går via…onlinetest…

…nja, det kanske är att ta i. Men före sportlovet hade jag prov i tyska för mina åk 1-elever. Vi försökte beta av lite grammatik men tonvikten låg som vanligt på läs- och hörförståelse. Efter provet skickade jag ut en liten enkät via googles enkätverktyg. Jag undrade lite över hur eleverna uppfattade provet, vad som var svårt och enkelt men framför allt hur de ville förbättra sin läs- och hörförståelseförmåga fram till det nationella provet. Alla svarade inte (de kanske inte läser mejl?) men jag fick ändå en hel del intressanta svar.

Majoriteten av eleverna ville lära sig fler ord för att bli bättre på läsförståelse. Det är i grunden en klok strategi eftersom ju fler ord man kan, både aktivt och passivt, desto lättare blir det att förstå texter. De andra två alternativen med flest alternativ var  att läsa en kortare bok och att läsa texter i läroboken.

Det sistnämnda alternativet tycker jag i princip är tråkigast, men nu handlade inte enkäten om vad jag tycker. Istället handlade den om vad eleverna trodde att de lärde sig bäst igenom.  Kanske då även det sistnämnda är något att överväga. Oavsett val av läsning är förstås eleverna inne på rätt väg. Fler ord och mer läst text är förstås vad det handlar om. Mängdträning. Den som läser 50 sidor av ett främmande språk lär sig sannolikt mer än den som läser två sidor. Och den som lär sig 200 ord i månaden sannolikt mer än den som lär sig tio ord.

Under en av veckans lektioner framkom att flera elever faktiskt ville ha glosförhör på de ord och uttryck de ”läser på=lär sig”. Det kan jag förstå. Det hade absolut varit optimalt om alla elever (och vuxna med för den delen) läste och förberedde sig som just den optimale studenten som alltid ser nyttan och vikten av att läsa kontinuerligt. Nu tror varken jag eller mina elever att alla gör det. Morot ja visst, men också lite piska. Nåväl, läxförhör är emellertid rätt jobbigt för min del att rätta. Det tar tid och ger mig inte tillräckligt med material för att det ska vara värt att lägga tid på det.

Hur lösa det? I Google drive (eller google docs) finns ett förnämligt enkätverktyg som med lite trixande enkelt kan användas som onlinetest. Lösningen blir alltså att jag nu gjort två ordtest varav det första tog 15 minuter att göra och det andra 5 minuter.

När jag gjort testet färdigt genereras en länk som jag skickar till eleverna precis innan jag går till morgondagens lektion. Med mobilerna (eller datorer som jag tar med) fyller de sedan i det lilla förhöret. Det tar sannolikt mindre än sju minuter. Elevernas resultat samlas sedan snyggt uppställt i ett kalkylark i Google Drive. Där får man dessutom veta om någon fråga var särskilt svår och om någon elev av någon anledning inte lyckades så bra. Efter lektionen behövs det sedan uppskattningsvis fem-tio knapptryckningar innan alla elever får reda på hur det gick för dem via en automatiskt skickad e-post till eleverna. De får lite respons på vad de förberett sig på och jag behöver inte lägga så mycket tid på det:) Observera här att glostestandet inte är det huvudsakliga användningsområdet för enkätverktyget om man uttrycker det lite försiktigt.

Så hur fungerar nu detta? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I nästa inlägg ska jag därför försöka visa lite mer detaljerat hur du som lärare kan gå tillväga och kanske hur man skulle kunna använda detta för att faktiskt effektivisera lärandet. För det är väl poängen med vårt arbete i skolan?

Betyg i åk 3 och lärandeeffekt

Nej, jag gillar inte tanken på betyg i årskurs 3. Iallafall inte just nu. Vi har precis haft den första årskullen barn som fått betyg i årskurs 6. Nja, inte den första förstås för vi är rätt många som fått betyg i både årskurs 3 och 6 och för den delen i fler klasser. Men den första årskullen på ungefär 30 år iallafall.

Ganska ofta görs det jämförelser mellan de svenska och finska utbildningsväsendet. En av de faktorer som många finländare talar som något som gynnar den finska skolan är just oföränderligheten i systemet. Inte så att det inte finns saker som kan göras bättre.  Nej, istället görs förändringarna inom det givna systemet, vilket medför genomskinlighet och förutsägbarhet. Dessutom ger det nog en känsla av att systemet faktiskt går att lita på. Och det är en av de faktorer jag tror är allra viktigast inom utbildning: att man har förtroende för varandra och systemet.

Det viktigast just nu borde istället vara, precis som Ivar Arpi skriver på SvD:s ledarsida, att fundera över hur lärare ska få tid att förbereda sin undervisning så att den kan bli ännu bättre än vad den är nu. Jaha, säger någon, det ska bara vara traditionell undervisning eftersom ni måste ha tid att förbereda? Suck, självklart inte. En bra blandning ger ofta det bra resultat. Men det finns väl ingen, eller iallafall väldigt få människor, som tror att det tar mindre tid att utveckla nya metoder nya ämnesplaner och (för betygsättande lärare) ett nytt betygssystem. Givetvis inte. Det tar ofta längre tid även om det på sikt skulle kunna generera effektivare förberedelser.

Effektivare förberedelser? Aha, men då går det ju fint att undervisa mer? Nja, det är ett rejält feltänk. Att lärare undervisar mer, d v s kvantitativt har mer tid med eleverna i klassrummet, är inte det som ger bättre utbildade elever. Om dessutom den formativa delen på något sätt ska vara genomförbar (som jag skrev om i förra inlägget) krävs så klart att det finns tid för det. Var därför uppmärksam på om kommunens skolansvariga (eller friskolerektorer) konstaterar att ”om IUP och skriftliga omdömen inte längre måste skrivas så finns goda förutsättningar för att undervisa mer”.

Låt oss säga så här: Det ena tar ut det andra. Det blir liksom ingen effekt då. Så var kritisk, både som lärare, förälder och skattebetalare.

Så inga reformer för betyg i årskurs 3 utan satsa på att höja nivån på lärandenivån.

Avslutningsvis tillbaka till betygen. När det gäller betyg i årskurs 3 finns faktiskt en sak att påpeka. För ett år sedan hade vi en tysk 16-årig utbyteselev boende hos oss en vecka. En kväll frågade jag henne om betyg och när hon fick betyg för första gången. Hon förstod faktiskt inte frågan. ”För första gången? Hur menar ni?” Det var för henne helt självklart att få betyg från första klassen och hon och hennes kamrater såg inte mentalt skadade ut och de verkade kunna minst lika mycket i många ämnen jämfört med de svenska eleverna i samma ålder.

PS. Det betyder inte att jag vill ha betyg i årskurs 3. Däremot att det finns andra perspektiv än våra svenska.

 

 

Formativ bedömning istället för skriftliga omdömen!

Redan under hösten tillsattes Thomas Persson för att undersöka hur huvudmännen skulle kunna underlätta den administrativa biten för lärare.  I veckan beslöt regeringen i ett första steg att de skriftliga omdömena ska tas bort i åk 6-9. Det var för många lärare en lättnad. För första gången på länge görs något konkret för att minska den växande administrationsmängden och dokumentationshysterin.

Förslaget har på det hela tagits emot väldigt positivt. Ändå hörs nu en hel del röster inom skolan att de nog trots allt helst skulle vilja ha kvar de skriftliga omdömena. Ett argument som hörs är att det nu blir svårare att arbeta formativt.

Jag delar inte alls den uppfattningen. Jag tror absolut på formativ bedömning som ett instrument att effektivisera lärandet. Alltså inte att det krävs färre lärare, men att elever lär sig bättre. Men, och det är viktigt. De skriftliga omdömena är ju inte per definition det som gör formativ bedömning. Istället torde nu lärare kunna lägga tid på att prata med elever direkt istället för att författa skriftliga omdömen som i stor utsträckning skrivits för att göra något man måste istället för att göra något som gynnar elevers lärande.

Är det kanske så att flera av dem som är kritiska mot slopandet av de skriftliga omdömena faktiskt inte arbetar som lärare (längre)? Istället är de föreläsare eller konsulter som just pratar om vikten av skriftliga omdömen? I sådana fall kanske inte så märkligt att de är kritiska. Lärare i allmänhet lär emellertid se det som en betydande lättnad.

Förra våren läste jag en hel del skriftliga omdömen som förälder. Flera av dem var ambitiöst skrivna men innehöll väldigt mycket text (och dessa lärare var kvalificerade lärare som absolut visste vad de ville och borde säga). Jag gissar helt enkelt att de flesta elever faktiskt inte orkar läsa så mycket text (min kontaktperson med verkligheten sa ”Orka läsa!?!”).

På Kunskapskanalen hörde jag idag pedagogikprofessor Christian Lundahl. Han pratade förstås om bedömning som är hans specialområde. En av hans käpphästar är att formativ bedömning ska komma ganska omgående. De skriftliga omdömena var förstås väldigt svåra att få aktuella eftersom de skrevs av lärare en vecka och sedan hölls utvecklingssamtalet kanske fyra veckor därefter.

Slutsats: att skriftliga omdömen slopas i åk 6-9 är nog vettigt i förhållande till vad de gav för effekt och i förhållande till den arbetstid som lärare fick lägga ner på dem. Nu kan lärare istället fokusera på att ge bra formativ bedömning i klassrummet till dem som verkligen ska ha dem. Nämligen eleverna.

 

 

 

 

Undervisning och skolutveckling

För den som inte jobbar i skolan torde en självklar utgångspunkt vara att skolan och lärarna ska se till att barn och ungdomar lär sig vad de ska och helst mer och dessutom utvecklas till vettiga medborgare. För båda dessa mål ansvarar förstås både skola och föräldrar. Skolan helt självklart men föräldrarna? Jo, det krävs ett samarbete om resultatet ska bli bra. T ex blir inte resultatet bra om föräldrarna ständigt skulle betona hur onödig och dålig skolan är.

Men detta torde som sagt vara ganska självklart. Inom diskussionen kring skolan som begrepp finns emellertid en spänning som ofta dyker upp och försvårar skolans, rektorers och lärares vardag. Vad? Jo, den mellan ”undervisning” och ”skolutveckling”.

Ursäkta? Kan de inte leva tillsammans? Jo, absolut, men ofta blir uppstår ett slags metadiskussion där dessa två begrepp blir motpoler.

Den som betonar undervisning avser ofta ”lärarledd undervisning”. Ibland definierad som att läraren leder en klassdiskussion eller klassgenomgång. Givetvis är det en förenkling eftersom den största delen av undervisningen givetvis leds av lärare. Vad vore motsatsen? Icke lärarledd undervisning? Bra undervisning kanske enkelt uttryckt kunde vara att läraren i varje givet ögonblick använder sig av den mest lämpade metoden och det kommer förstås se olika ut. Arbete två och två, arbete fyra och fyra, helklassdiskussion, lärarledd klassrumsgenomgång osv. Till detta spelar dels gruppen av elever roll, dels vem som är lärare. Det som passar mig och mina elever passar möjligen inte min kollega och hennes/hans elever. Många faktorer spelar alltså roll.

Skolutveckling då? Även här finns olika definitioner. För dem som betonar detta handlar det ibland om t ex IKT och ”21st Century Skills”. Och mycket av detta är tänkvärt. Samtidigt kan man med skolutveckling också tänka sig att målet är att elever ska lära sig mer än de gjort tidigare. För mig är det inte någon motsättning. Att skolan utvecklas och blir bättre handlar förstås om ett kvalitetsarbete där vi i skolan funderar över och utvärderar det vi gjort. Vad kan göras bättre och på vilket sätt?

Skolutveckling kan inte reduceras till 1-1, d v s en dator per varje elev. Det betyder inte att jag inte vill att skolan utvecklas. Jag både tror och hoppas att vi skickar iväg elever som kan mycket och dessutom kan arbeta enskilt och i grupp. Det handlar heller inte om att IKT ska användas hela tiden. Det finns, hör och häpna, lärare som sällan använder IKT men är sjutusan så bra lärare. Ibland gör sig papper och penna alldeles utmärkt. Det finns ingen motsättning här.

Problemet är alltså när ”lärarledd undervisning” och skolutveckling görs till motpoler. Och det är sannerligen inte bara en av sidorna som felar här. Det vore skönt för skoldiskussionen om vi vågade inse detta och också inse att de flesta rektorer och lärare jobbar för att elever ska lära sig mer men också för att utveckla skolan. Däremot kan vi definiera det på lite olika sätt. Vägen är inte alltid rak dit och den som tror sig ha den enklaste vägen dit och skriker högst är inte alltid den som har rätt. Det gäller mig och det gäller dig.

 

Utbyte 4.0

På onsdag är det dags igen! Dags att träffa kollegor från olika skolor som är intresserade av diskutera likvärdig bedömning i den nya gymnasieskolan. Men vill inte alla lärare sätta så höga betyg som möjligt? Jo, gärna men framför allt rättvisa betyg.

För en del av skolorna och lärarna som deltar i Utbyte 4.0 – Gy 2011 i Göteborg är det första gången men för andra är det fjärde gången  på två år. Första gången var vi tre skolor och 25 lärare och den här gången är det nio skolor och drygt 80 lärare som deltar.

Under ett par timmar kommer vi sitta och resonera kring rättvis  bedömning och hur vi ska se på kunskaper och färdigheter i olika ämnen. Hur kan vi hjälpa varandra att bedöma på ett bra och rättvist sätt?

Precis som tidigare gånger är upplägget att fokus ligger på hur vi summativt ska slutbedöma kursen. Hur minska osakliga skillnader mellan elevernas betyg? Vad ska väga tyngre i en bedömning? Överallt blir vi förstås inte överens men ”det är vägen, som är mödan värd”. D v s, det är samtalet som är viktigt. För hur ska vi kunna få en likvärdig bedömning om vi inte pratar med varandra? På varje skola, men också med  lärare på olika skolor.

För små friskolor borde det vara en självklarhet, att knyta kontakter med andra skolor för att på så sätt få bättre bedömningsmöjligheter och fler referensramar när det gäller att sätta korrekta betyg.

Men det gäller faktiskt inte bara friskolor. Jag är helt övertygad om att kommunala skolor, oavsett om de finns i en större stad med flera skolor eller om de ligger i en liten kommun med bara en skola, skulle vinna mycket på att träffa lärare från andra skolor för att diskutera. Både summativ bedömning och hur vi ska få eleverna att öka sitt lärande.

Ungefär tio ämne är det som kommer att diskuteras i ämnesgrupper och som förberedelse har lärarna fått en länk till en Dropbox-mapp där ett antal uppgifter och elevlösningar ligger.  Efter att ha läst igenom elevlösningarna kommer vi att resonera kring hur uppgiften kan bedömas och vilka kvalitéer som lösningen visar. Kan man gissa att Skolverkets skrift om betygen D och B kommer att citeras?

Dessutom ska vi den här gången försöka jobba med att få ge ”mitt bästa tips” när det gäller att öka elevernas lärande. ”Så här lär sig mina elever” rik, ”detta fungera riktigt bra” och ”så här kan man tänka och göra”.

Här handlar det om gymnasieskolor som träffas men det kunde förstås lika gärna vara grundskolor. Och givetvis även i klasser där det inte sätts betyg. Vi kanske inte bara kan förlita oss på ”det utvidgade kollegiet” (som i sig är ett fantastiskt forum)? Jag tror fysiska träffar också behövs.

Skulle vara intressant att höra om den här typen av utbyte finns på andra ställen i Sverige? Har Stockholm eller Malmö något liknande? Hur ser det ut ute i landet? Om vi ska bedöma och betygsätta, vilket också är vår uppgift, måste vi prata med varandra och få tid för det!

 

 

 

 

 

Pisa och innovationsindex

En del hävdar att vi lägger alldeles för stor vikt vid resultaten i undersökningar av hur det går för våra svenska elever och har alla typer av invändningar.

Many PISA high-score countries are less democratic & scores bad in life quality & innovation indexes.

Citatet är visserligen hämtat ur en artikeln från New Scientist (MacGregor Campbell, 7/1-12) men så verkar en del även tänka här.  Citatet låter inte helt bra, eller hur? Men stämmer det och har de olika indexen med varandra att göra?

Först och främst ska sägas att med statistik kan man som bekant bevisa både det ena och det andra. Säkert kan man tolka resultaten på olika sätt men jag har ändå försökt jämföra senaste Pisa-undersökingen som visar resultaten för 2009 med resultaten för Global Innovation Index (GII) för 2009/2010 från företaget INSEAD (och det finns säkert andra undersökningar som man kan hänvisa till).

När det gäller  Pisa-undersökningen är det alltså ett test som görs var tredje år på ett antal länders 15-åringar. Testerna görs i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. De svenska resultaten har sjunkit och genomsnittsligt ligger vi nu under OECD-ländernas genomsnittsnivå. Senaste mätningen som vi har resultat ifrån är 2009 års mätning.  2012 års mätning presenteras enligt Skolverket i december  2013.

Självklart kan man ha synpunkter på dessa undersökningar. Vad mäter de egentligen? Kan man inte bevisa allt med statistik? Kan inte svenska elever andra saker?

Det stämmer förstås. De här testen kan inte mäta allt och det finns säkert felkällor men ger sannolikt en hygglig bild av hur det går för elever i Sverige i förhållande till andra länders elever.

Citatet inledningsvis skickades häromdagen runt på twitter av bland annat en hel del knutna till från företaget Tänk om.Om det är så att att ”Many PISA high-score countries areless democratic & scores bad in /…/ innovation indexes” är det förstås tänkvärt. Men det mest anmärkningsvärda när man jämför de 25 länder som ligger i topp på GII09/10 med dem som ligger i topp på de tre testen i Pisa09 är i stället den slående likheten tycker jag. Visst, det finns de länder som skiljer sig åt (bl a Sverige som ligger betydligt bättre i GII än i Pisa) men drygt 10 länders placeringar är som kalkerade från de båda undersökningarna Pisa09 och GII09/10. (I Pisarapporten har jag utgått från rankingen på sidorna 56, 135, 152 och i GII09/10 sidan 13)

Ungefär 20 av 25 länder som finns med på GII09/10:s 25-i-topp finns också med på Pisa09:s 25-i-topp-listor.

När det gäller frågan om ”less demokratic” länder finns högt upp på Pisas 25-i-topplistor Hongkong, Shanghai och Singapore. Inom de 25 toppländerna finns också Macao (Kina). De är verkligen inte demokratiska. Men även på GII09/10 finns Hongkong och Singapore med bland de 10 främsta och där finns i övrigt bara Kina med som ett land (d v s Shanghai och Macao räknas inte som deltagare som i Pisa09 vilket gör färre möjliga positioner). Dessutom finns Förenade Arabemiraten med här på på plats 24 vilket knappast stödjer demokrati-caset.

Alltså. Statistik är inte helt lätt-tolkat, men jag tycker inte man kan dra slutsatsen att det är någon enorm skillnad på hur demokratiska länderna är när det gäller resultat på Pisa och index för innovativa länder. Det är inte ”many” länder som är mindre demokratiska på Pisas 25-i-topplista men några och dessa några finns med även på Global Innovation Index´ lista.

Slutsats? Tja, man kan absolut ha invändningar mot Pisa men just demokrati-aspekten eller innovationsindex verkar kanske inte vara de allra mest starka invändningarna även om det kan skilja på enskilda länder. Och t ex Finland, Kanada, Norge, Nederländerna, Schweiz och Nya Zeeland hamnar högt upp på båda listorna. Så det ena måste faktiskt inte utesluta det andra.

En annan fråga är om vissa pedagogiska metoder ger bättre resultat på t ex Pisa och bättre resultat överhuvudtaget, men det är ytterligare en annan fråga.

Mitt förslag är iallafall: Bortse inte från Pisa trots att det finns invändningar och absolut inte med argumentet demokrati- eller innovationsindex!

 

Enkelt och smart responssystem

Med precis ett nytt år påbörjat är det många som tittar framåt och det är nog viktigt. Själv tittar jag emellertid bakåt och konstaterar att precis i slutet av höstterminen testade jag en mobilapp som jag sätter visst hopp till. Som mycket annat kommer inte den heller att förändra min lärartillvaro helt och hållet men det känns som den skulle kunna ge mig något mer realistiska förutsättningar att veta vad mina elever kan och inte kan.

Appen heter Socrative och är ett responssystem via dator och eller surfplatta eller mobil. Mac/PC/Linux eller Iphone/Android/Windowsmobile är ointressant utan det fungerar på i stort sett alla plattformar. Hur fungerar den och vad har den för funktion? (Här kan du se en videogenomgång på Youtube)

Låt oss säga att vi går igenom grammatik eller fotosyntesen eller något annat på tavlan. Som lärare vill man givetvis ha en uppfattning om vad eleverna förstår och vad eleverna inte förstår av vad vi just pratat om.

Ett enkel sant/falskt-påstående som eleverna besvarar kan räcka. Ex 1:  ”Ordet bil i exemplet på tavlan är ett ackusativobjekt”. Svarar alla sant (om det nu är det) är det inga problem. Med andra resultat bör vi kanske jobba och förklara tydligare eller annorlunda. Ex 2: ”Gräs är det viktiga i fotosyntesen”. Svarar hälften att det är sant eller kanske bara en fjärdedel av eleverna bör vi nog tydliggöra fotosyntesen ett varv ytterligare.

Det finns en hel del olika funktioner men flera av dem är gjorda så att de inte behöver förberedas före lektionen utan kan användas så att läraren ställer en muntlig fråga som eleverna besvarar. Två och två är ett bra alternativ eftersom eleverna då får möjlighet att fundera ihop en kort tid innan de svarar.

Sedan finns det varianter, t ex ett kort läxförhör som kan förberedas innan lektionen och som eleverna kan besvara under slutet av lektionen. Elevernas svar kan läraren sedan enkelt ladda ner som xxcelfil.

Vad krävs då för att göra detta? Inte mycket men en del. Mobiltelefoner så att eleverna kan vara två och två åtminstone. Tre och tre går kanske i nödfall men osäkerheten i resultaten minskar nog en del då. Alternativt att eleverna har datorer/surfplattor men det är som bekant inte alla skolor som har det.

Vad behöver jag som lärare? På  lektionen behöver du ha en internetuppkopplad dator/surfplatta eller smart mobil. Enklast kör nog läraren via en app eller inloggad på ditt konto hos Socrative. Eleverna svarar bara genom att gå till Socratives hemsida.

Tillför då detta något? Absolut. Om du frågar klassen om den har förstått är det mycket svårt att tolka resultatet. En del räcker upp handen, en del inte och vad svaren betyder är inte lätt att veta. Här får man blixtsnabbt och konkret svar på hur inlärningen går och hur det är med förståelsen.

Det kommer inte fungera, kanske en del säger? Säkert inte första och andra gången men när du som lärare och eleverna har fått testa två, tre gånger så kan det faktiskt fungera. Svårare är det inte. Testa på kollegorna först. Ett bra sätt att se om det fungerar!

Det tar tid säger en del. Ja, det tar tid att lära sig, det är sant. Men inte särskilt lång tid och om effekten är stor kanske det är värt tiden. Och en del effektivitetsfördelar finns det faktiskt när man kommit igång.

Dyrt? Inte särskilt om man bortser från elevernas mobiltelefoner (och alla behöver inte ha det) eller skolans datorer. Programmet är helt gratis.

Lycka till!