Höj lärarlönerna – pengar finns även hos friskolorna!

En spontan applåd utbröt i salen när ledningen för Stadsmissionens gymnasieskola presenterade  sin idéburna, stiftelseägda företagsmodell. Detta skedde vid det första mötet med personalen från John Bauergymnasiet i Liljeholmen, när det var klart att Stadsmissionen skulle ta över sex gymnasieskolor i Mälardalen som tidigare ägts av den konkursade JB-koncernen. Stadsmissionen är i skolsammanhang en arbetsgivare som andra, men kontrasten till det mångmiljontrixande företag som föga klädsamt draperat sig i konstnären John Bauers namn blev uppenbar. Lärarnas Riksförbunds ombud från JB- Liljeholmen kommenterar applåden  i nr 7/13 av vårt medlemsblad Bänkpressen: ”Det säger en del om hur vi tycker att de förra ägarna hade skött verksamheten. Det är fantastiskt skönt att veta att elevpengen går till eleverna och vår egen verksamhet.”

Även om det bara fanns en JB-skola i Stockholm har en del av den elevpeng som gick ut från Stadshuset till JB-Liljeholmen givetvis snurrat med i konkursen. Ägarna till JB, det danska riskkapitalbolaget Axcel, hade skulder på 1030 miljoner. Den svenska staten fick gå in med 140 miljoner i statlig lönegaranti. Innan dess hade 200 miljoner gått till interna räntor och amorteringar inom JB-koncernen, något som Ekobrottsmyndigheten nu utreder.

JB-koncernen är inte det enda friskoleföretag där man trixar med skattepengar som, enligt lagstiftningen om lika villkor oavsett utövare, betalas ut av kommunen utifrån samma nivå som de kommunala skolorna får per elev. Det är helt oacceptabelt och rent stötande att skolverksamhet som finansieras med offentliga medel har utvecklats till en marknad där ett fåtal stora riskkapitalbolag dominerar, tjänar pengar, växer och säljer. Det nu är oerhört angeläget att staten snarast, genom lagstiftning, tydligt styr upp på vilka villkor ägare ska få driva friskolor i Sverige. Sent omsider verkar även Anders Borg ha insett detta, kanske när han insåg att skattepengar gått Finansdepartementets näsa förbi. Skolverksamhet är inget som borde finnas på en marknad, utan en nationell angelägenhet som finansieras med offentliga medel. Min personliga uppfattning är att endast aktörer där eventuellt överskott går tillbaka till verksamheten ska få driva skolor, till exempel stiftelser som Stadsmissionen.

De pengar som går ut till friskolorna är avsedda för undervisning. Undervisning kräver lärare och lärarlöner är den största posten i budgeten. På många friskolor har arbetsgivaren medvetet hållit lönenivåerna nere under jämförbara kommunala skolor. Vissa har satsat på hög personalomsättning där unga lärare anställs på låga löner, jobbar ett par år, och sedan byter arbetsgivare.  Andra metoder för att generera pengar till riskkapitalbolag är att skära ner på elevernas undervisningstid, anställa obehöriga utan lärarutbildning eller att ålägga lärarna att ha orimligt mycket undervisning.

Det är ingen brist på pengar inom friskolorna. Lagstiftningen om lika villkor innebär att de är garanterade samma tilldelning som de kommunala skolorna. Under 2012 fick friskolorna lika mycket extra tillskott från Stockholms stad som de kommunala, men hade betydligt lägre löneökningskostnader. Mycket få friskolor utnyttjade detta tillfälle för att satsa extra på löneökningar för sina lärare utöver avtalets lägstnivå. Istället klagades det allmänt från privat arbetsgivarhåll på att avtalet var för dyrt; för dyrt i förhållande till de pengar man istället ville ha in på bankkontona på Jersey…

För 2013 och 2014 har Stockholms stad nu ingått en överenskommelse med lärarfacken om löneökningar för de kommunala skolornas lärare där staden glädjande nog satsar extra just på lärarlönerna, utöver det centrala avtalet. Pengarna för detta ligger i 2014 års budget där elevpengen höjs med 4%. Dessutom får gymnasieskolorna ytterligare 3,8% för stadens datorsatsning. Friskolorna i Stockholm omfattas av andra avtal men får motsvarande ökning. De väljer dock själva vilka satsningar de gör: högre lärarlöner, datorer till eleverna, minskad arbetsbelastning för lärarna, eller större överföring av pengar till bankkontona i skatteparadisen.

