Lärarna måste få fullt förtroende från skolledningen

Det är bra att skollagen har skärpts för att lärare ska kunna ingripa och inte behöva tveka, men för att det ska fungera måste läraren ha full uppbackning av skolledning och huvudman.

En stor enkätundersökning som presenteras i Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden, visar att var tredje svensk lärare känner oro för att bli anmäld av en elev eller en förälder. Ännu fler har blivit hotade med anmälan. Och var fjärde lärare tvekar att ingripa vid bråk, av rädsla för att bli anmälda. Detta är mycket allvarligt.

Vi ser att huvudmännen i dag oftare agerar mer direkt när en lärare blir anmäld och plockar bort den ur undervisningen, istället för att som tidigare först reda ut vad som har hänt.

En lärare kan bli anmäld för något som sedan visar sig inte hålla, hen blir anklagad, fallet utreds och så visar det sig att läraren har agerat helt korrekt. Men rykten sprids dock snabbt och ofta har man redan blivit bestraffad, eller till och med blivit av med jobbet.

Det krävs regler som samtliga på skolan har diskuterat och ställt upp på. När en lärare sedan agerar som det är sagt måste läraren få stöd och uppbackning från skolledningen. Med 35 års erfarenhet som lärare på högstadiet vet jag att elever vill ha tydliga regler, och är måna om att det man har bestämt också följs.

Jag tror inte att det egentligen behövs några ytterligare förändringar i skollagen, däremot behöver vi tydliggöra att lärare har befogenheterna att agera och att det inte bara är en möjlighet utan faktiskt är tänkt att följas för elevernas bästa.

Det professionella ledarskapet är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen. Vi lärare är också professionella ledare, men skolledare måste ta sitt ansvar och också få fullt stöd från huvudmannen.

Jag vill uppmana alla rektorer att göra klart vad som gäller på skolan, och stå upp för sina lärare. Det kommer både elever och skolan att tjäna på.

Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund

 

Mer på Skolvärlden.se:

“Ingen lärare som följer lagen ska känna oro”

Så minskar du risken att anmälas

 

 

Ett förbund för alla lärare och vägledare

Samhället förändras och utvecklas, skolan förändras och utvecklas. Lärarnas Riksförbund förändras och utvecklas. Lärarnas Riksförbund är ”det akademiska förbundet som enbart organiserar behöriga lärare och studie- och yrkesvägledare”. Vi är ett förbund som värderar och lyfter fram de olika skolformernas särart och betydelse.

Och med tanke på hur utbildningsväsendet förändras är det inte orimligt att vi framöver rekryterar även förskollärare i vårt förbund.

Att vi i Lärarnas Riksförbund inte har rekryterat förskolans lärare grundas i beslut i en annan tid, när förskolan framför allt var omsorg och inte en utbildningsform. Men det har förändrats i grunden. För mig vore det en naturlig utveckling att vi också börjar organisera förskollärare.

Förskollärare är akademiker med högskoleutbildning och de har en egen legitimation. Förskolan är en egen skolform, har en egen läroplan och är en viktig del av utbildningsväsendet – de utbildningsinsatser som görs där är oerhört viktiga för unga och för Sveriges framtid. Att förskollärare då inte skulle kunna vara med i en utbildningsorganisation som Lärarnas Riksförbund tycker jag är konstigt.

Det finns också ett starkt tryck i frågan nu, framförallt från förskollärare som vill kunna vara med i ett Saco-förbund.  Idag finns inget akademikerförbund  där förskollärare kan vara medlemmar. Vid senaste Saco-kongressen röstades också en motion om att starta ett nytt förskollärarförbund inom Saco ner. Inom Saco anser man istället att det naturliga vore att Lärarnas Riksförbund tar in förskollärare som medlemmar.

Vad gäller fritidspedagoger har det redan skett en utveckling som  förändrat läget. Med den nya lärarutbildningen blir de grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem och får behörighet att undervisa i grundskolan. Så den frågan kommer att lösa sig av sig själv.

Detta har jag framfört i en uppmärksammad intervju med Lärarnas Tidning. Som ordförande har jag också nämnt för vår förbundsstyrelse hur jag ser på det, men diskussionen har vi framför oss, både i styrelsen och inom förbundet som helhet. Det är en diskussion jag välkomnar. Den är viktig och i Lärarnas Riksförbund är det ett tillåtande klimat och högt i tak. Även en förbundsordförande får tänka egna tankar utan att det omedelbart måste ses som förbundets åsikt.

Det här är något jag har funderat på en tid och som jag förde fram i intervjun. Sedan intervjun med mig gjordes, men innan den publicerades, har LR Stud på sitt konvent fattat beslut om att verka för att Lärarnas Riksförbund ska organisera förskollärare. Ett beslut som naturligtvis också kommer sätta fart på diskussionen.

Det är första gången jag går ut offentligt och jag förstår om det ifrågasätts av en del, men liv är förändring. Och även om det kan kännas konstigt för vissa, så rimmar detta mycket väl med förbundets grundsyn på utbildning och behörighet.

Vi är det enda fackförbund som enbart företräder akademiskt utbildade och behöriga lärare och vägledare i skolan. Vi organiserar inga andra yrkesgrupper. Vi organiserar inga rektorer, utan de hänvisas till vårt systerförbund, Skolledarna, inom akademikerorganisationen Saco.

Jag tycker att de lärare, oavsett skolform, som vill tillhöra ett akademikerförbund och som delar Lärarnas Riksförbunds syn på kunskap och utbildning ska vara välkomna till oss.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Fridolin, varför vänta?!

Det är givetvis bra att utbildningsminister Gustav Fridolin lovar satsa på tidigt stöd i skolan. Men varför vänta till 2017? Det borde göras nu. Det borde redan ha gjorts!

Det är logiskt att statens styrning måste öka och även att ansvaret för finansiering av skolan blir större. Vi behöver se att staten tar ett starkare övergripande ansvar.

Jag konstaterar att Gustav Fridolin är på rätt väg när han skriver: “Men ska verkligen alla elever i tid få det stöd man behöver och har rätt till krävs också förändringar i organisation, regelverk och kultur.”

Allt för att lärare och rektorer kan få – och kan ta – mer ansvar ute i skolorna.

Det är bara att sätta igång!

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Vi vuxna måste sätta gränser för vad som är tillåtet

I veckan har en ny rapport från Arbetsmiljöverket väckt stor uppmärksamhet. Den visar på en mycket kraftig ökning av anmälningar av hot och våld i skolan.

Delvis kan det förklaras av att sedan 2012 kan anmälan om allvarliga händelser där liv och hälsa hotas göras på nätet. Det är lättare att anmäla alltså. Men det betyder också att allvarliga händelser med hot och våld inträffar alltför ofta.

Jag har varit ute i debatten och mitt budskap har varit tydligt: Vi vuxna måste på ett tydligt sätt vara med och sätta gränser för vad som är tillåtet i skolan. Som lärare med över 35 år i yrket och som ordförande för Lärarnas Riksförbund så måste jag tyvärr instämma i bilden av att hot och våld förekommer i en oacceptabel utsträckning i skolan. Våra återkommande arbetsmiljöundersökningar bland medlemmarna visar att var fjärde lärare själv har blivit utsatt för hot, våld, trakasserier eller kränkningar på jobbet.

Det måste bli ändring. Den skärpta skollagen ger lärare en rättighet, men också en skyldighet att ingripa. Då är det också viktigt att lärare som ingriper vid hot och våld i skolan får uppbackning av arbetsgivare och rektor, men även av föräldrar. Vi har märkt att på de skolor där det finns upprättade ordningsregler och trivselregler i samråd med lärare, elever, rektorer och föräldrar – där fungerar det också bättre. Men det är vi vuxna som ytterst måste vara med och sätta tydliga gränser.

I en annan undersökning som förbundet nyligen gjort i samarbete med den ideella organisationen Mentor Sverige, visar det sig att alltför få föräldrar är engagerade i sina barns, elevernas, skolgång.

Förbundet har dessutom i egna undersökningar sett att skollagens regler kring trygghet och studiero inte efterlevs.

Det här är en allvarlig arbetsmiljöfråga, och det återstår mycket arbete för att komma till rätta med hot och våld i skolans värld. Självklart för elevernas skull, men även för att läraryrket ska vara ett yrke man trivs med och stannar kvar i. Det är både eleverna, skolan och lärarna värda.

 

Debatten i media

I P1-Morgon samtalade jag och Matilda Hellström, förbundsordförande för SVEA samt Matz Nilsson, ordförande för Skolledarna.

I TV4 Nyhetsmorgon på samma tema talade jag vidare med Matilda Hellström, förbundsordförande för SVEA och med programledarna.

 

Relaterad information

Undersökningen  Arbetsmiljörapport 2011
Undersökningen ”Kompis, kurator eller kunskapsförmedlare – om lärarnas syn på föräldrarengagemang

Undersökningen ”Studiero – vägen till kunskap”:

 

BO JANSSON
ordförande Lärarnas Riksförbund

Dags att få ändan ur vagnen

Nyligen släppte Lärarnas Riksförbund en undersökning som redan har fått och som kommer fortsätta ha stor betydelse för debatten om läraryrket. Vi lyckades slå hål på den seglivade myten att lärarstudenter sällan kommer från en högpresterande bakgrund. Det där med att det räcker med 0,1 på högskoleprovet, ni vet.

Undersökningen visar att det finns ett stort antal lärarstudenter med höga meritvärden. Fler än 500 antagna studenter (hösten 2014) har ett meritvärde på 20 eller mer – alltså höga betyg i samtliga ämnen. Det är fler än vid läkarutbildningen.

Problemet är att lärarutbildningen inte är dimensionerad. Det innebär att många börjar läsa ämneskombinationer där det finns ett överskott av yrkesverksamma lärare, och att fåtalet väljer bristområden som moderna språk och naturvetenskapliga ämnen.

Jag anser att staten måste ta fram relevant data över de faktiska behoven av olika lärarkategorier på sikt. Och att lärosätena måste dimensionera utbildningarna därefter. Studenter måste också i större utsträckning uppmuntras att söka sig till de ämnen där det kommer att råda lärarbrist.

Som en av flera åtgärder måste sedan ämneslärarutbildningarna koncentreras till färre lärosäten, som vart och ett kan erbjuda ett bredare urval av ämnen.

Ett ämne där det råder mycket stor lärarbrist är svenska som andra språk. Läget är akut. Skola och utbildning som integrationsinstrument ska inte underskattas, men då måste förutsättningarna finnas. Läs reportaget om sfi-undervisning i Kalmar i senaste Skolvärlden nr 2 2015, på sidorna 8–13.

Även i ungdomsskolan är problemen omfattande. I den senaste Pisa-undersökningen utmärkte sig Sverige åt det negativa hållet när det gäller likvärdiga förutsättningar för svenskfödda och utlandsfödda elever.

Sverige är ett av de OECD-länder med allra störst skillnad i kunskapsresultat mellan infödda och utlandsfödda elever (!). Skolan klarar inte av att kompensera för de elever som har det tuffast, i tillräcklig utsträckning.

Det är ingen lätt fråga. Men det går inte att ducka för vilka problem vi kan tänkas få i samhället om den här utvecklingen fortsätter. Skolresultaten måste förbättras för alla elever, men det är verkligen bråttom att höja invandrade elevers kunskapsresultat.

Segregationen är illa som den är i dag. Det bör den politiska diskussionen handla om i större utsträckning.

Apropå det så har riksdagspartierna värderat ett antal reformförslag för skolan i senaste Skolvärlden nr 2 2015. Viktiga förslag som mindre undervisningsgrupper och statliga lärarlönesatsningar är de överens om. Det svåra verkar vara att få ändan ur vagnen.

Vi lärare väntar på det.

