Satsa på lärare och IT – i den ordningen

Det talas mycket om hur viktiga lärarna är för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Det borde talas ännu mer om det – och att vi måste satsa på att lärarna ska vara verkligt ämneskunniga och utbildade och behöriga för rätt ämne och skolform.

Mer tid med lärare, inte mer med dator
Detta blir inte minst viktigt i tider som dessa: Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så mycket information varit så lättillgänglig som den är idag. I ett sådant informationslandskap behöver inte eleverna sämre rustade lärare och mindre tillgång till dem och deras undervisning, de behöver snarare mer.

De nya Pisaresultaten som tar upp kunskapsresultaten och IT-användningen visar att Sverige måste fortsätta satsa på lärarna. Vi i Lärarnas Riksförbund vill se mer av metodstöd och fokus på att ge lärare rätt förutsättningar. Dessutom lägger många elever alldeles för mycket tid vid datorer, tid som inte används för lärande.

Jag har länge sagt att datorer och IT ska användas mer genomtänkt och medvetet än idag. Att de 15-åringar som sitter vid datorn och på surfar på nätet många timmar varje dag presterar sämre i matematik och läsförståelse är en tydlig signal om att den nya tekniken inte används för att utveckla lärandet. Datorer och IT får inte bli tidsätande förströelse och ta fokus från verkligt lärande. Lärande som kan ske som lek, men som i så fall ska ha en pedagogisk tanke bakom.

Inte förvånad
Jag är tyvärr inte förvånad över resultaten som kommer från den fördjupade analysen som gjorts av Pisaresultat och som visar att Sverige fortsätter halka efter de främsta länderna. En elev som inte kan matematik blir inte bättre bara för att den sätter sig framför en dator. Det handlar om att ha tillgång till skickliga och kunniga lärare.

Vi har satsat mycket på hårdvaran, prylarna, men satsat för lite på mjukvaran; lärarna och eleverna. Det handlar inte om att ta bort datorer, utan om att använda dessa verktyg rätt.

Sverige är ett av de länder där tillgången till och användningen av IT är som störst och användningen för skolarbete har ökat. Elever som använder internet i skolan mer än fyra timmar per dag har genomgående de lägsta resultaten i läsförståelse, matematik, digital läsning och digital matematik.

Vi i Lärarnas Riksförbund har vi länge krävt en sammanhållen och nationell IT-strategi. Digitaliseringskommissionen har också underkänt de svenska skolornas IT-arbete. Kommissionens granskning visade att tekniken finns i skolorna, men att den inte används rätt.

Mer fortbildning
Ur detta perspektiv är det viktigt att se resultaten i Lärarnas Riksförbunds rapport ”IT i undervisningen”, som visar att lärare efterfrågar tid till att utveckla användandet i undervisningen och att fortbilda sig.

Det är viktigt att våra beslutsfattare och skolhuvudmän lyssnar till Skolverket som skriver:
”Lärarens undervisning är den viktigaste faktorn för elevers lärande. It kan utgöra ett viktigt hjälpmedel i skolan, förutsatt att det används på rätt sätt.”
Och det är läraren som kan avgöra när det används på rätt sätt.

Naturlig del i lärandet
Tveklöst är det så att IT i undervisningen kan ha positiva effekter på elevernas lärande om verktygen är en naturlig del av ett pedagogiskt sammanhang. Det är viktigt att inse att det är skickliga lärare som skapar dessa sammanhang och sätter verktygen – läromedlen – i sitt rätta pedagogiska sammanhang utifrån elevernas behov och de mål som ska nås. Detta visar tydligt att lärarens betydelse inte minskar med utvecklingen, utan ökar.

Den svenska skolans IT-historia har varit en lång och knagglig resa. Jag är helt förvissad om att det verkligt revolutionerande med IT i undervisningen fortfarande ligger framför oss.

Satsningar på IT i skolan och i undervisningen måste kombineras med en insikt om att den långsiktiga grunden för att utveckla den nya tekniken också innebär satsningar på lärarnas arbetsvillkor. Det krävs tillräcklig med tid, stöd och möjligheter att förbereda, planera och utveckla undervisningen. Men också att följa upp och utvärdera det gemensamma arbetet.

Bara så når vi högre i vår gemensamma kunskapsresa. Genom tid, fokus och rätt förutsättningar. Och genom att inse att människorna faktiskt styr maskinerna. De nya Pisa-resultaten visar att IT i skolan inte främst ska handla om IT, utan om lärande.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Ps. Jag skriver också om det här idag i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Lärare hjälper

Lärarna utgör demokratins och toleransens grundvalar. Genom generationer har vi konstaterat hur intoleransen och rädslan stänger människors hjärtan och ord som välkommen byts mot kallhamrade ord som ”inte hos oss” och ”du passar inte i vår kultur”. Vi har hört hur direkta lögner blir verklighet och hur skolor och elever systematiskt angrips och hur lärare som står upp för kunskap hotas, trakasseras och mördas.

Lärarnas Riksförbund utgör en del av de drygt 30 miljoner lärare som är organiserade i Education International. I den sammanslutningen blir det alldeles uppenbart hur lärare hjälper i dubbla perspektiv. Lärare finns där i de sönderbombade klassrummen i Syrien och i alla andra klassrum runtomkring i världen. Det är via en välutbildad lärarkår med rätt förutsättningar för att bedriva undervisning som elever världen över ges möjlighet att börja och fortsätta sin kunskapsresa och det är också lärare som står upp för tolerans och medmänsklighet.

Lärare finner ofta sin egen väg att hjälpa. I vår förbundsstyrelse har vi lyft frågan på vilket sätt vi kan utgöra ett stöd för alla de som nu befinner sig på flykt och inte minst för dem som inte har råd eller har möjlighet att fly. Vi ledamöter i styrelsen kommer personligen att ekonomiskt stödja den aktör som passar bäst för ändamålet. Jag vill även uppmana medlemmar inom förbundet att för egen del överväga på vilket sätt de bäst kan hjälpa. Dela gärna med dig på Twitter via #lärarehjälper.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Utspel mot lärarlegitimation ett slag i luften

I helgen kom en uppmärksammad rapport från Timbro om lärarlegitimationen, följd av en debattartikel där det bland annat ställdes krav på att behörighetsreglerna för lärare helt ska skrotas, alltså att rektor själv ska kunna avgöra ifall en person är lämplig att undervisa, oavsett utbildning.

Frågan har diskuterats flitigt under veckan och i den läsardebatt som fördes i SvD var kritiken mot Timbros utspel tydligt. Där talas det om ”tankefel” och ”felaktiga antaganden”, läsare menade att artikelförfattarna var okunniga om skolan och att debattartikeln visar att de inte tar läraryrket på allvar.

Låt mig här sammanfatta debatten samt summera min och Lärarnas Riksförbunds syn på lärarlegitimationen.

I Timbros rapport presenteras införandet av lärarlegitimation som en betydligt större förändring än det faktiskt är. Det har sedan länge ställts krav på att tillsvidareanställda lärare ska ha lärarexamen. Det är alltså inte legitimationsreformen i sig Tibro vänder sig emot, utan det faktum att läraryrket i Sverige, liksom i så gott som alla världens länder, hör till de reglerade yrkena – de yrken där staten för att garantera medborgarnas bästa fastslår vilka utbildningskrav som ska gälla.

Reglering av vissa yrken
Som belägg för att yrkesreglering är negativt lyfts en amerikansk rapport som påvisar vissa negativa effekter av att yrken regleras. De har säkert en poäng med detta, men frågan är om samhället har ett behov av att vissa yrken där ”kunden” själv har svårt att bedöma kvaliteten är reglerade? Trots att kvaliteten på läkare, elektriker, precis som på lärare, naturligtvis varierar, ska regleringen garantera en nivå. Det är också därför den som är godkänd för ett reglerat yrke kan bli av med sitt godkännande, förlora sin legitimation eller certifiering.

Vi ska då också ha i åtanke att Sverige har betydligt färre reglerade yrken än de flesta europeiska länder. När det förändrade yrkesdirektivet nu införs i svensk lag föreslås en utökning med ett (1) yrke, nämligen taxichaufförer. Något som nog de flesta av oss ser som en välkommen förändring. Inom Europa finns dessutom ett tydligt regelverk för hur utövare av reglerade yrken så enkelt som möjligt ska kunna erbjuda sina tjänster i de andra länderna inom EES samt Schweiz.

Timbro tycks mena att det finns ett samband mellan att antalet lärare med pedagogisk högskoleexamen har ökat de senaste 15 åren och att elevresultaten samtidigt har försämrats. Mycket har hänt i skolan och samhället som skulle kunna förklara kunskapsnedgången och det är inget som säger att inte nedgången hade varit större om obehörigheten varit ännu högre under dessa år.

Lärares behörighet viktig
Hur lärarnas behörighet påverkar elevresultaten kan inte mätas på aggregerad nivå utan måste mätas i klassrummet vilket gör analysen långt mer komplicerad än den Timbro sammanställt. Det är de undervisande lärarnas kompetens som påverkar en elevs resultat inte läraren som undervisar i parallellklassen. Att använda sig av Salsavärden i dessa sammanhang är också högst tveksamt, de visar resultaten i årskurs 9. Statistiken går inte att matcha ihop med andelen behöriga lärare eleven har blivit undervisad av i olika ämnen, bara hur stor behörigheten är totalt i skolan.  Statistiken säger ingenting om hur behörigheten sett ut genom hela elevens skoltid. En elev kan ha haft obehöriga lärare i matematik hela grundskolan fram till 9 då de fick en behörig lärare och om den eleven fick lågt meritvärde kommer Timbros analys bli att behörigheten inte har någon betydelse.

Faktafel
I Timbros rapport finns också ett antal faktafel. Det är inte säkert att dessa fel påverkar Timbros ställningstagande, som snarast är ideologiskt underbyggt. Men det är trots allt tveksamt att bygga sin argumentation på rena felaktigheter.

Rapportförfattarna tycks försöka undvika det faktum att regelverket om lärarlegitimation är ett så gott som enigt riksdagsbeslut, inskrivet i skollagen. Istället påstås att den är ett resultat av ”Alliansens krav” och att Skolverket infört vissa tillfälliga regler som tillfälligt ska råda bot på lärarbristen (som enligt Timbro beror på införandet av lärarlegitimation). Skolverket verkställer enbart beslut som är fattade av riksdag och regering. Dessutom torde lärarbristen varit lika stor ifall arbetsgivarna följt det gamla kravet på lärarexamen.

Timbro påstår också att legitimerade lärare helt ska ta över betygssättningen från de olegitimerade lärarna. Därmed skulle betygssättningen försämras. Sanningen är att olegitimerade lärare ska sätta betyg tillsammans med en legitimerad lärare, just för att garantera kvaliteten i betygssättningen. I rapporten sägs också att det inte finns några krav på att legitimerade lärare ska vara behöriga i sina ämnen, även detta är helt fel. Huvudregeln för undervisning i skollagen säger att lärare ska ha legitimation och behörighet. Undantag kan göras tillfälligt, om det inte finns någon behörig lärare att tillgå.

Koncentrera ämneslärarutbildningen till färre lärosäten
Lärarnas Riksförbund instämmer i att ämneslärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten, vi anser också att färre behöver antas till vissa ämnen där vi idag riskerar överskott. Samtidigt behöver vi locka många fler till utbildningarna mot till exempel kemi, biologi, franska, tyska och slöjd. Men bilden att så gott som ingen vill bli lärare och att så gott som alla som antas skulle ha dåliga meriter ställer vi inte upp på. Fler än 10 000 studenter påbörjar en lärarutbildning varje år – då måste det bli en viss spridning i förkunskaperna. Därför är det så viktigt med en bra utbildning, som ställer höga krav och där studenter som inte klarar ämnesstudierna, eller den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, gallras bort.

Timbro är inte först ut med att kräva kortare vägar in i läraryrket. Den stora frågan är vad man egentligen menar med detta. Idag krävs ett och ett halvt års studier av den som kan uppvisa tillräcklig utbildningen i minst ett undervisningsämne. De med erfarenhet av undervisning kan få ytterligare förkortningar av utbildningen. Hur kort utbildning är det man tänker sig egentligen?

Man föreslår också möjlighet för stiftelser och företag att bedriva lärarutbildning. Redan idag finns ett antal stiftelsedrivna lärosäten i Sverige, med rätt att bedriva utbildning för till exempel sjuksköterskor och civilingenjörer, två av dessa utbildar lärare, Chalmers och Högskolan Jönköping. Ifall lärarutbildningen ska vara en akademisk professionsutbildning måste samma krav ställas som för andra akademiska utbildningar. Det finns idag ingen akademisk utbildning som bedrivs av regelrätta företag, varför just lärarutbildningen skulle bli bättre av en sådan möjlighet besvaras inte av rapporten.

Kunskapssamhälle kräver utbildning
Det är självklart så att vissa människor skulle vara fantastiska lärare även utan lärarutbildning precis som vissa skulle kunna vara fantastiska sjuksköterskor, läkare, advokater, ekonomer och civilingenjörer även utan utbildning, men det kräver att personen ifråga är redo att lära sig själv och har hög kognitiv förmåga. Eftersom vi inte kan lita på att alla människor som söker sig till dessa yrken har dessa förmågor och att en chef inte alltid kan avgöra om personen besitter den kunskapen som behövs så är det utbildning och krav på examen som gäller att få arbeta som sjuksköterska, läkare och lärare och till de flesta civilingenjörs och ekonomiarbeten. Vi lever i ett kunskapssamhälle och att tro att en person utan utbildning kan utbilda framtidens akademiker och arbetskraft är orimligt.

Jag vill gärna lyfta fram ett par kloka inlägg som har gjorts i denna heta debatt. Dels Folkbladets Widar Anderson som skriver en ledare där han slår fast att legitimationsreformen behövs. Och dels Helena von Schantz, förstelärare samt ordföranden i Språklärarnas Riksförbund, som skriver en mycket skarp replik i SvD om vilka motiv som kan ligga bakom Timbros utspel.

Själv har jag tidigare i veckan skrivit flera inlägg: ”Timbros skolexperter väljer fel måltavla” i SvD, ”Nej Timbro, olegitimerade lärare är inte bättre” i Dagens Samhälle, samt ”Vore förödande utan lärarlegitimationer”, en slutreplik i samma tidning.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Vi behöver studiero med och utan mobiler

Efter den gångna helgens utspel i Ekots Lördagsintervju från statsminister Stefan Löfven kan vi alla konstatera att både socialdemokraten Löfven och hans politiske motståndare folkpartiledaren Jan Björklund lyfter frågan om studiero i klassrummet. Och det är en viktig fråga.

Men det är samtidigt märkligt att rikspolitiker väljer att ta upp detaljfrågor som att omhänderta mobiltelefoner i förebyggande syfte. Och som alla lärare vet finns det ett antal uppenbara frågor, om en sådan ytterligare skärpning av skollagen ska genomföras. Det är dock rätt att läraren ska avgöra med vilka redskap och hur undervisningen ska bedrivas.

Absolut viktigast för att skapa ett bra studieklimat i klassrummen är att vi lärare har tillräckligt med tid och resurser för våra elever. Vi i Lärarnas Riksförbund kämpar för att lärare ska få mer tid för eleverna och undervisningen, Många minns säkert fortfarande vår uppmärksammade kampanj ”Mer än tre minuter för varje elev”.

För något år sedan var jag ute på debattplats i Aftonbladet med dåvarande oppositionspolitikern Gustav Fridolin, idag utbildningsminister, där vi krävde att lärarna ska ha möjlighet att göra sitt jobb. Vi föreslog en rad åtgärder, som minskad administrationsbörda och beslutsmandat för lärare att ordinera särskilt stöd till elever, samt att de kompetenser som skurits bort från svensk skola från 1990-talet och framåt, som speciallärare och elevhälsa, ska återställas.

Skolans huvudmän och ansvariga politiker måste satsa på att ge lärarna mer tid att planera och utveckla undervisningen. Och att det finns extra stöd till elever som särskilt behöver det. Då blir det också lugnare i klassrummet.

Och även om jag alltså välkomnar politikernas och därmed allmänhetens intresse för studiemiljön i skolan, som ju hänger nära samman med elevresultaten, så önskar jag att politikerna på nationell nivå vill fokusera på skolans strukturella problem.

Med rätt förutsättningar på plats i skolan, och med uppbackning från föräldrar och samhället i övrigt, klarar vi professionella jobbet tillsammans med våra elever.

Den kommande helgen har Miljöpartiet sin kongress i Örebro. Jag hoppas att Gustav Fridolin kommer säga att studiero är viktig i skolan – såväl med som utan mobiltelefoner.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Staten måste gå in när kommuner och friskolor misslyckas

Vi vill alla ha behöriga och välutbildade lärare som ska undervisa våra barn. Det är välkänt att kraven på lärares behörighet i skolan blivit tydligare i samband med reformen med lärarlegitimation, som beslutades i riksdagen 2011. Ja, ni läste rätt, det är hela fyra år sedan som riksdagen fattade detta beslut.

Att lärare ska var behöriga är självklart och om de självständigt ska kunna sätta betyg måste de också vara legitimerade. Huvudmännen, kommuner och friskolor har haft flera år på sig att först ta reda på utbildningsnivån och kompetenser hos de lärare man har anställda. Vilket i rimlighetens namn man borde ha haft bra koll på redan från början.

Efter denna inventering, som knappast borde tagit mer än några månader i anspråk, så kunde huvudmännen påbörjat eventuella fortbildningsinsatser. Staten har också hjälpt till med att satsa på ett, ja till och med två, Lärarlyft. Då hade man kunnat fortbilda och kompetensutveckla lärarna så det stod härliga till. Men det krävdes också att arbetsgivarna, skolans huvudmän, ville och brydde sig. Alltför många gjorde inte det.

Så nu är läget just så som det nyligen beskrevs i nyhetsbyrån TT:s granskning av hur kommunerna hanterar problemet med att få fler behöriga lärare. Det visar sig att många kommuner inte ens har haft någon plan eller strategi och nu står inför fullbordat faktum. De legitimerade lärarna räcker inte till på långa vägar för skolornas behov.

Sämst är behörigheten i friskolorna, som nu bör tänka igenom sina strategier. Jag tror inte att landets föräldrar låter sig nöja med att det är outbildade, obehöriga, men allmänt trevliga personer som utbildar deras barn. Skolans huvudmän har alltså det fulla ansvaret för att de lärare som inte är behöriga, får rätt kompetensutveckling. Det ansvaret har man inte tagit.

Man har som sagt haft rätt många år på sig att förbereda sig med fortbildning. Men platserna på lärarlyftet I och II har inte ens fyllts. Vi vet att de behöriga lärarna inte räcker, därför borde huvudmännen ha varit mer intresserade av att agera.

Lärarnas Riksförbund har en lösning på detta. Vi menar att staten ska ta över ansvar för lärarnas fortbildning. Endast så kan vi få en nationell översyn och en helhetsbild av läget.

Det krävs mer långsiktighet för att bli bra på att driva skolor. Och det är så många områden där kommunerna brister i sitt ledarskap och huvudmannaskap. Det är helt enkelt inte hållbart längre.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Nu måste alla arbetsgivare vakna

Vi står inför en enorm brist på utbildade lärare. Varningarna kommer från många håll. I veckan var Skolverket ute igen och talade om en alarmarende lärarbrist.

Vi i Lärarnas Riksförbund har länge uppmärksammat problemet och gjort det tydligt att det måste tas verkliga krafttag för lärares löner och arbetsvillkor. Det skulle göra det möjligt för fler att vilja bli lärare. Men också att lärare som lämnat skolan kan tänka sig att återvända och att de lärare som i dag funderar på att lämna skolan ändå fortsätter.

Ansvaret ligger tungt på de kommunala och fristående huvudmännen, arbetsgivarna för skola. Men myndigheterna måste även se till att det ska bli lättare för dem som vill bli lärare att kunna tillgodoräkna sig sina kunskaper.

Under de två år jag har varit förbundsordförande har jag återkommande talat om lärarbristen och särskilt pekat på katastrofsituationen för vissa ämnen. I en intervju använde jag till och med ett så drastiskt uttryck som att en del ämnen är på väg att utrotas.

Det kommer till exempel att bli extrem brist i moderna språk, men också i ämnen som biologi, kemi, fysik och teknik. Med kommande pensionsavgångar riskerar vi att stå utan lärare i dessa ämnen

Det låter hårt att tala om att ämnen riskerar att försvinna eller utrotas, men dessa tuffa uttalanden är nödvändiga. De sätter fokus på krisen i skolan när vi inom kort, och på många ställen redan idag, inte har lärare utbildade i de ämnen de undervisar i.

Vi befinner oss i ett kritiskt läge. Jag tycker därför att det är bra att Skolverket fortsätter varna för den galopperande lärarbristen.

Precis som Skolverket också säger ökar ansökningarna till lärarutbildningarna, men det räcker inte på långa vägar. Vi måste få både fler nya lärare i bristämnena, men vi måste också få lärare att bli kvar och inte lämna yrket. Enligt Skolverket arbetar fyra av tio legitimerade lärare inte inom skolan överhuvudtaget.

Dagens allvarliga situation har länge varit på väg, och väl känt för politikerna. Skolans huvudmän, arbetsgivarna i kommuner och friskolor kan inte blunda för att det grundläggande ändå är lönen och arbetsmiljön. Det är det som avgör om fler ska vilja vara lärare även i framtiden.

Domen blir hård över politiker och skolhuvudmän om de inte lyckas höja attraktiviteten i läraryrket. Det borde vara möjligt. Det är egentligen världens bästa och mest utvecklande arbete. Och viktigaste.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Skolansvariga har inte koll

Elever måste få den undervisningstid de har rätt till.

Vi behöver ha stadievisa timplaner i grundskolan för att bättre kunna säkra likvärdigheten. Lärarnas Riksförbund kräver att regeringen måste låta stadieindela undervisningstiden, samt att se till att de moment i timplanen som fungerar illa utrangeras, så att undervisningstiden för de olika ämnena både respekteras och i vissa fall utökas.

Idag går det nämligen inte att kontrollera att alla elever verkligen får de undervisningstimmar de har rätt till. Timplanen anger en klumpsumma timmar per ämne för hela grundskolan, till exempel minst 480 timmar i engelska och minst 1 020 timmar i matematik före utgången av årskurs 9. Hur dessa timmar fördelas finns inte reglerat, och det har heller inte funnits något intresse från skolans huvudmän eller staten att följa upp detta.

Med ett fritt skolvalssystem och många skolor som inte erbjuder alla år i grundskolan, kan idag ingen göra bedömningen om en elev har fått den undervisning som eleven har rätt till, inte eleven själv, inte föräldrar, inte lärare eller rektor. Ingen har koll.

Det behövs en bättre systematik för alla att förhålla sig till när det gäller undervisningstid. Av denna anledning har Skolverket tagit fram förslag till stadieindelade timplaner, något Lärarnas Riksförbund länge krävt. Det här är viktigt för likvärdigheten.

Lärarnas Riksförbund har gjort en enkät där över två tusen lärare i grundskolan svarat på frågor om vad de anser om den nationella timplanen som gäller idag. I undersökningen säger 60 procent av lärarna att undervisningstiden inte systematiskt utvärderas kopplat till målen för undervisningen. 22 procent vet inte om den utvärderas. Vidare anser cirka hälften av lärarna, 48 procent, att eleverna inte får tillräckligt med undervisning för att nå målen. Och över 70 procent av lärarna säger att eleverna inte får tillräckligt med specialpedagogiskt stöd. Detta är både uppseendeväckande och allvarligt.

Tiden i skolan behöver användas mer effektivt än idag. Det som i timplanen kallas för ”elevens val” omfattar sammantaget 382 undervisningstimmar. 61 procent av lärarna vill ta bort detta moment, då denna verksamhet generellt fungerar dåligt i praktiken.

Signalerna från lärarna är tydliga. Problemen med bristen på likvärdighet när det gäller undervisningstid och specialpedagogiskt stöd får allvarliga konsekvenser för resultaten. Tid är en viktig resurs för inlärning och det går inte att utesluta att för lite undervisningstid och ineffektivt använd tid är en bidragande till de fallande resultaten i exempelvis PISA.

Lärarnas Riksförbund uppmanar regeringen att åtgärda följande, i syfte att stärka likvärdigheten och på sikt kunskapsresultaten i grundskolan:

  • Timplanen måste regleras så att det går att utvärdera om en elev fått det minsta antalet undervisningstimmar som föreskrivs. Stadieindela timplanen enligt den målstruktur som finns för grundskolan, istället för dagens klumpsumma på nio år.
  • De 382 timmar i timplanen som kallas för ”elevens val” behöver frigöras och fördelas på ämnen där behovet av mer undervisningstid är som störst. Hur en sådan fördelning ska se ut måste utredas.
  • Begränsa möjligheten för huvudmännen att minska undervisningstiden i ett ämne eller ämnesområde genom ”skolans val”. Om en skola vill profilera sig ska detta få ske på bekostnad av högst 10 procent av undervisningstiden i ett ämne eller ämnesområde, inte 20 procent som idag.

Det är viktigt att undervisningstiden i skolan hanteras på ett genomtänkt sätt. Här har de som styr skolan istället experimenterat med timplanelös undervisning och i övrigt hanterat efterlevnaden av den befintliga timplanen på ett släpphänt sätt.

Skolverkets förslag på stadieindelade timplaner lämnades till regeringen förra året. Men från regeringens sida händer inget i denna fråga. Vi kräver att stadieindelade timplaner i grundskolan genomförs nu.

Bo Jansson,
ordförande Lärarnas Riksförbund

Miljarder till lärare fryser inne

Många kommuner och andra huvudmän struntar i att ansöka om pengar som finns avsatta för lärarlöner och fortbildning. De kommer inte lärare eller skolan till del.

Jag tycker det är orimligt att när staten vill göra nationella satsningar på lärarlöner eller fortbildning, eller vad helst annat, så kan skolansvariga sätta sig på tvären och strunta i att delta. Att det ska spela så stor roll i vilken kommun du arbetar, riskerar att öka skillnaderna snarare än att jämna ut dem. Det är något som inte stämmer i statens finansieringsambitioner för svensk skola.

I Lärarnas Riksförbund nya rapport ”Pengar i sjön” framkommer det att stora summor som skulle gått till lärarna aldrig kommer lärarna till del. Det handlar om bidrag från staten på miljardbelopp som fryser inne.

Enligt SKL finns det 40 riktade statsbidrag att söka på skolans område. Vi har granskat tre av dessa som varit viktiga för lärarna:

  • lärarlyftet 1
  • lärarlyftet 2
  • karriärreformen

Bara på dessa tre statsbidrag som denna rapport genomlyst är 2,3 miljarder outnyttjade. Det är djupt oroande att man inte tar chansen till de här satsningarna ens när det är staten som betalar. Kommunerna borde vara tvungna att använda pengarna.

Pengar som inte utnyttjas av en huvudman blir sökbara för andra. Men även om statsbidragen på så sätt skulle gå åt är det inte det system vi vill ha. Det blir inte rättvist mot de skolor och lärare där man inte får chansen till den fortbildning och de löneökningar som är tänkta att förbättra skolan. Vi vill ha ökad likvärdighet, inte vidga klyftan.

Jag kommer i detta sammanhang att tänka på ett annat statsbidrag som i många fall försvinner ut i tomma intet. En fråga som enskilda lärare började gräva i häromåret.

Det började med att ett av våra ombud skrev till utbildningsdepartementet om nationella prov och om det finns särskilda medel avsatta för att lärare ska kunna få vikarier när de rättar de nationella proven. Det visade sig att det nog finns en del fog för att påstå att huvudmännen använder skolan som en budgetregulator…

Särskilda pengar för kostnader i samband med de nationella proven skickas ut med det generella statsbidraget till kommunerna. Men resurserna som är tänkta att användas i samband med att lärarna rättar proven, används till annat. De går in i kommunens stora påse.

Det finns tydligen många statsbidrag som antingen inte utnyttjas eller bara försvinner. Detta är ett ytterligare argument för ökat statligt ansvar för skolan.

Bo Jansson
ordförande i Lärarnas Riksförbund

Lärarna måste få fullt förtroende från skolledningen

Det är bra att skollagen har skärpts för att lärare ska kunna ingripa och inte behöva tveka, men för att det ska fungera måste läraren ha full uppbackning av skolledning och huvudman.

En stor enkätundersökning som presenteras i Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden, visar att var tredje svensk lärare känner oro för att bli anmäld av en elev eller en förälder. Ännu fler har blivit hotade med anmälan. Och var fjärde lärare tvekar att ingripa vid bråk, av rädsla för att bli anmälda. Detta är mycket allvarligt.

Vi ser att huvudmännen i dag oftare agerar mer direkt när en lärare blir anmäld och plockar bort den ur undervisningen, istället för att som tidigare först reda ut vad som har hänt.

En lärare kan bli anmäld för något som sedan visar sig inte hålla, hen blir anklagad, fallet utreds och så visar det sig att läraren har agerat helt korrekt. Men rykten sprids dock snabbt och ofta har man redan blivit bestraffad, eller till och med blivit av med jobbet.

Det krävs regler som samtliga på skolan har diskuterat och ställt upp på. När en lärare sedan agerar som det är sagt måste läraren få stöd och uppbackning från skolledningen. Med 35 års erfarenhet som lärare på högstadiet vet jag att elever vill ha tydliga regler, och är måna om att det man har bestämt också följs.

Jag tror inte att det egentligen behövs några ytterligare förändringar i skollagen, däremot behöver vi tydliggöra att lärare har befogenheterna att agera och att det inte bara är en möjlighet utan faktiskt är tänkt att följas för elevernas bästa.

Det professionella ledarskapet är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen. Vi lärare är också professionella ledare, men skolledare måste ta sitt ansvar och också få fullt stöd från huvudmannen.

Jag vill uppmana alla rektorer att göra klart vad som gäller på skolan, och stå upp för sina lärare. Det kommer både elever och skolan att tjäna på.

Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund

 

Mer på Skolvärlden.se:

“Ingen lärare som följer lagen ska känna oro”

Så minskar du risken att anmälas

 

 

Ett förbund för alla lärare och vägledare

Samhället förändras och utvecklas, skolan förändras och utvecklas. Lärarnas Riksförbund förändras och utvecklas. Lärarnas Riksförbund är ”det akademiska förbundet som enbart organiserar behöriga lärare och studie- och yrkesvägledare”. Vi är ett förbund som värderar och lyfter fram de olika skolformernas särart och betydelse.

Och med tanke på hur utbildningsväsendet förändras är det inte orimligt att vi framöver rekryterar även förskollärare i vårt förbund.

Att vi i Lärarnas Riksförbund inte har rekryterat förskolans lärare grundas i beslut i en annan tid, när förskolan framför allt var omsorg och inte en utbildningsform. Men det har förändrats i grunden. För mig vore det en naturlig utveckling att vi också börjar organisera förskollärare.

Förskollärare är akademiker med högskoleutbildning och de har en egen legitimation. Förskolan är en egen skolform, har en egen läroplan och är en viktig del av utbildningsväsendet – de utbildningsinsatser som görs där är oerhört viktiga för unga och för Sveriges framtid. Att förskollärare då inte skulle kunna vara med i en utbildningsorganisation som Lärarnas Riksförbund tycker jag är konstigt.

Det finns också ett starkt tryck i frågan nu, framförallt från förskollärare som vill kunna vara med i ett Saco-förbund.  Idag finns inget akademikerförbund  där förskollärare kan vara medlemmar. Vid senaste Saco-kongressen röstades också en motion om att starta ett nytt förskollärarförbund inom Saco ner. Inom Saco anser man istället att det naturliga vore att Lärarnas Riksförbund tar in förskollärare som medlemmar.

Vad gäller fritidspedagoger har det redan skett en utveckling som  förändrat läget. Med den nya lärarutbildningen blir de grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem och får behörighet att undervisa i grundskolan. Så den frågan kommer att lösa sig av sig själv.

Detta har jag framfört i en uppmärksammad intervju med Lärarnas Tidning. Som ordförande har jag också nämnt för vår förbundsstyrelse hur jag ser på det, men diskussionen har vi framför oss, både i styrelsen och inom förbundet som helhet. Det är en diskussion jag välkomnar. Den är viktig och i Lärarnas Riksförbund är det ett tillåtande klimat och högt i tak. Även en förbundsordförande får tänka egna tankar utan att det omedelbart måste ses som förbundets åsikt.

Det här är något jag har funderat på en tid och som jag förde fram i intervjun. Sedan intervjun med mig gjordes, men innan den publicerades, har LR Stud på sitt konvent fattat beslut om att verka för att Lärarnas Riksförbund ska organisera förskollärare. Ett beslut som naturligtvis också kommer sätta fart på diskussionen.

Det är första gången jag går ut offentligt och jag förstår om det ifrågasätts av en del, men liv är förändring. Och även om det kan kännas konstigt för vissa, så rimmar detta mycket väl med förbundets grundsyn på utbildning och behörighet.

Vi är det enda fackförbund som enbart företräder akademiskt utbildade och behöriga lärare och vägledare i skolan. Vi organiserar inga andra yrkesgrupper. Vi organiserar inga rektorer, utan de hänvisas till vårt systerförbund, Skolledarna, inom akademikerorganisationen Saco.

Jag tycker att de lärare, oavsett skolform, som vill tillhöra ett akademikerförbund och som delar Lärarnas Riksförbunds syn på kunskap och utbildning ska vara välkomna till oss.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund