Valets viktigaste fråga är systemfelet i svensk skola

Skolan ser av allt att döma ut att bli valets viktigaste fråga. Professor Leif Lewin skrev alldeles nyligen i ett inlägg på Föreningen Lärare i samhällskunskaps hemsida att det bara i en valrörelse sedan 1950-talet förekommit att en annan fråga än ekonomi och sysselsättning ansetts vara den viktigaste av väljarna. Året var 1976 och frågan var kärnkraftens vare eller icke vara.

Jag och hela Lärarnas Riksförbund gör vårt yttersta för att skolan verkligen ska bli den viktigaste valfrågan i detta riksdagsval. Notera att jag skriver riksdagsval, det är medvetet. Det ligger i hela nationens intresse att vi har en skola med hög standard över hela landet, för alla elever.

Det är ett stort problem att Sverige faller i de internationella mätningarna. Men ett nästan ännu större problem är att vi har en skola som inte ger alla elever likvärdiga förutsättningar att nå skolans mål, oberoende av vilka de är och var de bor.

I kartan här nedan visas andelen elever per kommun som lämnade grundskolan år 2013 utan behörighet till gymnasieskolan. Färgerna är indelade efter så kallade percentiler och kvartiler. De röda kommunerna tillhör de 10 procent med högst andel obehöriga elever, de blåa de med lägst andel. De värden som anges i skalan är var respektive gräns går, det vill säga att de 10 procent kommuner med högst andel obehöriga elever har 21 procent obehöriga elever eller mer.

Det är var femte grundskoleelev.

Ur detta perspektiv blir många av de förslag som de politiska partierna nu levererar missriktade. Riksdagspartierna lägger förslag som på olika sätt handlar om specifika delar och regleringar av skolsystemet samt hela batterier av förslag på riktade statsbidrag för olika ändamål. Förslagen är ofta vällovliga i sig, men det gemensamma problemet för dem är att de inte angriper systemfelet i svensk skola.

Systemfelet ligger i att vi har 290 olika kommunala huvudmän för svensk skola som alla har olika ambition, förutsättningar och kompetens att lyckas med skolan. Det är detta systemfel som gör att kartan nedanför innehåller hela färgpaletten från blått till rött. I detta systemfel leder många av de riktade statsbidrag som partierna nu föreslår snarare till att spä på och öka skillnaderna mellan kommunerna snarare än att minska dem. Detta visade Dagens Nyheter nyligen i en artikel som handlade om en rapport om statsbidragen från Skolverket.

Den viktigaste frågan i årets valrörelse måste därför vara skolans styrning och finansiering. Den svenska skolan behöver ett nytt modernt statligt huvudmannaskap med en statlig finansiering. Först då har vi en huvudman med verkliga incitament och möjligheter att skapa likvärdiga förutsättningar för en bra skola i hela landet. Det är också först därigenom som förslag om riktade insatser får full effekt, genom att staten kan tillförse att insatserna genomförs i hela landet och inte som nu avgörs om kommunerna har de ekonomiska, kompetensmässiga eller incitamentsmässiga förutsättningarna för att ta del av satsningarna. Därigenom kan alla elever verkligen få samma chans att lyckas i skolan.

Bo Jansson
Förbundsordförande Lärarnas Riksförbund

kartan

 

Skolhuvudmännen levererar inte den likvärdighet medborgarna beslutat om

Det finns en bred uppslutning bland elever, lärare, väljare, politiker, fackförbund, forskare, intresseorganisationer med flera om att den svenska skolan ska vara likvärdig. Likvärdighet är ett begrepp med många uttydningar. De allra flesta är dock överens om att en likvärdig skola ska innebära att alla elever oavsett bakgrund och var i landet de bor får en god utbildning, som är anpassad efter deras förutsättningar och som möjliggör för dem att förverkliga sina olika livsprojekt.

Detta mål har funnits för svensk skola under mycket lång tid, men har omformulerats på olika sätt under resans gång. När grundskolan utprövades och infördes under 1950- och 60-talen var målet formulerat i termer av jämlikhet, men har från 1990-talet formulerats som just likvärdighet (läs mer om denna förskjutning i denna bok).

Trots denna breda uppslutning och trots att det är reglerat i lag att skolan ska vara likvärdig, så har likvärdigheten i svensk skola försämrats konstant sedan 1990-talet. Svensk skola ger eleverna olika förutsättningar att förverkliga sina livsprojekt beroende på vilken bakgrund de har och var i landet de bor.

Hur vet vi detta? Forskningen har kunnat belägga denna utveckling under flera år nu, bland annat genom att studera hur elever med olika bakgrund och i olika delar av landet lyckas i skolan. Skolverket sammanfattade en betydande del av denna forskning i en kunskapsöversikt år 2009. Om du vill fördjupa dig i den finner du den här.

I översikten skriver Göteborgsforskarna Jan-Eric Gustafsson och Kajsa Yang-Hansen ett kapitel som handlar om resultatutvecklingen i svensk skola och hur denna sett ut för olika elevgrupper. De har också följt upp detta kapitel med en studie som handlar om vilken betydelse det har för resultaten vilken kommun eleven bor i (du finner den här).

I denna studie undersöker de hur betydelsen av kommuntillhörighet utvecklats mellan åren 1998-2008, men i översikten för Skolverket analyserade de utvecklingen ända från 1989, det vill säga innan skolan kommunaliserades. Vi har frågat Kajsa Yang-Hansen om hon inte skulle kunna fortsätta denna analys för åren efter 2008. Detta har hon nu gjort för oss.

I diagrammet här nedan beskrivs hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011:

hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011

Diagrammet visar att betydelsen av elevens skoltillhörighet har ökat med 213 procent och betydelsen av kommuntillhörighet med 171 procent mellan åren 1989-2011. Diagrammet visar också att det fanns skillnader mellan såväl skolor som kommuner innan skolan kommunaliserades, men skillnaderna har ökat dramatiskt efter kommunaliseringen och friskolereformen. En slående jämförelse är att det numer (år 2011) är av lika stor betydelse för elevens skolresultat; vilken kommun eleven går i skola, som det hade vilken skola eleven gick i år 1989.

Detta är ett av skälen till varför vi förordar ett förändrat huvudmannaskap för skolan. Sveriges samtliga kommuner har vare sig kapacitet, kompetens, förutsättningar eller incitament att vända denna utveckling och förbättra likvärdigheten i svensk skola. Vissa har det, men långt ifrån alla. ”Själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig” skrev Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg på DN Debatt efter att han lämnat sitt uppdrag.

Jag kan inte annat än instämma.

Dagens Nyheter tar upp den här undersökningen i en artikel nu på måndagsmorgonen;  ”Skola och bostadsort påverkar ditt betyg

Bo Jansson
Förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund

Miljarder att förlora på fel skolsatsningar

År 2014 har kommit att kallas för supervalåret då det är val till både Europaparlamentet och till de folkvalda församlingarna här i Sverige. För skolans del går det också att tala om ett supervalår, fast i en annan bemärkelse. Efter den nedslående Pisa-rapporten i december förra året och Leif Lewins utredning om konsekvenserna av skolans kommunalisering, som lades fram nyligen, har skolan lyfts till högsta prioritet bland politiker. Detta är bra såtillvida att det finns problem i systemet som behöver åtgärdas. Problemen är egentligen endast två till antalet.

För det första fungerar inte styrningen av skolan, och undermåligheten i denna riskerar att stjälpa såväl regeringens skolpolitiska reformer, som det goda arbete som utförs av lärare varje dag i landets skolor.

Moderaterna bör lyssna på lärarna och tydligare driva frågan om ett ökat statligt inflytande. Det räcker inte att säga att man inte vill driva frågan just nu. När tänker man prioritera statlig skola? Enligt Novus Opinion vill 62 procent av de Moderata väljarna att staten ska ha huvudansvaret för skolan.

Det andra problemet handlar om lärarnas situation och status, med ett enormt samhälls- och individansvar som de inte får betalt för, vilket äventyrar rekryteringen till yrket. Men om dessa två problem vill politiker helst inte prata, än mindre agera för att åtgärda. Ty de kostar pengar och kräver att obekväma beslut fattas.

Det spelar ingen roll hur många extra undervisningstimmar i matematik som ges, hur mycket tidigare i årskurserna betyg ska sättas, eller hur mycket läxhjälp staten än subventionerar – om inte de bärande fundamenten i systemet såsom skolans styrning och lärarkårens villkor är optimala så uteblir de förbättringar man säger sig vilja uppnå.

Efter förra Pisa-mätningen försökte OECD, som ansvarar för mätningen, genom beräkningar visa på förhållandet mellan ett lands skolprestationer och ekonomisk tillväxt. Utgångspunkten för beräkningarna var att sätta ett ekonomiskt värde på förbättringar i Pisa-resultaten på sikt. Alla länder jämförs med Finland, det land som toppar skoljämförelsen. Sverige, som bekant presterade dåligt i Pisa-jämförelsen, får ett högt ekonomiskt värde. Alltså en summa på vad det kostar att inte satsa på skolan. För att få fram detta värde har man tittat på utvecklingen i OECD-länderna historiskt, från 1960-talet fram till år 2000, och satte den i ett framtidsperspektiv.

För Sveriges del handlar det om ett värde om 137 miljarder kronor varje år mellan 2010 och 2090, totalt ofattbara 11 000 miljarder kronor. Pengar som Sverige riskerar att gå miste om ifall vi inte lyckas förbättra skolresultaten under en 20-årsperiod så att vi når finsk nivå. 

Detta är ett hisnande belopp och även om beräkningsgrunden inte kan vara helt tillförlitlig då det handlar om uppskattningar, så vore hälften av den skattade summan nog för att man från politiskt håll måste agera kraftfullt. Det kommer nämligen att betala sig med råge. Vad OECD visar är att det finns ett mycket stort ekonomiskt värde i att hålla sig med en väl fungerande skola. För att inte tala om värdet för varje enskild individ, som löper mindre risk för arbetslöshet och får på det hela taget ett rikare liv.
Detta skapar skolframgångar

Rådet OECD:s chef för utbildningsfrågor, Andreas Schleicher, gav till riksdagen vid ett besök för en dryg månad sedan var att satsa på lärarlöner, då en sådan satsning övertrumfar allt annat såsom exempelvis mindre klasser. Den uppgift och det ansvar lärarna har måste speglas i lönen om rätt personer ska lockas av läraryrket och duktiga lärare välja att stanna kvar och utvecklas. Det är detta som skapar skolframgång och det är detta som på sikt skapar god tillväxt.

Två partier framhåller gärna sig själva som statsbärande, Socialdemokraterna och Moderaterna. I dag, fredag, drar Moderaternas Sverigemöte i gång i Göteborg och jag uppmanar därför de moderata ledamöterna att öppna upp för en bred överenskommelse om en statlig lönesatsning riktad till Sveriges lärare. Landets 290 kommuner och 100-tals olika friskoleföretag kan inte av egen kraft skapa de förutsättningar som krävs för att Sverige ska få den skola som vi så väl behöver för framtiden. Det krävs bred uppslutning och ett nationellt ansvarstagande.

BO JANSSON
ordförande Lärarnas Riksförbund

Vi måste ge alla elever samma chans

Alla elever – oavsett social klass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund – ska ha samma chans att klara sig i skolan.

Den svenska skolan blir allt mer ojämlik. Kunskapsresultaten har försämrats sedan 1990-talet. En av de viktigaste orsakerna till denna negativa utveckling är skolans decentralisering.

Skolan har blivit en lokal angelägenhet och läraryrkets status urholkas. Elevernas olika bakgrund får allt större genomslag i prestationerna. Skillnaderna är stora i hur mycket resurser olika kommuner lägger på skolan; det finns ingen samsyn när det gäller resursernas fördelning.

Decentraliseringsivern har varit helt politiskt driven. Men nu när resultaten sjunker står inga politiker bakom denna utveckling, utan oroas av den. Den splittrade skolan har nått vägs ände.

Nu måste staten ta ett större ansvar för att stärka skolan och lärarna. Skolan är en nationell angelägenhet och alla elever – oavsett social klass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund – ska ha samma chans att klara sig i skolan och utvecklas så långt som möjligt. Detta kommer att bli den viktigaste frågan i valrörelsen 2014.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Höj lönen för att locka de bästa

Bra engagerade lärare resulterar i bra elever – och då är det viktigt att läraryrket har högt anseende gentemot andra jämförbara yrken.

Sverige behöver fler engagerade och duktiga lärare som känner starkt för att undervisa.

Det bör synas i lärarnas lönekuvert. Att vara lärare är inte välgörenhet. Det är beklagligt för alla att lärarlönerna har tappat i konkurrenskraft, både mot andra yrken i Sverige och mot lärarlöner utomlands.

Om svenska lärarlöner skulle ge lika mycket köpkraft som de tyska, så skulle en grundskollärare få ett lönelyft på 17 000 kronor!

Svenska lärare har också mer sammanpressade löner över tid än jämförbara yrken. En jurist i slutet av karriären tjänade för ett par år sedan cirka 25 000 kronor mer än en jurist som precis påbörjat sin yrkesbana.

För en gymnasielärare var skillnaden cirka 5 000 kronor. Detta påverkar hur dagens studenter resonerar när de överväger läraryrket. Sverige behöver fler engagerade och duktiga lärare som känner starkt för att undervisa.

Vi måste locka ungdomar som vill bli lärare men hoppar på andra utbildningar istället. Detta måste vara utgångspunkten för lärarlönen!

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Det är dags att engagera sig för lärarna

Lärare tillför samhället något positivt och uppfattar i mycket hög grad sitt arbete som meningsfullt, något som tyvärr inte återspeglas i lön och arbetsvillkor.

Sverige är fullt av fantastiska och engagerade lärare. Den som väljer att bli lärare känner ett engagemang för att förmedla kunskap och utveckla färdigheter, för att undervisa och för sina elever. Att vara lärare är inte bara ett yrke vilket som helst. Att bli lärare är att i mycket konkret form visa ett engagemang för vårt samhälle och dess framtid.

Engagemang är en oersättlig del i undervisningssituationen i klassrummet, i relationen till eleverna och i synen på nyttan av kunskaper och färdigheter.

Men det krävs uppskattning för att lärare fortsatt ska orka engagera sig och för att nya engagerade personer ska söka sig till yrket.

Lärare tillför andra och samhället något positivt och uppfattar i mycket hög grad sitt arbete som meningsfullt, något som tyvärr inte återspeglas i lön och arbetsvillkor. Lärarna engagerar sig för elevernas och samhällets bästa, nu är det dags för samhället att engagera sig för lärarnas bästa!

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund