Läsningen tar plats på höstlovet som blir Läslovet

Denna vecka är det höstlov och då blir det också Läslov. Tanken är att förvandla vecka 44, höstlovet, till ett lov där barns och ungdomars lust till läsning, berättande och skrivande står i centrum. Läslov är ett brett samarbete genom Läsrörelsen och jag är glad att vi i Lärarnas Riksförbund är en av många aktörer som står bakom samarbetet.

Läsningen är grunden i mycket av lärandet. Att ”knäcka löskoden” är avgörande för lärande över lag. Läsning ger grunden för ett rikt och varierat språk. Det stärker också empati, en ökad förmåga att sätta sig in i andra människors liv.

Läsning ger förståelse och orienteringsförmåga i samhället, det är alltså också en demokratifråga. Läsning ger oss möjligheter att besöka andra världar och förmågan att tänka abstrakt och bortom den egna erfarenheten.

Aldrig tidigare har det varit viktigare att kunna läsa – aldrig tidigare har vi haft så många distraktioner, så mycket annat som pockar på vår uppmärksamhet och tar vår tid.

Idag är det höga krav på att kunna ta till sig och behandla stora informationsflöden, att ha en kommunikationsförmåga och att kunna uttrycka sig väl. Läsning stärker också gemenskap och samhörighet. Och även om själva läsningen oftast är individuell kan man tillsammans diskutera litteraturen. Genom läsning känner man sig även närmare andra människor – även om de är fiktiva figurer.

Men med allt detta sagt så ska Läslovet i första hand öppna för att låta elevernas, barnens och ungdomarnas lust styra. Läs mer om Läslovet här.

Här kan du se Läslovs kalendarium och vilka aktiviteter som sker på din ort.

Om Läslov
Läslov i vecka 44 är ett brett läsfrämjande samarbete genom Läsrörelsen med bland andra Lärarnas Riksförbund, elevorganisationer, bokförlag, bibliotek, bokhandel, idrottsföreningar, fackliga organisationer, kulturinstitutioner och företag i ett stort växande nätverk.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Öppenhet och tolerans måste förenas med trygga och säkra skolor

Dagen efter den fruktansvärda tragedin i Trollhättan där tre personer dödats och två skadats vid en attack på Kronans skola känner jag en stor tomhet och sorg. Jag vill uttrycka mitt stöd till alla de drabbade.

När jag igår kväll lade ner blommor vid skolan och talade med medlemmar och personal var känslan av overklighet stark. Inte för att vi helt har saknat attacker på skolor i Sverige, det har förekommit fler incidenter och händelser genom åren. Men aldrig något som detta.

Skolan är en oskyddad plats där hot och våld tyvärr tränger in. Men hur ska vi som samhälle då möta den här typen av händelser? På kort sikt behöver vi nu stötta varandra – både direkt och omedelbart stöd till de som drabbas, och att visa närvaro och svara på frågor från våra barn och ungdomar var vi än befinner oss. Elever, lärare och all personal måste nu få det stöd och den hjälp de behöver.

Idag vet vi att det fanns ett hatbrottmotiv bakom dådet mot Kronans skola. Extremismen måste bekämpas och motas bort.

Det arbete för tolerans som bedrivits i Kungälv och nu fått spridning genom det nyinrättade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet blir nu ännu viktigare. Vi i Lärarnas Riksförbund stödjer detta arbete och vi samarbetar även med stiftelsen Expo samt också med den lärarledda verksamheten i den ideella föreningen New Connexion, som arbetar mot rasism och för öppenhet och förståelse. Öppenhet och arbete för tolerans måste förenas med trygga och säkra skolor.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund, besöker Kronan skola i Trollhättan på kvällen den 22 okt 2015

Bo Jansson besöker Kronan skola i Trollhättan den 22 okt 2015

Samarbete över gränserna

Världslärardagen firades i måndags. En dag för att det globalt är över 30 miljoner lärare som lyfter världen med kunskap. Lärarnas Riksförbund uppmärksammade bland annat dagen med ett upprop för våra fängslade kollegor i Iran.

Men den internationella solidariteten och det fackliga samarbetet finns också på närmare håll.

I förra veckan samlades NLS, Nordiska Lärarorganisationers Samråd, till ett seminarium under tre intensiva dagar i Sollentuna utanför Stockholm. NLS förbundsseminarium organiseras vartannat år och nu var det Sveriges tur att vara värd. Vi i Lärarnas Riksförbund var med att arrangera seminariet i samarbete med Lärarförbundet. För mig är det viktigt att vi deltar aktivt och visar hur mycket vi värdesätter de nordiska och internationella kontakterna mellan lärarorganisationer.

NLS är ett samarbetsorgan för de nordiska lärarorganisationerna och tillsammans representerar vi mer än 600 000 lärare. Det är ett viktigt forum för informations- och erfarenhetsutbyte men också ett forum för det nordiska och internationella samarbetet. En av huvuduppgifterna för NLS är att främja den pedagogiska utvecklingen och – inte minst – att verka för en höjning av lärarnas status.

Temat för årets seminarium var hur opinionsbildning kan användas för att höja läraryrkets status. Vi fick lyssna på många intressanta föreläsningar och inte minst en möjlighet att utbyta erfarenheter. Tillsammans med representanter från Lärarförbundet berättade vi för våra nordiska kollegor om vårt gemensamma arbete i Sverige. Hur vi i vårt opinionsarbete har gått till väga för att få upp lärare och skolan på den politiska agendans topp, samt om det positiva som skett i Sverige när det gäller lärarlöner över ”normen”.

Utifrån våra gemensamma diskussioner och erfarenhetsutbyten kunde vi konstatera hur likartade problem och utmaningar vi har. Men att det också finns olikheter.

I Sverige har vi en lärarbrist där ca 70 000 lärare kommer att fattas om tio år – och där vissa ämnen riskerar att stå närmast helt utan behöriga utbildade lärare som kan undervisa i dem. I Finland är det lika populärt att plugga till lärare som till läkare. Finland tampas istället med stora ekonomiska problem vilka innebär betydande nedskärningar för skolan i form av uppsägningar, permitteringar och uteblivna löneförhöjningar. De åtgärder som Finlands regering har presenterat för att förbättra landets konkurrenskraft skrotar förhandlingar enligt den nordiska modellen och äventyrar den fria avtalsrätten. NLS tar naturligtvis kraftigt avstånd från sådana planer som försvagar arbetstagares arbetsvillkor. De nordiska lärarorganisationerna konstaterar att det kan få allvarliga och oförutsägbara konsekvenser, om dessa förslag till att begränsa avtalsrätten genomförs, inte bara för det finska samhället utan för oss alla i Norden.

Jag tycker det är mycket viktigt med vårt nordiska samarbete och det ger inte bara idéer och inspiration till hur vi kan arbeta vidare med våra frågor på hemmaplan, men också hur vi kan stötta varandra över gränserna. När krafter kombineras ger det en bättre styrka. Detta fanns det många goda exempel av under seminariet.

Att utbildning är grundpelaren till framgång för våra länder är vi alla överens om. Dessa tre dagar i Sollentuna gav en bra känsla om att vi, i vårt dagliga arbete att utveckla och förbättra den svenska skolan, kan göra det i ett givande och inspirerande samarbete med våra nordiska kollegor.

Vi lärare har mycket gemensamt med våra kollegor, både i Norden och i övriga världen.

 

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

 

Skolan kan inte vara i pausläge

Nya siffror från Skolverket visar att alltfler elever inte är behöriga för att läsa vidare i gymnasiet. Samtidigt visar det sig att klyftorna ökar mellan elever med olika socioekonomiska bakgrund. Jag håller med utbildningsministern om att det är ett allvarligt, exceptionellt läge, för svensk skola. Ett läge som kräver att alla bidrar och att alla är beredda på stora förändringar av styrningen och finansieringen av den svenska skolan.

Det behövs ett annat ansvar för skolan. Ansvaret för skolan kan inte bollas runt mellan olika aktörer. Vi kan inte skylla på varandra längre. Staten måste sätta ner foten nu.

I våras var 14 000 elever inte behöriga till gymnasieskolan när de gick ut grundskolan. 14,4 procent var obehöriga jämfört med 13,1 procent 2014. Samtidigt stiger de genomsnittliga betygen mer än tidigare år.

Det är välkommet att utbildningsminister Gustav Fridolin nu ännu tydligare lyfter statens ansvar för skolan. Nu måste också staten på allvar agera för att stärka likvärdigheten. Vi kan inte fortsätta se behörigheten sjunka år för år.

Fler måste bli behöriga och kunna gå vidare till gymnasieskolan. Vi i Lärarnas Riksförbund har länge varnat för den ökande skolsegregationen. Skillnaderna ökar mellan elever som kan få mycket stöd hemifrån och de som inte kan få det.

En förklaring till de försämrade siffrorna är att nyanlända elever har svårt att klara sin skolgång. Totalt var 89,5 procent av eleverna behöriga till gymnasiet när de slutade grundskolan. Om man räknar med elever som har kommit de senaste fyra åren är det 85,6 procent som är behöriga. En skillnad på 3,5 procent. Givetvis spelar åldern vid ankomsten en stor roll för hur eleverna ska kunna klara skolan. De som är yngre klarar sig bättre än de som är äldre vid ankomsten till Sverige.

Vi lärare har länge påtalat att vi måste få rätt förutsättningar för att klara vårt uppdrag. Vi måste se tydliga konkreta insatser för att höja resultaten och varje nyanländ elev måste få en individuell prövning.

Särskilda insatser krävs också. Det kan handla om elevassistenter med rätt språklig kompetens, eller en satsning på lärare i SVA, svenska som andraspråk.

Det är vi lärare som kommer göra jobbet och som ska klara av att ge alla elever en god undervisning. Därför måste förutsättningarna med lön och arbetsförhållande vara bättre så att fler lärare väljer – och stannar i – läraryrket. I dag anser inte svenska lärare att deras yrke värderas i samhället.

Mycket av det som måste göras när det gäller styrning och finansiering ska göras i Skolkommissionen, enligt utbildningsministern. Men det håller inte att regeringen sätter allt på paus till dess att kommissionen blir klar om två år.

Läs mer om de försämrade behörighetssiffrorna:

http://www.skolverket.se/om-skolverket/press/pressmeddelanden/2015/fler-elever-obehoriga-till-gymnasieskolan-1.240369

http://skolvarlden.se/artiklar/gymnasiebehorigheten-fortsatter-att-dala

http://skolvarlden.se/artiklar/laget-ar-exceptionellt

 

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Satsa på lärare och IT – i den ordningen

Det talas mycket om hur viktiga lärarna är för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Det borde talas ännu mer om det – och att vi måste satsa på att lärarna ska vara verkligt ämneskunniga och utbildade och behöriga för rätt ämne och skolform.

Mer tid med lärare, inte mer med dator
Detta blir inte minst viktigt i tider som dessa: Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så mycket information varit så lättillgänglig som den är idag. I ett sådant informationslandskap behöver inte eleverna sämre rustade lärare och mindre tillgång till dem och deras undervisning, de behöver snarare mer.

De nya Pisaresultaten som tar upp kunskapsresultaten och IT-användningen visar att Sverige måste fortsätta satsa på lärarna. Vi i Lärarnas Riksförbund vill se mer av metodstöd och fokus på att ge lärare rätt förutsättningar. Dessutom lägger många elever alldeles för mycket tid vid datorer, tid som inte används för lärande.

Jag har länge sagt att datorer och IT ska användas mer genomtänkt och medvetet än idag. Att de 15-åringar som sitter vid datorn och på surfar på nätet många timmar varje dag presterar sämre i matematik och läsförståelse är en tydlig signal om att den nya tekniken inte används för att utveckla lärandet. Datorer och IT får inte bli tidsätande förströelse och ta fokus från verkligt lärande. Lärande som kan ske som lek, men som i så fall ska ha en pedagogisk tanke bakom.

Inte förvånad
Jag är tyvärr inte förvånad över resultaten som kommer från den fördjupade analysen som gjorts av Pisaresultat och som visar att Sverige fortsätter halka efter de främsta länderna. En elev som inte kan matematik blir inte bättre bara för att den sätter sig framför en dator. Det handlar om att ha tillgång till skickliga och kunniga lärare.

Vi har satsat mycket på hårdvaran, prylarna, men satsat för lite på mjukvaran; lärarna och eleverna. Det handlar inte om att ta bort datorer, utan om att använda dessa verktyg rätt.

Sverige är ett av de länder där tillgången till och användningen av IT är som störst och användningen för skolarbete har ökat. Elever som använder internet i skolan mer än fyra timmar per dag har genomgående de lägsta resultaten i läsförståelse, matematik, digital läsning och digital matematik.

Vi i Lärarnas Riksförbund har vi länge krävt en sammanhållen och nationell IT-strategi. Digitaliseringskommissionen har också underkänt de svenska skolornas IT-arbete. Kommissionens granskning visade att tekniken finns i skolorna, men att den inte används rätt.

Mer fortbildning
Ur detta perspektiv är det viktigt att se resultaten i Lärarnas Riksförbunds rapport ”IT i undervisningen”, som visar att lärare efterfrågar tid till att utveckla användandet i undervisningen och att fortbilda sig.

Det är viktigt att våra beslutsfattare och skolhuvudmän lyssnar till Skolverket som skriver:
”Lärarens undervisning är den viktigaste faktorn för elevers lärande. It kan utgöra ett viktigt hjälpmedel i skolan, förutsatt att det används på rätt sätt.”
Och det är läraren som kan avgöra när det används på rätt sätt.

Naturlig del i lärandet
Tveklöst är det så att IT i undervisningen kan ha positiva effekter på elevernas lärande om verktygen är en naturlig del av ett pedagogiskt sammanhang. Det är viktigt att inse att det är skickliga lärare som skapar dessa sammanhang och sätter verktygen – läromedlen – i sitt rätta pedagogiska sammanhang utifrån elevernas behov och de mål som ska nås. Detta visar tydligt att lärarens betydelse inte minskar med utvecklingen, utan ökar.

Den svenska skolans IT-historia har varit en lång och knagglig resa. Jag är helt förvissad om att det verkligt revolutionerande med IT i undervisningen fortfarande ligger framför oss.

Satsningar på IT i skolan och i undervisningen måste kombineras med en insikt om att den långsiktiga grunden för att utveckla den nya tekniken också innebär satsningar på lärarnas arbetsvillkor. Det krävs tillräcklig med tid, stöd och möjligheter att förbereda, planera och utveckla undervisningen. Men också att följa upp och utvärdera det gemensamma arbetet.

Bara så når vi högre i vår gemensamma kunskapsresa. Genom tid, fokus och rätt förutsättningar. Och genom att inse att människorna faktiskt styr maskinerna. De nya Pisa-resultaten visar att IT i skolan inte främst ska handla om IT, utan om lärande.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Ps. Jag skriver också om det här idag i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Lärare hjälper

Lärarna utgör demokratins och toleransens grundvalar. Genom generationer har vi konstaterat hur intoleransen och rädslan stänger människors hjärtan och ord som välkommen byts mot kallhamrade ord som ”inte hos oss” och ”du passar inte i vår kultur”. Vi har hört hur direkta lögner blir verklighet och hur skolor och elever systematiskt angrips och hur lärare som står upp för kunskap hotas, trakasseras och mördas.

Lärarnas Riksförbund utgör en del av de drygt 30 miljoner lärare som är organiserade i Education International. I den sammanslutningen blir det alldeles uppenbart hur lärare hjälper i dubbla perspektiv. Lärare finns där i de sönderbombade klassrummen i Syrien och i alla andra klassrum runtomkring i världen. Det är via en välutbildad lärarkår med rätt förutsättningar för att bedriva undervisning som elever världen över ges möjlighet att börja och fortsätta sin kunskapsresa och det är också lärare som står upp för tolerans och medmänsklighet.

Lärare finner ofta sin egen väg att hjälpa. I vår förbundsstyrelse har vi lyft frågan på vilket sätt vi kan utgöra ett stöd för alla de som nu befinner sig på flykt och inte minst för dem som inte har råd eller har möjlighet att fly. Vi ledamöter i styrelsen kommer personligen att ekonomiskt stödja den aktör som passar bäst för ändamålet. Jag vill även uppmana medlemmar inom förbundet att för egen del överväga på vilket sätt de bäst kan hjälpa. Dela gärna med dig på Twitter via #lärarehjälper.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Utspel mot lärarlegitimation ett slag i luften

I helgen kom en uppmärksammad rapport från Timbro om lärarlegitimationen, följd av en debattartikel där det bland annat ställdes krav på att behörighetsreglerna för lärare helt ska skrotas, alltså att rektor själv ska kunna avgöra ifall en person är lämplig att undervisa, oavsett utbildning.

Frågan har diskuterats flitigt under veckan och i den läsardebatt som fördes i SvD var kritiken mot Timbros utspel tydligt. Där talas det om ”tankefel” och ”felaktiga antaganden”, läsare menade att artikelförfattarna var okunniga om skolan och att debattartikeln visar att de inte tar läraryrket på allvar.

Låt mig här sammanfatta debatten samt summera min och Lärarnas Riksförbunds syn på lärarlegitimationen.

I Timbros rapport presenteras införandet av lärarlegitimation som en betydligt större förändring än det faktiskt är. Det har sedan länge ställts krav på att tillsvidareanställda lärare ska ha lärarexamen. Det är alltså inte legitimationsreformen i sig Tibro vänder sig emot, utan det faktum att läraryrket i Sverige, liksom i så gott som alla världens länder, hör till de reglerade yrkena – de yrken där staten för att garantera medborgarnas bästa fastslår vilka utbildningskrav som ska gälla.

Reglering av vissa yrken
Som belägg för att yrkesreglering är negativt lyfts en amerikansk rapport som påvisar vissa negativa effekter av att yrken regleras. De har säkert en poäng med detta, men frågan är om samhället har ett behov av att vissa yrken där ”kunden” själv har svårt att bedöma kvaliteten är reglerade? Trots att kvaliteten på läkare, elektriker, precis som på lärare, naturligtvis varierar, ska regleringen garantera en nivå. Det är också därför den som är godkänd för ett reglerat yrke kan bli av med sitt godkännande, förlora sin legitimation eller certifiering.

Vi ska då också ha i åtanke att Sverige har betydligt färre reglerade yrken än de flesta europeiska länder. När det förändrade yrkesdirektivet nu införs i svensk lag föreslås en utökning med ett (1) yrke, nämligen taxichaufförer. Något som nog de flesta av oss ser som en välkommen förändring. Inom Europa finns dessutom ett tydligt regelverk för hur utövare av reglerade yrken så enkelt som möjligt ska kunna erbjuda sina tjänster i de andra länderna inom EES samt Schweiz.

Timbro tycks mena att det finns ett samband mellan att antalet lärare med pedagogisk högskoleexamen har ökat de senaste 15 åren och att elevresultaten samtidigt har försämrats. Mycket har hänt i skolan och samhället som skulle kunna förklara kunskapsnedgången och det är inget som säger att inte nedgången hade varit större om obehörigheten varit ännu högre under dessa år.

Lärares behörighet viktig
Hur lärarnas behörighet påverkar elevresultaten kan inte mätas på aggregerad nivå utan måste mätas i klassrummet vilket gör analysen långt mer komplicerad än den Timbro sammanställt. Det är de undervisande lärarnas kompetens som påverkar en elevs resultat inte läraren som undervisar i parallellklassen. Att använda sig av Salsavärden i dessa sammanhang är också högst tveksamt, de visar resultaten i årskurs 9. Statistiken går inte att matcha ihop med andelen behöriga lärare eleven har blivit undervisad av i olika ämnen, bara hur stor behörigheten är totalt i skolan.  Statistiken säger ingenting om hur behörigheten sett ut genom hela elevens skoltid. En elev kan ha haft obehöriga lärare i matematik hela grundskolan fram till 9 då de fick en behörig lärare och om den eleven fick lågt meritvärde kommer Timbros analys bli att behörigheten inte har någon betydelse.

Faktafel
I Timbros rapport finns också ett antal faktafel. Det är inte säkert att dessa fel påverkar Timbros ställningstagande, som snarast är ideologiskt underbyggt. Men det är trots allt tveksamt att bygga sin argumentation på rena felaktigheter.

Rapportförfattarna tycks försöka undvika det faktum att regelverket om lärarlegitimation är ett så gott som enigt riksdagsbeslut, inskrivet i skollagen. Istället påstås att den är ett resultat av ”Alliansens krav” och att Skolverket infört vissa tillfälliga regler som tillfälligt ska råda bot på lärarbristen (som enligt Timbro beror på införandet av lärarlegitimation). Skolverket verkställer enbart beslut som är fattade av riksdag och regering. Dessutom torde lärarbristen varit lika stor ifall arbetsgivarna följt det gamla kravet på lärarexamen.

Timbro påstår också att legitimerade lärare helt ska ta över betygssättningen från de olegitimerade lärarna. Därmed skulle betygssättningen försämras. Sanningen är att olegitimerade lärare ska sätta betyg tillsammans med en legitimerad lärare, just för att garantera kvaliteten i betygssättningen. I rapporten sägs också att det inte finns några krav på att legitimerade lärare ska vara behöriga i sina ämnen, även detta är helt fel. Huvudregeln för undervisning i skollagen säger att lärare ska ha legitimation och behörighet. Undantag kan göras tillfälligt, om det inte finns någon behörig lärare att tillgå.

Koncentrera ämneslärarutbildningen till färre lärosäten
Lärarnas Riksförbund instämmer i att ämneslärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten, vi anser också att färre behöver antas till vissa ämnen där vi idag riskerar överskott. Samtidigt behöver vi locka många fler till utbildningarna mot till exempel kemi, biologi, franska, tyska och slöjd. Men bilden att så gott som ingen vill bli lärare och att så gott som alla som antas skulle ha dåliga meriter ställer vi inte upp på. Fler än 10 000 studenter påbörjar en lärarutbildning varje år – då måste det bli en viss spridning i förkunskaperna. Därför är det så viktigt med en bra utbildning, som ställer höga krav och där studenter som inte klarar ämnesstudierna, eller den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, gallras bort.

Timbro är inte först ut med att kräva kortare vägar in i läraryrket. Den stora frågan är vad man egentligen menar med detta. Idag krävs ett och ett halvt års studier av den som kan uppvisa tillräcklig utbildningen i minst ett undervisningsämne. De med erfarenhet av undervisning kan få ytterligare förkortningar av utbildningen. Hur kort utbildning är det man tänker sig egentligen?

Man föreslår också möjlighet för stiftelser och företag att bedriva lärarutbildning. Redan idag finns ett antal stiftelsedrivna lärosäten i Sverige, med rätt att bedriva utbildning för till exempel sjuksköterskor och civilingenjörer, två av dessa utbildar lärare, Chalmers och Högskolan Jönköping. Ifall lärarutbildningen ska vara en akademisk professionsutbildning måste samma krav ställas som för andra akademiska utbildningar. Det finns idag ingen akademisk utbildning som bedrivs av regelrätta företag, varför just lärarutbildningen skulle bli bättre av en sådan möjlighet besvaras inte av rapporten.

Kunskapssamhälle kräver utbildning
Det är självklart så att vissa människor skulle vara fantastiska lärare även utan lärarutbildning precis som vissa skulle kunna vara fantastiska sjuksköterskor, läkare, advokater, ekonomer och civilingenjörer även utan utbildning, men det kräver att personen ifråga är redo att lära sig själv och har hög kognitiv förmåga. Eftersom vi inte kan lita på att alla människor som söker sig till dessa yrken har dessa förmågor och att en chef inte alltid kan avgöra om personen besitter den kunskapen som behövs så är det utbildning och krav på examen som gäller att få arbeta som sjuksköterska, läkare och lärare och till de flesta civilingenjörs och ekonomiarbeten. Vi lever i ett kunskapssamhälle och att tro att en person utan utbildning kan utbilda framtidens akademiker och arbetskraft är orimligt.

Jag vill gärna lyfta fram ett par kloka inlägg som har gjorts i denna heta debatt. Dels Folkbladets Widar Anderson som skriver en ledare där han slår fast att legitimationsreformen behövs. Och dels Helena von Schantz, förstelärare samt ordföranden i Språklärarnas Riksförbund, som skriver en mycket skarp replik i SvD om vilka motiv som kan ligga bakom Timbros utspel.

Själv har jag tidigare i veckan skrivit flera inlägg: ”Timbros skolexperter väljer fel måltavla” i SvD, ”Nej Timbro, olegitimerade lärare är inte bättre” i Dagens Samhälle, samt ”Vore förödande utan lärarlegitimationer”, en slutreplik i samma tidning.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Vi behöver studiero med och utan mobiler

Efter den gångna helgens utspel i Ekots Lördagsintervju från statsminister Stefan Löfven kan vi alla konstatera att både socialdemokraten Löfven och hans politiske motståndare folkpartiledaren Jan Björklund lyfter frågan om studiero i klassrummet. Och det är en viktig fråga.

Men det är samtidigt märkligt att rikspolitiker väljer att ta upp detaljfrågor som att omhänderta mobiltelefoner i förebyggande syfte. Och som alla lärare vet finns det ett antal uppenbara frågor, om en sådan ytterligare skärpning av skollagen ska genomföras. Det är dock rätt att läraren ska avgöra med vilka redskap och hur undervisningen ska bedrivas.

Absolut viktigast för att skapa ett bra studieklimat i klassrummen är att vi lärare har tillräckligt med tid och resurser för våra elever. Vi i Lärarnas Riksförbund kämpar för att lärare ska få mer tid för eleverna och undervisningen, Många minns säkert fortfarande vår uppmärksammade kampanj ”Mer än tre minuter för varje elev”.

För något år sedan var jag ute på debattplats i Aftonbladet med dåvarande oppositionspolitikern Gustav Fridolin, idag utbildningsminister, där vi krävde att lärarna ska ha möjlighet att göra sitt jobb. Vi föreslog en rad åtgärder, som minskad administrationsbörda och beslutsmandat för lärare att ordinera särskilt stöd till elever, samt att de kompetenser som skurits bort från svensk skola från 1990-talet och framåt, som speciallärare och elevhälsa, ska återställas.

Skolans huvudmän och ansvariga politiker måste satsa på att ge lärarna mer tid att planera och utveckla undervisningen. Och att det finns extra stöd till elever som särskilt behöver det. Då blir det också lugnare i klassrummet.

Och även om jag alltså välkomnar politikernas och därmed allmänhetens intresse för studiemiljön i skolan, som ju hänger nära samman med elevresultaten, så önskar jag att politikerna på nationell nivå vill fokusera på skolans strukturella problem.

Med rätt förutsättningar på plats i skolan, och med uppbackning från föräldrar och samhället i övrigt, klarar vi professionella jobbet tillsammans med våra elever.

Den kommande helgen har Miljöpartiet sin kongress i Örebro. Jag hoppas att Gustav Fridolin kommer säga att studiero är viktig i skolan – såväl med som utan mobiltelefoner.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Staten måste gå in när kommuner och friskolor misslyckas

Vi vill alla ha behöriga och välutbildade lärare som ska undervisa våra barn. Det är välkänt att kraven på lärares behörighet i skolan blivit tydligare i samband med reformen med lärarlegitimation, som beslutades i riksdagen 2011. Ja, ni läste rätt, det är hela fyra år sedan som riksdagen fattade detta beslut.

Att lärare ska var behöriga är självklart och om de självständigt ska kunna sätta betyg måste de också vara legitimerade. Huvudmännen, kommuner och friskolor har haft flera år på sig att först ta reda på utbildningsnivån och kompetenser hos de lärare man har anställda. Vilket i rimlighetens namn man borde ha haft bra koll på redan från början.

Efter denna inventering, som knappast borde tagit mer än några månader i anspråk, så kunde huvudmännen påbörjat eventuella fortbildningsinsatser. Staten har också hjälpt till med att satsa på ett, ja till och med två, Lärarlyft. Då hade man kunnat fortbilda och kompetensutveckla lärarna så det stod härliga till. Men det krävdes också att arbetsgivarna, skolans huvudmän, ville och brydde sig. Alltför många gjorde inte det.

Så nu är läget just så som det nyligen beskrevs i nyhetsbyrån TT:s granskning av hur kommunerna hanterar problemet med att få fler behöriga lärare. Det visar sig att många kommuner inte ens har haft någon plan eller strategi och nu står inför fullbordat faktum. De legitimerade lärarna räcker inte till på långa vägar för skolornas behov.

Sämst är behörigheten i friskolorna, som nu bör tänka igenom sina strategier. Jag tror inte att landets föräldrar låter sig nöja med att det är outbildade, obehöriga, men allmänt trevliga personer som utbildar deras barn. Skolans huvudmän har alltså det fulla ansvaret för att de lärare som inte är behöriga, får rätt kompetensutveckling. Det ansvaret har man inte tagit.

Man har som sagt haft rätt många år på sig att förbereda sig med fortbildning. Men platserna på lärarlyftet I och II har inte ens fyllts. Vi vet att de behöriga lärarna inte räcker, därför borde huvudmännen ha varit mer intresserade av att agera.

Lärarnas Riksförbund har en lösning på detta. Vi menar att staten ska ta över ansvar för lärarnas fortbildning. Endast så kan vi få en nationell översyn och en helhetsbild av läget.

Det krävs mer långsiktighet för att bli bra på att driva skolor. Och det är så många områden där kommunerna brister i sitt ledarskap och huvudmannaskap. Det är helt enkelt inte hållbart längre.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Nu måste alla arbetsgivare vakna

Vi står inför en enorm brist på utbildade lärare. Varningarna kommer från många håll. I veckan var Skolverket ute igen och talade om en alarmarende lärarbrist.

Vi i Lärarnas Riksförbund har länge uppmärksammat problemet och gjort det tydligt att det måste tas verkliga krafttag för lärares löner och arbetsvillkor. Det skulle göra det möjligt för fler att vilja bli lärare. Men också att lärare som lämnat skolan kan tänka sig att återvända och att de lärare som i dag funderar på att lämna skolan ändå fortsätter.

Ansvaret ligger tungt på de kommunala och fristående huvudmännen, arbetsgivarna för skola. Men myndigheterna måste även se till att det ska bli lättare för dem som vill bli lärare att kunna tillgodoräkna sig sina kunskaper.

Under de två år jag har varit förbundsordförande har jag återkommande talat om lärarbristen och särskilt pekat på katastrofsituationen för vissa ämnen. I en intervju använde jag till och med ett så drastiskt uttryck som att en del ämnen är på väg att utrotas.

Det kommer till exempel att bli extrem brist i moderna språk, men också i ämnen som biologi, kemi, fysik och teknik. Med kommande pensionsavgångar riskerar vi att stå utan lärare i dessa ämnen

Det låter hårt att tala om att ämnen riskerar att försvinna eller utrotas, men dessa tuffa uttalanden är nödvändiga. De sätter fokus på krisen i skolan när vi inom kort, och på många ställen redan idag, inte har lärare utbildade i de ämnen de undervisar i.

Vi befinner oss i ett kritiskt läge. Jag tycker därför att det är bra att Skolverket fortsätter varna för den galopperande lärarbristen.

Precis som Skolverket också säger ökar ansökningarna till lärarutbildningarna, men det räcker inte på långa vägar. Vi måste få både fler nya lärare i bristämnena, men vi måste också få lärare att bli kvar och inte lämna yrket. Enligt Skolverket arbetar fyra av tio legitimerade lärare inte inom skolan överhuvudtaget.

Dagens allvarliga situation har länge varit på väg, och väl känt för politikerna. Skolans huvudmän, arbetsgivarna i kommuner och friskolor kan inte blunda för att det grundläggande ändå är lönen och arbetsmiljön. Det är det som avgör om fler ska vilja vara lärare även i framtiden.

Domen blir hård över politiker och skolhuvudmän om de inte lyckas höja attraktiviteten i läraryrket. Det borde vara möjligt. Det är egentligen världens bästa och mest utvecklande arbete. Och viktigaste.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund