Skolhuvudmännen levererar inte den likvärdighet medborgarna beslutat om

Det finns en bred uppslutning bland elever, lärare, väljare, politiker, fackförbund, forskare, intresseorganisationer med flera om att den svenska skolan ska vara likvärdig. Likvärdighet är ett begrepp med många uttydningar. De allra flesta är dock överens om att en likvärdig skola ska innebära att alla elever oavsett bakgrund och var i landet de bor får en god utbildning, som är anpassad efter deras förutsättningar och som möjliggör för dem att förverkliga sina olika livsprojekt.

Detta mål har funnits för svensk skola under mycket lång tid, men har omformulerats på olika sätt under resans gång. När grundskolan utprövades och infördes under 1950- och 60-talen var målet formulerat i termer av jämlikhet, men har från 1990-talet formulerats som just likvärdighet (läs mer om denna förskjutning i denna bok).

Trots denna breda uppslutning och trots att det är reglerat i lag att skolan ska vara likvärdig, så har likvärdigheten i svensk skola försämrats konstant sedan 1990-talet. Svensk skola ger eleverna olika förutsättningar att förverkliga sina livsprojekt beroende på vilken bakgrund de har och var i landet de bor.

Hur vet vi detta? Forskningen har kunnat belägga denna utveckling under flera år nu, bland annat genom att studera hur elever med olika bakgrund och i olika delar av landet lyckas i skolan. Skolverket sammanfattade en betydande del av denna forskning i en kunskapsöversikt år 2009. Om du vill fördjupa dig i den finner du den här.

I översikten skriver Göteborgsforskarna Jan-Eric Gustafsson och Kajsa Yang-Hansen ett kapitel som handlar om resultatutvecklingen i svensk skola och hur denna sett ut för olika elevgrupper. De har också följt upp detta kapitel med en studie som handlar om vilken betydelse det har för resultaten vilken kommun eleven bor i (du finner den här).

I denna studie undersöker de hur betydelsen av kommuntillhörighet utvecklats mellan åren 1998-2008, men i översikten för Skolverket analyserade de utvecklingen ända från 1989, det vill säga innan skolan kommunaliserades. Vi har frågat Kajsa Yang-Hansen om hon inte skulle kunna fortsätta denna analys för åren efter 2008. Detta har hon nu gjort för oss.

I diagrammet här nedan beskrivs hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011:

hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011

Diagrammet visar att betydelsen av elevens skoltillhörighet har ökat med 213 procent och betydelsen av kommuntillhörighet med 171 procent mellan åren 1989-2011. Diagrammet visar också att det fanns skillnader mellan såväl skolor som kommuner innan skolan kommunaliserades, men skillnaderna har ökat dramatiskt efter kommunaliseringen och friskolereformen. En slående jämförelse är att det numer (år 2011) är av lika stor betydelse för elevens skolresultat; vilken kommun eleven går i skola, som det hade vilken skola eleven gick i år 1989.

Detta är ett av skälen till varför vi förordar ett förändrat huvudmannaskap för skolan. Sveriges samtliga kommuner har vare sig kapacitet, kompetens, förutsättningar eller incitament att vända denna utveckling och förbättra likvärdigheten i svensk skola. Vissa har det, men långt ifrån alla. ”Själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig” skrev Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg på DN Debatt efter att han lämnat sitt uppdrag.

Jag kan inte annat än instämma.

Dagens Nyheter tar upp den här undersökningen i en artikel nu på måndagsmorgonen;  “Skola och bostadsort påverkar ditt betyg

Bo Jansson
Förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund