Januari-utbyte 2014

I mitt förra blogginlägg skrev jag om det viktiga i att skolor är likvärdiga. För mig betyder det inte att alla skolor gör likadant men att de erbjuder en utbildning som är bra.

Hur ska då en likvärdig utbildning kunna garanteras? På systemnivå finns säkert en del att göra (bl a genom att öka statens ansvar för skolan) men för att en likvärdig utbildning ska kunna skapas krävs också att en någorlunda likvärdig bedömning görs av elevernas prestationer. Hur görs det på bästa sätt? Det finns definitivt problem med nationella prov men jag är rätt säker på att de trots allt hjälper till att lägga en viss nivå.

Detta inlägg ska emellertid inte handla om det. NP-diskussionen kan vi ta en annan gång. Nej, detta inlägg handlar om det utbyte som sex friskolor i Göteborg hade i slutet av januari i år. Då träffades 70-80 lärare en eftermiddag för att diskutera likvärdig bedömning men också att dela goda idéer.

Detta var femte gången som vi nu träffades och lite är det som att träffa goda vänner när nu matsalen fylls av bekanta ansikten, även om några är nya för i år.

Efter fika och kort introduktion försvinner de olika ämnesgrupperna ut. Tidigare år har bedömningar varit det viktiga och då har alla grupper haft ett par elevuppgifter  att bedöma. Vilka prestationer motsvarar vilka betyg?

Den här gången ligger fokus mer utbyte av idéer. Vilka uppgifter passar för att bedöma de olika kunskapskraven? Jag sitter själv med i svensklärargruppen och får en massa goda tips. ”Det här fungerade faktiskt väldigt bra!” säger någon. ”Har ni prövat att…” frågar någon annan. ”Jag testade detta men det var verkligen ingen hit” säger en tredje.

Vi diskuterar länge hur vi ska ge eleverna möjlighet att visa sina kunskaper flera gånger när det gäller specifika kunskapskrav utan att det ska bli orimlig dokumentationsmängd för lärarna.  Samtidigt ska eleverna inte ska behöva känna sig bedömda hela tiden. Ingen lätt uppgift, ändå nödvändig för att systemet ska bli rimligt.

Detta är ett litet bidrag till en likvärdig och förbättrad skola. Det är lärarstyrt och något som ger effekt ganska snabbt. Hur bedömer vi och hur vet vi att vi bedömer rätt? Lärare behöver tala om bedömningar med varandra. Det behöver inte vara avancerat men däremot tar det tid. Glöm inte det!

Friskola versus kommunal skola

Alla skolor bör inte vara exakt likadana. De bör ge likvärdig utbildning men det är inget egenvärde att lärare och elever arbetar på samma sätt på olika skolor. Märk väl, likvärdig utbildning men inte på samma sätt. För egen del ska det till en hel del påtryckningar och annat för att jag skulle lämna friskolans värld och gå över till en kommunal arbetsgivare.

Jag delar verkligen inte alltid min skollednings beslut. Den lägger ibland resurser där jag hade önskat att de inte la dem. Den prioriterar ibland fel enligt min uppfattning. Men, när jag är missnöjd vet jag åtminstone var jag ska lägga skulden. Det är inte en nämnd ovanför min skolledning eller tjänstemän som har i uppgift att spara så mycket pengar som möjligt på min verksamhet.

Nej, i den verksamhet jag arbetar är den ansvarige rektor punkt slut. Vill jag diskutera något med min chef gör jag det och jag vet att beslut sedan fattas på den nivå vi befinner oss. Självklart blir inte alltid beslut som jag hade önskat, men besluten blir oftast förståeliga.

Jag inser förstås att inte alla lärare som arbetar på friskolor upplever det så här. Men bland de lärare jag känner på friskolor finns det en övervägande majoritet som väldigt ogärna skulle vilja bli kommunalt anställda.

Kanske är det fördomar? Men långa beslutsvägar, nyckfulla politiska beslut och sega och långsamma IT-avdelningar lockar inte. Tillsammans med misstanken att kommuner inte alltid är särskilt intresserade av utbildning gör det att kommunen för min del inte känns särskilt attraktiv som arbetsgivare.

Jodå, jag vet att det finns kommuner som är bra huvudmän och som verkligen tar sitt huvudmannaskap på allvar. Men allt för många verkar faktiskt inte göra det. Och, jodå, det finns friskolor som jag skulle dra mig för att jobba på.

Slutligen har jag för egen del ibland funderat över om jag skulle byta arbetsplats. Men jag funder helt ärligt väldigt sällan på att byta till en kommunal arbetsgivare.

 

Tveksamheten till ”skolutvecklingen”

”Skolutveckling” har märkligt nog en inte alltigenom positiv klang hos många lärare. Varför? En anledning är att när det under andra delen av 90-talet började pratas om skolutveckling, ja då handlade ”skolutvecklingen” nästan alltid om att elever skulle jobba ”själva” och utan ”ledning av lärare”.

Jag var nyexaminerad och tänkte att det här måste jag absolut testa. ”Låt eleverna jobba själva i sin egen takt och gå bara in med små tips och råd när eleverna själva tycker att de behöver det.” Det lät så bra.

Problemet var bara att eleverna faktiskt inte lärde sig lika mycket. Någon som nu påpekar att de minsann lärde sig annat och att de blev självständiga? Möjligen stämmer det men jag ville då och jag vill nu att eleverna ska lära sig mer än det där ”andra” som det så träffande beskrivs av Helena Lindsay på twitter.

Men åter till skolutvecklingen. Efter ungefär 20 år i yrket tycker jag att jag ”skolutveckling” som stort projekt känns extremt omodernt. Det är verkligen 90-tal över det ordet. Läraren Anna-Karin Frisk föreslår istället ”kunskapsutveckling” och det är ett så oerhört mycket mer tilltalande ord. I skolan och hos elever. Det säger dessutom betydligt mer än det till intet förpliktigande ”skolutveckling”. Vi ska få mer kunskap. That´s it. Det är målet.

I lärarjobbet ingår förstås att pröva sig fram och att testa nya metoder och lösningar på olika elevrelaterade frågor. Och det görs dagligen, jag lovar. Däremot kan man som lärare inte hoppa på nya trender och nya idéer hela tiden i varje elevmöte. Hur ska man då kunna utvärdera och se vilka saker som gav effekt?

För egen del utgår jag från två punkter när jag prövar mig fram. Eleverna ska på sikt  lära sig mer genom det jag prövar och jag ska på sikt spara tid. Om jag inte tror att eleverna lär sig mer blir det inget testande. Om jag dessutom inte rimligen kan räkna hem en tidsvinst (inom två månader) eller åtminstone bättre lärande med samma tidsåtgång som innan, blir det inte heller något test eller fortsatt test.

Numera är skolarbete där eleverna jobbar helt ensamma (läs det som var så populärt på 90-talet) ganska ”out of fashion”. Visst finns det säkerligen några friskolor som ägnar sig åt ensamt elevarbete  eller ”case” och även  kommunala skolor som tror att det är bra och modernt, men de flesta har säkert insett att det där ”egna arbetet” mest av allt handlade om att skära ner på lärarresurser.

Dessutom känns skolor, om de är friskolor eller kommunala skolor är oväsentligt, som kastar ut datorer/paddor till alla elever utan att fundera på HUR de ska användas, tämligen omoderna. Teknik utan tanke, teknik utan lärare, teknik som lösning på alla skolrelaterade problem är omodernt och verkligen dåligt.

Det är kanske till slut orsaken till att ordet ”skolutveckling” har lite dålig klang hos en del lärare. Den eventuella utvecklingen kändes ofta initierad av besparingsskäl och av icke-pedagogiskt utbildade tjänstemän som såg och kanske ser det som prestigeprojekt att lärandet i skolan absolut ska ner på individuell nivå och inte gemensam klassrumsnivå. Dessutom med IT. Med eller utan tanke.

Ett litet akademiskt gräl (del 3)

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg som handlade om ett litet akademiskt gräl. Någon tid senare kom en uppföljning på det lilla akademiska grälet. Jag trodde nog att det skulle stanna där men häromdagen kom ett meddelande på twitter att det lilla akademiska grälet nog gick emot sin upplösning. Och mycket riktigt. Dagen efter publicerade docenten i pedagogik Jonas Linderoth ett blogginlägg som med all tydlighet förklarade det hela.

Hur slutade det hela då? Jo, sammanfattningsvis med att den mycket välkände professorn i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Jönköping, Tomas Kroksmark, av Oredlighetsnämnden vid Högskolan i Jönköping har befunnits skyldig till att ha ”agerat vetenskapligt oredligt i samband med publiceringarna i Didaktisk Tidskrift  av artikeln Den sofistikerade Instruktionen – datorspelens pedagogik”. (fotnot 1)

Oredlighetsnämnden hade alltså att ta ställning till tre frågeställningar: 1. Om Kroksmark försökt ändra i publicerat material efter att kritik framförts, 2. Om det innebar oredlighet när rollerna blandades som redaktör för Didaktisk Tidskrift samtidigt som Kroksmark lät publicera sig själv och 3. Om det innebar oredlighet att artikeln angavs som fackgranskad (peer-review). (2)

Nämnden friade professorn på första punkten och även vad gäller den andra punkten, även om nämnden ansåg det olämpligt att ha dubbla roller när det gällde rollen som redaktör och att själv publicera sig.

På den tredje punkten ansåg till slut Oredlighetsnämnden att Kroksmark agerat ”vetenskapligt oredligt”. För att förenkla det hela något: Nämnden menar helt enkelt att Kroksmark angett att artikeln varit fackgranskad (av ett redaktionsråd) före publicering men det visade sig inte stämma. Den var inte granskad men Kroksmark uppgav att den var det. Detta är som man kan förstå mindre lyckat, inte minst om man själv är professor och samtidigt redaktör för tidskriften som publicerat artikeln.

För egen del är jag slutligen också lite intresserad av ytterligare en sak. I det ursprungliga inslaget i Ekot nämnde Kroksmark att hans studie inom kort skulle komma att publiceras i en amerikansk tidskrift. Är den nu publicerad? Är den på väg att publiceras? Skulle den publiceras?  Är svaret på någon av de tre frågorna ”ja” är det bra. Om svaret på de tre frågorna däremot är nej, uppstår nog ytterligare en fråga…

Fotnot 1: Tidskriften är sedan ungefär september 2013 nedlagd och därmed är inte heller sökarkivet med publicerade artiklar sökbart på ett enkelt sätt.

Fotnot 2: Citatet ur beslutet är hämtat från protokollet som gäller ärendet med diarienummer 13/60-239 från Högskolan i Jönköping. Detsamma gäller de frågeställningar som refereras och som jag försökt göra så noggrant som möjligt.

 

Avhopp på lärarutbildningen. Tja…

Idag (12/11-13)  har SvT Pejl en artikel på sin webb om att lärarstudenter nu hoppar av i t o m ännu högre grad än tidigare. I ingressen kan man läsa att ”Den nya lärarutbildningen bedömdes leda till färre avhopp. Men en kartläggning SVT gjort visar att det ännu inte blivit så.” 2010 (sista året före den nya utbildningen startade) hoppade alltså 12,5 % av de nyantagna studenterna av under första terminen. 2012 (andra året med ny utbildningen) valde 15,6 % av de nyantagna studenterna att lämna utbildningen under den första terminen. Frågan är om det betyder att det är fel på den nya lärarutbildningen. Jag är inte så säker på det.

Med reservation för att det säkerligen finns en rad olika orsaker till att studenterna avbryter sina utbildningar är det säkert så som t ex Freddy Grip säger i en intervju med Skolvärlden:

Det är inte så konstigt att det blir avhopp när många som kommer in på lärarutbildningen har det som andra- tredje- eller till och med fjärdeval.

En annan orsak är säkerligen den som framgår av artikeln, nämligen att studenterna kommer på att läraryrket helt enkelt inte var något för dem. Det kan ju förstås finnas olika skäl till att de kommer på det. Lönen kan säkerligen spela roll här liksom arbetsvillkoren som de kanske upptäcker ute på VFU-perioderna.

Men en faktor som jag tror skulle kunna spela större roll är att utbildningen nog faktiskt blivit bättre och mer krävande. Ytterligare ett skäl anges nämligen i artikeln. Docent Carina Carlhed som undersökt avhoppen från Uppsala Universitet menar nämligen att den näst största orsaken till avhoppen är att studierna är för hårda.

Om det nu är så att studenter avbryter utbildningen för att att utbildningen blivit mer krävande, ja då är det inte bara bra att så sker. Nej, då är det är riktigt bra. Tidigare fanns en återkommande kritik mot lärarutbildningen att den var alldeles för slapp och att studenterna då hoppade av just på grund av det skälet. Ett exempel på en artikel som beskriver detta finns här.

Om vi nu ser en förändring av dessa förhållanden och utbildningen som nu strukturerats om ganska avsevärt mot den gamla utbildningen nu upplevs betydligt hårdare och mer krävande är det svenska samhället och den svenska skolan att gratulera. Vi behöver självklart en lärarutbildning som gör det meningsfullt för studenter att studera men också en lärarutbildning som klarar av att attrahera studenter med bättre betyg och studenter som faktiskt väljer lärarutbildningen som första val och inte nu som ibland i tredje och fjärde hand.

Avslutningsvis vore det intressant att se ytterligare uppföljningar av dessa avhopp. Är de en fortsättning på tidigare avhopp eller är det en helt ny trend? Nämligen att lärarutbildningen numera börjar ses som en ganska krävande ochgedigen utbildning? Kanske är det tvärtom vad man i förstone kan tänka om siffrorna i inledningen? Om avhoppen ligger ganska stabilt men orsakerna till avhoppen radikalt förändras? Vi får vänta på mer undersökningar, men jag skulle inte vara så förvånad.

 

 

 

 

Bättre med bara kommuner som arbetsgivare?

Den här hösten är kritiken hård mot de fristående skolorna. Den tog förstås fart i och med konkursen för John Bauer-skolorna. Givetvis, och med rätta, tilltog kritiken i och med Uppdrag gransknings program om friskolor som hade ett väldigt märkligt sätt att förhålla sig till antagningen av nya elever.  Läs vidrigt sätt.  För oss som jobbar på friskolor känns det emellertid ibland som alla våra skolor får skulden för de skolor och ägare inom ”privat sektor” som missköter sig.

Fast vill vi lärare  verkligen att det bara ska finnas en enda kommunal arbetsgivare? Vore det en perfekt lösning? Med tanke på kritiken mot kommunala arbetsgivare och huvudmän verkar det minst sagt underligt.

Någon kanske undrar om jag inte vet att Lärarnas Riksförbund är för ”ett modernt statligt huvudmannaskap”? Jodå, det vet jag. Men jag tror inte det kommer att innebära att alla friskolor försvinner. Däremot att staten bland annat ansvarar för fördelningen av pengar till skolor vilket innebär att kommunerna som mellanled försvinner. Det i sig vore synnerligen bra.

Så vill vi alltså att det bara ska finnas en arbetsgivare inom skolsektorn? För mig låter det inte som en bra idé. De senaste åren har vi kunnat läsa om lärare som lämnar skolan en masse eller åtminstone noga överväger att lämna skolan. Dessutom är det nog ofta lärare som är mellan 35-50 som väljer att lämna yrket.  Det är olyckligt eftersom just den här ålderskategorin borde vara ryggraden i vårt utbildningssystem.

Samtidigt är det inte orimligt att den som tröttnar på sin arbetsgivare byter arbetsplats. Men om det bara finns en arbetsgivare, ja då finns det i princip inte någon annan lösning än att lämna yrket istället för att byta skola.

Däremot vore det bra om vi lärare oftare bytte arbetsplats och huvudmän. Det finns olika skäl till det. Ett viktigt skäl är att en arbetsgivare som tar sina anställda för givet inte nödvändigtvis är en bra arbetsgivare. Ett annat är att det är dåligt för en själv att jobba på ett ställe där man inte trivs.

Då är det bra om det finns flera arbetsgivare och huvudmän. Därför har både friskolor och offentligt drivna skolor en roll att spela. Och de ska uppträda schysst och enligt lagen.

 

Rättvis kritik?

Först och främst: givetvis ska fristående gymnasieskolor lämna in sina avgångsbetyg till de arkiveringscentra som kommunerna enligt den nya skollagen ska erbjuda. När tidningen Dagens Arena på sin webb före ett par dagar sedan rapporterar om att bara 40 % av de skolor som Dagens Arena har undersökt, har arkiverat avgångsbetygen för läsåret 2011/2012 är det förstås alldeles för lite. Men när samma tidning anger att 80 % av skolorna, illustrerat av en stor bild mitt i artikeln,  inte har rapporterat in avgångsbetygen för våren 2013 är det, för att uttrycka sig milt, att vara lite ovårdsam med sanningen. Hur?

I till exempel Göteborg står det uttryckligen i anvisningsbrevet till de fristående skolorna att arkivering ska ske mellan 15 oktober och 15 november. När Dagens Arena enligt egen uppgift avslutar sin undersökning 23 oktober  har alltså skolorna i t ex  Göteborg drygt tre veckor på sig att arkivera. Min egen skola arkiverade förra året enligt den nya lagen och i år kommer arkiveringen ske under vecka 44 när det är mindre vanliga elevärenden av förklarliga skäl.

Jodå, tidningen anger i artikeln att Friskolornas Riksförbund (FRB) och Sveriges kommuner och Landsting (SKL) har enats om att betygen ska arkiveras mellan oktober och december. Men när Dagens Arena kopplar ovan nämnda illustration och det pdf-dokument där man enligt artikeln kan läsa ”om de skolor som slarvar i din kommun”? Ja, då är det svårt att få något annat intryck än att tidningen även menar att de skolor som inte har rapporterat i år också tillhör de  som ska klandras, eftersom även inrapporteringar för läsåret 12/13 finns med där.

Det ska återigen understrykas att lagen om arkivering (även om den inte anger inom vilken tid det ska ske)  självfallet ska följas. Men bara för att det nu har uppdagats att en del skolor inte har skött arkivering som man kan förvänta sig, måste man inte utgå ifrån att alla fristående skolor slarvar eller missköter sin arkivering. Det ska sägas att det sistnämnda har inte Dagens Arena gjort, men nog har tidningen mer än antytt att de skolor som inte lämnat in årets slutbetyg också är slarviga?

Att en ny rutin inom skolan inte genomförs perfekt det första och kanske andra året torde emellertid inte vara helt ovanligt. Det betyder inte att det är skolor eller ansvariga som är ansvarslösa. Det kan säkert finnas mer eller mindre bra orsaker. Det har bland annat nämnts att en del kommuner faktiskt inte ansåg sig färdiga att arkivera enligt den nya lagen. Vare därmed hur som helst, det är förstås bra att den nya lagen finns även om många skolor redan sedan de startade säkerligen arkiverat betyg.

Avslutningsvis vill jag säga att friskolor som inte sköter sina åtagande (liksom motsvarande kommunala skolor) givetvis ska ha kritik. Privata huvudmän och kommuner som inte sköter sina åtagande ska också ha kritik. Men slå på dem som förtjänar det. Alla förtjänar det dock inte och det känns viktigt att påpeka ibland.

PS. Jodå, jag har sett Uppdrag granskning och är förstås upprörd precis som alla andra. Men det betyder varken att alla friskolor gör så eller ens en majoritet. Det betyder inte på något vis att jag försöker sopa problemen under mattan. Självklart är sådant beteende helt oacceptabelt. Det betyder dock inte att ALL kritik är helt rättvis.

Forskare skriver öppet brev till Puentedura

För några veckor skrev jag ett blogginlägg om Ruben Puentedura och de oklarheter som finns kring honom och hans arbete.  Bl a handlade inlägget om att  Puentedura presenterar sig som ”fil dr”, vilket lätt leder till uppfattningen att han är fil dr i något som har att göra med pedagogik eller didaktik. Detta är såvitt jag och andra förstår emellertid inte fallet. Och om så är fallet är jag förstås Puentedura en ursäkt skyldig.

Nyligen skrev docenten i pedagogik,  Jonas Linderoth, ett öppet brev till Ruben Puentedura. Brevet är värt att läsa för alla som på något sätt är intresserad av Puentedura, SAMR, forskning eller 1-1 oavsett vilken inställning till allt detta man än må ha.

Jag tillåter mig att citera ut Linderoths text.

Först kring detta faktum att Punetedura av vissa i Sverige anses vara en av de viktigaste forskarna kring datorer i skolan och anledningen till att Linderoth skriver sitt öppna brev:

In this enormous academic field, with roots that go back to the use of instructional films in the early 1900s some Swedish teachers and school leaders consider you to be one of the worlds greatest researchers. This is quite an achievement and of course it must be an honour that not all researchers in the field of education get to experience. However, as the saying goes, with great power comes great responsibility and that is why I write you this open letter.

Sedan om att det finns så lite publicerat av all denna forskning:

However, I could not find a single publication about the SAMR-model and not a single peer-reviewed article (or any other popular-scientific publication either) written by you. Instead all searches lead to slides, podcasts and videos.

Linderoth fortsätter och påpekar att det är minst sagt tveksamt att skylta med sin fil dr-titel när den inte alls berör pedagogik eller didaktik:

However, it is not okay to use the discursive power that comes with a PhD title (withholding that it is from another field) and referring to 10 years of research one claims to have made (that is not published) in order to gain a rhetorical power position.

Mot slutet förklarar Jonas Linderoth varför detta är en viktig fråga:

The implementation of IT in schools is an extremely important issue, how it is done affects the educational quality of a whole generation of Swedish children.

Till slut ber Jonas Linderoth att Ruben Puentedura ska ta bort misstankarna som nu samlas på hög. Detta genom att publicera länkar till Puenteduras doktorsavhandling och till dennes publicerade forskning kring datorer och undervisning.

Jag kan bara hålla med och jag tror många andra gör det också. En intressant fråga är vilken kommun eller friskola som närmast kommer att bjuda in Ruben Puentedura till Sverige och vågar presentera honom som fil dr. Vem vågar göra det innan svaret på Linderoths öppna brev kommer?

 

 

Puentedura och forskning

För några år sedan sades det ibland att friskolor raggade elever med datorer. Nu hörs det mindre eftersom såväl kommunala skolor som friskolor ofta väljer att satsa på 1-1, d v s en dator/en elev. Själv är jag något tveksam. Men det kan vi återkomma till i ett annat inlägg. Det här inlägget handlar istället om mystiken kring en viss Ruben Puentedura.

Ruben vem? Jo, Ruben Puentedura är mannen som de senaste åren allt som oftast förts fram som en portalfigur när det gäller datorer och IT i skolan. I Sverige förknippas han relativt hårt med utbildningskonsultföretaget Tänk om och RAU (Rektorsakademien Utveckling), två företag tätt förknippade med Apple eftersom t ex Tänk om enbart tar uppdrag för kunder som väljer produkter från Apple. Tänk om och RAU är i sin tur grundade av Fredrik Svensson även om denne sedan sommaren 2013 inte längre är ägare till Tänk om enligt RAU:s webbplats.

Nåja. Var kommer då denne dr Ruben Puentedura in? Jo, i Tänk oms strategi ingår det förstås att skolor ska arbeta med datorer och bedriva skola och utbildning på ett mer modernt sätt. Som företaget skriver:

TÄNK OM erbjuder utbildning, processtöd och nätverk till skolledare och pedagoger som genom en 1:1 satsning vill förändra sin pedagogik och sitt arbetssätt mot ett mer nutids- och framtidsorienterat fokus. TÄNK OM vilar på en kunskapssyn där människor aktivt söker den kunskap de behöver för att uppnå sina mål. För att eleven ska bli trygg i de förmågor som är viktiga för framtiden är det viktigt att uppgifter formuleras på ett sätt som tränar dessa förmågor. TÄNK OM förankrar alltid sitt arbete i både gällande styrdokument och i aktuell forskning.

Precis här kommer  Ruben Puentedura in. Han har nämligen via sin modell SAMR försökt skapa något som visar hur lärandet förändras via IT i utvecklingen. Per Daniel Olsson beskriver här hur modellen fungerar och dess brister. Enkelt uttryckt vill nog Puentedura ”förändra lärandet” vilket jag i och för sig är skeptisk till.

Men framför allt skulle jag vilja veta mer om den omtalade Ruben Puentedura. På Skolsnacks facebooksida (producerat av RAU, utlagt 3 /10-20013)) tituleras Puentedura som ”Dr Ruben Puentedura”.  Vidare:

Under de senaste decenniet har Ruben Puentedura varit en central gestalt inom forskningen kring digitalisering och lärande.

Problemet här är att det faktiskt egentligen inte finns något akademiskt skrivet av ”Dr Ruben Puentedura” i ämnet IT i skolan. Och om man marknadsför sig själv och av andra som ”doktor” tycker jag det är mer än rimligt att doktorsgraden på något sätt har med ämnet att göra.

Det skulle vara ytterst klargörande om Puentedura, som enligt sin webblogg arbetar synnerligen mycket i Sverige, klargör hur hans forskning ser ut och hur den kommer att publiceras.

Dessutom vore det klargörande om RAU och Tänk om var tydligare i hur Puenteduras forskning har fått betydelse för den allmänna forskningen kring  datorer i skolan.

Slutligen vore det väldigt bra om mystiken kring Ruben Puntedura kunde skingras. Dels för hans egen skull, dels för skolornas skull som hoppar på hans idéer. Om vi i skolan ska kunna tala om vikten av källkritik, då måste faktiskt en sådan här fråga kunna få ett svar.

 

 

Lärarleg gynnar eleverna

När vi nu skriver hösten 2013 har Skolverket fått upp tempot vad gäller lärarlegitimationerna. Enligt Niclas Westin, enhetschef på Skolverket (Skolvärlden, 8/8-2013)  har nu 150 000 ansökt om lärarlegitimation. 140 000 har fått sina legitimationer och de som ansökte före första september 2013 ska enligt Skolverket med stor säkerhet få sina legitimationer före första december innevarande år. Detta kommer gynna svenska elever, den svenska skolan och det svenska samhället.

Å ena sidan hade det varit bättre om legitimationsprocessen hade gått snabbare. Ansökningsstart var augusti 2011 och slutdatum blir nu alltså  december drygt två år tidigare. Å andra sidan ska man nog konstatera att det ändå kommer att ha utfärdats betydligt mer än 150 000 lärarlegitimationer (och förskollärarlegitimationer) då. Tidsplanen var naturligtvis i förhållande till detta alldeles för snäv.

Som sagt, nu har iallafall tempot ökat avsevärt. Redan i våras hörde jag om kollegor som fått legitimationen på ett par veckor och så sent som i den här veckan fick en språklärarkollega sin legitimation efter tre veckors väntan. Alla dessa kollegor har det gemensamt att de har tämligen lättöverskådliga examina, d v s två till tre ämnen och pedagogisk behörighet.

När jag för ett år sedan besökte en friskola i ett fackligt uppdrag talade jag med en rektor. Hon var lätt irriterad (viss understatement) över att flera av hennes lärare, som var utbildade inom den lärarutbildning som startade 2001, hade examina som var mer än otydliga. Det fanns enligt rektorn klara bekymmer med att läsa ut i vilka ämnen dessa lärare egentligen var behöriga i.

Sannolikt är det så att detta problem även har funnits hos Skolverket. Tänk scenariot: Om ett examensbesked är otydligt måste naturligtvis klarhet skaffas. Då får man vända sig till aktuell högskola, där ansvarig kursledare har gått i pension. Då måste kanske en litteraturlista ska gås igenom för att få klarhet i vad man egentligen ägnat sig åt i temaövergripande kurser  som ”Gräv där du står” eller ”Mänsklig kommunikation”. Listan ligger nedpackad i en låda som står i en källare som en vaktmästare får ta fram. Man anar att Skolverket suckat en aning åt detta. Och kanske också svurit över en hantering från vissa högskolor som inte varit alldeles klanderfri…

Nå, nu är vi ändå i läget att de allra flesta kommer ha sin legitimation i slutet av året. Det är utmärkt och det är ett faktum som kommer att strikta upp situationen i såväl kommunala skolor som friskolor. Nu kommer fler svenska elever få lärare som är behöriga för att undervisa i det de undervisar och det det kommer att bli betydligt svårare att trixa med detta för arbetsgivarna. Framför allt kommer detta bli en självklarhet för framtida lärare.

Men har det inte varit mängder av fel i den här processen? Tja. Samme Niclas Westin, intervjuad av Ekot (11/3-2013) sa då att ett hundratal fall gått till förvaltningsdomstol och att Skolverket då hade bedömts ha gjort rätt i de flesta fallen. Men det finns säkert de fall som av olika skäl blivit felaktiga och kunnat lösas bättre och regeringen kanske hade kunnat förutse svårigheterna som skulle uppstå på vägen.

Avslutningsvis ett ”men”, och det är ett viktigt men: Lärarlegitimationsreformen, med de fel och brister den må ha, är en reform som kommer ha stor betydelse för det svenska samhället och framför allt för dess elever som kommer möta behöriga lärare i väldigt mycket grad än tidigare!