Koppla NP-resultat till betyget

I många ämnen och kurser (från åk 6  till gymnasiet) ingår ett nationellt prov. Det är ett prov som i de allra flesta fall visar hur en elev och en klass ligger till i förhållande till kunskapskraven. Ett problem med NP är emellertid att det ingenstans fastslås hur stor vikt en lärare ska lägga på NP. Enkelt uttryckt: C i snitt på NP kan ge B i snitt för hela klassen. För att öka likvärdigheten borde resultatet på NP kopplas till betyget i ämnet eller på kursen.

Jag tillhör dem som tycker att vi egentligen har ett ganska bra betygssystem. Det finns absolut svagheter. En är förstås att det inte alltid är lätt att skilja mellan värdeorden i kunskapskraven. Samtidigt är man ofta flera lärare som kan resonera och efter några år sitter faktiskt en nivå som fungerar. Men det som absolut skulle förbättra systemet är att koppla ihop resultaten på NP med betygen. Då skulle vi få något som reglererar betygen tydligare än nu och det skulle vara önskvärt både ur elevers och lärares perspektiv men också för staten skulle detta vara bra. Varför: jo, ett system med betyg som inte är reglerat tydligare än nu riskerar att bli ett system som människor tappar förtroendet för.  På det hela taget fungerar  nog systemet ganska bra men egentligen räcker det med att några skolor avviker för mycket från NP för att det ska ifrågasättas.

På Skolverket kan man i databasen SIRIS fördjupa sig i hur olika gymansieskolor förhåller sig till resultatet på nationella prov (eng/ma/sv).  T ex kan man se att det skiljer sig något mellan fristående och kommunala skolor. Fristående skolor tycks på riksnivå (inte i varje kommun dock) sätta något högre slutbetyg än kommunala skolor även om skillnaden inte är väldigt stor och dessutom inte gäller alla kurser. Sedan kan man gå ner och titta på enskilda kommuner och skolor. Där syns t ex i min kommun en fristående skola och en kommunal skola som verkar vara ganska generösa i sin hållning gentemot nationella provresultat och kursbetyg…Och ja, jag tycker det är besvärande både när det gäller riksskillnaden, kommunskillnad och skolskillnad.

När kopplingen NP och slutbetyg diskuteras brukar alltid några hävda att det är orättvist och att man som elev ju kan ha en dålig dag. Visst, det förstår jag, å andra sidan kan man ju ha en bra dag också? Men jag tycker inte nödvändigtvis att den individuella elevens betyg på NP ska ligga till grund för den individuella elevens kursbetyg. Kanske skulle istället klassens sammanlagda nivå kunna bestämma klassens sammanlagda betygsnivå. Enkelt uttryckt igen: C i snitt på NP kan bara ge C i snitt för hela klassen. Detta tycker jag borde vara betydligt mer rättvist.

Hur förhåller sig detta system till kunskapskraven? Det borde inte finnas några svårigheter där. Om en lärare nu kan få C i snitt och ändå sätta B som snittbetyg finns det väl inget som säger att det förhåller sig bättre till kunskapskraven än exemplet ovan där C i snitt ger C i snitt?

Det finns förstås andra möjligheter när det gäller att skapa en rimlig relation mellan NP-resultat och kurs-/slutbetyg. En variant skulle kunna vara att man bestämmer att resultatet av NP skulle väga t ex 30 %. När läraren sätter betyg som förstås utgår från kunskapskraven mot slutet av kursen sätter han/hon ett slutbetyg (NP ej medräknat) som motsvarar 70% och väger sedan in NP-resultatet som då räknas som 30%. Detta är förstås ett exempel och är kanske inte applicerbart överallt och i alla kurser.

De kurser som inte har NP då? Eventuellt kanske de skulle mätas mot andra NP vilket ju var principen under många år i ett tidigare betygssystem.

Sammanfattningsvis borde Sverige snarast, gärna till läsåret 2017/2018 fastställa en tydlig relation mellan NP och slutbetyg. Nu är det teoretiskt upp till varje skola att bestämma denna relation. Det är mindre lyckat av olika skäl: dels rättviseaspekten, dels tiden som läggs ner på NP. Koppla alltså NP till betyg så fort som möjligt!

 

 

 

IT som förenklar (del 1).

Allt blir inte bättre med IT om vi med IT enkelt menar datorer, mobiler och internet. Att t ex införa 1-1, d v s en dator per elev innebär inte nödvändigtvis att skolans resultat (läs: elevernas kunskaper) blir bättre. Jämförelsen att eleverna i framtiden kommer att arbeta med datorer innebär ju inte att det absolut måste vara 1-1 i skolan. Kanske får man mer “pang för pengarna” med 1-2 eller 1-3? Med det sagt kommer här ett inlägg där jag ska försöka tipsa om smarta IT-lösningar som åtminstone underlättar en lärares vardag. Det tycker jag också borde vara något som IT-lösningar ska hjälpa till med eftersom det på längre sikt borde vara bra för elevers kunskapsutveckling (sjukskrivna lärare är inte det).

Först och främst Google drive eller Google docs som är Googles motsvarighet till Microsofts officepaket (eller för den delen Open office eller Libreoffice som är motsvarande paket men faktiskt är gratis). Fördelen med Google drive är att det är lätt att dela dessa dokument, d v s eleverna kan arbeta i samma dokument och jag som lärare kan följa elevernas arbete i realtid. Dessutom kan jag ändra i dokumenten utan att ändra i en fil som jag sedan måste skicka ut igen.

Om man då arbetar i Google drive (jag återkommer till Google Classroom som är Googles variant av t ex Fronter eller Schoolsoft eller andra portaler som skolor brukar ha) tycker jag Doctopus är ett användbart s k tillägg (addon-on på engelska). Det är ett verktyg med vilket jag som lärare kan dela ut en uppgift till eleverna och när eleverna sedan skriver i det har jag alla dokument snyggt liggande i en mapp utan att det blir oordning i din dator. Eleverna får uppgiften på sin mejl och det hamnar också i deras Google drive. När sedan eleverna är färdiga med uppgiften ligger uppgiften färdig och klar i din mapp och du får inte 25 mejl som sprids ut i mejlkorgen. Och du får inte heller 1 uppgifter i handen i korridoren med stor risk att två av dem kommer bort på vägen. Man installerar det via Chromes webstore. Enklast är att inte lägga till mappar utan bara kopiera uppgiften.

Om eleverna ska arbeta i grupp kan du också via Doctopus dela in eleverna i olika grupper och så får eleverna uppgiften i ett dokument som redan är delat till respektive elev. En av de absolut bästa sakerna med Doctopus. Då kan jag få in åtta texter som jag kan feedbacka på vilket gör feedback möjlig. Att ständigt få in 30 övningstexter att feedbacka på är omöjligt. Iallafall för mig.

Det fina med Doctopus är att alla uppgifterna hamnar på ett kalkylblad i din drive där du från kalkylbladet kan se antal ord, hur många gånger eleverna varit inne i dokumentet, när de senast skrev och via några få knapptryck kan du skicka ett personligt mejl till alla elever utan att du måste skriva varenda elevs mejladress.

Vill man sedan bedöma elevernas arbete i en matris eller ge snabb feedback via en matris  (javisst, man kan ha invändningar mot matriser men just här diskuterar vi inte dem) är Goobric en bra lösning. Det är ett litet tilläggsprogram i webbläsaren Chrome som gör att du kopplar ihop matrisen (gjord i ett kalkylblad i drive) med elevernas uppgift. Installera Goobric (ca 28 sek in i filmklippet ovan) via Chrome webbstore och koppla ihop uppgiften med rätt matris. Jag brukar använda skalan 1-4 där 1 motsvarar “ännu inte färdigt” och sedan 2=E, 3=C och 4=A. Tycker jag att det inte riktigt motsvarar C skriver jag 23 när jag bedömer och då färgläggs både 2 och 3 vilket då betyder “allt på E men inte riktigt allt på C”. Detta system får man förstås resonera med eleverna om så att de vet vad man avser (i bästa fall lyckas man…).

Vill man ge muntlig feedback via dokumentet går det också bra i Goobric. Prata in en snabb kommentar (se från ca 5 min 20 sek) och ljudfilen lägger sig i elevens dokument. Nackdelen med det tycker jag är att det är jobbigare för läraren att i efterhand se vad jag gav för feedback. Det tar helt enkelt längre tid att jobba med dem efteråt.

Elevernas matrisvärden hamnar sedan i kalkylarket och är via copy-paste snabbt att få in i ett digitalt resultatdokument om man önskar det. .

Om man arbetar i Google Classroom fungerar det inte riktigt likadant. Då delar man ut uppgifter via Classroom men som administrationsverktyg fungerar faktiskt Doctopus där också (ordräkning osv som jag nämnde ovan) och dessutom möjliggör det bedömning/feedback via Goobric.

I nästa inlägg ska vi titta på ytterligare tips som kan underlätta en lärares vardag.

 

Konkret undersökning utan floskler

När det gäller utveckling av skolan finns det ett spår som alltid nämns: digitalisering. Det är allt från IT, 1-1, 1-2, 21st Century Skills osv. Väldigt många datorer verkar vara det som ska lösa skolans situation och det känns ofta halvt verklighetsfrånvänt och lite futtigt. Och är det inte datorer är det den läxfria skolan som det ska slås ett slag för.

För mig som språklärare  är det mer jordnära frågor som intressar. T ex: hur kan elever enklast bli bättre på läsförståelse i t ex moderna språk? Trots att jag jobbat drygt 20 år grunnar jag fortfarande på frågan. Dels för att det är roligt om jag kan hjälpa mina elever till bättre kunskaper, dels för att jag vill att de ska få högre betyg (vilket väl förhoppningsvis hänger ihop). Häromveckan kastade jag ut frågan i en facebook-grupp med massor av språklärare. Direkt kom flera förslag. De var bra men plötsligt skrev Sandra Håkansson att hon hade skrivit en licentiatavhandling (om just läsförståelse och hur man kunde bli bättre på det). Dessutom var undersökningen gjord på spanskelever på steg 3 och 4. Bingo. Tidningen Skolvärden skrev om den här.

Ikväll har jag sträckläst en sammanfattning av hennes undersökning (denna länk lades in 5/12-15) och vilka slutsatser hon drar. Och det är så väldigt befriande konkret och utan floskler. Här kommer några reflektioner även om de säkert inte täcker upp allt. Vilka elever nådde t ex bäst resultat när det gällde att lära sig flest ord?:

De elever som nådde bäst resultat har uppvisat en gemensam faktor, nämligen att de slagit upp alla eller nästan alla ord som de inte kände tll sedan tidigare. Dessa elever lärde sig fler ord än resterande elever. Det innebär att det är viktigt att veta vad alla, eller åtminstone majoriteten av orden i en text betyder och att det inte är tillräckligt att gissa.

Det kan tyckas självklart men man skulle kunna tänka sig att mängden input, d v s mängden sidor som blir lästa spelar roll, vilket Stephen Krashen hävdade på 1980-talet. Det kanske det också gör men metoden ovan spelade en betydligt större roll. Istället är det hårt arbete genom att slå upp ord som spelar roll.

Håkanssons slår ett slag för den reciproka metoden där man som elev arbetar tillsammans och åtminstone delvis diskuterar texten med en kamrat. En ytterligare intressant iakttagelse Håkansson gör är att av två elever som båda skriver ner ord och översätter så lär sig den eleven mest som faktiskt översätter hela stycken. D v s från målspråket (t ex spanska, tyska eller franska). Det är alltså mer effektivt att översätta hela stycken än att skriva listor av ord.

Det är för en språklärare intressant eftersom just översättning varit ganska bannlyst de senaste 20 åren i svensk språkundervisning. Och dessutom från målspråk till svenska!

Håkansson avslutar sin sammanfattning med vad som är viktigt:

att presentera och beskriva nyckelord innan läsning, arbeta på en systematiskt sätt med en ordbok, diskutera de fyra punkter som används i metoden reciprok läsning, slå upp ord som är nya för eleverna, översätta segment av texten och fortsätta studera även i hemmet. Läraren bör ge eleverna adekvata uppgifter, kontrollera deras arbetssinsatser och bedöma deras arbeten. Oavsett vilken metod som används är det uppenbart att elevens egen vilja och ansträngning samt kraven från läraren är viktiga för att inhämta kunskap och förbättra sina färdigheter.

Detta är konkret, ganska snabbt möjligt att införa och att testa med sina klasser och så långt ifrån floskler man kan komma. Och inte en dator i närheten. Observera dessutom min fetstilning…

 

 

Passion och viss ironisk distans

Måndagen 26 oktober 2015 spelades en viktig fotbollsmatch mellan AIK och IFK Göteborg. Resultatet kan vi lämna åt någon annan att analysera. Men under eftermiddagen före matchen hörde jag ett ett radioprogram som leddes av Gunnar Bolin och Amie Bramme Sey och de diskuterade fotboll, fotbollsskriverier och supporterkultur med AIK-supportern Josefin Lindén och fotbollsskribenten Jesper Högström. Det var ett fint samtal som innehöll flera ämnen som man kan applicera på helt andra områden än fotboll.

Kring 24 minuter in i programmet diskuterar Jesper Högström vad som gör en text bra. Han är ganska kritisk mot alla de fotbollsskribenter i kvällstidningar och andra medier som allt som oftast låter som supportrar och låter passionen flöda utan någon som helst distans. Han uttrycker det ungefär som att “man skriver bäst om man har den där ironiska distansen” och “idag behöver man faktiskt ta ett steg tillbaka och se på fotbollen ur ett annat perspektiv”. Josefin Lindén invänder om man inte skriver bra om man har passion och Högström svarar då att man behöver båda delarna. Han lägger dessutom till att många inom fotbollen tar sig själva på så väldigt stort allvar.

Det finns väl få som tror att de bästa yrkesverksamma är de som inte har någon passion alls för det de gör. Däremot blir det ibland som att de som har den största passionen för det de gör anses vara de som är de bästa och mest framgångsrika. I mitt läraryrke kan det inte så ofta vara just så. Man ska “brinna” för sitt jobb, vilket jag i sig tror är ett dumt uttryck. Att brinna för något gör att att man lätt brinner upp eller kanske t o m blir utbränd?

Som arbetande i skolan (och säkerligen andra också) känner man ibland att man inte räcker till. Hur mycket jag än gör så räcker jag inte till. Då tror jag vi skulle tänka på Jesper Högströms ord. Det är bra att ha den där “ironiska distansen” och se det som händer ur “ett annat perspektiv”. Det betyder, och det är nog bäst att understryka, inte att vi ska vara ironiska mot våra elever. Absolut inte. Men kanske ska vi vara det mot situationen? Kanske har vi ibland såna uppdrag att det bara inte går? Kanske är förutsättningarna inte optimala? Kanske är eleverna just idag bara så fruktansvärt trötta och fruktansvärt intresserade av mitt så fruktansvärt viktiga ämne: “Hallå, det handlar faktiskt om Moliére/demokrati/ekvationer/korsstygn!!!”

Kanske måste vi ibland sluta ta oss själva på så stort allvar? Och det handlar inte om att vi i skolan inte har viktiga uppdrag, men ibland borde vi nog skratta lite åt den absurda situation som kan uppstå både i ett klassrum, i en skola och i en skoldebatt. Jag som lärare har ansvar men allt kan jag inte lösa och allt kan jag inte rå för. (Om du vill missuppfatta mig som att jag flyr mitt ansvar som lärare kan du göra det men det är inte det jag menar).

Högströms kombination av passion och kritisk ironi tror jag är ett hållbart sätt att se på många yrken. Livet inom skolan skulle nog bli bättre och enklare med det synen.

Pisa och kreativitet

Först och främst: ibland händer saker i livet som gör att saker som bloggande prioriteras ned. Så har det varit för mig under ett drygt och nu gör jag ett försök att ta upp det igen.

Sverige ligger som bekant inte bra till i Pisa-undersökningarna som presenterats de senaste åren. Våra resultat följer en kurva som inte den roligaste, nämligen den nedåtgående kurvan. Allt som oftast brukar man då kunna läsa att svenska elever kan mycket annat som inte testas i dessa undersökningar.

Själv tycker jag egentligen det är konstigt att det inte går att kombinera t ex bra resultat i Pisa och t ex innovationsförmåga. Att kunna läsa och räkna bra borde inte vara ett stort problem för ett land som vill bli innovativt och kreativt, eller?

Statistik är svårt att jämföra och kanske man inte ska dra för stora växlar men Global Innovation Index som presenteras varje år och (enkelt uttryck) visar vilka länder som är bra på att skapa tillväxt och nytänkande kom nyligen ut med sin ranking för 2015.

Glädjande nog hamnar Sverige som synes på plats 3 på den listan. Intressant nog hamnar Finland, Schweiz och Nederländerna högt upp på den listan. De länderna hamnar också ganska högt upp på Pisa-rankingen för 2012 (tydlig och läsbar lista lite längre ner på sidan). Och i stort sett alla länder på GII-listans 1o-i-topp hamnar före Sverige på Pisa 2012.

Och visst, kanske är det som att jämföra äpplen och päron eftersom det inte är samma kategorier människor som jämförs. Ändå kanske man inte måste utgå från att Sverige inte ska satsa på Pisa-resultat (vilket i sig betyder att bli bättre på läsning, räkning och naturvetenskap) utan bara på saker som kreativitet och “innovations”. Satsa på både och men bortförklara inte Pisa med att våra svenska elever kan andra saker. Det finns länder som klarar av båda kategorierna. Att kunna läsa, räkna och att kunna naturvetenskap är definitivt inte dåligt när man går i åk 9!

 

 

 

 

Förtroende igen

När en mäklare ska tala om vad som är viktigast för en köpare brukar hen nämna tre saker: “Läget, läget och läget!” Med skola och utbildning är det ungefär samma sak. Vad är viktigast där? Svaret skulle kunna vara: “Förtroende, förtroende och förtroende”. Att elever vågar lita på att de kommer lära sig, att föräldrar vågar lita på att deras barn och ungdomar kommer att lära sig och att samhället som helhet faktiskt vågar lita på sina skolor och lärare.

Jodå, lärare och skolor har ett jätteansvar att leva upp till. Vi ska leverera utbildning av hög klass. Finns det skolor, oavsett huvudman, som inte gör det (och nej, betyg är verkligen inte den enda faktorn som är intressant) är det ett problem för alla men ansvarig är i det system vi nu har huvudmannen, som också ska lösa det. Skolor, rektorer, lärare och alla andra i skolan har alltså ett ansvar själva att skapa förtroende för den verksamhet vi befinner oss i. Absolut.

Men det gäller för andra också. Kommer ditt barn hem och berättar att läraren “bara skällde ut mig idag och var helt dum i huvudet” tror jag att det är en bra idé att förhöra sig lite mer om vad som hänt. Visst händer det att vi lärare blir arga men ibland finns det faktiskt orsaker till det och ibland kanske det hela handlar om ett missförstånd. Som sagt, ha förtroende för att vi försöker göra ett bra jobb helt enkelt och att vi inte vill ditt eller andras barn illa.

Men förtroende är annat också. På twitter har det nu inför skolstart haglat uppmaningar till alla lärare, från lärare, rektor och andra att “Tänk nu på att inte ställa frågan vad eleverna har gjort i sommar utan vad de har lärt sig i sommar” eller “Vad de ser fram emot att lära sig under det nya läsåret” Jo, jag förstår att det handlar om att elever inte ska tvingas berätta om att de haft en sommar som inte varit så bra av olika skäl. Jag förstår det, men: Detta är inte förtroende. I själva verket är det tvärtom. Det är faktiskt pinsamt att någon talar om för mig vad jag ska säga till mina elever när jag träffar dem första gången efter sommarledighet. Det är ett så genuint oförtroende att jag häpnar. Jag har inte ens förtroendet att välja hur jag ska prata med mina elever?

Dessutom. Om ni träffade någon efter en längre ledighet och det första personen frågade er var: “Vad har du lärt dig i sommar?” Hur skulle ni reagera egentligen? Jag skulle bli ytterst tveksam och den personen skulle ha en lång resa för att skapa förtroende hos mig. Men jag kanske är ovanlig.

Som sagt: utbildning är förtroende. Finns inte det, blir det heller ingen utbildning. Alla vi är ansvariga för att förtroendet skapas och upprätthålls och det kommer att ge effekt. Var så säker!

 

 

Hängslen, livrem och säkrast tänkbara källa

Igår publicerade jag ett inlägg som handlade om Skolvåren och roller som blandas ihop. Skolvåren är en organisation som vill ställa frågor kring skola. T ex varför skola? Det är en viktig fråga även om den kan ha flera olika svar. Inlägget ifrågasatte emellertid Skolvårens trovärdighet.

Inlägget utlöste en väldig diskussion på twitter igår kväll och idag på förmiddagen. Å ena sidan Skolvåren som menar att den och de ansvariga där beskrivit ett fullständigt klart och korrekt händelseförlopp ända från det ursprungliga blogginlägget (22 mars) till att läraren och eleven tillsammans arbetat med texten efter publicering.  Å andra sidan de som tvivlar på att läraren och eleven har arbetat tillsammans med texten och möjligen också att eleven skrivit texten själv (inlägget borttaget 31 maj, men det finns förstås sparat hos fler än hos mig) enbart med hjälp av korrekturläsning av mamman/rektorn/skolvåraren.

Här ska sägas följande: kanske finns en komplikation med textskrivandet? Vi kanske har olika uppfattningar, vilket jag också öppnade för i gårdagens inlägg, för vad korrekturläsning är. Det kanske också innefattar hjälp med formuleringar, meingsbyggnad, textdisposition, retoriska stilmedel mm? Jag släpper den diskussionen där även om gränsen för när man skriver själv och när man får hjälp av en förälder rimligtvis går någonstans.

Jag tycker i och för sig att det är tveksamt av Skolvåren att publicera ett sådant inlägg som är en rejäl bredsida mot den aktuella läraren för att hon bedriver sin undervisning på ett dåligt och i stort sett felaktigt sätt. Men framför allt är det märkligt att läraren inte gavs en möjlighet att ge sin syn på artikeln. Nu ska hon visserligen ha fått ett sådant erbjudande även om ingen officiell bekräftelse finns men det var ju först sedan hela historien uppmärksammades.

Vem kan då verifiera korrektheten i dessa olika beskrivningar? Jo, egentligen enbart läraren vars undervisningsupplägg det handlar om. Den personen skulle kunna berätta exakt hur allt gått till.  Då hade man haft hängslen och livrem… Jag bad därför Skolvåren att skicka mig lärarens kontaktuppgifter via mejl. Då skulle jag kunna kontakta läraren och få besked. Därmed skulle all osäkerhet vara ur världen. Jag erbjöd mig också att skriva ett ordentligt URSÄKT-inlägg på Skolvårens hemsida om jag hade haft fel i mina antaganden.

Skolvåren var inte intresserade av detta. Av integritetsskäl med tanke på läraren var detta inte möjligt. Nähä. Lärarens identitet skulle jag naturligtvis inte röjt om jag fått kontaktuppgifterna. Däremot skulle jag fråga hur allt hade gått till. Men det erbjudandet, som skulle skingrat all osäkerhet, var inget för Skolvåren.

Ett problem kunde nu faktiskt vara att läraren inte skulle vilja delta i debatten och inte heller vill bli “hänvisad till”. Jag menar att hen inte behöver det, men om det kan vi ha olika uppfattningar hon och jag.

Men, för att avsluta: innan jag publicerade igår (17 juni-14) såg jag givetvis till att ha både hängslen och livrem och ha pratat med säkrast möjliga källa som går att uppbringa. Min trovärdighet sätts på spel om jag har fel i detta och inte talar sanning och någon annans trovärdighet om jag har rätt eftersom det innebär att någon faktiskt inte hållit sig till sanningen.  Som sagt, i detta har jag faktiskt inte fel eftersom jag kontrollerat så noga som det faktiskt är möjligt att kontrollera. Jag har inte möjlighet att “hänvisa till någon” tydligare men om ni läser mellan raderna tror jag att det är möjligt att förstå. “Hängslen och livrem och /…/ säkrast möjliga källa”. De som läser detta får själva bedöma vems trovärdighet som är störst. Skolvårens eller min?

Skolvåren, ihopblandade roller och en diskussion om skolans kvalitet

Det här inlägget handlar inte om vad en 13-åring har skrivit eller möjligen inte har skrivit. Istället handlar det om vad som inträffar om man slirar på sanningen och vad som händer om man inte riktigt skiljer på sina roller. “Sanning” kan förstås vara ett filosofiskt begrepp men i många vardagsfall betyder kanske “sanning” att man beskriver fakta på ett korrekt sätt. Tyvärr har nog organisationen Skolvåren inte fullt ut lyckats tydliggöra sitt ansvar här.

Skolvåren är en aktiv spelare i den digitala skolvärlden. Den ställer frågan om varför vi har en skola och vad vi ska ha den till. Det är stora och viktiga frågor. Organisationen har på kort tid blivit känd i skolvärlden och arrangerar bland annat så kallade afk-konferenser. I Almedalen i sommar finns Skolvåren också med. Det är alltså en skoldebattör med hög svansföring.

I slutet av mars publicerade Skolvåren ett blogginlägg (nu borttaget) där en 13-åring skriver om hur hen, enligt egen uppfattning, riskerar ett F i hemkunskap efter att ha vägrat att skriva ett läxförhör.  Inlägget får en hel del kommentarer under bloggposten och de flesta ställer upp till pojkens försvar. Hur kan skolan och läraren göra på detta sätt är det genomgående temat i kommentarerna. En enda kommentar ställer frågan om det verkligen är en 13-åring som skrivit texten, vilket garanteras av en skolvårare.

En fredagkväll i slutet av maj dyker texten upp på twitter och den twittrande läraren som uppmärksammar texten är till att börja med bekymrad över hur det kan gå till i skolan. Det uppstår snabbt en diskussion under kvällen och fler och fler skribenter är och blir tveksamma till om en 13-åring verkligen skriver på denna nivå. Vem som då skulle skrivit texten? Ja, om inte 13-åringen skrivit texten måste någon annan rimligtvis skrivit den eller åtminstone varit delaktig. Vem? Diskussionen böljar friskt och ett par twittrare som är ansvariga för Skolvåren deltar också och ifrågasätter dem som är kritiska. De understryker att texten verkligen är skriven av 13-åringen och förklarar det med att de känner skribentens mamma.

Efter ett par timmar kommer det fram att skribentens mamma inte bara är rektor vilket framkom i blogginlägget (dock inte på samma skola) utan även en av de ansvariga bakom Skolvåren. Modern/rektorn är i sina twitterinlägg synnerligen irriterad över att det ifrågasätts att 13-åringen har skrivet inlägget och blockar flera av dem som deltar i diskussionen. Kritikerna borde skämmas minst sagt, menar hon och ett par av de ansvariga för Skolvåren.

Diskussionen rör flera saker. Dels om 13-åringen skrivit texten själv, dels om den utpekade hemkunskapsläraren känner till texten och dels vilken roll mamman/rektorn haft. Det verkar till att börja med framgå av mammans/rektorns tweets att hemkunskapsläraren och 13-åringen jobbat tillsammans med bloggtexten. Sedan att eleven skrivit texten själv och att mamma/rektor korrekturläst. Att hemkunskapsläraren känner till inlägget och läst och utifrån det skrivit en planering för elevens vidare kunskapsutveckling tycks mot slutet diskussionen klart.

Någon frågar om hemkunskapsläraren kan få ge sin syn på en blogg och mamma/rektor säger att hon ska be läraren om detta och sedan återkomma. Fine. Därmed slutar diskussionen för helgen även om Skolvåren publicerer ett inlägg från den 13-årige eleven där hen ber att det första inlägget ska tas bort.  Eleven skriver: “Eftersom folk inte verkar tro att det är mina ord i min text vill jag att #skolvåren tar bort min blogg. Jag kan inte hjälpa att jag har en mamma som är rektor och att jag kan tänka självständigt så dålig kombo för min yttrandefrihet”.

Några dagar senare är mammans/rektorns alla inlägg i diskussionen raderade. Det ges ingen förklaring till detta. Här ska sägas att det förstås kan finnas legitima skäl till de borttagna tweetsen även om det är ganska sällsynt på twitter. T ex kan det bero på att det är känsligt att diskutera huruvida ens 13-åriga barns har eller inte har skrivit en text.

Någon vecka senare får mamma/rektor på twitter en fråga om hemkunskapsläraren är kontaktad och då nämns att det ska göras en podd med hemkunskapsläraren. Flera skribenter är mer än imponerade över hemkunskapsläraren som dissats ordentligt i inlägget men ändå ska ha varit med och arbetat med texten och nu dessutom avser att vara med i en podd.

Därefter är det i stort sett tyst. Inga besked om eventuella poddsändnngar, inga bekräftelser på hur den berörda läraren har varit inkopplad i texten, och fortfarande stora frågetecken kring Skolvårens ansvar för det inträffade. Bara tystnad. Detta trots att en del frågetecken naturligtvis skulle kunna redas ut ganska enkelt.

I denna historia finns nu en massa “om”. Om blogginlägget å ena sidan skrivits av 13-åringen, om hemkunskapsläraren varit med på blogginlägget samt använt det för att utveckla undervisningen och om rektor/mamma just och endast korrekturläst texten? Men också om detta sätt är ett rimligt sätt att kommunicera med och om skolan och undervisande lärare?

Å andra sidan. Om blogginlägget inte alls skrivits av en 13-åring och om hemkunskapsläraren inte alls känt till blogginlägget och om Skolvårens ansvariga kanske åtminstone under diskussionens  gång borde ha förstått att allt inte riktigt var vad det påstods vara? Ja, då är åtminstone situationen något annorlunda.

Kanske handlar egentligen detta om förtroende? Att föräldrar oavsett vad de har för yrken måste försöka ha förtroende för skolan och lärare och hjälpa sitt barn att sätta sin egen insats i fokus, vilket är precis vad läraren Elin Pellberg uttrycker i sina sex budord till föräldrar i SvD (25/4-2014).

Varför var då twittrarna inledningsvis tveksamma till att en 13-åring skulle ha skrivit blogginlägget? Mestadels var det svensklärare som twittrade. Svensklärare bedömer under ett år gissningsvis mellan 200 och 500 texter lite beroende på hur många klasser de har. Efter fem, tio eller 20 år blir samma svensklärare rätt säkra på att bedöma texter. Jag har under mina 20 år sällan läst någon elev som går i årskurs ett och kanske t o m åk två på gymnasiet som skriver en sådan text med sådan kvalitet. Flera andra svensklärare var av samma uppfattning. Vi kan förstås ha fel men då borde en del av de frågor som ställts under veckornas diskussion ha besvarats. Istället har svaren uteblivit. Många svar som hade kunnat skingra dimmorna.

Till slut åter till Skolvåren. Det är en rörelse/organsiation som säger sig vilja ställa frågor om allt inom skola och lärande och som vill arbeta för ett hållbart lärande. Det är ambitiöst och förtjänar respekt. Men hur står det till med förhållningssättet till kritiska frågor, hur står det till med källkritiken och är det verkligen en klok strategi att frenetiskt hålla fast vid en uppfattning när ganska mycket talar för att kritikerna nog hade åtminstone delvis rätt från början? En text som skulle ha skrivits av en 13-åring skrevs nog istället åtminstone till stora delar av någon som stod Skolvåren väldigt nära. Och är det rimligt att låta en ansvarig blanda ihop sina roller som rektor, mamma och ansvarig skolvårare? Och framför allt: gynnade blogginläggets publicering samtalet om skolans kvalitet?

PS. Det finns förstås flera etiska övervägande när det gäller en text som denna. T ex hur man ska förhålla sig till 13-åringen och hans mamma. Men gentemot 13-åringen finns det absolut ingen kritik från min sida. Hen har verkligen inget med diskussionen att göra. Så mycket som möjligt har jag också försökt hålla namnet borta. En mamma som dessutom är rektor och skolvårare får däremot ta ett stort ansvar liksom övriga ansvariga från Skolvåren.

Skripten som blir “add-ons” eller “tilläggsprogram”

I ett par tidigare inlägg har jag berört s k skripts. Det är enkelt uttryckt tilläggsprogram till google docs eller google drive (kärt barn har många namn). Dessa skript underlättar många arbetsmoment om man som lärare arbetar med med google docs. De slog på allvar igenom förra året med skript som Flubaroo (ett självrättande multiple-choiceprogram) och Doctopus (ett program som automatiserar utdelandet av dokument som eleverna ska arbeta i).

Om nu någon missade begreppet skript kan jag lugna er: glöm begreppet skript istället. Nu kallas de “add-ons” eller “tillägg” på svenska. Förmodligen är den mest korrekta termen “tilläggsprogram” och det är till google drive som de är ett litet tillägg. Flubaroo har jag tidigare skrivit om men exakt vad gör Doctopus?

De som arbetat i Google drive vet att det är ett finurligt system. För Google drive (GD) behövs inget annat program än en webbläsare. Inget dyrt ordbehandlingsprogram som ingår i en kontorssvit som någonstans kostar en massa pengar. Du skriver online helt enkelt och använder ditt google-konto eller skolans google apps-mejl.

Om eleverna skriver i GD blir det ofta så att de ska dela ett dokument med läraren som på så sätt får insyn i elevernas arbete. I bästa fall lyckas elev eller lärare lägga dokumentet i en mapp som skapar viss ordning. I sämsta fall hamnar det bara “någonstans” där vare sig läraren eller eleven vet var det finns. Doctopus är en lösning på detta problem. I youtube-filmerna ett och två går läraren Lars Arvidson mycket pedagogiskt igenom Doctopus. Här nedan resonerar jag om vad som händer.

Doctopus, skapat av amerikanen Andrew Stillman, fungerar så här: Efter att du installerat tilläggsprogrammet utgår du från ett google kalkylark. Kör Doctopus steg 1. Under Build a new roster (skapa ny klasslista)  väljer du om det är första gången “On this sheet”. Då får du tre kolumner: Förnamn, efternamn och e-post. Fyll i dina elever. Har du gjort det en gång kan du sedan använda klasslistan alla andra gånger. (Ibland har kanske den dataansvarige eller IKT-ansvarige dessa uppgifter och då slipper du skriva dem själv). Observera att det är elevernas google apps-mejl som ska skrivas in (det fungerar bara med den eller en vanlig gmail-adress).

I steg 2 namnger du sedan klasslistan. Välj något lämpligt: “Sv 7b”, kanske? Vill man, är det möjligt att skapa ett smart mappsystem. Detta underlättar också väldigt mycket och Lars visar även hur man gör, men jag går inte in på det här. Istället vidare till steg 3: Här väljer du vilken typ av dokument eleverna ska få. Jag brukar oftast ge dem ett skrivdokument där jag har skrivit in instruktioner och eventuella länkar. Om eleverna ska skriva själva i det ska de få “Individual all the same”. Om man vill att olika grupper ska få skriva i varsitt dokument (och alla i gruppen kan skriva samtidigt i dokumentet) väljer man “Projectgroup”. Det sista är väldigt användbart men det återkommer jag till i ett annat inlägg.

Nu till steg 4: Här väljer du mappen som det strax utdelade dokumentet ligger i. Sedan väljer du dokumentet. I steg 5 namnger du dokumentet och skapar en mapp som alla elevdokument. Jag brukar använda $lastName, $firstName, och uppgiftens namn. Då hamnar de snyggt i en mapp hos dig i elevernas bokstavsordning efternamnsvis. I samma steg kryssar man även för att eleverna ska få ett mejl med en länk till dokumentet.

I steg sex, som också är sista steget kör man “Run copy and share”. Då kopieras dokumentet till elevernas Google drive (det hamnar i “delat med mig”). För dig som lärare hamnar det i den mapp du bestämde under steg 5.

För att sammanfatta: Tilläggsprogrammet Doctopus automatiserar processen när elever eller lärare ska dela ett dokument med varandra. Nu delar du som lärare dokumentet med eleverna och eleverna kan komma igång omedelbart med sitt arbete. Om detta spar tid? Ja, det gör. Innebär det att man kan göra en massa andra saker då? Nej, hallå, det är inte det som är poängen. Men man kan lägga tiden på att jobba med elevers lärande istället för att lägga tid på ostrukturerade dokument som finns överallt och ingenstans!

Till slut: Att som skola arbeta med Google drive utan att använda Doctopus är som att köra en formel 1-bil utan ratt. Aningen oklokt alltså…