Ny och förbättrad version av Flubaroo

Någon trogen bloggläsare kanske minns att jag i våras skrev något inlägg om Flubaroo. ”Flubaroo???”, tänker kanske någon annan. Jo, det är ett enkelt litet program eller skript (här ett par andra exempel på skript om du vill hålla ordning på klassen och den individuella eleven) som underlättar mycket för lärare om man vill ge elever feedback på gjorda uppgifter och som dessutom rättar en viss typ av uppgifter automatiskt.  Iallafall: i somras kom en uppdaterad version av Flubaroo som innehåller en del fina förbättringar.

Innan vi tittar på dem kan det vara värt att säga att feedbacken i det här fallet ges på flervalsfrågor eller s k multiple choice-frågor. Självklart förstår jag att alla färdigheter inte kan testas eller övas med flervalsfrågor men en del saker kan nog det. Mycket beror dessutom på kvalitén på frågorna.

Nåväl. Om du inte är bekant med Google Form/Enkät kan det vara klokt att ögna igenom detta inlägg från i våras där jag visar principen för hur man använder detta program som faktiskt inte är särskilt svårt. Dessutom underlättar det om man läst inlägget om Flubaroo där det för övrigt finns ett par instruktionsvideor.

Men nu tittar vi alltså på den uppdaterade versionen av Flubaroo. När eleverna gjort flervalstester är det enkelt att få en sammanställning av elevernas resultat. Därefter mailar du och Flubaroo snabbt eleverna deras resultat.

För det första. Ett problem i den gamla versionen var att om en elev hade missat övningstestet och gjorde det i efterhand var man tvungen att mejla alla eleverna igen. Det blev lite tjatigt för eleverna att få sitt resultat skickat fem gånger om fem elever gjorde testet i efterhand vid fem tillfällen.

Den nya  versionen löser det problemet. Nu kryssas de elever som redan gjort testet för och vill du skicka deras resultat ytterligare en gång måste du som lärare avbocka dem. Utmärkt!

För det andra ger den nya versionen av Flubaroo möjlighet att individualisera något i responsen till eleverna. Om man ser att en elev missat en typ av frågor kan man i en enkel cell i kalkylarket skriva in det och få just den texten skickad med mailet. Detta går snabbt att göra om man kopierar och klistrar lite grann.

Avslutningsvis kan sägas att det även finns några ytterligare mindre förbättringar  men de två viktigaste är de ovan nämnda. Den som vill läsa mer kan göra det på Flubaroos egen blogg där de noggrant går igenom alla nyheter i Flubaroo 3. För egen del spar detta lilla program mycket tid för mig. Sånt gillar åtminstone j

Klassöverblick och individuell elev

För de flesta lärare är det nu terminsstartstartstider. Många, oavsett vilket stadium de arbetar på,  har säkert redan börjat fundera på sina klasser, ämnen  eller kurser, vilka saker som kommer rulla på som vanligt och vilka nya saker man skulle vilja pröva.

För egen del har jag länge funderat över hur jag på ett rimligt sätt ska få överblick över hur det går för mina klasser samtidigt som jag får möjlighet att ge mer effektiv feedback och resultatuppföljning till de individuella eleverna utan att jag behöver göra dubbelt administrativt jobb.

Jag vill alltså kunna använda ett kalkylark i google drive och skriva in alla resultat precis som vanligt på en enkel klasslista samtidigt som jag har en egen flik för varje elev där deras resultat också hamnar. Dessutom ska det vara möjligt att lägga in nya moment som jag vill bedöma under läsårets gång. Elevens egna flik blir sedan enkel att visa och resonera kring med den enskilda eleven (även om det i sig tar tid).

Går det då att göra det i google drive? Ja, det gör det faktiskt. Man utgår från detta kalkylark (som jag har förberett med tre extra s k skript) och kopierar det via arkiv i så många exemplar som du har grupper. Sedan är det bara att börja.

bloggen Skollyftet skrev jag i juni ett längre inlägg som lite mer detaljerat visar hur man går till väga när man ska använda sig av det här dokumentet. Framför allt pekar  jag där på hur man använder de tre skripten (som några vänliga vänner i en grupp på Google+ gjort) som gör det möjligt att automatisera de här funktionerna. För den som vill pröva rekommenderar jag läsning av inlägget.

Till slut så en fråga. Kan man då inte använda en vanlig lärarkalender? Jo, såklart man kan, men om man vill få den här dubbla funktionen utan att göra extra arbete tror jag det är svårt. Det här dokumentet  skulle kunna underlätta för de lärare som både vill få klassöverblick men samtidigt kunna ha ett dokument för varje elev. Själv har jag länge letat efter de här funktionerna.

Rättvisa betyg och ett tidningsreportage

Ett läsår är till ända. Semester väntar för lärare på friskolor och på kommunala skolor. Vila som är så viktig och samtidigt möjligheter att få kreativa idéer som kan omsättas i konkreta projekt under året. Men i detta inlägg ska vi göra en tillbakablick. Långt tillbaka. Och samtidigt hålla i minnet det som så ofta insinueras: Att friskolorna sätter för höga och för lättvindiga betyg. Nu senast i en s-krönika av Leif Pagrotsky i GP. Är det verkligen så?

Kring år 1998 blev jag kontaktad av Göteborgs-Posten som ville att jag skulle betygsätta ett specialarbete. Specialarbetet var det som senare kom att kallas projektarbete och numera kallas gymnasiearbete. Nåväl. Upplägget var att en lärare på ett kommunalt gymnasium i Göteborg hade betygsatt arbetet och nu ville GP testa om andra lärare skulle betygsätta på samma sätt. Någon process att bedöma fanns inte men det fick vi förstås bortse ifrån.

Tidningen hade valt ut en lärare på samma gymnasium som arbetet kom ifrån (men som inte hade bedömt arbetet från början) och ytterligare två lärare från olika kommunala gymnasier och så jag från en fristående gymnasieskola. För oss som valde att delta i tidningens artikel innebar det förstås extra arbete, men det fanns inte riktigt möjlighet att avstå med möjlig rubrik i tidningen som: ”På den och den skolan vågade ingen bedöma och betygsätta”.

Ok. Arbetet handlade om Beatles och var ett i grunden beskrivande arbete utan särskilt mycket analys. Jag tyckte, när jag började läsa att det kändes som en rejäl avskrift. Detta var på den tid då internets omfattning inte alls var som nu. Därför lånade jag standardverket om Beatles på Göteborgs stadsbibliotek och kunde mycket riktigt konstatera att eleven hade plankat det mesta och dessutom koncentrerat sig på de delar som var understrukna i boken. Solklart fusk och därmed solklart IG för min del. Hur bedömde de andra lärarna?

När reportaget kom fick vi något slags facit. Läraren som kom från samma gymnasieskola som den för arbetet betygsättande läraren satte precis samma betyg som arbetet fått, nämligen VG. Möjligen hade de kommunicerat med varandra men det stod det inget om i reportaget. En av de övriga kommunala lärarna satte G med motiveringen att det var ett rätt beskrivande arbete utan någon form av analys, vilket möjligen inte var orimligt om man nu bortser från fusket som var okänt för de övriga.

Det intressanta var emellertid den sista lärarens betyg. Hon kom från ett kommunalt gymnasium i utkanten av Göteborg. Hon satte IG på arbetet, med motiveringen att det var ett väldigt svagt arbete. (Jodå, det är inte den formuleringen man hade använt tillsammans med eleven men här fanns inte plats för nyanseringar.)

När jag senare pratade med henne framkom det att hennes rektor eller studierektor hade bett henne att sätta ”åtminstone ett G så skolan inte får dåligt rykte.” 15 år sedan alltså!

Vad ska vi då dra för slutsats av detta? Möjligen att man ska vara lite ödmjuk när det kommer till att peka ut syndabockar. Möjligen också att tveksam betygsättning knappast beror på om det är en kommunal eller fristående skola. Och till slut möjligen också att det inte alls var bättre förr om nu någon trodde det!

Skolor läggs ner

Så händer plötsligt det som en del har anat.  En friskolekoncern, nämligen John Bauer Education, meddelar att den drar sig ur den svenska skolan. En hel del tar emot beskedet med illa dold skadeglädje. Elever och lärare på de berörda skolorna snarare med sorg och ilska. Precis som när kommunala skolor läggs ner?

Ilska och sorg finns definitivt när kommunala skolor läggs ner. Det är inte så konstigt. Elever har planerat för att gå sina skolår just på den skolan och så försvinner den av olika skäl. Lärare och personal har möjligen kvar sina platser om kommunen kan omorganisera sin verksamhet och flytta runt de anställda. Ändå är det förstås mindre jobbigt att vara kvar på en skola istället för att se sin arbetsplats läggas ner och sedan flytta någon annanstans.

Skadeglädjen brukar emellertid inte synas vid kommunala skolors nedläggning. Det känns faktiskt märkligt att se den här skadeglädjen i samband med JB:s nedläggning. En JB-lärare bloggar tänkvärt om det här. De allra flesta av skolorna tas väl dessutom över av andra friskolor eller koncerner även om något undantag (enligt uppgift fyra stycken skolor) kan finnas. Det är sorgligt och absolut inte bra, men liknande saker lär förekomma även när kommunala skolor läggs ner.

Läggs då kommunala skolor ner? Ja, absolut. Ofta används då friskolorna som argument för att de läggs ner. Här ett exempel från Aftonbladet. Alltså:  När kommunala gymnasier läggs ner är det alltid välfungerande gymnasier, när friskolor läggs ner är det alltid kvalitetsmässigt dåliga gymnasium. Märkligt, någon?

Ett annat exempel är Ale som ligger ett par mil utanför Göteborg. Där har det funnits ett gymnasium i ungefär 15 år. Under de senaste åren har det av olika anledningar blivit så att eleverna allt oftare har sökt sig till Göteborg. Därmed har antalet elever på gymnasiet minskat och i våras meddelade Ale kommun att den avser att lägga ner gymnasiet. Nuvarande åk 2 får avsluta sina studier medan eleverna i kommande åk 2 får söka ett nytt gymnasium. Är det värt skadeglädje? Nej, absolut inte. Är det värt irritation? Ja, kanske om man nu tycker att Ale kommun kunde gjort mer för att eleverna faktiskt skulle välja hemkommunens gymnasium. Är det konstigt att gymnasiet läggs ner? Nej, egentligen inte. Om exempelvis endast 40 elever ansöker till 150 platser och trenden är nedåtgående finns det rimligen ingen framtid för det gymnasiet. Sedan kan det förstås ha olika orsaker. (Observera att jag inte uttalar mig om detta gymnasiums kvalitet).

Är det orimligt att John Bauer Education avvecklar? Nej, absolut inte. Om skolkoncernen inte lyckats att göra sina skolor så attraktiva att eleverna vill gå där, är det väl knappast rimligt att driva skolan vidare.

Men kommunen som får stå med reservplatser och tvingas erbjuda eleverna platser? Tja, möjligen måste kommunerna erbjuda eleverna platser, men inte är det så att alla dessa elever kommer hamna på kommunala skolor? Det skulle vara mycket intressant att se var någonstans eleverna från John Bauer till slut hamnar. Möjligen vore det också  intressant att se var eleverna från Ale kommun hamnar. Kommunal eller fristående skola?

Till slut. Det finns säkert skillnader mellan JB:s avveckling och kommunala skolors avveckling. Reaktionerna är dock aningen oproportioneliga.

 

 

Sambedömning nr 2

Att bedöma texter och uppgifter tar tid. Oavsett om det är NP eller andra uppgifter eller prov. Hur ska det fungera praktiskt att sambedöma så mycket som möjligt? Är det ens önskvärt? Jo, jag tror det är önskvärt eftersom vi faktiskt blir bättre på att bedöma om vi gör det tillsammans och måste försöka förklara varför den uppgiften når den nivån och den inte når nivån. Så här gjorde vi på NP i Svenska 1 för gymnasiet som eleverna skrev för ett par veckor sedan.

Som jag redan beskrivit bedömde vi läsförståelsens svårare delar tillsammans för ett par veckor sedan. Nu träffades samma tre friskolor igen, samma lärare och dessutom några som inte var med förra gången igen. Igenkännande blickar, lite småprat och fika men snabbt gick vi över till eftermiddagens huvudsyssla. Bedömning och frågan hur ska vi hamna på samma nivåer?

Vi funderade inledningsvis hur vi skulle gå tillväga men bestämde ganska snabbt att vi ställer det på sin spets. Alla får ta ställning oberoende av den andra. Vilket betyg motsvarar de kunskapskrav som finns formulerade?

Ett antal texter, dock mindre än fem, hade kopierats upp så att alla fick dem. Tyst läsning av den första. Koncentration. Därefter små gula post-it-lappar till var och en. Det är inte lätt ska gudarna veta. Att lägga in en lapp i mitten av bordet, om än anonymt, med en bedömning sammanfattad så långt att det bara står en bokstav är jobbigt. Ingen vill givetvis skilja sig allt för mycket från mängden. Lapparna slängs in och när alla lapparna ligger där tar en av lärarna på sig jobbet att sätta upp dem, läsbara för alla, på bordet.

Vi är åtta stycken och den första texten är bedömd med två betyg. Jämt skägg mellan C och D. Därefter diskussion. Nu berättar varje lärare vad de satt och hur han eller hon resonerat. Detta är absolut eftermiddagens behållning. Vad skulle ge texten C och vad skulle ge texten D? Efter ganska lång diskussion hamnar vi på C trots allt.

Sedan går vi vidare och nästa text behandlas likadant. Den här gången bestämmer vi att texten faktiskt får det lägre av de två betygen.

Den spännande frågan nu då? Bedömde vi lika? Ja, vi enades faktiskt i alla de texter vi hade uppe till diskussion. På de flesta av texterna låg vi dessutom ganska lika med en diff mellan två betyg. Inte så illa tycker nog jag. I ett enda av fallen var det två lärare som skiljde sig två steg. Allvarligt? Nja, snarare att vi tolkat kraven något olika. Med en diskussion enades vi ändå om även den.

Vad ska man då dra för slutsats? Att sambedömning är väldigt viktigt och att det borde vara en prioriterad uppgift. Både för lärare men skolledningar måste och förstå att det måste anslås tid för att detta ska kunna vara en lika viktig och prioriterad uppgift som vilken lektion som helst. Det måste helt enkelt göras plats i schemat för sambedömningar i anslutning till NP (och egentligen till andra uppgifter också).

Nu hade vi knappt två timmar som vi anslog till detta och vi hann förstås långt, långt ifrån alla texter.  Men med denna metod hann vi diskutera tre av fyra uppgifter och vi hann också få en del tvekfall och hur vi ska fundera över just dem. Sedan blir det förstås rent praktiskt för de allra flesta uppsatser så att en lärare bedömer själv. I tveksamma fall går den vidare till en kollega eller två som får bedöma.

Men den inledande gemensamma bedömningen sätter ändå nivån för hur vi ska bedöma. Om alla texter ska sambedömas krävs det tid. Jag upprepar: Det tar tid, kräver tid, men ger faktiskt mycket eftersom man absolut utvecklar sin förmåga att bedöma. Men som sagt, planera redan nu med den schemaansvariga in tid för de tillfällen och dagar som ni behöver sådan tid. För det duger i längden inte med små slattar av tid här och där.

”Dags att söka jobb”-kurs och studenter om sin utbildning

I tisdags  infann sig till slut våren i Göteborg. Fram på eftermiddagen låg temperaturen kring 20 grader, en varm sol värmde från en i stort sett klarblå himmel. Just den här eftermiddagen valde ungefär 20 lärarstudenter, de allra inne på sin sista termin på sin utbildning, att lägga ett par timmar på LR:s Dags att söka jobb-kurs. Jag och kollega Anna ansvarade för utbildningen den här kvällen.

Prick 17 startar vi och nästan alla är där. Några stycken dyker upp någon minut senare. Studenterna är engagerade och intresserade. En mängd frågor dyker upp. Vad ska man egentligen tänka på när man söker sitt första lärarjobb? Hur ska man formulera ansökningar? Vad ska man tänka på under intervjun? Vad ska man begära i lön? Är det skillnader på friskolor och kommunala arbetsgivare? Hur räknar man sin arbetstid osv? Hur är det egentligen med introduktionsperioden?

Vi försöker hinna med de viktigaste punkterna och samtalet och frågorna är uppriktiga och det känns att det är ganska många som är sugna på att börja arbeta.

När kursens formella del är slut avslutar jag med att säga att jag tycker detta är ett väldigt kul och inspirerande jobb och att det många gånger kan vara jätteroligt att arbeta som lärare. Men, att man får hålla koll på arbetstider och hur mycket man jobbar, för annars är risken stor att man inte orkar. Det är dumt eftersom jobbet i sig som sagt är väldigt roligt, understryker jag.

Då säger flera av studenterna: ”Det där skulle ni komma och berätta på utbildningen. Det är bara två (sic!) av lärarna på lärarutbildningen (och de namnger dem) som sagt att lärarjobbet är kul. Många av de andra säger att jobbet är är jättesvårt och verkar vilja skrämma bort oss. Någon berättade att hon tyckte jobbet var alldeles för  tråkigt och jobbigt och tyckte det var väldigt skönt att komma till lärarutbildningen i stället.”

Vad ska man säga?

När kvällen är slut frågar vi lite om hur utbildningen har varit? ”Jodå”, säger de. ”Den har varit ganska bra. När vi läst olika ämnen har det varit väldigt bra struktur, med något litet undantag kanske”.

”Däremot är de ironiska slängarna mot Jan Björklund från lärarutbildarna väldigt tröttsamma”, menar de. ”Det är inte så att de inte får ha de åsikterna. Det är ju helt OK. Men att ständigt hålla på att slänga små ironiska kommentarer om majoren och annat och aldrig riktigt förklara vad de menar. Det känns lite … oprofessionellt helt enkelt. Lite konstigt är det. Istället kunde de ägna sig åt att styra upp en del kurserna inom den s k LAU, där allmän pedagogik och många andra delar av lärarutbildningen ligger”.

Det handlar, betonar studenterna, inte om att kurserna inte är relevanta eller att studenterna bara är intresserade av sina ämnen. Det handlar om att kurserna ganska ofta är röriga, ostrukturerade och bas- och seminariegrupperna har helt olika upplägg beroende på vilken lärare man har. Det är dumt, säger studenterna, eftersom innehållet i sig är väldigt intressant.

Till slut. Jag avser inte att generalisera. Så här tyckte emellertid de studenter jag träffade i tisdags. Kanske har bara de här studenterna haft otur? Kanske är det så att mycket av lärarutbildarnas kraft går åt till den nya lärarutbildningen? Kanske har lärarstudenterna missuppfattat allt? Ett litet tips dock:  gliringarna, som studenterna faktiskt uppfattar som lite oprofessionella, mot skolministern kanske lärarutbildarna som statliga tjänstemän ska låta bli med. Dessutom borde nog lärarutbildarna försöka ge studenterna en bild av ett läraryrke, givetvis objektivt, men där de positiva sidorna betonas.

Effektiv sambedömning

Idag skrev eleverna i åk 1 på gymnasiet första delen av nationella provet (läsförståelse) i kursen Svenska 1. Efteråt sitter man där med sin lunta med uppgifter som ska rättas och bedömas. Visserligen får lärarna ett bedömningsmaterial från Skolverket som inte alls är dåligt. Däremot finns det många frågor som inte helt låter sig besvaras av en bedömningsmanual. Därför ägnade min skola och två andra friskolor i Göteborg  oss åt gemensam bedömning under ett par timmar på eftermiddagen. Efter ett par gånger med Bedömningskonferens 2/3/4 känner vi varandra hyggligt.

Hur gick då det till? Alla proven åkte med till min skola där vi hade satt fram en dokumentkamera kopplad till projektorn i en lämplig sal. Alla lärarna som är med utrustar sig med kaffe och mackor och första 10 minuterna går åt till introduktion och genomgång av uppgifterna. På dagens prov fanns tre A-uppgifter som kräver olika mått av resonerande och analyserande svar.

Därefter kastas första elevens A-uppgift fram under dokumentkameran. För den som inte träffat på en dokumentkamera är det en slags OH-projektor som filmar det man lägger under den och skickar bilden till projektorn. Alldeles utmärkt för gemensam bedömning alltså (Magnus Blixt har här beskrivit hur de använder dokumentkameran på liknande sätt) . Första uppgiften tar rejäl tid innan vi har resonerat oss fram och tillbaka och enats om en rimlig väg. Därefter går det betydligt snabbare. Ju fler uppgifter vi har gjort desto enklare går det. Till slut ser vi ganska tydligt vad som ska ge två poäng och vad som ska ge fyra poäng. Och varför dessutom!

När vi precis har vant oss vid första uppgiften är det dags för uppgift 2. Samma procedur igen. Alla lärarna turas om att slänga upp uppgifter som blir rättade gemensamt av oss alla. När det är den egna elevens uppgift som ligger för bedömning tar ansvarig lärare en något passivare roll. Annars går diskussionen hög. ”Vad är egentligen ett rimligt svar på första delen?” frågar någon och resten suckar. Det är inte alltid enkelt men tillsammans når vi ändå fram till bra beslut som vi kan stå för.

Därefter dags för uppgift 3. Återigen kastar någon fram en elevlösning. ”Jodå, det där kan nog bli 4 poäng”, säger någon. ”Nja, räcker verkligen andra delen där?” svarar någon annan och så är diskussionen igång igen.

När tiden närmar sig sitt slut har vi alla fått ett par uppgifter bedömda och alla verkar känna sig ganska nöjda med arbetet. Detta är verkligt lärararbete. Ingen dokumentation. Ingen administration. Istället praktiskt bedömningsarbete för att skapa likvärdighet och rättvisa. Dessutom skulle jag säga att det faktiskt är tidsbesparande. Istället för att sitta själv och köra fast ger detta arbetssätt en möjlighet att få snabba svar och exempel på hur man kan tolka frågor och svar.

Mycket arbete kvarstår med resten av proven men en bra början iallafall!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

,

 

 

 

Låt oss odla vår trädgård!

”Låt oss nu odla vår trädgård”. Så låter upplysningsförfattaren Voltaire sin unge huvudperson Candide avsluta romanen med samma namn. ”Låt oss nu odla vår trädgård”. Just det känns det som jag vill ägna mig åt. Kanske tror jag att ganska många andra lärare känner det så också.

De senaste åren har det pågått en ständig diskussion om skolan. Det är bra och spännande. Skolan och utbildning är viktigt och ska diskuteras. Samtidigt är det märkligt att alla som kan skriva en text verkar tycka sig ha erfarenheten och förmågan att tala om hur lärare i skolan bör göra.

En sak som möjligen gör den här diskussionen komplicerad är att den spretar åt så många håll. Vad betyder det då det? Låt oss först jämföra med ett land som Finland där politiker, journalister och lärare valt att förändra allt i långsam takt och med små steg (Helena von Schanz skriver bra om just det):

Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat – inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.

I Sverige verkar det alltid som att skolan istället ska revolutioneras. Varje gång någon föreslår något ska all lösas på en gång. Alla korten i kortleken ska kastas upp och sedan blandas på nytt. De förutsättningar som är givna ska genast göras om. Det kan handla om betygssystem som ska göras om men precis lika gärna om rimliga reformer som legitimationssystem som ska rivas upp och göras om i grunden. Eller kommunala skolor kontra friskolor. Suck.

Låt mig understryka. Det kan verkligen finnas legitima skäl för att riva upp och göra om. Det kommer dock inte att lösa skolans aktuella situation. T ex finns ett problem med att lärare faktiskt lämnar skolan i rätt hög grad. Det är synd eftersom läraryrket både är viktigt och kan vara väldigt inspirerande. Men det kräver långsiktighet och hårt jobb.

Samtidigt finns de som hävdar att skolan måste revolutioneras vad gäller det som eleverna lär sig och hur. Skolan ska bli helt annorlunda och nu är det ”21st century skills” som gäller. Och allt kommer bli annorlunda. Revolution. Igen.

Det finns säkerligen det som ska förändras. Vi ska tänka annorlunda i skolan, vi ska utanför boxen, vi ska handleda varje elev på varje lektion och vi ska ge feedback varje lektion och vi ska…

Men det finns helt vanliga dagar när bara det enkla men svåra och inte så glamorösa ska  göras. Av elever och lärare. I klassrummet. Samtidigt som en lärare inte heller ska behöva slita ihjäl sig och vända in och ut på sig själv för att förändra allt hela tiden. Det blir orimligt. Och kanske inte så bra? Var allt dåligt för fem eller tio år sedan?

Tillbaka till spretigheten. Skoldiskussionen präglas verkligen av just den. Var helst det finns två människor som tycker någonting om skolan finns det möjlighet till en arg diskussion. Jodå, absolut. Diskussion ger möjlighet till utveckling och allt det där. Verkligen. Men det vore bra om vi någon gång enades om något.

Låt mig ta ett exempel. De återkommande PISA-undersökningarna (som förstås inte visar allt men en hel del) har t ex visat att svenska elever har tappat i läsförståelse. Bra att det uppmärksammats! Genom nytt centralt innehåll och just PISA-resultaten tycker jag att läsförståelse hamnat i fokus på helt annat sätt än tidigare. Jag uppfattar att lärare faktiskt är tydligare nu med att träna just detta. Fortsätt så.

Tillbaka till att ”odla vår trädgård”. Själv gillar jag läraryrket. Klassrumsarbetet är en enorm kick. Där är jag villig att behålla saker som är bra, testa saker som är nya, och pröva mig fram. Att göra det tillsammans med eleverna som samtidigt får tala om vad som fungerar och inte fungerar. ”Odla min trädgård” eller helt enkelt göra mitt jobb så bra som möjligt.  Jag tror vi är fler som känner så. Men:  Det finns inga enkla lösningar. Inga snabba lösningar. Bara långsiktigt arbete på olika nivåer och undervisning som tillåts förbättras.

 

Edcamp – diskussion kring väsentligheter

21 mars 2013. Efter en månads väntande var det så dags för Edcamp i Göteborg. Vi som var där hade förstås med intresse läst om alla Edcamps i bl a Stockholm, Malmö, Luleå och många andra ställen. Alla som berättat om liknande evenemang har varit översvallande positiva och därför kändes det lite nervöst att arrangera och delta. Hur var det då? Förstås är det svårt att svara för alla men själv tyckte jag det var en överraskande givande form av möte med kollegor från olika skolor och skolformer och från kommunala och fristående skolor.

Vad är Edcamp? Tja, ett slags möte med lärare som kommer dit enbart för att få prata om just det som de tycker är viktigt i lärarjobbet. Flera andra har beskrivit vad Edcamp är och hur det går till och det finns en instruktion hur man kan göra som ligger på Edcamp Sverige. Men så här gjorde vi.

På förhand hade vi enats om schema enligt följande: Inledning, Pass 1, fika, pass2,  avslutning. Kl 18.10 startade vi med snabbt välkommen och presentation av oss 22 som var där. Sedan valde vi vad vi skulle prata om. Fyra rutor på tavlan och fyra ämnen som föreslogs. Därefter anmälde var och en sig till ett ämne/en ruta. Två av ämnena, Flipped Classroom och Big five var så populära att de snabbt fick vara med i pass två också.

Efter indelningen gick alla till sina grupper i fyra olika salar. Kallprat ungefär en minut (!) och sedan ställde någon den överenskomna frågan: ”Varför har ni valt den här gruppen och vad vill ni prata om?” Därefter 38 minuters givande diskussion kring detta ämne. Imponerande. Inget av det som ofta stör ett givande pedagogiskt/didaktiskt samtal som t ex administrativa problem som först måste diskuteras och ev lösas. Inget. Bara diskussion kring kärnämnet.

Därefter fika som elever i årskurs 3 hade fixat. 20 minuter tillät vi oss. Dock väl investerad tid:) Därefter nya ämnesval i fyra nya rutor på tavlan. Likadant där. En halv minuts kallprat och därefter: ”Varför har ni valt den här gruppen och vad vill ni prata om?” 35 minuters intensivt pratande kring rätt ämne. Mycket intressant.

Sedan kort summering och slut kl 20.20.

Vad är det då som gör detta så intressant och värt att lägga tid på en vanlig kväll? Det enkla svaret är nog att fundera över vad man inte gör på Edcamp. Det handlar inte om att lösa bemanningen på en rast. Det handlar inte om att diskutera hur provvaktschemat ska se ut för NP om två månader. Det handlar inte om att diskutera hur en eller ett antal planer ska se ut eller hur några nog så viktiga eller oviktiga planer ska ändras. Det handlar inte heller om något nytt påbud som måste implementeras.

Det som faktiskt diskuteras? Olika saker kanske men framför allt att det fokuseras på lärandet och på det som är viktigt för lärare och elever. Hur löser man det rent praktiskt det vi pratar om och som finns som visioner lite här och var? Man får goda exempel på sådant som fungerar.

Får du chansen att gå på ett Edcamp är mitt råd att verkligen gå dit. Det är lite som att återvända till varför man en gång blev lärare och till de saker man faktiskt längtar till som lärare. Diskussion kring väsentligheter.

 

 

 

Houston, we have a problem!

Jag funderade högt med eleverna och försökte föra ett resonemang om att världen kan bli bättre. Att vi, var och en, kan göra skillnad. Att allt inte handlar om pengar och att vi inte måste gör allt för egen vinnings skull.

Så kommer det. Eleven som räcker upp handen och samtidigt frågar. Ärligt, vänligt, nyfiket och allvarligt. Det är en fråga som egentligen är ett påstående:

Är det därför du är i skolan?

Lite förvånad blir man förstås. Kanske säger det en del.

Vad ska man svara? ”Tja, det är en bra fråga”. Och det blir mitt svar. Lektionen fortsätter och tar slut. Men tankarna stannar kvar i frågan. ”Är det därför du är i skolan?” Svaret är nog att det är det inte. Att jag är kvar i skolan beror på att jag gillar mitt jobb. Jag gillar diskussionen i klassrummet, frågorna som oftast handlar om saker eleverna vill veta, men som ibland ställs för att jag ska tappa tråden och fördjupa mig i något ämne som inte handlar om det lektionen borde handla om (och både eleverna och jag vet om det).

Jag gillar mina ämnen och jag gillar de ögonblicken när man faktiskt ser lärande. När elever inser att de lärt sig något och blicken de får. Allt där ni vet.

”Är det därför du är i skolan?” Men om eleverna har den synen på vad lärarjobbet innebär? Att de krasst resonerar kring lön och att de direkt räknar med att lärare och hög lön inte går ihop? Utan att överdriva kan man väl säga att det inte riktigt är bra för läraryrket och för rekryteringen.

Sweden, we have a problem.