En friskolelärares perspektiv

Att bedöma texter och uppgifter tar tid. Oavsett om det är NP eller andra uppgifter eller prov. Hur ska det fungera praktiskt att sambedöma så mycket som möjligt? Är det ens önskvärt? Jo, jag tror det är önskvärt eftersom vi faktiskt blir bättre på att bedöma om vi gör det tillsammans och måste försöka förklara varför den uppgiften når den nivån och den inte når nivån. Så här gjorde vi på NP i Svenska 1 för gymnasiet som eleverna skrev för ett par veckor sedan.

Som jag redan beskrivit bedömde vi läsförståelsens svårare delar tillsammans för ett par veckor sedan. Nu träffades samma tre friskolor igen, samma lärare och dessutom några som inte var med förra gången igen. Igenkännande blickar, lite småprat och fika men snabbt gick vi över till eftermiddagens huvudsyssla. Bedömning och frågan hur ska vi hamna på samma nivåer?

Vi funderade inledningsvis hur vi skulle gå tillväga men bestämde ganska snabbt att vi ställer det på sin spets. Alla får ta ställning oberoende av den andra. Vilket betyg motsvarar de kunskapskrav som finns formulerade?

Ett antal texter, dock mindre än fem, hade kopierats upp så att alla fick dem. Tyst läsning av den första. Koncentration. Därefter små gula post-it-lappar till var och en. Det är inte lätt ska gudarna veta. Att lägga in en lapp i mitten av bordet, om än anonymt, med en bedömning sammanfattad så långt att det bara står en bokstav är jobbigt. Ingen vill givetvis skilja sig allt för mycket från mängden. Lapparna slängs in och när alla lapparna ligger där tar en av lärarna på sig jobbet att sätta upp dem, läsbara för alla, på bordet.

Vi är åtta stycken och den första texten är bedömd med två betyg. Jämt skägg mellan C och D. Därefter diskussion. Nu berättar varje lärare vad de satt och hur han eller hon resonerat. Detta är absolut eftermiddagens behållning. Vad skulle ge texten C och vad skulle ge texten D? Efter ganska lång diskussion hamnar vi på C trots allt.

Sedan går vi vidare och nästa text behandlas likadant. Den här gången bestämmer vi att texten faktiskt får det lägre av de två betygen.

Den spännande frågan nu då? Bedömde vi lika? Ja, vi enades faktiskt i alla de texter vi hade uppe till diskussion. På de flesta av texterna låg vi dessutom ganska lika med en diff mellan två betyg. Inte så illa tycker nog jag. I ett enda av fallen var det två lärare som skiljde sig två steg. Allvarligt? Nja, snarare att vi tolkat kraven något olika. Med en diskussion enades vi ändå om även den.

Vad ska man då dra för slutsats? Att sambedömning är väldigt viktigt och att det borde vara en prioriterad uppgift. Både för lärare men skolledningar måste och förstå att det måste anslås tid för att detta ska kunna vara en lika viktig och prioriterad uppgift som vilken lektion som helst. Det måste helt enkelt göras plats i schemat för sambedömningar i anslutning till NP (och egentligen till andra uppgifter också).

Nu hade vi knappt två timmar som vi anslog till detta och vi hann förstås långt, långt ifrån alla texter.  Men med denna metod hann vi diskutera tre av fyra uppgifter och vi hann också få en del tvekfall och hur vi ska fundera över just dem. Sedan blir det förstås rent praktiskt för de allra flesta uppsatser så att en lärare bedömer själv. I tveksamma fall går den vidare till en kollega eller två som får bedöma.

Men den inledande gemensamma bedömningen sätter ändå nivån för hur vi ska bedöma. Om alla texter ska sambedömas krävs det tid. Jag upprepar: Det tar tid, kräver tid, men ger faktiskt mycket eftersom man absolut utvecklar sin förmåga att bedöma. Men som sagt, planera redan nu med den schemaansvariga in tid för de tillfällen och dagar som ni behöver sådan tid. För det duger i längden inte med små slattar av tid här och där.

 Email This Post Skriv ut

I tisdags  infann sig till slut våren i Göteborg. Fram på eftermiddagen låg temperaturen kring 20 grader, en varm sol värmde från en i stort sett klarblå himmel. Just den här eftermiddagen valde ungefär 20 lärarstudenter, de allra inne på sin sista termin på sin utbildning, att lägga ett par timmar på LR:s Dags att söka jobb-kurs. Jag och kollega Anna ansvarade för utbildningen den här kvällen.

Prick 17 startar vi och nästan alla är där. Några stycken dyker upp någon minut senare. Studenterna är engagerade och intresserade. En mängd frågor dyker upp. Vad ska man egentligen tänka på när man söker sitt första lärarjobb? Hur ska man formulera ansökningar? Vad ska man tänka på under intervjun? Vad ska man begära i lön? Är det skillnader på friskolor och kommunala arbetsgivare? Hur räknar man sin arbetstid osv? Hur är det egentligen med introduktionsperioden?

Vi försöker hinna med de viktigaste punkterna och samtalet och frågorna är uppriktiga och det känns att det är ganska många som är sugna på att börja arbeta.

När kursens formella del är slut avslutar jag med att säga att jag tycker detta är ett väldigt kul och inspirerande jobb och att det många gånger kan vara jätteroligt att arbeta som lärare. Men, att man får hålla koll på arbetstider och hur mycket man jobbar, för annars är risken stor att man inte orkar. Det är dumt eftersom jobbet i sig som sagt är väldigt roligt, understryker jag.

Då säger flera av studenterna: ”Det där skulle ni komma och berätta på utbildningen. Det är bara två (sic!) av lärarna på lärarutbildningen (och de namnger dem) som sagt att lärarjobbet är kul. Många av de andra säger att jobbet är är jättesvårt och verkar vilja skrämma bort oss. Någon berättade att hon tyckte jobbet var alldeles för  tråkigt och jobbigt och tyckte det var väldigt skönt att komma till lärarutbildningen i stället.”

Vad ska man säga?

När kvällen är slut frågar vi lite om hur utbildningen har varit? ”Jodå”, säger de. ”Den har varit ganska bra. När vi läst olika ämnen har det varit väldigt bra struktur, med något litet undantag kanske”.

”Däremot är de ironiska slängarna mot Jan Björklund från lärarutbildarna väldigt tröttsamma”, menar de. ”Det är inte så att de inte får ha de åsikterna. Det är ju helt OK. Men att ständigt hålla på att slänga små ironiska kommentarer om majoren och annat och aldrig riktigt förklara vad de menar. Det känns lite … oprofessionellt helt enkelt. Lite konstigt är det. Istället kunde de ägna sig åt att styra upp en del kurserna inom den s k LAU, där allmän pedagogik och många andra delar av lärarutbildningen ligger”.

Det handlar, betonar studenterna, inte om att kurserna inte är relevanta eller att studenterna bara är intresserade av sina ämnen. Det handlar om att kurserna ganska ofta är röriga, ostrukturerade och bas- och seminariegrupperna har helt olika upplägg beroende på vilken lärare man har. Det är dumt, säger studenterna, eftersom innehållet i sig är väldigt intressant.

Till slut. Jag avser inte att generalisera. Så här tyckte emellertid de studenter jag träffade i tisdags. Kanske har bara de här studenterna haft otur? Kanske är det så att mycket av lärarutbildarnas kraft går åt till den nya lärarutbildningen? Kanske har lärarstudenterna missuppfattat allt? Ett litet tips dock:  gliringarna, som studenterna faktiskt uppfattar som lite oprofessionella, mot skolministern kanske lärarutbildarna som statliga tjänstemän ska låta bli med. Dessutom borde nog lärarutbildarna försöka ge studenterna en bild av ett läraryrke, givetvis objektivt, men där de positiva sidorna betonas.

 Email This Post Skriv ut

Idag skrev eleverna i åk 1 på gymnasiet första delen av nationella provet (läsförståelse) i kursen Svenska 1. Efteråt sitter man där med sin lunta med uppgifter som ska rättas och bedömas. Visserligen får lärarna ett bedömningsmaterial från Skolverket som inte alls är dåligt. Däremot finns det många frågor som inte helt låter sig besvaras av en bedömningsmanual. Därför ägnade min skola och två andra friskolor i Göteborg  oss åt gemensam bedömning under ett par timmar på eftermiddagen. Efter ett par gånger med Bedömningskonferens 2/3/4 känner vi varandra hyggligt.

Hur gick då det till? Alla proven åkte med till min skola där vi hade satt fram en dokumentkamera kopplad till projektorn i en lämplig sal. Alla lärarna som är med utrustar sig med kaffe och mackor och första 10 minuterna går åt till introduktion och genomgång av uppgifterna. På dagens prov fanns tre A-uppgifter som kräver olika mått av resonerande och analyserande svar.

Därefter kastas första elevens A-uppgift fram under dokumentkameran. För den som inte träffat på en dokumentkamera är det en slags OH-projektor som filmar det man lägger under den och skickar bilden till projektorn. Alldeles utmärkt för gemensam bedömning alltså (Magnus Blixt har här beskrivit hur de använder dokumentkameran på liknande sätt) . Första uppgiften tar rejäl tid innan vi har resonerat oss fram och tillbaka och enats om en rimlig väg. Därefter går det betydligt snabbare. Ju fler uppgifter vi har gjort desto enklare går det. Till slut ser vi ganska tydligt vad som ska ge två poäng och vad som ska ge fyra poäng. Och varför dessutom!

När vi precis har vant oss vid första uppgiften är det dags för uppgift 2. Samma procedur igen. Alla lärarna turas om att slänga upp uppgifter som blir rättade gemensamt av oss alla. När det är den egna elevens uppgift som ligger för bedömning tar ansvarig lärare en något passivare roll. Annars går diskussionen hög. ”Vad är egentligen ett rimligt svar på första delen?” frågar någon och resten suckar. Det är inte alltid enkelt men tillsammans når vi ändå fram till bra beslut som vi kan stå för.

Därefter dags för uppgift 3. Återigen kastar någon fram en elevlösning. ”Jodå, det där kan nog bli 4 poäng”, säger någon. ”Nja, räcker verkligen andra delen där?” svarar någon annan och så är diskussionen igång igen.

När tiden närmar sig sitt slut har vi alla fått ett par uppgifter bedömda och alla verkar känna sig ganska nöjda med arbetet. Detta är verkligt lärararbete. Ingen dokumentation. Ingen administration. Istället praktiskt bedömningsarbete för att skapa likvärdighet och rättvisa. Dessutom skulle jag säga att det faktiskt är tidsbesparande. Istället för att sitta själv och köra fast ger detta arbetssätt en möjlighet att få snabba svar och exempel på hur man kan tolka frågor och svar.

Mycket arbete kvarstår med resten av proven men en bra början iallafall!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

,

 

 

 

 Email This Post Skriv ut

”Låt oss nu odla vår trädgård”. Så låter upplysningsförfattaren Voltaire sin unge huvudperson Candide avsluta romanen med samma namn. ”Låt oss nu odla vår trädgård”. Just det känns det som jag vill ägna mig åt. Kanske tror jag att ganska många andra lärare känner det så också.

De senaste åren har det pågått en ständig diskussion om skolan. Det är bra och spännande. Skolan och utbildning är viktigt och ska diskuteras. Samtidigt är det märkligt att alla som kan skriva en text verkar tycka sig ha erfarenheten och förmågan att tala om hur lärare i skolan bör göra.

En sak som möjligen gör den här diskussionen komplicerad är att den spretar åt så många håll. Vad betyder det då det? Låt oss först jämföra med ett land som Finland där politiker, journalister och lärare valt att förändra allt i långsam takt och med små steg (Helena von Schanz skriver bra om just det):

Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat – inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.

I Sverige verkar det alltid som att skolan istället ska revolutioneras. Varje gång någon föreslår något ska all lösas på en gång. Alla korten i kortleken ska kastas upp och sedan blandas på nytt. De förutsättningar som är givna ska genast göras om. Det kan handla om betygssystem som ska göras om men precis lika gärna om rimliga reformer som legitimationssystem som ska rivas upp och göras om i grunden. Eller kommunala skolor kontra friskolor. Suck.

Låt mig understryka. Det kan verkligen finnas legitima skäl för att riva upp och göra om. Det kommer dock inte att lösa skolans aktuella situation. T ex finns ett problem med att lärare faktiskt lämnar skolan i rätt hög grad. Det är synd eftersom läraryrket både är viktigt och kan vara väldigt inspirerande. Men det kräver långsiktighet och hårt jobb.

Samtidigt finns de som hävdar att skolan måste revolutioneras vad gäller det som eleverna lär sig och hur. Skolan ska bli helt annorlunda och nu är det ”21st century skills” som gäller. Och allt kommer bli annorlunda. Revolution. Igen.

Det finns säkerligen det som ska förändras. Vi ska tänka annorlunda i skolan, vi ska utanför boxen, vi ska handleda varje elev på varje lektion och vi ska ge feedback varje lektion och vi ska…

Men det finns helt vanliga dagar när bara det enkla men svåra och inte så glamorösa ska  göras. Av elever och lärare. I klassrummet. Samtidigt som en lärare inte heller ska behöva slita ihjäl sig och vända in och ut på sig själv för att förändra allt hela tiden. Det blir orimligt. Och kanske inte så bra? Var allt dåligt för fem eller tio år sedan?

Tillbaka till spretigheten. Skoldiskussionen präglas verkligen av just den. Var helst det finns två människor som tycker någonting om skolan finns det möjlighet till en arg diskussion. Jodå, absolut. Diskussion ger möjlighet till utveckling och allt det där. Verkligen. Men det vore bra om vi någon gång enades om något.

Låt mig ta ett exempel. De återkommande PISA-undersökningarna (som förstås inte visar allt men en hel del) har t ex visat att svenska elever har tappat i läsförståelse. Bra att det uppmärksammats! Genom nytt centralt innehåll och just PISA-resultaten tycker jag att läsförståelse hamnat i fokus på helt annat sätt än tidigare. Jag uppfattar att lärare faktiskt är tydligare nu med att träna just detta. Fortsätt så.

Tillbaka till att ”odla vår trädgård”. Själv gillar jag läraryrket. Klassrumsarbetet är en enorm kick. Där är jag villig att behålla saker som är bra, testa saker som är nya, och pröva mig fram. Att göra det tillsammans med eleverna som samtidigt får tala om vad som fungerar och inte fungerar. ”Odla min trädgård” eller helt enkelt göra mitt jobb så bra som möjligt.  Jag tror vi är fler som känner så. Men:  Det finns inga enkla lösningar. Inga snabba lösningar. Bara långsiktigt arbete på olika nivåer och undervisning som tillåts förbättras.

 

 Email This Post Skriv ut

21 mars 2013. Efter en månads väntande var det så dags för Edcamp i Göteborg. Vi som var där hade förstås med intresse läst om alla Edcamps i bl a Stockholm, Malmö, Luleå och många andra ställen. Alla som berättat om liknande evenemang har varit översvallande positiva och därför kändes det lite nervöst att arrangera och delta. Hur var det då? Förstås är det svårt att svara för alla men själv tyckte jag det var en överraskande givande form av möte med kollegor från olika skolor och skolformer och från kommunala och fristående skolor.

Vad är Edcamp? Tja, ett slags möte med lärare som kommer dit enbart för att få prata om just det som de tycker är viktigt i lärarjobbet. Flera andra har beskrivit vad Edcamp är och hur det går till och det finns en instruktion hur man kan göra som ligger på Edcamp Sverige. Men så här gjorde vi.

På förhand hade vi enats om schema enligt följande: Inledning, Pass 1, fika, pass2,  avslutning. Kl 18.10 startade vi med snabbt välkommen och presentation av oss 22 som var där. Sedan valde vi vad vi skulle prata om. Fyra rutor på tavlan och fyra ämnen som föreslogs. Därefter anmälde var och en sig till ett ämne/en ruta. Två av ämnena, Flipped Classroom och Big five var så populära att de snabbt fick vara med i pass två också.

Efter indelningen gick alla till sina grupper i fyra olika salar. Kallprat ungefär en minut (!) och sedan ställde någon den överenskomna frågan: ”Varför har ni valt den här gruppen och vad vill ni prata om?” Därefter 38 minuters givande diskussion kring detta ämne. Imponerande. Inget av det som ofta stör ett givande pedagogiskt/didaktiskt samtal som t ex administrativa problem som först måste diskuteras och ev lösas. Inget. Bara diskussion kring kärnämnet.

Därefter fika som elever i årskurs 3 hade fixat. 20 minuter tillät vi oss. Dock väl investerad tid:) Därefter nya ämnesval i fyra nya rutor på tavlan. Likadant där. En halv minuts kallprat och därefter: ”Varför har ni valt den här gruppen och vad vill ni prata om?” 35 minuters intensivt pratande kring rätt ämne. Mycket intressant.

Sedan kort summering och slut kl 20.20.

Vad är det då som gör detta så intressant och värt att lägga tid på en vanlig kväll? Det enkla svaret är nog att fundera över vad man inte gör på Edcamp. Det handlar inte om att lösa bemanningen på en rast. Det handlar inte om att diskutera hur provvaktschemat ska se ut för NP om två månader. Det handlar inte om att diskutera hur en eller ett antal planer ska se ut eller hur några nog så viktiga eller oviktiga planer ska ändras. Det handlar inte heller om något nytt påbud som måste implementeras.

Det som faktiskt diskuteras? Olika saker kanske men framför allt att det fokuseras på lärandet och på det som är viktigt för lärare och elever. Hur löser man det rent praktiskt det vi pratar om och som finns som visioner lite här och var? Man får goda exempel på sådant som fungerar.

Får du chansen att gå på ett Edcamp är mitt råd att verkligen gå dit. Det är lite som att återvända till varför man en gång blev lärare och till de saker man faktiskt längtar till som lärare. Diskussion kring väsentligheter.

 

 

 

 Email This Post Skriv ut

Jag funderade högt med eleverna och försökte föra ett resonemang om att världen kan bli bättre. Att vi, var och en, kan göra skillnad. Att allt inte handlar om pengar och att vi inte måste gör allt för egen vinnings skull.

Så kommer det. Eleven som räcker upp handen och samtidigt frågar. Ärligt, vänligt, nyfiket och allvarligt. Det är en fråga som egentligen är ett påstående:

Är det därför du är i skolan?

Lite förvånad blir man förstås. Kanske säger det en del.

Vad ska man svara? ”Tja, det är en bra fråga”. Och det blir mitt svar. Lektionen fortsätter och tar slut. Men tankarna stannar kvar i frågan. ”Är det därför du är i skolan?” Svaret är nog att det är det inte. Att jag är kvar i skolan beror på att jag gillar mitt jobb. Jag gillar diskussionen i klassrummet, frågorna som oftast handlar om saker eleverna vill veta, men som ibland ställs för att jag ska tappa tråden och fördjupa mig i något ämne som inte handlar om det lektionen borde handla om (och både eleverna och jag vet om det).

Jag gillar mina ämnen och jag gillar de ögonblicken när man faktiskt ser lärande. När elever inser att de lärt sig något och blicken de får. Allt där ni vet.

”Är det därför du är i skolan?” Men om eleverna har den synen på vad lärarjobbet innebär? Att de krasst resonerar kring lön och att de direkt räknar med att lärare och hög lön inte går ihop? Utan att överdriva kan man väl säga att det inte riktigt är bra för läraryrket och för rekryteringen.

Sweden, we have a problem.

 

 Email This Post Skriv ut

 Email This Post Skriv ut

Den minnesgode läsaren minns kanske ett inlägg från i höstas om ett litet akademiskt gräl där jag beskrev hur docenten i pedagogik vid Göteborgs universitet Jonas Linderoth i ett blogginlägg (1 oktober 2012) skrev om pedagogikprofessorn Tomas Kroksmarks spelforskning. Sveriges Radio hade när Linderoth skrev sitt inlägg precis sänt ett reportage (även DN hade en artikel) om Kroksmark och dennes forskning.

I blogginlägget skrev jag:

Sammanfattningsvis är, får man nog hävda, detta en total sågning av Tomas Kroksmarks forskning kring spel. Åtminstone så som den presenterades i DN och Sveriges radio.

Linderoth och Carl Heath, pedagogisk speldesigner vid Interactive Institute, skrev sedan i november en artikel i Pedagogiska magasinet där de hävdar att Kroksmarks forskning utgår från ett grundläggande tankefel:

Att en spelare kan hantera ett spel och gå från nivå till nivå behöver inte alls vara ett tecken på att denne har lärt sig något. Det beror ytterst på små detaljer i hur spelet designats. Flera spel inrymmer den pedagogiska principen av curlingföräldern som sopar undan alla hinder framför den lärande.

Tomas Kroksmark bemötte sedan i mitten av februari i Pedagogiska magasinet kritiken. Han menar bl a:

Linderoth och Heath tycks ha fått det mesta om bakfoten. Jag har aldrig sagt att speldesigners skapar bättre förutsättningar än vad utbildade pedagoger åstadkommer. Min studie är pedagogisk/didaktisk – den har inte ett endaste dugg med spelmekanik att göra och någon spelvetenskaplig studie är det inte tal om.

Själv är jag lite förundrad över att svaret dröjde mellan fyra och fem månader (!) från Jonas Linderoths inledande blogginlägg. Vad beror det på?

I ett nytt blogginlägg från Linderoth fortsätter nu diskussionen. Det är ett läsvärt inlägg där Linderoth (och Carl Heath i en filmsekvens) förklarar varför de väljer att bemöta Kroksmarks försvar på den blogg där diskussionen startade och även hävdar att Kroksmark förändrat resultaten i sin publicerade studie.

Förra inlägget avslutade jag:

Annars tycker jag det vore på sin plats att Tomas Kroksmark bemöter Jonas Linderoths blogginlägg. Det skulle vara klargörande och ganska efterlängtat. För Linderoths resonemang är tämligen bestickande.

Jag tycker att ungefär detsamma gäller nu. Eller får vi vänta fyra månader även denna gång?

 Email This Post Skriv ut

I mitt förra inlägg beskrev jag hur man enkelt kan arbeta med Googles enkätverktyg Google Form (Formulär) för att konstruera enkla test eller övningar övningar som låter sig rättas ganska automatiskt. I avslutningen utlovades också en beskrivning av hur man rent praktiskt går till väga. Här kommer därför den utlovade guiden.

Nyckelordet heter Flubaroo men här kommer en fullständig genomgång med några videolänkar för den som hellre har sett filmen än läst textenboken

Till att börja med behöver man ett google-konto. När man väl skapar det går man in i Google Drive. Där väljer man sedan Skapa nytt och Form(ulär). Därefter är det bara att börja tillverka testet. Börja med att skriva vad testet ska heta. Första frågan gör man som textfråga och man numererar frågan i frågerubriken. Duplicera två gånger. Fråga ett är förnamn, två efternamn och tre e-postadress. Observera några saker: Skriv bara frågenummer i frågerubriken. I hjälptexten skriver man sedan alla frågor. (Eftersom texten i frågerubriken hamnar i exceldokumetet blir det annars mycket text där. Texten i hjälpdokumentet dyker bara upp när eleverna gör testet.) Undantag: Skriv Email Address i frågerubriken på fråga 3 (och på engelska för annars fungerar det inte, tyvärr).

Därefter gör man resten av frågorna. Tänk på att använda dupliceringsfunktionen så att inte varje fråga måste tillverkas från början. Flervalsfrågor och checkboxar (där man kan fylla i flera svar) är inga problem alls. Textfrågor är också möjliga men det måste vara enstaka ord för svaret måste stavas exakt för att kunna godkännas.

I sista rutan skriver man vilket meddelande eleverna ska mötas av när de gjort färdigt testet. Därefter sänd formulär. Kopiera länken och välj sedan det svarsmålet som Google Form(ulär) föreslår. Nu görs kalkylarket färdigt för att kunna visa elevernas resultat.

Länken du tidigare fick delar du sedan med dem som ska göra testet (har man en maillista till eleverna, en intranätplats eller en blogg är det enkelt och går snabbt). Nu är testet färdigt. (Här kan du se en film som Andrew Harrisson gjort om detta steg)

Börja sedan med att göra testet själv. Detta kommer sedan bli facit.För att komma till kalkylarket (hittar man i Google Drive) väljer man sedan i menyraden Visa svar.  Om allt är som det ska vara finns nu ditt svar där.

Hur får man sammanställningen? Svaret är att installera skriptet Flubaroo. Välj Infoga och Skript. Sök på Flubaroo och installera. Godkänn. Flobaroo kan bara användas när minst två fler än du själv gjort det så låt förslagsvis två kollegor testa först.

Nu kommer det fina. Under Flubaroo till höger om Hjälp väljer du nu Grade Assignment. Välj hur många poäng varje fråga ska ha, på förnamn, efternamn och Email Address väljer du Identify Student. Är man flera lärare kan man ju också ha lagt in en fråga som ger möjlighet att skriva vilken lärare eleven har.

Sedan får man välja vilket svar som ska räknas som facit (ditt eget alltså.) Kan vara klokt att ändra storleken på kolumnererna till 50-60 så blir det mer överskådligt.

Så där ja. Nu ska en fin uppställning finnas tillgänglig. För att eleverna ska få resultatet är det bara att välja Email Grades under Flubaroo och har bara eleverna skrivit in rätt mail ska det fungera perfekt. (Här ser du en film om detta steg)

Till slut. Ok, säger någon, du kör bara enkla test som rättar sig själv nu? Så klart inte, framför allt tycker jag detta ger en snabb och bra bild över vilka elever som är på rätt väg och hur långt. Det stora problemet med formativ bedömning är ju att hinna se, upptäcka, analysera och sätta in rätt metod. Google Form(ulär) med Flubaroo ger mig åtminstone en hyfsad chans att göra det utan allt för mycket merjobb!

 

 

 

 

 Email This Post Skriv ut

…nja, det kanske är att ta i. Men före sportlovet hade jag prov i tyska för mina åk 1-elever. Vi försökte beta av lite grammatik men tonvikten låg som vanligt på läs- och hörförståelse. Efter provet skickade jag ut en liten enkät via googles enkätverktyg. Jag undrade lite över hur eleverna uppfattade provet, vad som var svårt och enkelt men framför allt hur de ville förbättra sin läs- och hörförståelseförmåga fram till det nationella provet. Alla svarade inte (de kanske inte läser mejl?) men jag fick ändå en hel del intressanta svar.

Majoriteten av eleverna ville lära sig fler ord för att bli bättre på läsförståelse. Det är i grunden en klok strategi eftersom ju fler ord man kan, både aktivt och passivt, desto lättare blir det att förstå texter. De andra två alternativen med flest alternativ var  att läsa en kortare bok och att läsa texter i läroboken.

Det sistnämnda alternativet tycker jag i princip är tråkigast, men nu handlade inte enkäten om vad jag tycker. Istället handlade den om vad eleverna trodde att de lärde sig bäst igenom.  Kanske då även det sistnämnda är något att överväga. Oavsett val av läsning är förstås eleverna inne på rätt väg. Fler ord och mer läst text är förstås vad det handlar om. Mängdträning. Den som läser 50 sidor av ett främmande språk lär sig sannolikt mer än den som läser två sidor. Och den som lär sig 200 ord i månaden sannolikt mer än den som lär sig tio ord.

Under en av veckans lektioner framkom att flera elever faktiskt ville ha glosförhör på de ord och uttryck de ”läser på=lär sig”. Det kan jag förstå. Det hade absolut varit optimalt om alla elever (och vuxna med för den delen) läste och förberedde sig som just den optimale studenten som alltid ser nyttan och vikten av att läsa kontinuerligt. Nu tror varken jag eller mina elever att alla gör det. Morot ja visst, men också lite piska. Nåväl, läxförhör är emellertid rätt jobbigt för min del att rätta. Det tar tid och ger mig inte tillräckligt med material för att det ska vara värt att lägga tid på det.

Hur lösa det? I Google drive (eller google docs) finns ett förnämligt enkätverktyg som med lite trixande enkelt kan användas som onlinetest. Lösningen blir alltså att jag nu gjort två ordtest varav det första tog 15 minuter att göra och det andra 5 minuter.

När jag gjort testet färdigt genereras en länk som jag skickar till eleverna precis innan jag går till morgondagens lektion. Med mobilerna (eller datorer som jag tar med) fyller de sedan i det lilla förhöret. Det tar sannolikt mindre än sju minuter. Elevernas resultat samlas sedan snyggt uppställt i ett kalkylark i Google Drive. Där får man dessutom veta om någon fråga var särskilt svår och om någon elev av någon anledning inte lyckades så bra. Efter lektionen behövs det sedan uppskattningsvis fem-tio knapptryckningar innan alla elever får reda på hur det gick för dem via en automatiskt skickad e-post till eleverna. De får lite respons på vad de förberett sig på och jag behöver inte lägga så mycket tid på det:) Observera här att glostestandet inte är det huvudsakliga användningsområdet för enkätverktyget om man uttrycker det lite försiktigt.

Så hur fungerar nu detta? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I nästa inlägg ska jag därför försöka visa lite mer detaljerat hur du som lärare kan gå tillväga och kanske hur man skulle kunna använda detta för att faktiskt effektivisera lärandet. För det är väl poängen med vårt arbete i skolan?

 Email This Post Skriv ut