Vi behöver tydligt ansvarstagande för arbetet mot mobbning – på alla nivåer

Jag valde att bli lärare för att kunna göra skillnad. Jag tror starkt på kraften i bildning, utbildning och kunskaper. Jag tror på skolan som en viktig utjämnande faktor i samhället.

Skolan handlar inte bara om undervisning för eleverna. I skolan och i korridorerna finns också kompisarna. En ganska stor del av barns och ungdomars liv kretsar kring sådant som händer i skolan, både när det är lektion och när det inte är lektion. Oftast positiva saker.

Men alla vet att barn och ungdomar, i sitt identitetsskapande, gärna tar vissa kamrater till sig och ibland stöter ut andra. Vi vet att det tyvärr är så det kan fungera – att dela upp sina klasskamrater och sin omgivning och stöta ut någon eller några.

Den stora frågan är hur detta ska hanteras, och hur man ska göra för att inget barn ska komma till skada. Beteendet får nämligen aldrig accepteras. Vi lärare är beredda att ta vår del av ansvaret.

Nyligen gick regeringen ut med en debattartikel i Aftonbladet där man berättade att man tar ett samlat grepp på mobbningen i skolan.

Och visst är det bra att utbildningsminister Gustav Fridolin, kultur- och demokrati­minister Alice Bah Kuhnke, gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström och inrikesminister Anders Ygeman, säger ifrån.

Men vad betyder det att vuxenvärlden måste agera på bred front, som regeringsföreträdarna säger? För det måste vi. Jag skrev nyligen en debattartikel med Claes Jenninger då denna fråga berör mig djupt. Claes har också engagerat sig starkt i arbetet mot mobbning sedan hans son för tio år sedan tog sitt liv efter långvarig mobbning. Claes har nu i höst utkommit med boken ”En skola fri från mobbning”.

Det är en handbok som Lärarnas Riksförbund står bakom och som vi vill ska läsas av skolledningar och skolhuvudmän samt politiker, men också av föräldrar och alla som kan göra skillnad. Lagen säger att det ska råda nolltolerans mot kränkningar och mobbning i skolan. I den ovannämnda debattartikeln skrev vi att kommuners och huvudmäns anti-mobbningsarbete behöver förbättras. Det krävs regler som samtliga på skolan, elever och vuxna, har diskuterat och ställt upp på. När en lärare sedan agerar som det är sagt måste läraren få stöd och uppbackning från skolledning och huvudman.

Jag vet att elever vill ha tydliga regler, och att de är måna om att det man har bestämt också följs.

Jag tror inte att det egentligen behövs några ytterligare förändringar i skollagen, däremot behöver vi tydliggöra att lärare har befogenheterna att agera och att det inte bara är en möjlighet utan faktiskt är tänkt att följas för elevernas bästa.

Det professionella ledarskapet är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen.

Vi lärare är också professionella ledare, men skolledare måste ta sitt ansvar och också få fullt stöd från huvudmannen.

Det får inte råda något tvivel om att en lärare har skolledning, huvudman, föräldrar och samhället på sin sida när två elever slår varandra, eller när en elev trakasserar och mobbar andra.

Vi har alla en skyldighet, i våra olika roller, att fostra barnen till vuxna och till medborgare. Ibland innebär det att man handgripligen måste ingripa för att förhindra en olycka.

Vuxenvärlden får inte backa undan. Tillsammans – med gemensamt arbete – med skolhuvudmän som verkligen tar sitt ansvar – lärare som får tid för alla delar av sitt uppdrag – tillsammans med elevvårdspersonal – och en engagerad skolledning – och i ett nära samarbete med elevernas föräldrar, vet jag att det kan fungera bra.

Bo Jansson

Så här skriver Lärarnas Riksförbund på hemsidan om att motverka mobbning.

”Skolan ska vara en trygg arbetsplats där alla – barn, ungdomar och vuxna – kan trivas och utföra ett gott arbete. Alla har samtidigt också ett ansvar att motverka mobbning och kränkande handlingar.”

/…/ ”I princip är det ingen skillnad på om mobbningen drabbar en elev eller någon av personalen eller om mobbaren finns bland eleverna eller personalen. I samtliga fall blir den enskilde och verksamheten lidande. Att underlåta att agera i en mobbningssituation ger mobbaren/ mobbarna fritt spelrum.”