Sent omsider är det nu dags för löneöversyn på friskolorna. Det är därmed upp till bevis för friskoleägarna. Vilka signaler väljer man att skicka ut i och med nivån för lärarnas löneökningar? Det finns inga som helst ursäkter för att ha lägre löneökningar för lärare i friskolor än i kommunala. Och det är oacceptabelt och stötande att skattepengar som ska gå till undervisningen hamnar i riskkapitalisternas fickor.

Varför håller LR-Stockholm fast vid traditionell löneförhandling?

Swing it magistern, swing it  –  det är tidens melodi!

 Så sjöng Alice Babs 1940 i filmen med samma namn. Dagens melodi som många fackliga organisationer går omkring och nynnar på tycks vara ”lönesättande samtal”.  De flesta – men inte LR. Lärarförbundet vill gärna bjuda upp till dans till dessa toner medan LR-Stockholm trumpet sitter i ett hörn som ett gäng panelhönor och tackar nej till alla inviter. Är vi tondöva eller har vi inte förstått att framtiden redan är här?

Varför är vi sådana bakåtsträvare? Varför vill vi inte vara med?

En av huvuduppgifterna för en facklig organisation är att arbeta för bättre arbetsvillkor. Därför kräver vi centrala regleringar. En annan huvuduppgift är att kämpa för medlemmarnas löner. Att då lämna över till den enskilde medlemmen att själv gå in till rektor för att få ett besked om vad chefen ger i lönepåslag är att svika. Vid en traditionell löneförhandling kan vi höra hur rektor eller annan lönesättande chef tänkt kring lön. Vi kan höra och ifrågasätta om motiveringar är välgrundade och konsekventa. Vi kan ställa frågor, jämföra löner och löneutveckling. Vi kan överblicka lönestrukturen och lägga motyrkanden som minskar orättvisor.

En facklig organisations uppgift är helt enkelt att företräda sina medlemmar både när det gäller löneförhandlingar och arbetstid/arbetsvillkor. Därför gick LR-Stockholm som enda fackliga organisation till Arbetsmiljöverket om en allt mer pressande arbetssituation. Därför vill LR-Stockholm fortsätta att förhandla lönerna för sina medlemmar

Gör om, gör rätt, efter bakläxan!

Efter månader av sittningar i en partsgemensam arbetsgrupp kring hur Utbildningsförvaltningen skulle svara på föreläggandet från februari bar det åter till Fridhemsplan och Arbetsmiljöverket distriktskontor för undertecknad och Irene Ziverts den 12 november. Att LR-Stockholm tyckte att svaret var otillräckligt framgick med all önskvärd tydlighet redan i mitten av augusti då vårt yrkande om att det skulle dras tillbaka och omarbetas avslogs av Utbildningsförvaltningen. Något slags ”Vad var det vi sade?” ringde i öronen när Arbetsmiljöverkets enhetschef meddelade Utbildningsförvaltningens sju personer starka delegation att verket inte godkänner arbetsgivarens svar beträffande den första punkten i föreläggandet. Arbetsmiljöverket krävde i vintras att arbetsgivaren skulle: ”skriftligen klarlägga vilka arbetsuppgifter som det åligger lärarna att utföra inom ramen för respektive lärares reglerade arbetstid” och ”i vilken ordning lärarna ska prioritera sina arbetsuppgifter när den reglerade arbetstiden inte räcker till för alla uppgifter”.

Istället för att lösa uppgiften i föreläggandet ägnade sig Utbildningsförvaltningen i sitt svar åt omständliga redogörelser för alla olika arbetsuppgifter som lärare skulle kunna utföra. Man målade upp en bild av hur mycket lärararbetet kan innehålla och hur det skiljer sig mellan olika skolformer, skolor och individer. Detta är självfallet nonsens. Få yrken har en så tydlig kärnuppgift som lärarens. Man undervisar, tar fram material till lektionerna (vilka man planerat hemma), plockar ihop efteråt och gör noteringar samt tar med rättningshögarna hem (om det inte gäller nationella prov). Utöver det är man mentor eller klassföreståndare, har möten med berörda kollegor samt diverse APT och konferenser, i grundskolan oftast även elevtillsyn, och i bästa fall fortbildning då och då.

Utbildningsförvaltningen hade helt frankt svarat att man inte kunde göra det Arbetsmiljöverket kräver. Genom att ta fram obligatoriska men synnerligen tandlösa ”riktlinjer” ordinerade arbetsgivaren större doser av den medicin som hittills varit verkningslös: nedskickning av ansvaret för arbetsbelastningen till den enskilda skolan. Arbetsgivaren skickade också en signal till lärarna om att problemet egentligen inte är speciellt stort.  Enligt riktlinjerna skulle nämligen den enskilde läraren själv i förstone bedöma ”hur arbetsuppgifter ska utföras för att hinnas med”. Läraren föreslogs också diskutera sin arbetsbelastning i arbetslaget och försöka få några mindre arbetsbelastade kollegor att ta över uppgifter. Endast i sista hand skulle läraren gå till sin rektor om arbetsbelastningen upplevdes för stor. Detta godkände alltså inte Arbetsmiljöverket, och jag var inte helt överraskad av det. Första gången jag läste denna del av svaret, i början av augusti, dök uttrycket ”myndighetstrots” upp i huvudet.

Något som Utbildningsförvaltningen gjort stor sak av sedan mötet den 12 november är att Arbetsmiljöverket konstaterade  att de vidtagit åtgärder beträffande föreläggandets andra punkt, om kartläggning och riskbedömning av lärares arbetsuppgifter, särskilt de administrativa, samt att arbetsgivaren angett vilka arbetsuppgifter som kan tas bort eller förenklas. Det preliminära godkännandet ska dock förses med garderingen att Arbetsmiljöverket kommer att bevaka att åtgärderna får effekt under vårterminen. Den tredje punkten i föreläggandet ansågs också uppfylld, att berörda skyddsombud skulle ges möjlighet att delta i arbetet med svaret. Vi från LR-Stockholm tycker dock inte att de synpunkter och förslag vi framfört hade lämnat några väsentliga spår i Utbildningsförvaltningens svar.

Det har funnits förhoppningar bland lärarna i Stockholm om att arbetsbelastningen nu ska minska. Trots Arbetsmiljöverkets skarpa föreläggande från februari har dock lärarna i många skolor paradoxalt nog fått ytterligare klasser att undervisa, fler elever i bänkarna och större krav på deltagande i projekt, möten och administration kring undervisningen detta läsår. Det är förstås tillfredställande att Arbetsmiljöverket muntligt gett Utbildningsförvaltningen bakläxa på svaret. Vi väntar dock fortfarande på det nya formella föreläggande som ska utfärdas angående den första punkten. Ett visst medieintresse blev det dock! Se SVT:s ABC här.

Gör om och gör rätt!

Vägen till Arbetsmiljöverket

Frågan är om något huvudskyddsombud begärt åtgärder mot hög arbetsbelastning för en så stor arbetsgivare som Utbildningsförvaltningen i Stockholms stads tidigare. Det var enligt vårt synsätt obruten mark. Vi hade bara gjort det beträffande enskilda skolor tidigare. En begäran om åtgärder från ett skyddsombud enligt Arbetsmiljölagens 6:e kapitel, paragraf 6a, ska arbetsgivaren signera vid mottagandet och besvara skyndsamt. Utbildningsförvaltningen i Stockholm fick dock några veckor på sig, utifrån att vår anmälan gällde hela skolorganisationen med 140 grundskolor och 25 gymnasier. Svaret kom i början av juli och var överraskande allmänt och substanslöst. Det innehöll en redovisning av redan kända tids- och processoptimeringsprojekt (t.ex. PRIO och LEAN) som inte initierats utifrån ett arbetsbelastningsperspektiv samt en deklaration om vikten av det lokala arbetet med arbetsbelastningen, det lokala chefsansvar som alltsomoftast inte fungerat ute på skolorna. Det enda nya var ett förslag om undersökning med tio skolor där arbetsbelastningen upplevdes som hög respektive tio där den var lägre.

Vi diskuterade svaret internt i augusti och kom tämligen omgående fram till att det krävde vidare åtgärder från vår sida. Den 30 augusti lämnade vi ett yttrande till Utbildningsförvaltningens svar. Vi pekade bland annat på att konkreta åtgärder i stort sett var frånvarande i arbetsgivarens svar, att delegationen av arbetsmiljöansvaret ner på skolnivå är en av orsakerna till orimligt hög arbetsbelastning och att rektorerna dessutom inte har några större möjligheter att påverka  de arbetsuppgifter som påläggs lärarna från förvaltningskansliet på Hantverkargatan. Vi avslutade yttrandet med konstaterandet att vi på grund av det otillfredsställande svaret känner oss nödgade att kontakta Arbetsmiljöverket. Arbetsgivarsidan reagerade inte märkbart på detta; kanske trodde de att vi bluffade.

En bit in på hösten kom resultaten från Stockholms stads medarbetarenkät 2012 och de tilläggsfrågor om bland annat arbetsbelastning som vi medverkat till för Utbildningsförvaltningens anställda. Statistiken såg inget vidare ut, ”from bad to worse”, och speglade tydligt den stora ökning av dokumentationen som skett i grundskolan. Ökningar av undervisningstid på vissa skolor, det nya Stockholmsprovet i matematik i tre årskurser i grundskolan och formativa, framåtsyftande, omdömen i gymnasiet var bland de andra faktorer som tyngde lärarna. Den 10 oktober sände vi in begäran enligt 6 kap 6a AML om föreläggande till Arbetsmiljöverket, med en hel del dokumentation.

Det hände oerhört mycket annat under hösten i lärarstockholm. Stämningen på ett medlemsmöten som jag var ute och pratade på omedelbart efter att det nya läraravtalet HÖK 12 tecknats var typisk . Många medlemmar var besvikna över att lönerna inte tagit ett rejält kliv mot det rimliga ”10.000:- mer!” och kanske över att inte ha fått gå ut i konflikt. Men störst var besvikelsen över att medlarbudet inte innehållit något tydligt och snabbt verkande motmedel mot den höga arbetsbelastningen.

Tämligen omedelbart efter avtalstecknandet gick Utbildningsförvaltningen igång med sin absurda fördelning av olika löneutrymmen till grundskolorna. Vi i LR-Stockholm hade under lång tid känt till arbetsgivarsidans planer på att kollektivt bestraffa lärare på de skolor man inte tyckte ”levererade” tillräckligt bra elevresultat. Alla massmedier ville plötsligt höra våra åsikter och intervjua upprörda lärare vars rektorer belagts med ekonomiska handklovar. Mitt bland alla löneintervjuer kom ett par journalister på att vi också var igång med arbetsmiljöspåret, i och med vår anmälan till Arbetsmiljöverket. Jag blev intervjuad av bland andra Radio Stockholm och minns att journalisten frågade om vi inte gjort vår anmälan för att få uppmärksamhet för våra olösta avtalsfrågor. – Nej, svarade jag helt sanningsenligt. Vi har inte skrivit ett enda pressmeddelande om brevet till Arbetsmiljöverket. (Pressen får kännedom om anmälningar dit ändå, de prenumererar tydligen på information om sådana.) – Men vi vill ha arbetsbelastningfrågan löst för våra medlemmar!

Antagligen lät jag ovanligt redig och trovärdig, för inslaget med mig och en lärare i Gubbängsskolan sändes i P!:s Lunchekot. En extra krydda just då var att Utbildningsförvaltningens chef blev utsedd av regeringen att utreda lärares administrationsbörda, chefen för den förvaltning vi anmält till Arbetsmiljöverket. Fortsättning följer…

Vändpunkt beträffande lärares arbetsbelastning

Det drogs en djup kollektiv suck av lättnad i Stockholms skolors lärarrum när nyheten om Arbetsmiljöverkets föreläggande nådde ut. Efter många år med ”Allt! Jämt! Och lite till! Hela tiden!” kom det plötsligt ett myndighetsbeslut som tydligt ålägger arbetsgivaren att vidta konkreta åtgärder mot lärares arbetsbelastning i de kommunala grund- och gymnasieskolorna inom Utbildningsförvaltningen. Massmediernas intresse var stort och och förutom mig blev ett antal lärare intervjuade i radio, TV och tidningar om vad de trodde att konsekvenserna för deras arbetssituation skulle bli. Flertalet intervjuade lärare var optimistiska.

Många medlemmar hörde av sig direkt till LR-Stockholm och framförde sin uppskattning, ja rentav sin tacksamhet. Det är vi inte bortskämda med som fackliga ombud, även om det har hänt förut. Även lärare från andra kommuner har ringt eller mailat och uttryckt sina förhoppningar om att föreläggandet ska få effekter för lärare även utanför Stockholm.

Den ”långa historien” tog sin början hösten 2009 när vi såg hur resultaten beträffande arbetsbelastning markant sjönk i Stockholms stads medarbetarenkät för lärare. Eftersom arbetsgivarsidan inte verkade vilja vidta några åtgärder begärde min företrädare Lisbeth Wållberg som då var ordförande och huvudskyddsombud att Utbildningsförvaltningen skulle agera mot det som vi såg och kände (vi har ju alla undervisning förutom det fackliga uppdraget) var en ökning av lärares arbetsbelastning. Så småningom tillsattes en partsgemensam arbetsgrupp som på försommaren 2010 i enighet presenterade ett förslag med exempel på hur lärares olika arbetsuppgifter skulle kunna rymmas i ett slags ”tidsbudget”. Men när detta resultat av arbetsgruppens många möten och långa diskussioner kom upp i Utbildningsförvaltningens samverkansgrupp på sensommaren förkastades det av arbetsgivarsidan. Ansvaret för lärares arbetsmiljö och arbetsbelastning låg ute på skolorna och det var där frågan skulle hanteras. Tillbaka till Gå! alltså, om man använder Monopolspråk. Fortsättning följde…

Mitt namn har nämnts i många sammanhang i samband med anmälan till Arbetsmiljöverket. Faktum är dock att både vår begäran om åtgärder mot arbetsbelastning till Utbildningsförvaltningen i maj 2012 och anmälan till Arbetsmiljöverket i oktober är resultat av ett gemensamt arbete där så gott som alla de över 20 biträdande huvudskyddsombuden och biträdande kommunombuden inom LR-Stockholm deltagit.

Ett annat faktum är att det är LR-Stockholm som ensam facklig organisation som gjort detta. Vi hade dock i slutet av mars 2012 kontaktat Lärarförbundet med en idéskiss om begäran om åtgärder rörande lärares arbetsbelastning, på förvaltningsnivå, för hela Utbildningsförvaltningen. I början av april skickade vi över ett mer konkret förslag för gemensam diskussion. Lärarförbundet avstod från att delta, vilket vi givetvis beklagade. Men Lärarförbundets avböjande var ingenting som fick oss att lägga ner arbetet. I maj lämnade jag och vice ordförande Irene Ziverts över en formell begäran om arbetsmiljöåtgärder enligt AML 6 kap 6.a§ till förvaltningsdirektör Thomas Persson och redogjorde under en timme för bakgrunden. Fortsättning följer…

Flertalet dokument i frågan finns i pdf-format på vår hemsida: www.lr.se/stockholm under ”Arbetsmiljö”.

Ni har inte förstått sprängkraften i den här frågan!

Ledningen för Utbildningsförvaltningen i Stockholm har bestämt att lärarna i sju grundskolor inte ska få löneökningar i nivå med läraravtalets 4,2%, utan en halv procent lägre. Detta är i praktiken en bestraffning för att resultaten (elevernas nationella provresultat/betyg i förhållande till ”förväntade resultat” och en del andra parametrar inte är tillräckliga enligt arbetgivarens måttstock. För att balansera det hela på ”golvet” (läs också ”taket”) i Stockholms stad tillåts åtta grundskolor lägga ut 4,7%.

Ända sedan denna typ av lönefördelningsmodell dök upp i den lokala partsgruppen kring läraravtalet (LR-Stockholm, LF och arbetsgivaren) har vi från LR energiskt argumenterat emot vad vi anser är kollektiva lönebestraffningar av skolor. Rent logiskt är metoden kontraproduktiv om man är ute efter resultatförbättringar; lärarna blir förbannade och känner sig utpekade, eleverna tror att de är sämre än vad de är och föräldrarna börjar fundera på skolans kvalitet (även om de kan vara väl så nöjda med sitt barns lärare). Därför sade LR-Stockholms distriktsstyrelse i maj nej till två olika förslag från Utbildningsförvaltningen, där skolor (och betydligt fler än sju samt också gymnasier) skulle läggas på nivåer under en tänkt avtalsnivå.

Jag ställde vid en överläggning i oktober där LR-Stockholm återigen avvisade fördelningsmodellen en fråga till Stockholms stads personaldirektör om denna differentiering på kollektiv nivå är i linje med vårt löneavtal och dess principer om individuell och differentierad lön. Det häpnadsväckande svar jag fick var: ”Det står inte i avtalet att man inte får göra så här.” vilket lämnar dörren öppen för att läsa avtalen på ett helt nytt sätt, utan att ta hänsyn till partsgemensamma ambitioner, intentioner och avsikter.

En klok lärare i Hässelbygårdsskolan skrev i Dagens Nyheters stockholmsedition förra lördagen om det absurda i att en ”koncern” som Stockholms skolor som verkar på en öppen marknad med konkurrens om eleverna medvetet pekar ut delar av sin verksamhet som underpresterande. Inget privat företag skulle agera på detta sätt mot sina egna enheter. Det hör förstås till saken att de sju ”underpresterande” skolorna inte är dåliga. Nya Elementar fick Stockholms stads kvalitetspris för bara ett par år sedan och lär knappast ha bytt ut större delen av den lärarkår som energiskt och ambitiöst har arbetat med sambedömning av nationella prov och likvärdig betygsättning. En annan ”underpresterande” skola, Nytorpsskolan,  fick på grund av sina goda resultat lägga ut en procent mer i löneökningar så sent som 2011. Det var då det!

Till saken hör också att vare sig rektorerna på de skolor som bestraffas med lägre lönepåslag eller de som beordras att lägga ut mer har varit med i beslutprocessen om lönefördelningen. De förväntas bara lyda order och är i praktiken fråntagna sin delegation att besluta om skolans budget. Vilka signaler skickar det?

En väldigt viktig signal som Utbildningsförvaltningen nu valt att skicka ut är att det kommer att kosta lärare löneökningspengar om inte elevernas resultat i nationella prov och i form av betyg går åt rätt håll. Detta öppnar dammluckorna för en generösare bedömning av allt som kan kvantifieras och databearbetas beträffande nationella prov: elevers olika provsvar, uppsatser, muntliga föredrag, med mera. Och NP-resultaten styr i stor utsträckning betygsnivåerna. Är det den kunskapsutvecklingen Utbildningsförvaltningen vill ha? Det är knappast  i den riktningen Skolinspektionen pekar efter rapporten om omrättning av tiotusentals nationella prov.

Utbildningsförvaltningens ledning, med grundskoledirektören Håkan Edman i spetsen, har uppenbarligen inte insett vilken sprängkraft de utlöser genom sin lönefördelningsmodell. Det borde dock finnas ansvariga politiker som inser detta, framför allt skolborgarrådet Lotta Edholm. Politikerna måste stoppa tokigheterna och säga åt tjänstemännen att den kollektiva bestraffningen av de sju grundskolorna ska dras tillbaka innan skadeverkningarna blivit alltför stora.

Satsning på lärarlöner kräver nya satsningar i Stockholm

Sveriges kommuner har förbundit sig att satsa på lärarna med det nyss slutna läraravtalet. Arbetsgivar- och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger att de anser att det är rimligt att lärarna hämtar igen vad man förlorat i löneutveckling under långt tid.

I Stockholm gick den styrande majoriteten snabbt ut i förra veckan och lovade 100 miljoner kronor extra till skolorna för att de skulle kunna höja lärarnas löner, mot bakgrund av läraravtalets 4,2 procent från 1 april 2012.

Man skrev följande: ”Alliansen i Stockholms stad kommer att aktivt hedra detta avtal och kommer att bli en mycket aktiv part för att tillsammans med lärarna genomföra avtalet och förbättringarna av skolan.”

Detta var ett besked som vi i Lärarnas Riksförbund välkomnade. Utbildningsförvaltningen beräknar att en procents löneökning kostar 66,6 miljoner kronor under 2012, och 88 miljoner kronor på årsbasis. Eftersom avtalet blev 1,6 procent högre än det så kallade märket om 2,6 procent på arbetsmarknaden innebär detta minst 107 miljoner kronor mer än märket bara under 2012. Eftersom denna löneökning fortsätter vidare nästa år kostar ökningen 141 miljoner kronor under 2013.

Vi vet ännu inte om staden budgeterat för denna kostnadsökning framgent och inte heller om pengar avsätts i ambition att höja lärarlönerna även under 2013 utifrån att avtalet ska ge lägst ”märket” nästa år (2,6 procent blev ”märket” 2012), men vi utgår från det. Svaret ges i dag (onsdag) då staden ska redovisa sin budget.

Vi förväntar oss att alliansen, utöver de extra 100 miljonerna för 2012, inte kommer att ge skolorna sämre förutsättningar att leva upp till det nya läraravtalet under 2013 och 2014. Vi hoppas få ett tydligt besked om att så är fallet när budgeten presenteras.

Vi kräver att landets kommuner, inklusive Stockholm:

1. Ser avtalet som ett golv, inte ett tak. Vi kommer att noga följa upp, och öppet redovisa, hur Stockholms Stad följer denna uppmaning.

2. Inte minskar lärartätheten. Vi kräver tydliga besked från Stockholms Stad att man inte använder detta avtal som skäl för att minska lärartätheten.

3. Nu tar chansen. Vi förutsätter att Stockholms Stad visar att det finns ett ekonomiskt utrymme för tydliga lönehöjningar. Nu är det upp till bevis.

4. Har en långsiktig strategi. Vi förutsätter att ansvariga i Stockholm Stad, i samverkan med de fackliga organisationerna, tar fram strategier för den långsiktiga löneutvecklingen.

Nu är det upp till bevis för arbetsgivarna. Den satsning Stockholm förbundit sig till måste få kosta, till och med mer än 100 miljoner kronor extra per år.

Nödvändigt tillskott för 2012 – upp till bevis för 2013!

Stadshusmajoritetens borgarråd kom igår överens om en lärarlönesatsning i staden. Stockholms stads tillskott på 100 miljoner till lärarlönerna för 2012 är välkommet, och nödvändigt. De kommunala skolorna inom Utbildningsförvaltningen skulle annars inte klara av den retroaktiva höjning från 1 april på lägst 4,2% som läraravtalet HÖK 12 förpliktigar till. I Tertialrapport 2 räknade de fortfarande på löneökningar motsvarande ”märket” på 2,6%. De 100 miljonerna ska dock fördelas på lärare i såväl kommunala skolor som friskolor samt på förskollärare och fritidspedagoger, så det är många munnar att mätta. I dagsläget vet vi inte hur det påverkar den enskilda skolans ekonomi i slutändan.

För ett år sedan yrkade LR-Stockholm i förhandlingen om Stockholms stads budget för 2012 på en lärarsatsning: ”att lärarlönerna i staden uppvärderas för att öka yrkets attraktionskraft, säkra en hög kompetens inom lärarkåren och attrahera de bästa till yrket.” Då fick vi inget gehör. Vi välkomnar nu stadshusmajoritetens satsning på lärarlönerna 2012, det nya synsättet att lönen är viktig för hur läraryrket uppfattas och viljan att snabbt förbereda för rekryteringen av förstelärare och lektorer till de statligt finansierade karriärtjänsterna inom grundskolan och gymnasiet.

Inom några veckor kommer Stockholms stads budget för 2013 att antas. Vi förutsätter att stadshusmajoritetens lärarsatsning inte blir en dagslända utan är ett led i en långsiktig plan, och att pengar avsätts för en fortsatt uppvärdering av lärarlönerna i staden även kommande år.

Många bittra känslor idag, med 4,2% är inte kattskit för medlemmarna

Det finns idag många bittra känslor kring det läraravtal som slöts i går kväll efter att LR:s förbundsråd med cirka två tredjedels majoritet sagt ja till medlarnas hemställan. Om vi enbart pratar pengar ser i alla fall jag medlarbudets 4,2 % från 1 april 2012 som början på en uppvärdering av lärarna. Det är i och för sig bara 1,6% över ”märket”, men rent opinionsmässigt skulle vi ha sannolikt ha haft en uppförsbacke i medierna och opinionsmässigt om vi sagt nej till budet och gått i konflikt för att få ett avtal med mer garanterade pengar. Ett grundproblem och det som alla som varit inblandade i beslutet om medlarbudet tvingats ta ställning till är givetvis att SKL inte släppt till någon fortsättning för de kommande åren i avtalet utan den måste vi driva fram redan från nästa vår. Det tredje sifferlösa året 2014 är SKL illa ute som arbetsgivarpart. Tycker kommunerna då att lärarna har fått nog är måste vi utnyttja den uppsägningsmöjlighet som finns av det fjärde året. Hösten 2014 är det valår och huvudmannaskapet för skolan är förhoppningsvis den stora valfrågan.

Den som ändå tycker att ett löneutfall på lägst 4,2% från 1/4 2012 för LR:s medlemmar (ja, vi pratar inte längre om gemensam pott med LF som i SKL:s bud i juni) är kattskit och något man kunde sagt nej till för att få strejka spelar rätt högt med medlemmarnas intressen.

Bakgrunden till Löneuppropet och LR-Stockholms lönekampanj

I genomsnitt 1,62% blev löneökningen för Lärarnas Riksförbunds dryga 3000 medlemmar som var tillsvidareanställda i Stockholms stad 2011, 0,12% över”lägstutrymmet” på 1,5%. Detta var inte sämst. Läkarförbundets 27 medlemmar fick ut 1,57%. Lärarförbundet med alla sina förskollärare fick ut 1,67%.
Sannolikt hade LR:s medlemmar hamnat ännu lägre utan allt det slit som LR-Stockholms löneförhandlare lade ner ute på skolorna, med yrkanden och förhandlingsknep av olika slag. Förmodligen slet vi hårdast av alla fack för att få upp nivåerna. Men det var tillsagt uppifrån att rektorerna inte fick lägga ut mer, inte ens om de hade pengar.

Vi pratar om en yrkesgrupp som lyfts fram i stadens budget, år efter år, dock bara i ord. Vi pratar om lärargrupperna i gymnasiet och i grundskolans senare år som har haft den sämsta löneutvecklingen över tid av alla kommunala arbetstagare. Vi pratar om kompetenta, autonoma yrkesutövare med djupa ämneskunskaper och pedagogisk fingertoppskänsla.

Nu står Stockholms stad inför en gigantisk elevexpansion, först i grundskolan och åren därefter i gymnasiet. Arbetsgivarens egna beräkningar fram till 2020 anger att enbart elevökningen ger ett behov av 3000 nya lärare i de kommunala grundskolorna. Till detta tillkommer cirka 2000 lärare som måste rekryteras för att ersätta morgondagens pensionärer. Ytterligare en komplikation för arbetsgivaren är att fler lärare i grundskolan än vad som rekryterats har slutat av andra skäl än ålderspension under de senaste två åren. De har röstat med fötterna och bytt yrke. Man ska även ha i åtanke att nästan var femte person (17%) som idag är anställd som lärare inte har lärarutbildning och näppeligen klarar de skärpta behörighetsreglerna för ämneskunskaper och lärarlegitimation. Frågan är var Stockholms stad tänker hitta alla dessa nya lärare.

LR-Stockholm och Lärarförbundet i staden begärde inför budgetförhandlingarna hösten 2011 en överläggning med finansborgarrådet Sten Nordin om lärarlönerna. Detta var i september. Vi väntar nu i april fortfarande på en tid. Även om finansroteln i Stadshuset inte visar något större intresse för lärarfrågorna finns tecken i den färska treårsplanen från

Utbildningsförvaltningen på att man ser lärarbristen nalkas och att något måste göras. Vi har några förslag:

– Höj lönerna rejält för alla behöriga lärare i grundskolan, gymnasiet och komvux! Det behövs tydliga signaler om att lärare är viktiga personer som Stockholms stad värnar om.

– Ta allvarligt på undersökningsresultat om ökad arbetsbelastning och indikationer om att många lärare har fått nog av mer undervisning, fler arbetsuppgifter, ökad administration, dokumentationskrav in absurdum,skriftliga omdömen, IUP, LPP, stockholmsprov… (Ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta ett tag till.) Rensa bland arbetsuppgifterna!

– Sluta att framställa ökad reglering av lärarnas arbetstid som en lösning och ge lärarna förtroende att sköta undervisningen och få fler elever att nå målen, inom tidsmässiga ramar som lärarna kan känna sig trygga med.