Undervisningstiden är skolans viktigaste resurs

Skolans uppgift är att förmedla och utveckla kunskaper och värden hos eleverna. Det är ingen lättvindig uppgift, utan det ställer stora krav på den som ska ansvara för uppgiften. Av denna anledning finns numer behörighetsregler för lärare. Behörighetsreglerna är ett sätt för staten att reglera en gemensam lägstanivå över hela landet för vad som krävs för att få undervisa i olika delar av skolan, som ett led i att skapa goda förutsättningar för att målen för skolans utbildningsuppdrag ska kunna nås.

För att en lärare ska kunna förmedla och utveckla kunskaper och värden hos eleverna krävs att dessa parter får mötas vid upprepade tillfällen. Ju mer staten vill att eleverna ska lära sig, ju mer tid behövs för elever och lärare tillsammans. Utbildningens mål, lärarens undervisning och tiden som finns tillgänglig för lärare och elever hänger alltså tätt samman, lite som i en brandtriangel – tar du bort eller beskär ett ben i triangeln måste du göra samma åtgärd i övriga triangelben för att branden ska leva vidare. Lärarnas och elevernas tid tillsammans är skolans viktigaste resurs för att målen ska kunna nås.

Att återinföra behörighetsregler för lärare har varit en helt nödvändig åtgärd för den svenska skolans kvalitet, men vi i Lärarnas Riksförbund anser att nästa steg måste vara att återinföra elevernas rätt att också ha tillgång till dessa lärare; utöver att reglera en lägstanivå för vilka som ska vara lärare måste vi också reglera en lägstanivå för i vilken utsträckning eleverna ska ha tillgång till dessa lärare.

Med startpunkt i kommunaliseringen av skolan har nämligen regleringen av undervisningstiden i svensk skola radikalt förändrats, ivrigt påhejat av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Under förevändningen att de tidigare reglerade lägstanivåerna i undervisningstid för olika ämnen och kurser utgjort ett hinder för ”flexibilitet” och ”individualisering” har man önskat avskaffa all reglering på detta område. SKL har också lyckats med detta i stor utsträckning. Den enda tidsreglering som kvarstått i den svenska skolan är i princip grundskolans timplan, vilken SKL dock fortfarande återkommer till att man vill avskaffa.

Trots att grundskolans timplan kvarstått har den urvattnats rejält och har i fler år nu endast reglerat hur mycket undervisningstid eleverna totalt ska få i de olika ämnena under sina nio år i grundskolan. Lärarnas Riksförbund har i undersökningar visat hur orimligt detta är, bland annat för att ingen egentligen riktigt vet om eleverna får den undervisningstid de har rätt till eller inte.

I gymnasieskolan är det än värre ställt. Där slogs den sista spiken i kistan år 1998 då kopplingen mellan en kurspoäng och en undervisningstimme avskaffades. Den enda reglering som nu finns gäller hur många undervisningstimmar som ett högskoleförberedande program eller ett yrkesprogram totalt sett ska generera. Det finns dock ingen uppföljning kring detta och ingen vet hur det egentligen ligger till.

Lärarnas Riksförbund gjorde ett försök att mäta antalet undervisningstimmar i några olika 100-poängskurser i gymnasieskolan under 2013. Resultaten visade att det fanns en stor spridning i hur många undervisningstimmar samma kurs genererade på olika skolor. I diagrammet nedan sammanfattas några av resultaten. Det visar att de undersökta 100-poängskurserna i snitt genererade 86 undervisningstimmar. Ett sätt att mäta hur stor spridningen är, är att titta på standardavvikelsen. De lodräta strecken i diagrammet nedan visar spridningen i undervisningstiden inom en standardavvikelse. Det betyder till exempel för kursen matematik 1a, att 68 % av de svarande lärarna i undersökningen uppgav att deras 100-poängskurs i matematik 1a genererade mellan 75 och 107 undervisningstimmar. Det betyder också att knappa 14 % uppgav att kursen genererade mindre än 75 undervisningstimmar och en lika stor andel mer än 107 timmar. Det betyder att de 14 % av eleverna som fick minst undervisningstid i kursen fick mer än en tredjedel mindre undervisningstid än de som fick mest!

graf

Ännu värre är att denna spridning inte heller tycks utgå från elevernas undervisningsbehov i förhållande till kursmålen. Tre fjärdedelar av lärarna i undersökningen uppgav att de inte kan påverka tidstilldelningen utefter elevernas behov och mer än hälften av lärarna uppgav dessutom att de anser att eleverna får för få undervisningstimmar i förhållande till kursens mål.

Av dessa anledningar svarar också tre av fyra lärare i undersökningen att en fast timplan med ett lägsta antal timmar för respektive kurs, där en kurspoäng motsvaras av en undervisningstimme, skulle förbättra studieresultaten. Också en stor andel av eleverna uppger att de skulle vilja ha mer lärarledd undervisning. I en undersökning från 2012 uppger knappt hälften av eleverna att de skulle vilja ha haft mer lärarledd undervisningstid i de undersökta kurserna (historia och samhällskunskap) och att detta skulle ha förbättrat deras studieresultat.

Glädjande nog är en förändring på gång. En stadieindelad timplan för grundskolan är föreslagen och utarbetas, något Lärarnas Riksförbund kämpat för under lång tid. Nu återstår gymnasieskolan där en första förändring som krävs är att en kurspoäng motsvaras av en undervisningstimme. Först då går det att mäta undervisningstiden och utvärdera om eleverna får vad de har rätt till, men också för att kunna bedöma vilka ytterligare förstärkningar av undervisningstiden som behövs för att eleverna ska nå målen.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Skillnaderna mellan kommunernas skolresultat växer

Alltjämt sedan det kriterierelaterade betygsystemet infördes i slutet av 1990-talet har andelen elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet ökat. År 1998, det första året med det nya betygsystemet, lämnade knappa 8 % av eleverna grundskolan utan behörighet. År 2013 var det dryga 13 %, det vill säga nästan 13 000 elever.

Detta är mycket allvarligt, i synnerhet eftersom att vi vet att de elever som inte lyckas i grundskolan får mycket svårt både i gymnasieskolan och senare som unga vuxna. Elever med låga meritvärden från grundskolan löper mycket större risk att inte fullfölja gymnasieskolan samt hamna i långvarig arbetslöshet (se undersökningar här och här).

Sambandet mellan elevernas resultat och deras bakgrund är också mycket starkt. Samtidigt är ambitionen med den svenska grundskolan det rakt motsatta; vi vill att grundskolan i så stor utsträckning som möjligt ska kunna utjämna skillnader mellan elever med olika bakgrund, för att skapa så lika förutsättningar som möjligt för våra unga när de ska möta vuxenlivet.

Detta är ett viktigt skäl till varför Lärarnas Riksförbund driver frågan om ett nytt huvudmannaskap för den svenska skolan. Vi vill att likvärdigheten i det svenska skolväsendet ska förbättras och att skolans kompensatoriska effekt ska öka. Den grundläggande frågan vi ställer oss är om nuvarande system för hur skolan styrs och finansieras är tillräckligt för att vända den utveckling vi ser? Klarar alla Sveriges kommuner själva av att vända denna utveckling? Har alla svenska kommuner de kompetensmässiga förutsättningarna som krävs? De resursmässiga förutsättningarna?

Vi anser att det finns goda skäl att svara nej på dessa frågor.

Ett skäl är att vi kan se hur skillnaderna i grundskoleresultat ökar mellan kommunerna och att likvärdigheten därmed försämras, snarare än tvärtom. Detta illustreras i diagrammet nedan. I diagrammet visas gränserna för hur stor andel behöriga elever de 10 % bästa respektive sämsta kommunerna har haft år för år sedan 1998 (percentil 10 och 90):

graf1

Differensen mellan de 10 % bästa respektive 10 % sämsta kommunerna har vuxit från 9 till 15 % sedan 1998, det vill säga en ökning om 67 %.

Jag har bett Lärarnas Riksförbunds utredare att studera vad som förklarar dessa skillnader mellan kommunerna över tid. Analysen visar att betydelsen av föräldrarnas sammanvägda utbildningsnivå i kommunen samt andel elever som är födda utomlands har ökat kraftigt sedan 2005 (data saknas före 2003):

graf2

Denna analys visar att skillnaderna mellan kommunerna i stor utsträckning beror på strukturella skillnader mellan kommunerna, såsom den generella utbildningsnivån, demografi och liknande. Det nuvarande finansieringssystemet för skolan försöker att möta detta genom den kommunala skatteutjämningen, det vill säga det statliga system som försöker jämna ut de resursmässiga skillnaderna mellan landets kommuner. Beloppen i detta system räknas fram genom en modell som tar hänsyn till just aspekter som demografi, utbildningsnivå, skatteunderlag med mera.

Min slutsats, när jag studerar de två diagrammen ovan, är att detta system inte är tillräckligt för att skapa en likvärdig och kompensatorisk skola. De kommuner som återfinns bland de sämsta i det första diagrammet har alla sämre förutsättningar än de som återfinns bland de bästa och skillnaderna ökar.

Lärarnas Riksförbund anser därför att staten måste ta över finansieringen av skolan och öka de kompensatoriska inslagen i systemet. De kommuner och skolor som har de tuffaste förutsättningarna måste få de resurser som behövs för att kunna vända utvecklingen och öka likvärdigheten i skolan. Vi har i en tidigare undersökning föreslagit hur ett sådant system skulle kunna se ut för grundskolan och vi uppmanar nu samtliga politiska partier att ge väljarna löftet om att ett nytt system ska utredas under den kommande mandatperioden.

Våra unga förtjänar en likvärdig och kompensatorisk skola. Erfarenheterna hittills visar att alla kommuner inte klarar av att leverera detta. Därför är det hög tid att staten också tar ansvaret för skolans finansiering.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Svensk skola ett lönemässigt fiasko

Lärarna är skolans viktigaste resurs och det är därför viktigt med höga lärarlöner. De duktigaste individerna ska attraheras av lärarbanan och dessutom vilja stanna kvar i yrket. Det är något som varenda kotte numera är beredda att skriva under på. Hur ser det då ut i verkligheten, bortom de viktiga orden? Jo, lärarlönerna är både sammanpressade och låga. Det finns en mycket rationell förklaring till detta.

I och med skolans kommunalisering togs de så kallade statliga tarifferna bort, som genom sin stelhet garanterade viss lönespridning. Som lärare visste man att det var möjligt att göra en lönemässig karriär, även om incitamenten för detta inte var de bästa.

Från Lärarnas Riksförbunds sida visste vi mycket väl att kommunerna på sikt skulle devalvera lärarnas löner, vilken var en av anledningarna till de hårda protesterna 1989. Förbundet ställde senare sitt hopp, vad lönerna beträffar, till friskolorna som gjorde sitt intåg i mitten av 1990-talet. Om inte kommunerna vill höja lärarlönerna så borde rimligtvis konkurrensen om de bästa lärarna från privat sektor vara lönedrivande, tänkte vi.

Så fel vi hade. Varken kommuner eller friskolor är intresserade av att konkurrera i syfte att höja lärarlönerna. Snarare vill man att kostnaderna ska hållas nere. Ingen kommun eller friskola tycker sig tjäna på att sticka ut lönemässigt för att attrahera lärare, generellt sett. Det är nämligen en förlust i det kortsiktiga perspektivet att höja lärarlönerna. Både kommuner och friskolor har endast incitament att tänka kortsiktigt, för så är systemet uppbyggt. Att en kommun skulle dra iväg och satsa stora resurser på att höja lärarlönerna innebär inte att just den kommunen kan räkna hem den långsiktiga vinsten av detta. Och ett barn kan räkna ut vad en friskola går miste om i det fall man skulle få för sig att satsa på lärarlöner – just det, vinsten.

Detta system är inte av naturlagarna skapat. Man har från politiskt håll bestämt att så här ska det vara. Om detta är ett system där man förväntar sig att skickliga lärare ska få bra betalt och att studenterna härvid ska slåss om att få anträda lärarutbildningen, så kan i alla fall jag ställa mig frågande. Utifrån ett systemperspektiv är jag därför beredd att tala om att spaden är en spade – alltså ett fiasko.

Därför måste politikerna slänga skygglapparna och inse det som både folkopinionen och lärarkåren insett, att staten är den enda aktör som kan ta huvudansvaret för skolan, och detta gäller på ett tydligt sätt lärarlönerna. Staten är den enda aktör som har ett långsiktigt intresse av höjda lärarlöner, och faktiskt kan räkna hem vinsterna av detta i sin kassa. Det handlar alltså inte om att enskilda kommuner eller friskolor inte tycker att lärarna förtjänar mer betalt, det vet jag att de tycker. Det handlar om incitament och långsiktig vinning.

Bo Jansson
Förbundsordförande Lärarnas Riksförbund

Valets viktigaste fråga är systemfelet i svensk skola

Skolan ser av allt att döma ut att bli valets viktigaste fråga. Professor Leif Lewin skrev alldeles nyligen i ett inlägg på Föreningen Lärare i samhällskunskaps hemsida att det bara i en valrörelse sedan 1950-talet förekommit att en annan fråga än ekonomi och sysselsättning ansetts vara den viktigaste av väljarna. Året var 1976 och frågan var kärnkraftens vare eller icke vara.

Jag och hela Lärarnas Riksförbund gör vårt yttersta för att skolan verkligen ska bli den viktigaste valfrågan i detta riksdagsval. Notera att jag skriver riksdagsval, det är medvetet. Det ligger i hela nationens intresse att vi har en skola med hög standard över hela landet, för alla elever.

Det är ett stort problem att Sverige faller i de internationella mätningarna. Men ett nästan ännu större problem är att vi har en skola som inte ger alla elever likvärdiga förutsättningar att nå skolans mål, oberoende av vilka de är och var de bor.

I kartan här nedan visas andelen elever per kommun som lämnade grundskolan år 2013 utan behörighet till gymnasieskolan. Färgerna är indelade efter så kallade percentiler och kvartiler. De röda kommunerna tillhör de 10 procent med högst andel obehöriga elever, de blåa de med lägst andel. De värden som anges i skalan är var respektive gräns går, det vill säga att de 10 procent kommuner med högst andel obehöriga elever har 21 procent obehöriga elever eller mer.

Det är var femte grundskoleelev.

Ur detta perspektiv blir många av de förslag som de politiska partierna nu levererar missriktade. Riksdagspartierna lägger förslag som på olika sätt handlar om specifika delar och regleringar av skolsystemet samt hela batterier av förslag på riktade statsbidrag för olika ändamål. Förslagen är ofta vällovliga i sig, men det gemensamma problemet för dem är att de inte angriper systemfelet i svensk skola.

Systemfelet ligger i att vi har 290 olika kommunala huvudmän för svensk skola som alla har olika ambition, förutsättningar och kompetens att lyckas med skolan. Det är detta systemfel som gör att kartan nedanför innehåller hela färgpaletten från blått till rött. I detta systemfel leder många av de riktade statsbidrag som partierna nu föreslår snarare till att spä på och öka skillnaderna mellan kommunerna snarare än att minska dem. Detta visade Dagens Nyheter nyligen i en artikel som handlade om en rapport om statsbidragen från Skolverket.

Den viktigaste frågan i årets valrörelse måste därför vara skolans styrning och finansiering. Den svenska skolan behöver ett nytt modernt statligt huvudmannaskap med en statlig finansiering. Först då har vi en huvudman med verkliga incitament och möjligheter att skapa likvärdiga förutsättningar för en bra skola i hela landet. Det är också först därigenom som förslag om riktade insatser får full effekt, genom att staten kan tillförse att insatserna genomförs i hela landet och inte som nu avgörs om kommunerna har de ekonomiska, kompetensmässiga eller incitamentsmässiga förutsättningarna för att ta del av satsningarna. Därigenom kan alla elever verkligen få samma chans att lyckas i skolan.

Bo Jansson
Förbundsordförande Lärarnas Riksförbund

kartan

 

Skolhuvudmännen levererar inte den likvärdighet medborgarna beslutat om

Det finns en bred uppslutning bland elever, lärare, väljare, politiker, fackförbund, forskare, intresseorganisationer med flera om att den svenska skolan ska vara likvärdig. Likvärdighet är ett begrepp med många uttydningar. De allra flesta är dock överens om att en likvärdig skola ska innebära att alla elever oavsett bakgrund och var i landet de bor får en god utbildning, som är anpassad efter deras förutsättningar och som möjliggör för dem att förverkliga sina olika livsprojekt.

Detta mål har funnits för svensk skola under mycket lång tid, men har omformulerats på olika sätt under resans gång. När grundskolan utprövades och infördes under 1950- och 60-talen var målet formulerat i termer av jämlikhet, men har från 1990-talet formulerats som just likvärdighet (läs mer om denna förskjutning i denna bok).

Trots denna breda uppslutning och trots att det är reglerat i lag att skolan ska vara likvärdig, så har likvärdigheten i svensk skola försämrats konstant sedan 1990-talet. Svensk skola ger eleverna olika förutsättningar att förverkliga sina livsprojekt beroende på vilken bakgrund de har och var i landet de bor.

Hur vet vi detta? Forskningen har kunnat belägga denna utveckling under flera år nu, bland annat genom att studera hur elever med olika bakgrund och i olika delar av landet lyckas i skolan. Skolverket sammanfattade en betydande del av denna forskning i en kunskapsöversikt år 2009. Om du vill fördjupa dig i den finner du den här.

I översikten skriver Göteborgsforskarna Jan-Eric Gustafsson och Kajsa Yang-Hansen ett kapitel som handlar om resultatutvecklingen i svensk skola och hur denna sett ut för olika elevgrupper. De har också följt upp detta kapitel med en studie som handlar om vilken betydelse det har för resultaten vilken kommun eleven bor i (du finner den här).

I denna studie undersöker de hur betydelsen av kommuntillhörighet utvecklats mellan åren 1998-2008, men i översikten för Skolverket analyserade de utvecklingen ända från 1989, det vill säga innan skolan kommunaliserades. Vi har frågat Kajsa Yang-Hansen om hon inte skulle kunna fortsätta denna analys för åren efter 2008. Detta har hon nu gjort för oss.

I diagrammet här nedan beskrivs hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011:

hur betydelsen av elevens skol- och kommuntillhörighet har utvecklats från år 1989 till 2011

Diagrammet visar att betydelsen av elevens skoltillhörighet har ökat med 213 procent och betydelsen av kommuntillhörighet med 171 procent mellan åren 1989-2011. Diagrammet visar också att det fanns skillnader mellan såväl skolor som kommuner innan skolan kommunaliserades, men skillnaderna har ökat dramatiskt efter kommunaliseringen och friskolereformen. En slående jämförelse är att det numer (år 2011) är av lika stor betydelse för elevens skolresultat; vilken kommun eleven går i skola, som det hade vilken skola eleven gick i år 1989.

Detta är ett av skälen till varför vi förordar ett förändrat huvudmannaskap för skolan. Sveriges samtliga kommuner har vare sig kapacitet, kompetens, förutsättningar eller incitament att vända denna utveckling och förbättra likvärdigheten i svensk skola. Vissa har det, men långt ifrån alla. ”Själva motivet för kommunalt huvudmannaskap är lokal variation och skillnader i prioriteringar och utförande. Därför menar jag att grundskolan ska vara statlig” skrev Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg på DN Debatt efter att han lämnat sitt uppdrag.

Jag kan inte annat än instämma.

Dagens Nyheter tar upp den här undersökningen i en artikel nu på måndagsmorgonen;  “Skola och bostadsort påverkar ditt betyg

Bo Jansson
Förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund