Förtroende igen

När en mäklare ska tala om vad som är viktigast för en köpare brukar hen nämna tre saker: ”Läget, läget och läget!” Med skola och utbildning är det ungefär samma sak. Vad är viktigast där? Svaret skulle kunna vara: ”Förtroende, förtroende och förtroende”. Att elever vågar lita på att de kommer lära sig, att föräldrar vågar lita på att deras barn och ungdomar kommer att lära sig och att samhället som helhet faktiskt vågar lita på sina skolor och lärare.

Jodå, lärare och skolor har ett jätteansvar att leva upp till. Vi ska leverera utbildning av hög klass. Finns det skolor, oavsett huvudman, som inte gör det (och nej, betyg är verkligen inte den enda faktorn som är intressant) är det ett problem för alla men ansvarig är i det system vi nu har huvudmannen, som också ska lösa det. Skolor, rektorer, lärare och alla andra i skolan har alltså ett ansvar själva att skapa förtroende för den verksamhet vi befinner oss i. Absolut.

Men det gäller för andra också. Kommer ditt barn hem och berättar att läraren ”bara skällde ut mig idag och var helt dum i huvudet” tror jag att det är en bra idé att förhöra sig lite mer om vad som hänt. Visst händer det att vi lärare blir arga men ibland finns det faktiskt orsaker till det och ibland kanske det hela handlar om ett missförstånd. Som sagt, ha förtroende för att vi försöker göra ett bra jobb helt enkelt och att vi inte vill ditt eller andras barn illa.

Men förtroende är annat också. På twitter har det nu inför skolstart haglat uppmaningar till alla lärare, från lärare, rektor och andra att ”Tänk nu på att inte ställa frågan vad eleverna har gjort i sommar utan vad de har lärt sig i sommar” eller ”Vad de ser fram emot att lära sig under det nya läsåret” Jo, jag förstår att det handlar om att elever inte ska tvingas berätta om att de haft en sommar som inte varit så bra av olika skäl. Jag förstår det, men: Detta är inte förtroende. I själva verket är det tvärtom. Det är faktiskt pinsamt att någon talar om för mig vad jag ska säga till mina elever när jag träffar dem första gången efter sommarledighet. Det är ett så genuint oförtroende att jag häpnar. Jag har inte ens förtroendet att välja hur jag ska prata med mina elever?

Dessutom. Om ni träffade någon efter en längre ledighet och det första personen frågade er var: ”Vad har du lärt dig i sommar?” Hur skulle ni reagera egentligen? Jag skulle bli ytterst tveksam och den personen skulle ha en lång resa för att skapa förtroende hos mig. Men jag kanske är ovanlig.

Som sagt: utbildning är förtroende. Finns inte det, blir det heller ingen utbildning. Alla vi är ansvariga för att förtroendet skapas och upprätthålls och det kommer att ge effekt. Var så säker!

 

 

Kommentarer (4)

  1. Annette Ljunggren skriver:

    Sven, så bra skrivet och nu är vi två som är ovanliga.

  2. Magnus blixt skriver:

    Ja, ja och ja – förtroende är absolut nyckeln, vilken bygger den nödvändiga Undervisningsrelationen.

    Sedan har jag ett mindre problem med dessa uppmaningar, i synnerhet när de ges lärare emellan, som ett tips eller fundering att reflektera över och förhålla sig till. ”Vad har du lärt dig i sommar?” Är i mina ögon lika illa som ”vad har du gjort”, jag ogillar båda dessa och finner det ofta mycket mer ändamålsenligt fokusera mer på ”Vart vill vi komma?”. Tänker inte försöka tvinga någon annan lärare att göra detsamma, men önskar gärna att fler överväger tanken (har haft många elever som haft usla sommarlov och därmed antingen måste ljuga och hitta på, vägra berätta eller lyfta sådant som lätt leder till fel fokus).

  3. Magnus Blixt skriver:

    Vid närmare eftertanke: kan detta även ha något att göra med ålder på eleverna? Det är en av många aspekter som vi lärare har att förhålla oss till när vi fattar professionella beslut, i en komplex verksamhet där få situationer och kontexter är de andra lika. Tänker att en elev som är (i närheten av myndig) kan förväntas ta ett annat ansvar för sin integritet, inkl att behöva konfronteras med sin livssituation, än en yngre elev? Och att, om detta är fallet, det såklart måste vägas in när läraren fattar sitt professionella beslut, utifrån de elever och val av undervisning som den har att fatta beslut och ta ansvar över?

  4. Elisabeth skriver:

    Förtroende är viktigt. Ser dock inte problemet med att man i ett kollegium diskuterar den här typen av frågor. Det är samtal jag hoppas finns på varje skola. Förtroendekrisen uppstår väl just om någon som inte arbetar inom skolan ska skriva välitbildad personal på näsan och berätta om hur, vad lärare ska göra för att nå framgång. Eller tolkar jag dig fel?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)