Undervisningstiden är skolans viktigaste resurs

Skolans uppgift är att förmedla och utveckla kunskaper och värden hos eleverna. Det är ingen lättvindig uppgift, utan det ställer stora krav på den som ska ansvara för uppgiften. Av denna anledning finns numer behörighetsregler för lärare. Behörighetsreglerna är ett sätt för staten att reglera en gemensam lägstanivå över hela landet för vad som krävs för att få undervisa i olika delar av skolan, som ett led i att skapa goda förutsättningar för att målen för skolans utbildningsuppdrag ska kunna nås.

För att en lärare ska kunna förmedla och utveckla kunskaper och värden hos eleverna krävs att dessa parter får mötas vid upprepade tillfällen. Ju mer staten vill att eleverna ska lära sig, ju mer tid behövs för elever och lärare tillsammans. Utbildningens mål, lärarens undervisning och tiden som finns tillgänglig för lärare och elever hänger alltså tätt samman, lite som i en brandtriangel – tar du bort eller beskär ett ben i triangeln måste du göra samma åtgärd i övriga triangelben för att branden ska leva vidare. Lärarnas och elevernas tid tillsammans är skolans viktigaste resurs för att målen ska kunna nås.

Att återinföra behörighetsregler för lärare har varit en helt nödvändig åtgärd för den svenska skolans kvalitet, men vi i Lärarnas Riksförbund anser att nästa steg måste vara att återinföra elevernas rätt att också ha tillgång till dessa lärare; utöver att reglera en lägstanivå för vilka som ska vara lärare måste vi också reglera en lägstanivå för i vilken utsträckning eleverna ska ha tillgång till dessa lärare.

Med startpunkt i kommunaliseringen av skolan har nämligen regleringen av undervisningstiden i svensk skola radikalt förändrats, ivrigt påhejat av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Under förevändningen att de tidigare reglerade lägstanivåerna i undervisningstid för olika ämnen och kurser utgjort ett hinder för ”flexibilitet” och ”individualisering” har man önskat avskaffa all reglering på detta område. SKL har också lyckats med detta i stor utsträckning. Den enda tidsreglering som kvarstått i den svenska skolan är i princip grundskolans timplan, vilken SKL dock fortfarande återkommer till att man vill avskaffa.

Trots att grundskolans timplan kvarstått har den urvattnats rejält och har i fler år nu endast reglerat hur mycket undervisningstid eleverna totalt ska få i de olika ämnena under sina nio år i grundskolan. Lärarnas Riksförbund har i undersökningar visat hur orimligt detta är, bland annat för att ingen egentligen riktigt vet om eleverna får den undervisningstid de har rätt till eller inte.

I gymnasieskolan är det än värre ställt. Där slogs den sista spiken i kistan år 1998 då kopplingen mellan en kurspoäng och en undervisningstimme avskaffades. Den enda reglering som nu finns gäller hur många undervisningstimmar som ett högskoleförberedande program eller ett yrkesprogram totalt sett ska generera. Det finns dock ingen uppföljning kring detta och ingen vet hur det egentligen ligger till.

Lärarnas Riksförbund gjorde ett försök att mäta antalet undervisningstimmar i några olika 100-poängskurser i gymnasieskolan under 2013. Resultaten visade att det fanns en stor spridning i hur många undervisningstimmar samma kurs genererade på olika skolor. I diagrammet nedan sammanfattas några av resultaten. Det visar att de undersökta 100-poängskurserna i snitt genererade 86 undervisningstimmar. Ett sätt att mäta hur stor spridningen är, är att titta på standardavvikelsen. De lodräta strecken i diagrammet nedan visar spridningen i undervisningstiden inom en standardavvikelse. Det betyder till exempel för kursen matematik 1a, att 68 % av de svarande lärarna i undersökningen uppgav att deras 100-poängskurs i matematik 1a genererade mellan 75 och 107 undervisningstimmar. Det betyder också att knappa 14 % uppgav att kursen genererade mindre än 75 undervisningstimmar och en lika stor andel mer än 107 timmar. Det betyder att de 14 % av eleverna som fick minst undervisningstid i kursen fick mer än en tredjedel mindre undervisningstid än de som fick mest!

graf

Ännu värre är att denna spridning inte heller tycks utgå från elevernas undervisningsbehov i förhållande till kursmålen. Tre fjärdedelar av lärarna i undersökningen uppgav att de inte kan påverka tidstilldelningen utefter elevernas behov och mer än hälften av lärarna uppgav dessutom att de anser att eleverna får för få undervisningstimmar i förhållande till kursens mål.

Av dessa anledningar svarar också tre av fyra lärare i undersökningen att en fast timplan med ett lägsta antal timmar för respektive kurs, där en kurspoäng motsvaras av en undervisningstimme, skulle förbättra studieresultaten. Också en stor andel av eleverna uppger att de skulle vilja ha mer lärarledd undervisning. I en undersökning från 2012 uppger knappt hälften av eleverna att de skulle vilja ha haft mer lärarledd undervisningstid i de undersökta kurserna (historia och samhällskunskap) och att detta skulle ha förbättrat deras studieresultat.

Glädjande nog är en förändring på gång. En stadieindelad timplan för grundskolan är föreslagen och utarbetas, något Lärarnas Riksförbund kämpat för under lång tid. Nu återstår gymnasieskolan där en första förändring som krävs är att en kurspoäng motsvaras av en undervisningstimme. Först då går det att mäta undervisningstiden och utvärdera om eleverna får vad de har rätt till, men också för att kunna bedöma vilka ytterligare förstärkningar av undervisningstiden som behövs för att eleverna ska nå målen.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund