Utbildning och källkritik försvarar Sverige

I helgen skrev Olle Wästberg, som bland mycket annat är ordförande i Demokratiutredningen, en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Trollfabriker försöker fräta sönder demokratin”. Där lyfter Wästberg fram att desinformation och propaganda har blivit så viktigt i de politiska konflikter och maktkamper vi ser och kan vänta oss framöver.

Jag tycker det är bra att Demokratiutredningen, i sitt betänkande som läggs i januari, kommer föreslå åtgärder för kunskaper som ökar elevernas motståndskraft mot propaganda och konspirationsteorier.

Förr kunde läraren lättare styra över källor och informationsflöden i skolan. Men undervisningen i det digitala samhället ställer krav på hur lärare själva hanterar det nästintill obegränsade informationsflödet. Och framför allt behöver elever tränas i källkritik och värdering av information.

Idag släpps boken ”Kan Sveriges förvaras – mot vad?” där jag medverkar med ett kapitel om vikten av källkritik.

Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva i en bok om försvarspolitik är att lärarnas uppgift är att stå upp för kunskap och värden och därmed för frihet och demokrati varje dag, i varje klassrum, i varje skola. Vi lärare är faktiskt en del av försvaret av vårt öppna demokratiska samhälle!

Det är mycket viktigt att, som skollagen slår fast, undervisningen i skolan ska ske i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.

I lärarnas yrkesetik sägs det att vi i vår yrkesutövning ska utgå från det uppdrag samhället ger oss. Genom vår yrkesetik förbinder vi oss att påtala och engagera oss mot utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Vi kan alltså inte stillatigande se på ifall de demokratiska värderingarna och allas lika värde ifrågasätts!

Källkritik och kritiskt tänkande är en alltför viktig del av elevernas utveckling som medborgare i ett demokratiskt samhälle för att komma på undantag i brist på resurser eller kunskap. Undervisningen, oavsett skolämne, kan bidra till att försvara eleverna mot propaganda, falska fakta och information som är avsedd att vilseleda.

I debattartikeln ”Sverige förvaras med utbildning och källkritik” i Dagens Samhälle i dag skriver jag mer om detta.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund

Satsa på framgångsrik yrkesutbildning

Under de senaste veckorna har jag ett flertal gånger fått möjligheten att tala om gymnasieskolan och i synnerhet dess yrkesutbildningar. Jag har bland annat besökt ett politiskt ungdomsförbund, Sveriges Elevkårer och medverkat på Skolverkets lärlingskonferens. Jag har mötts av många instämmande huvudnickningar, många intressanta frågor, positiva reaktioner och ett stort engagemang. Gymnasieskolan är en fråga som berör.

Idag har Sverige en gymnasieskola där var fjärde elev hoppar av sina studier utan att nå gymnasieexamen. Det får enorma konsekvenser för den enskilde, men också för hela samhället.

Vi har också en gymnasieskola som inte lockar elever till yrkesutbildningarna, samtidigt som arbetsmarknaden står tomhänt i väntan på yrkesutbildad arbetskraft.

Så här kan vi inte ha det.

Vi måste nu ta ett rejält och samlat grepp om gymnasieskolan och framförallt lyfta yrkesutbildningen. Vi måste få fler att söka sig till yrkesprogrammen och fullfölja studierna till examen.

Det gläder mig att gymnasieskolan är en högt prioriterad fråga för regeringen, som nu gör en satsning för att höja yrkesutbildningarnas status och kvalitet. Yrkesprogramsutredningen har lämnat flera förslag på åtgärder, bland annat införandet av branschskolor och obligatoriskt prao i grundskolan med möjlighet att praktisera på yrkesprogrammen. Den stora gymnasieutredningen som ska redovisas nästa sommar kommer att presentera ytterligare åtgärder. Dessutom blir 2016 Yrkesutbildningens år. Regeringen, tillsammans med LO och Svenskt Näringsliv, satsar 30 miljoner kronor för att höja utbildningens attraktivitet och kvalitet.

Lärarnas Riksförbund har blivit partner till Worldskills Sweden, Det är vi mycket glada för och vi kommer med stort engagemang att medverka både vid Yrkes-SM i Malmö under våren 2016 och vid Yrkes-EM i Göteborg senare under hösten.

Vi i Lärarnas Riksförbund har tagit en aktiv roll i debatten om gymnasieskolan. Med vår antologi Kompetens för framtiden tog vi initiativ för att verka för yrkesutbildningens attraktivitet. I mitt kapitel i boken presenterar jag en helhetslösning med förslag på snart sagt alla områden inom yrkesutbildningen. Jag är övertygad om att de steg som vi från Lärarnas Riksförbund föreslår är nödvändiga, om Sverige ska ha en framgångsrik yrkesutbildning.

Låt mig kort lyfta fram några av dessa.

Av rädsla för att yrkesprogrammen innebär stängda dörrar väljer många elever högskoleförberedande program. Yrkesprogrammen får inte uppfattas som en återvändsgränd, därför bör de per automatik leda till grundläggande högskolebehörighet. Det ska dock finnas möjlighet för eleven att eventuellt kunna välja bort detta.

För att få fler att välja och fullfölja yrkesutbildningen räcker det dock enbart inte med att lösa frågan om högskolebehörigheten. Det krävs flera satsningar, både strukturförändringar och motivationsskapande åtgärder. Framförallt behövs flera satsningar på att få den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen att bli bättre. Och det är bara om skolan och arbetslivet går hand i hand som det kan bli riktigt bra. Här måste branscherna både ta, och få, ett större ansvar för att höja kvaliteten på APL och på lärlingsutbildningen. Kompetensen hos företagen som tar emot elever måste också öka, därför behövs påtryckningar för att få fler att genomgå en handledarutbildning. APL-utvecklare och väl fungerande programråd är också avgörande aktörer i arbetet med att förbättra den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen.

Gymnasieskolan måste ta ett större ansvar för att motivera elever. Inom yrkesprogrammen innebär detta att bygga upp en yrkesidentitet. Eleverna som väljer yrkesprogrammen för att göra något annorlunda ska inte få möta en gymnasieskola som är alldeles för lik grundskolan. Elevernas första gymnasieårskurs borde därför fyllas med så mycket karaktärsämnen som möjligt.

De olika yrkesprogrammens särart bör betonas, eftersom olika yrken ställer olika krav på kompetens och färdigheter. Detta skulle kunna innebära att det finns skilda krav mellan programmen vad gäller yrkesutbildningarnas längd. Det borde framförallt innebära att även de gymnasiegemensamma ämnena anpassas till elevernas kommande yrkesliv. Det bör inrättas en ny gymnasieexamen, som anpassas till respektive program och som bedöms av bland annat representanter för branschorganisationer och nationella yrkesråden.

Särskild uppmärksamhet bör ges till förstärkt studie-och yrkesvägledning. Studie-och yrkesvägledarnas roll är avgörande i arbetet för att höja yrkesutbildningarnas status och för att få eleverna att göra väl underbyggda studie- och yrkesval. Genom att skapa rätt förväntningar, ge adekvat information och bra beslutsunderlag, kan en studie-och yrkesvägledare också motverka avhoppen från yrkesutbildningarna.

Vi ska inte glömma dem som är nyckeln till elevernas framgång. Att höja yrkesutbildningens status utan att höja yrkeslärarnas status är en omöjlighet. För det första, måste vi få fler att vilja bli yrkeslärare. Bara rimliga arbetsförhållanden och konkurrenskraftiga löner kan få dem som har yrkeskunskaperna att vilja byta bana. För det andra, krävs det statliga satsningar för att garantera yrkeslärarnas fortbildning. Staten ska även satsa på anpassade utbildningar till dem som redan arbetar inom yrkesprogrammen, men saknar behörighet.

Ett nödvändigt steg mot en mer högkvalitativ gymnasieskola är att införa ämnesbetyg vilket skulle minska stressen för både lärare och elever samt ge positiva effekter på elevernas kunskapsinhämtning. Eleverna behöver också garanteras mer lärarledd undervisning och därför är det angeläget att återgå till regleringen som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Till sist, statlig styrning, finansiering och dimensionering sätter ramarna runt verksamheten och är en garant för kvaliteten och likvärdigheten. Var i landet eleven genomför sin utbildning ska nämligen inte få ha någon betydelse för elevens möjligheter.

Men vilka satsningar det än görs på själva utbildningen, hjälper det inte om vi inte förändrar bilden som finns om att praktiska kunskaper skulle vara mindre värda. Yrkesutbildningen har setts som ett alternativ till elever med lägre motivation och studieförmåga och denna syn behöver brytas. I framtidens gymnasieskola ska yrkesutbildning vara ett tänkbart alternativ för alla – inte en särlösning för vissa.

Bo Jansson

Bra förslag om starkare mandat och ansvar för rektorer

I dag kan vi läsa ett viktigt inlägg i debatten om hur den svenska skolan ska kunna stärkas. Vi i Lärarnas Riksförbund kämpar för mycket av det som förs fram av Näringslivets forskningsberedning på DN Debatt idag.

Jag läser och instämmer i till exempel följande:

”Tydligt ledarskap behövs. En av skolans svaga länkar är den dysfunktionella besluts-hierarkin. Rektorerna måste ges mer makt och ansvar för att kunna påverka elevernas resultat. Och de måste först och främst vara pedagogiska chefer och kunna delegera de administrativa sysslorna.”

Ja, Sverige behöver ett tydligare nationellt ansvar för skolan som ger professionen, skolledare och lärare, ett tydligt mandat och ansvar för hur enskilda skolor arbetar för att förbättra undervisningen och resultaten. Det borde också vara självklart att rektorer ska ha lärarutbildning och ha arbetat som lärare och därmed ha en stark pedagogisk och didaktisk förankring i den verksamhet hen leder.

Det som man inte nämner i denna debattartikel är behovet av en starkare statlig styrning och finansiering, vilket vi ser som en naturlig fortsättning för att kunna rikta uppdraget direkt till professionen. En av ledamöterna i forskningsberedningen och undertecknarna av debattartikeln, Leif Östling, gick dock nyligen ut och förordade en starkare statlig styrning av skolan.

Lärarnas Riksförbund kunde för några år sedan visa att det finns miljarder att hämta hem om finansieringen skulle gå direkt till skolan och hoppa över vissa led, där man bara gjorde samma jobb med att fördela resurserna, fast på 290 olika sätt…

Och i undersökningen ”Pengarna i sjön” tidigare i år kunde vi visa hur stora summor som skulle gått till lärarlöner och lärarfortbildning aldrig kommer lärarna till del. Detta beror på att skolans huvudmän inte sökt de statsbidrag som finns att tillgå. Det handlar också där om miljardbelopp.

Så kan vi inte ha det.

Jag läser vidare i debattartikeln:

”Bara på den kommunala nivån har vi såväl kommunfullmäktige som skolnämnd, utbildningsförvaltning med förvaltningschef och ibland en biträdande skolchef som ska säga sitt innan beslutshierarkin kommer ner på rektorsnivå. Organisationsstrukturen skiljer sig en hel del mellan kommunerna, men grundproblematiken är densamma. I ett näringslivsperspektiv är detta en typiskt dysfunktionell struktur. Rektorn måste ges mer makt och ansvar över skolans verksamhet för att kunna påverka elevernas resultat.”

Det är bra att näringslivet nu går ut och säger detta.

Läs också gärna det som Lärarnas Riksförbund skrev tillsammans med Skolledarna, Sulf och Saco på DN Debatt förra året. Vi lyfte där fram att skolledare och lärare faktiskt är eniga. Nio av tio skolledare vill att staten ska ta större ansvar för skolans finansiering och styrning. Det har skett ett skifte i opinionen hos dem som står mitt i skoldebattens verklighet.

Det behövs en nationell kunskapsstrategi som löper genom hela utbildningssystemet. Nu har vi förhoppningsvis också stora delar av näringslivet med oss. Det blir allt fler som ser nödvändigheten i våra krav.

Bo Jansson

Fördelningen av nyanlända elever måste bli jämnare

En mycket stor del de nyanlända barnen och ungdomarna som kommit till Sverige de senaste åren har hamnat i skolor som redan har de största utmaningarna. Det håller inte. För att integrationen ska lyckas måste vi få till en förändring.

Sverige står inför stora utmaningar att kunna inlemma och ta tillvara de människor som kommer till landet från andra delar av världen. Integrationen måste lyckas, både för elevernas och hela samhällets skull. För skolans del ser vi att det är skolorna som redan har många nyanlända som får fortsätta att dra det tyngsta lasset när antalet nyanlända skolelever ökar i kommunerna.

Jag välkomnar därför att regeringen i går gav beskedet att man tillsätter en särskild utredare som kommer att arbeta för att nyanlända elever ska fördelas bättre mellan olika skolor och kunna bättre integreras i samhället. Förslagen ska bidra till att upprätthålla kvaliteten på undervisningen för alla elever i skolväsendet.

Utmaningen för den svenska skolan beskrivs som gigantisk. I många kommuner pågår bra och ambitiösa projekt och kartläggningar, men det finns inte många svar på hur segregationen ska brytas. Den väg vi nu behöver slå in på för att klara den akuta situationen måste också bli modellen för hur vi lyfter hela skolan. Staten måste ta ett starkare ansvar för finansieringen och styrningen av skolan.

Det är som utbildningsminister Gustav Fridolin sa vid det seminarium som Lärarnas Riksförbund höll i går tillsammans med LO och Lärarförbundet: ”Sverige har en stark lärarprofession och svaga system.”

Nu måste vi fokusera på att bygga starka och långsiktigt hållbara system.

Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund

Länkar:

Rapport om nyanlända elever ”Ge alla elever samma chans”, från LO, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.

Debattartikel, ”Få nyanlända går på skolorna som har bäst förutsättningar”, DN Debatt

Nyhetsinslag, ”Många nyanlända i skolor med låg utbildningsnivå”, Ekot

Webbsänt seminarium om skolans ansvar för nyanlända elever, 26 nov

 

Vi behöver tydligt ansvarstagande för arbetet mot mobbning – på alla nivåer

Jag valde att bli lärare för att kunna göra skillnad. Jag tror starkt på kraften i bildning, utbildning och kunskaper. Jag tror på skolan som en viktig utjämnande faktor i samhället.

Skolan handlar inte bara om undervisning för eleverna. I skolan och i korridorerna finns också kompisarna. En ganska stor del av barns och ungdomars liv kretsar kring sådant som händer i skolan, både när det är lektion och när det inte är lektion. Oftast positiva saker.

Men alla vet att barn och ungdomar, i sitt identitetsskapande, gärna tar vissa kamrater till sig och ibland stöter ut andra. Vi vet att det tyvärr är så det kan fungera – att dela upp sina klasskamrater och sin omgivning och stöta ut någon eller några.

Den stora frågan är hur detta ska hanteras, och hur man ska göra för att inget barn ska komma till skada. Beteendet får nämligen aldrig accepteras. Vi lärare är beredda att ta vår del av ansvaret.

Nyligen gick regeringen ut med en debattartikel i Aftonbladet där man berättade att man tar ett samlat grepp på mobbningen i skolan.

Och visst är det bra att utbildningsminister Gustav Fridolin, kultur- och demokrati­minister Alice Bah Kuhnke, gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström och inrikesminister Anders Ygeman, säger ifrån.

Men vad betyder det att vuxenvärlden måste agera på bred front, som regeringsföreträdarna säger? För det måste vi. Jag skrev nyligen en debattartikel med Claes Jenninger då denna fråga berör mig djupt. Claes har också engagerat sig starkt i arbetet mot mobbning sedan hans son för tio år sedan tog sitt liv efter långvarig mobbning. Claes har nu i höst utkommit med boken ”En skola fri från mobbning”.

Det är en handbok som Lärarnas Riksförbund står bakom och som vi vill ska läsas av skolledningar och skolhuvudmän samt politiker, men också av föräldrar och alla som kan göra skillnad. Lagen säger att det ska råda nolltolerans mot kränkningar och mobbning i skolan. I den ovannämnda debattartikeln skrev vi att kommuners och huvudmäns anti-mobbningsarbete behöver förbättras. Det krävs regler som samtliga på skolan, elever och vuxna, har diskuterat och ställt upp på. När en lärare sedan agerar som det är sagt måste läraren få stöd och uppbackning från skolledning och huvudman.

Jag vet att elever vill ha tydliga regler, och att de är måna om att det man har bestämt också följs.

Jag tror inte att det egentligen behövs några ytterligare förändringar i skollagen, däremot behöver vi tydliggöra att lärare har befogenheterna att agera och att det inte bara är en möjlighet utan faktiskt är tänkt att följas för elevernas bästa.

Det professionella ledarskapet är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen.

Vi lärare är också professionella ledare, men skolledare måste ta sitt ansvar och också få fullt stöd från huvudmannen.

Det får inte råda något tvivel om att en lärare har skolledning, huvudman, föräldrar och samhället på sin sida när två elever slår varandra, eller när en elev trakasserar och mobbar andra.

Vi har alla en skyldighet, i våra olika roller, att fostra barnen till vuxna och till medborgare. Ibland innebär det att man handgripligen måste ingripa för att förhindra en olycka.

Vuxenvärlden får inte backa undan. Tillsammans – med gemensamt arbete – med skolhuvudmän som verkligen tar sitt ansvar – lärare som får tid för alla delar av sitt uppdrag – tillsammans med elevvårdspersonal – och en engagerad skolledning – och i ett nära samarbete med elevernas föräldrar, vet jag att det kan fungera bra.

Bo Jansson

Så här skriver Lärarnas Riksförbund på hemsidan om att motverka mobbning.

”Skolan ska vara en trygg arbetsplats där alla – barn, ungdomar och vuxna – kan trivas och utföra ett gott arbete. Alla har samtidigt också ett ansvar att motverka mobbning och kränkande handlingar.”

/…/ ”I princip är det ingen skillnad på om mobbningen drabbar en elev eller någon av personalen eller om mobbaren finns bland eleverna eller personalen. I samtliga fall blir den enskilde och verksamheten lidande. Att underlåta att agera i en mobbningssituation ger mobbaren/ mobbarna fritt spelrum.”

Lärare ger framtidshopp

Vi i Lärarnas Riksförbund tror på den svenska skolan. Vi tror att det går att vända den negativa trenden i skolan. Och det första steget är att ge lärarna en återvunnen respekt och en stolthet för sitt yrke.

Förra året skrev jag en uppmärksammad debattartikel med rubriken ”Tilliten saknas i svensk skola”. Jag skrev om det professor Leif Lewin talade om i sin viktiga utredning ”Staten får inte abdikera”, som i mycket handlade om den stora bristen på tillit mellan lärarna och skolans huvudmän.

Vi måste bygga upp den tilliten igen. Tillit och förtroende skapar en framgångsrik skola. Frihet, förtroende och ansvar är centrala delar. Ser man läraryrket som ett akademiskt och kvalificerat yrke med stort krav på självständigt ansvarstagande så blir alla förslag som utgår från kontroll och övervakning absurda.

Många kände då igen sig i den beskrivning jag gav av alltför många arbetsgivares och huvudmäns syn på skolan och på lärarna.

Idag är verkligheten med en både allmän lärarbrist och en akut brist på lärare i vissa enskilda ämnen alltmer uppenbar. Att svenska skolan tappar placeringar i internationella jämförelser bekymrar inte bara mig, utan stora delar av svenska folket.

Samtidigt har skillnaderna mellan olika skolor fortsatt öka. Därtill är skillnaden mellan olika kommuners satsningar dramatisk – de som satsar minst satsar hälften av de som satsar mest på elevernas undervisning.

Dessutom är det väldigt olika hur mycket kommuner och andra huvudmän satsar på fortbildning och söker bidrag. I undersökningen ”Pengarna i sjön” visade vi att stora summor som skulle gått till lärarlöner och lärarfortbildning inte når fram till lärarna. Det beror på att skolans huvudmän inte sökt de många statsbidrag som faktiskt finns att tillgå. Det handlar om miljardbelopp som inte går till skolan.

Vi läser ofta att den svenska skolan är under hård press. Det vi behöver se bli verklighet är att lärarna ska få utrymme för eget professionellt agerande. Lärare måste ges tid och möjlighet att förbereda sig och även samverka kring sina ämnen med kollegor. Då kommer också elevernas resultat att förbättras. För lärare som har förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag gör skillnad!
Jag tror att den insikten börjar komma plats hos våra makthavare och politiker. De börjar förstå att lärare måste prioriteras.

Givetvis måste vi tillsammans i facket fortsätta kämpa för bättre arbetsförhållanden, bättre löneläge och bättre möjligheter till att utvecklas i yrket och att lärare ska kunna göra karriär utan att tvingas lämna yrket. Hela vårt uppdrag handlar om att sätta tryck på arbetsgivarna, och visst har vi lyckats skapa opinion för lärarnas betydelse. Men det räcker inte. Resultaten måste synas i villkor och i respekt som skapar stolthet i professionen.

Vi har länge påpekat att huvudmännen, kommunerna och friskolorna, inte har tagit sitt ansvar och ända sedan 90-talet har kontrollen av de anställdas behörighet varit bristfällig.

Jag har flera gånger sagt att skolans problem inte kan lösas genom att ha lägre krav på lärare. Utan lärarlegitimationen är risken stor att den allmänna bilden av läraryrket blir att vem som helst kan utföra det, vilket leder till det blir svårt att skapa stoltheten och därmed höja yrkets status.

Nu befinner vi oss i en brytningstid där allt fler inser hur viktiga lärarna är. Att vi har ett ansvarsfullt uppdrag som kräver utbildade behöriga lärare med djupa ämneskunskaper och goda förmågor.

Lärare måste få mer frihet och möjlighet att själva avgöra hur arbetet ska läggas upp. Läraryrket bygger på engagemang och kunskap. Och på frihet under stort ansvar.
Vi lärare lägger grunden för framtiden. Vi skapar livschanser. Vi ger framtidshopp.

Bo Jansson

Läs mer:
”För en skola fylld med optimism”

”Tilliten saknas i svenska skola”

Utredningen ”Staten får inte abdikera”

Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Pengarna i sjön”

Mer pengar till skolor med stora behov

Nu föreslår Skolverket att statens bidrag till skolor ska styras utifrån hur stora behov de har. Lärarnas Riksförbund tycker detta är ett steg i rätt riktning mot en nationellt finansierad skola. Läs artikel

Tidigare har Riksrevisionen kritiserat att statsbidrag inte har fördelats som det har varit tänkt. Skolor som haft personal med uppgift att söka pengar har fått bidrag, medan en del skolor med stora behov fått mindre eller blivit utan. Den nya modell som föreslås av Skolverket är att en slags fördelningsnyckel, styrd av varje skolas behov, ska användas.

Det innebär att stora behov också ska innebära högre statsbidrag. Avgörande blir bland annat hur många elever det går på skolan med utländsk bakgrund och hur många som kommer från hem med låg utbildningsnivå.

Skolverkets besked kan ses som ett tydligt vägval i den riktning som vi i Lärarnas Riksförbund har pekat ut under lång tid. Vi har bland annat fört fram förslag på en ny finansiering av skolan i rapporten ”Från byråkrati till undervisning”.

Svenska elevers skolprestationer har stått stilla eller utvecklas i negativ riktning. Ansvaret för detta ligger på huvudmannanivå. Vad gäller kommunerna är det politikerna i de olika kommunerna som styr över ambitionsnivån. Det finns inget som tydligt pekar ut att ansvaret skulle hanterats olika beroende på politisk färg. Endast lite drygt hälften av grundskolans totalkostnad går till undervisning, jämfört med över 60 procent för OECD-länderna.  Vi behöver en ny modell för finansiering av skolan som riktar sig direkt från staten till professionen och skolan, dvs till lärare och skolledare. Genom att skära ned på byråkratin och satsa på undervisning – skolans kärnverksamhet – kan eleverna till exempel få mer specialundervisning och väl förberedda lärare kan få mer tid för varje elev.

Vi är allt fler som tydligt påtalar behovet av en nationell finansiering. Exempelvis har jag och Sacos ordförande Göran Arrius krävt ”en mer differentierad nationell finansiering av skolan, som tar hänsyn till elevers bakgrund”. Läs artikel

Skolverket fick efter vårt gemensamma utspel ett uppdrag att utreda detta.

Att Skolverket nu föreslår att regeringen inför en ny modell för hur statens bidrag till olika skolor ska delas ut är som sagt ett steg i rätt riktning. Men Lärarnas Riksförbund anser att finansieringsansvaret för skolan på sikt bör flyttas från kommunerna till staten. Vi behöver en skola på stark och statlig grund. I en rapport som Lärarnas Riksförbund presenterat för några år sedan visade vi att kunskapsklyftorna ökade i svenska skola.

Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent under en tioårsperiod. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora.

Detta är inte hållbart. Något måste göras. Därför menar vi att Skolverkets förslag ska ses som ett steg i rätt riktning, som måste följas av flera.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Läsningen tar plats på höstlovet som blir Läslovet

Denna vecka är det höstlov och då blir det också Läslov. Tanken är att förvandla vecka 44, höstlovet, till ett lov där barns och ungdomars lust till läsning, berättande och skrivande står i centrum. Läslov är ett brett samarbete genom Läsrörelsen och jag är glad att vi i Lärarnas Riksförbund är en av många aktörer som står bakom samarbetet.

Läsningen är grunden i mycket av lärandet. Att ”knäcka löskoden” är avgörande för lärande över lag. Läsning ger grunden för ett rikt och varierat språk. Det stärker också empati, en ökad förmåga att sätta sig in i andra människors liv.

Läsning ger förståelse och orienteringsförmåga i samhället, det är alltså också en demokratifråga. Läsning ger oss möjligheter att besöka andra världar och förmågan att tänka abstrakt och bortom den egna erfarenheten.

Aldrig tidigare har det varit viktigare att kunna läsa – aldrig tidigare har vi haft så många distraktioner, så mycket annat som pockar på vår uppmärksamhet och tar vår tid.

Idag är det höga krav på att kunna ta till sig och behandla stora informationsflöden, att ha en kommunikationsförmåga och att kunna uttrycka sig väl. Läsning stärker också gemenskap och samhörighet. Och även om själva läsningen oftast är individuell kan man tillsammans diskutera litteraturen. Genom läsning känner man sig även närmare andra människor – även om de är fiktiva figurer.

Men med allt detta sagt så ska Läslovet i första hand öppna för att låta elevernas, barnens och ungdomarnas lust styra. Läs mer om Läslovet här.

Här kan du se Läslovs kalendarium och vilka aktiviteter som sker på din ort.

Om Läslov
Läslov i vecka 44 är ett brett läsfrämjande samarbete genom Läsrörelsen med bland andra Lärarnas Riksförbund, elevorganisationer, bokförlag, bibliotek, bokhandel, idrottsföreningar, fackliga organisationer, kulturinstitutioner och företag i ett stort växande nätverk.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund

Öppenhet och tolerans måste förenas med trygga och säkra skolor

Dagen efter den fruktansvärda tragedin i Trollhättan där tre personer dödats och två skadats vid en attack på Kronans skola känner jag en stor tomhet och sorg. Jag vill uttrycka mitt stöd till alla de drabbade.

När jag igår kväll lade ner blommor vid skolan och talade med medlemmar och personal var känslan av overklighet stark. Inte för att vi helt har saknat attacker på skolor i Sverige, det har förekommit fler incidenter och händelser genom åren. Men aldrig något som detta.

Skolan är en oskyddad plats där hot och våld tyvärr tränger in. Men hur ska vi som samhälle då möta den här typen av händelser? På kort sikt behöver vi nu stötta varandra – både direkt och omedelbart stöd till de som drabbas, och att visa närvaro och svara på frågor från våra barn och ungdomar var vi än befinner oss. Elever, lärare och all personal måste nu få det stöd och den hjälp de behöver.

Idag vet vi att det fanns ett hatbrottmotiv bakom dådet mot Kronans skola. Extremismen måste bekämpas och motas bort.

Det arbete för tolerans som bedrivits i Kungälv och nu fått spridning genom det nyinrättade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet blir nu ännu viktigare. Vi i Lärarnas Riksförbund stödjer detta arbete och vi samarbetar även med stiftelsen Expo samt också med den lärarledda verksamheten i den ideella föreningen New Connexion, som arbetar mot rasism och för öppenhet och förståelse. Öppenhet och arbete för tolerans måste förenas med trygga och säkra skolor.

Bo Jansson
ordförande Lärarnas Riksförbund

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund, besöker Kronan skola i Trollhättan på kvällen den 22 okt 2015

Bo Jansson besöker Kronan skola i Trollhättan den 22 okt 2015

Samarbete över gränserna

Världslärardagen firades i måndags. En dag för att det globalt är över 30 miljoner lärare som lyfter världen med kunskap. Lärarnas Riksförbund uppmärksammade bland annat dagen med ett upprop för våra fängslade kollegor i Iran.

Men den internationella solidariteten och det fackliga samarbetet finns också på närmare håll.

I förra veckan samlades NLS, Nordiska Lärarorganisationers Samråd, till ett seminarium under tre intensiva dagar i Sollentuna utanför Stockholm. NLS förbundsseminarium organiseras vartannat år och nu var det Sveriges tur att vara värd. Vi i Lärarnas Riksförbund var med att arrangera seminariet i samarbete med Lärarförbundet. För mig är det viktigt att vi deltar aktivt och visar hur mycket vi värdesätter de nordiska och internationella kontakterna mellan lärarorganisationer.

NLS är ett samarbetsorgan för de nordiska lärarorganisationerna och tillsammans representerar vi mer än 600 000 lärare. Det är ett viktigt forum för informations- och erfarenhetsutbyte men också ett forum för det nordiska och internationella samarbetet. En av huvuduppgifterna för NLS är att främja den pedagogiska utvecklingen och – inte minst – att verka för en höjning av lärarnas status.

Temat för årets seminarium var hur opinionsbildning kan användas för att höja läraryrkets status. Vi fick lyssna på många intressanta föreläsningar och inte minst en möjlighet att utbyta erfarenheter. Tillsammans med representanter från Lärarförbundet berättade vi för våra nordiska kollegor om vårt gemensamma arbete i Sverige. Hur vi i vårt opinionsarbete har gått till väga för att få upp lärare och skolan på den politiska agendans topp, samt om det positiva som skett i Sverige när det gäller lärarlöner över ”normen”.

Utifrån våra gemensamma diskussioner och erfarenhetsutbyten kunde vi konstatera hur likartade problem och utmaningar vi har. Men att det också finns olikheter.

I Sverige har vi en lärarbrist där ca 70 000 lärare kommer att fattas om tio år – och där vissa ämnen riskerar att stå närmast helt utan behöriga utbildade lärare som kan undervisa i dem. I Finland är det lika populärt att plugga till lärare som till läkare. Finland tampas istället med stora ekonomiska problem vilka innebär betydande nedskärningar för skolan i form av uppsägningar, permitteringar och uteblivna löneförhöjningar. De åtgärder som Finlands regering har presenterat för att förbättra landets konkurrenskraft skrotar förhandlingar enligt den nordiska modellen och äventyrar den fria avtalsrätten. NLS tar naturligtvis kraftigt avstånd från sådana planer som försvagar arbetstagares arbetsvillkor. De nordiska lärarorganisationerna konstaterar att det kan få allvarliga och oförutsägbara konsekvenser, om dessa förslag till att begränsa avtalsrätten genomförs, inte bara för det finska samhället utan för oss alla i Norden.

Jag tycker det är mycket viktigt med vårt nordiska samarbete och det ger inte bara idéer och inspiration till hur vi kan arbeta vidare med våra frågor på hemmaplan, men också hur vi kan stötta varandra över gränserna. När krafter kombineras ger det en bättre styrka. Detta fanns det många goda exempel av under seminariet.

Att utbildning är grundpelaren till framgång för våra länder är vi alla överens om. Dessa tre dagar i Sollentuna gav en bra känsla om att vi, i vårt dagliga arbete att utveckla och förbättra den svenska skolan, kan göra det i ett givande och inspirerande samarbete med våra nordiska kollegor.

Vi lärare har mycket gemensamt med våra kollegor, både i Norden och i övriga världen.

 

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund