Feltänkt förslag

För att klara av bristen på utbildade och legitimerade lärare säger Centern att man vill ”tänka nytt” med ett tillfälligt (treårigt) slopat krav på lärarlegitimation i skolan. Hur nytänkande är det att försöka skjuta fram nödvändiga kvalitetsförbättringar i skolan?

Centerns förslag är feltänkt. Bakvänt och feltänkt. Något liknande har också förts fram av Moderaterna nyligen. Men det blir inte bättre för det.

Jag måste varna för kortsiktiga lösningar på den nu rådande lärarbristen. Samtidigt är detta ett förslag som inte kommer kunna betyda något särskilt i praktiken. Jag har nämligen inte hört om att det skulle finnas en kö med pensionerade lärare som vill lämna pensionärslivet och börja jobba som lärare igen men har hindrats av legitimationskravet. Däremot skulle nog fler lärare vilja jobba några år till om de fick en bra ersättning och bra arbetsvillkor…

Bara för att man gör ett undantag betyder det heller inte att det blir fler behöriga och utbildade lärare. Alltför få vill bli lärare redan i dag. Viljan att utbilda sig till legitimerad lärare kommer inte öka med undantag. Och de partier och ansvariga huvudmän som vill, kommer alltid finna nya skäl till att fortsätta göra undantag – och även utvidga dem.

Sedan 90-talet har de flesta i skolans värld kommit att inse vikten av välutbildade, kunniga lärare.

Problemet för svensk skola har varit att alltför många inte haft vare sig ämneskunskaper eller behörighet i den skolform de arbetat i. Jag vill inte att vi ska hamna i samma läge som när man trodde att vem som helst direkt kunde anställas och kommunerna kunde ägna sig åt att experimentera med skolan. Det var då som den svenska skolan, som på den tiden förmodligen var en av världens bästa, påbörjade sin resa utför.

Visst är det så att det i den svenska skolan finns en stor och ökande lärarbrist. Samtidigt som skolan förra året fick över 70 000 nya elever på grund av Sveriges stora flyktingmottagande, fattas det många lärare i enskilda bristämnen som moderna språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det är inte hållbart.

Vi bör istället höja tempot i att se till att fler lärare kan bli utbildade och legitimerade. Vi kan exempelvis arbeta med olika insatser som snabb inslussning av nyanlända lärare.

Hur nu Centern vet att ”vi har många duktiga lärare därute som idag inte får sätta betyg och inte heller får undervisa fullt ut”, det vet jag inte.

Däremot tycker jag det är det bra att Centerpartiet samtidigt föreslår att en ny tjänst, lärarassistenter, införs i skolan. Detta för att avlasta lärarna med administrativa sysslor och ge lärarkåren mer tid och resurser åt sitt huvuduppdrag, elevernas kunskapsutveckling.

Precis detta var vi ute och föreslog häromveckan på SvD Brännpunkt, ”Assistenter behövs för att avlasta lärarna”.
http://www.svd.se/assistenter-behovs-for-att-avlasta-lararna

Lärarassistenter kan stödja och avlasta lärarna i det kringarbete som inte är undervisningsrelaterat. Lärare ska kunna ägna mer tid åt att kunna förbereda och även efterarbeta sin undervisning. Det är ett viktigt förslag som kan göra skillnad på riktigt.

Bo Jansson

Länkar:
SVT om centerförslag på slopat krav på lärarlegitimation.

Förslaget på Centers hemsida.

Nyanlända i skolan ökar behovet av fokus på undervisning

Frågan om nyanlända i skolan har blivit mycket viktig. Det gäller både nyanlända elever och nyanlända lärare. Flera förslag förs nu fram om hur skolan ska kunna klara sitt uppdrag.

I förra veckan förde Lärarnas Riksförbund fram förslag på att lärarassistenter införs i skolan för att avlasta lärarna. Rätt genomfört kan denna nya yrkesgrupp, lärarassistenter, skapa bättre förutsättningar för lärarna att göra ett kvalitativt gott jobb med undervisningen.

I helgen skrev jag och LR Studs ordförande Isak Skogstad en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi utvecklade dessa tankar.
Det behövs fler åtgärder för en bättre skola. Lärarnas Riksförbund ser alltså att en dellösning kan vara att kringsysslor läggs på annan personal, så att lärarna i högre grad kan syssla med yrkets kärna – att förbereda och genomföra god undervisning. Det skulle göra att vi lärare få mer tid för varje elev och kunskaperna hos varje elev skulle öka.
Det gläder mig att mina kollegor i Lärarförbundet genom en debattartikel i veckan stödjer tanken och att även regeringen är positiv till att bland annat lärarassistenter kan minska arbetsbördan för lärare.

Opinionen är således mycket stark när de två lärarfacken driver samma krav. Det är en tidsfråga när vi kommer se införandet av denna nya personalkategori i skolan.
Många inser att skolan är nyckeln till en lyckad och framgångsrik integration. Hur kan vi underlätta för dessa människor som sökt sig till Sverige undan krig och svåra förhållanden för att de också ska kunna bidra? Hur ska vi lyfta Sverige med detta tillskott?

Nyligen skrev Dagens Nyheter om detta på ledarsidan under rubriken ”Fler år i skolbänken”. Man ansåg att en förlängd skolplikt för nyanlända elever är nödvändig om inte en rekordstor kull nyanlända ska inleda livet i Sverige med underkända betyg.

Det ligger i linje med vad Lärarnas Riksförbund tycker. Varje skolform ska ha möjlighet att klara av att ge eleverna det de behöver. Vi har varit inne på att hellre ha längre tid i grundskolan, och få förutsättningar att bli godkänd, än att under gymnasietiden försöka reparera.
Om inte elever i behov av särskilt stöd får den pedagogiska hjälp de behöver i grundskolan, är det för sent att tvinga i gymnasieskolan. Problem i grundskolan ska lösas inom ramen för just grundskolan.

Lärarnas Riksförbund har engagerat sig mycket i hur Sverige och den svenska skolan ska kunna stärka likvärdigheten och kunna klara utmaningen med alltfler nyanlända i skolan. Vi har inlett ett flerårigt samarbete med LO och Lärarförbundet. Den första rapporten släpptes i höstas och presenterades på DN Debatt också.

Det är också viktigt att förstå betydelsen av arbetet som lärare i svenska som andraspråk, SVA, gör. Här måste man sätta in mycket av resurserna. Högskolor borde erbjuda SVA-kurser under sommartid. Det är något som studenter efterfrågar. Det behövs så klart legitimerade SVA-lärare – något som det är brist på. Dessutom måste det även satsas på modersmålslärarna, som har en viktig roll, och alla andra som undervisar dessa elever.

Skolan kan inte bara fokusera på integration utan uppdraget är utbildning. Däremot är satsning på utbildning en central del för en framgångsrik integration. Det är uppenbart att detta underlättas av en starkare statlig styrning av skolan vad gäller resurser och kunskapsfokus.

Allt fler ser ett ökat statligt ansvar för skolan som nödvändigt för att minska klyftorna. Såväl LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som Skolledarnas ordförande Matz Nilsson och Sacos ordförande Göran Arrius har gått ut med detta budskap. Vi i Lärarnas Riksförbund har länge påpekat behovet av nationell finansiering av skolan för att stärka likvärdigheten. Dagens system med över 290 olika kommunala huvudmän fungerar inte.

Nu har vi en unik möjlighet att bryta gamla låsningar över blockgränserna. Samtidigt med en nödvändig satsning på SVA-lärare och extraresurser för att kunna möta nyanlända elever och satsningar på skolor i utsatta områden måste ansvariga stärka de nationella insatserna för skolan.

För att klara de stora utmaningarna i skolan när det gäller att ta emot nyanlända menar jag också att det krävs att insatserna samordnas nationellt och att samtliga skolor delar på ansvaret. Skolledarna och Lärarnas Riksförbund vill att regeringen utser en nationell samordnare för detta.

Förutom att vi vill se lärarassistenter som ny personalgrupp måste den nationella samlingen för läraryrket och skolan fullföljas.

Regeringen ska med rejäla punktinsatser höja lärarlönerna och satsa på skolan genom öronmärkta statsbidrag. Vi behöver se steg mot en statlig finansiering och reglering samt tydligare ansvar och befogenheter för lärarkåren.

Så kan skolan klara de stora akuta men även de framtida utmaningarna.

Bo Jansson

Självklart ska professionen avgöra vem som släpps in i skolan

Det är befogat att känna oro för hur främlingsfientliga partier talar till människor som är arga och besvikna på samhället. Det finns en närvaro av främlingsfientliga åsikter i skolan och vi lärare har efterfrågat mer fortbildning och mer tydlighet från skolledningens sida för att bemöta intoleransen.

En undersökning som presenterades i Skolvärlden i april 2014 visade att hälften av lärarna uppgav att det finns öppet främlingsfientliga elever på deras skola. Sex av tio lärare sa att elever fört fram främlingsfientliga åsikter under lektionstid och sju av tio lärare uppgav också att elever fört fram främlingsfientliga åsikter utanför lektionstid.

Det har även debatterats och diskuterats vilka politiska partier som ska få komma in i skolan. Nazistiska partier? Främlingsfientliga partier? Nationalistiska partier? Revolutionära partier?

Förra veckan kom den utredning som den förra regeringen tillsatte om villkoren för politiska partiers tillträde till skolan och lade fram sina förslag. Utredningen hade uppdraget att överväga ”om skolan ska kunna begränsa det antal politiska partier som skolan tar emot på objektiva grunder, till exempel till att avse sådana partier som vid tillfället är representerade i riksdagen.”

Tydligare reglering
Deras svar har blivit: ja, det går. Från Lärarnas Riksförbunds sida krävde vi tydligare reglering. Det blev som vi ville. Utredningen föreslår  att en ny bestämmelse ska införas i skollagen. Den ska ge skolor möjlighet att begränsa antalet inbjudna partier.
Ett sätt kan vara att skolan bjuder in samtliga partier i antingen riksdagen, kommun-, landstingsfullmäktige eller i europaparlamentet. Men skolan kan även använda sig av andra urvalskriterier, så länge urvalet görs på annan objektiv grund.

Detta är ett klargörande och ett stöd för alla som arbetar i skolan. Rektor och skolledning har stöd av såväl diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen och skollagen. Ändå har det sagts att rättsläget i frågan har spretat åt olika håll och det har funnits oklarheter hos lärare och rektorer. Det är inte lätt för en rektor att utan regelverk som stöd gå ifrån den praxis som hittills gällt dvs att skolan antingen måste släppa in alla partier som vill komma eller göra valet att inte bjuda in något parti. Därför är det bra att vi får ett regelverk och ett förtydligande nu.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: i skolan är det de professionella, lärarna och skolledarna, som ska ta ansvar. Skolan måste vara ett värn för demokrati och tolerans.

Jag har också påpekat att skolan faktiskt inte har någon skyldighet att bjuda in politiska partier överhuvudtaget. Skolan är ingen allmän plats, utan det som sker i skolan ska vara ett led i undervisningen och det demokratiska uppdraget.

Ska vara en del av undervisningen
Det kan tyckas drastiskt, men de partier och organisationer som kommer in måste vara en del av skolans undervisning. Det är lärarna som ska ansvara för att eleverna får bästa möjliga undervisning i samhällsfrågor. Då måste också lärarna styra upp hur denna information ges, så att det blir en kunskapshöjande del i undervisningen.

Grunden till förståelse av ideologier och kunskaper om det politiska systemet ges i klassrummet med undervisningen. Debatter och meningsutbyten kan sedan ske i skolans regi som del i undervisningen.

Att bara släppa in partier för att de ska propagera och rekrytera är inte vad skolan ska ägna sig åt. Förhoppningsvis kan vi agera tryggare i denna fråga inför valrörelsen 2018.

Bo Jansson

 

Utbildning och källkritik försvarar Sverige

I helgen skrev Olle Wästberg, som bland mycket annat är ordförande i Demokratiutredningen, en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Trollfabriker försöker fräta sönder demokratin”. Där lyfter Wästberg fram att desinformation och propaganda har blivit så viktigt i de politiska konflikter och maktkamper vi ser och kan vänta oss framöver.

Jag tycker det är bra att Demokratiutredningen, i sitt betänkande som läggs i januari, kommer föreslå åtgärder för kunskaper som ökar elevernas motståndskraft mot propaganda och konspirationsteorier.

Förr kunde läraren lättare styra över källor och informationsflöden i skolan. Men undervisningen i det digitala samhället ställer krav på hur lärare själva hanterar det nästintill obegränsade informationsflödet. Och framför allt behöver elever tränas i källkritik och värdering av information.

Idag släpps boken ”Kan Sveriges förvaras – mot vad?” där jag medverkar med ett kapitel om vikten av källkritik.

Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva i en bok om försvarspolitik är att lärarnas uppgift är att stå upp för kunskap och värden och därmed för frihet och demokrati varje dag, i varje klassrum, i varje skola. Vi lärare är faktiskt en del av försvaret av vårt öppna demokratiska samhälle!

Det är mycket viktigt att, som skollagen slår fast, undervisningen i skolan ska ske i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.

I lärarnas yrkesetik sägs det att vi i vår yrkesutövning ska utgå från det uppdrag samhället ger oss. Genom vår yrkesetik förbinder vi oss att påtala och engagera oss mot utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Vi kan alltså inte stillatigande se på ifall de demokratiska värderingarna och allas lika värde ifrågasätts!

Källkritik och kritiskt tänkande är en alltför viktig del av elevernas utveckling som medborgare i ett demokratiskt samhälle för att komma på undantag i brist på resurser eller kunskap. Undervisningen, oavsett skolämne, kan bidra till att försvara eleverna mot propaganda, falska fakta och information som är avsedd att vilseleda.

I debattartikeln ”Sverige förvaras med utbildning och källkritik” i Dagens Samhälle i dag skriver jag mer om detta.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund

Satsa på framgångsrik yrkesutbildning

Under de senaste veckorna har jag ett flertal gånger fått möjligheten att tala om gymnasieskolan och i synnerhet dess yrkesutbildningar. Jag har bland annat besökt ett politiskt ungdomsförbund, Sveriges Elevkårer och medverkat på Skolverkets lärlingskonferens. Jag har mötts av många instämmande huvudnickningar, många intressanta frågor, positiva reaktioner och ett stort engagemang. Gymnasieskolan är en fråga som berör.

Idag har Sverige en gymnasieskola där var fjärde elev hoppar av sina studier utan att nå gymnasieexamen. Det får enorma konsekvenser för den enskilde, men också för hela samhället.

Vi har också en gymnasieskola som inte lockar elever till yrkesutbildningarna, samtidigt som arbetsmarknaden står tomhänt i väntan på yrkesutbildad arbetskraft.

Så här kan vi inte ha det.

Vi måste nu ta ett rejält och samlat grepp om gymnasieskolan och framförallt lyfta yrkesutbildningen. Vi måste få fler att söka sig till yrkesprogrammen och fullfölja studierna till examen.

Det gläder mig att gymnasieskolan är en högt prioriterad fråga för regeringen, som nu gör en satsning för att höja yrkesutbildningarnas status och kvalitet. Yrkesprogramsutredningen har lämnat flera förslag på åtgärder, bland annat införandet av branschskolor och obligatoriskt prao i grundskolan med möjlighet att praktisera på yrkesprogrammen. Den stora gymnasieutredningen som ska redovisas nästa sommar kommer att presentera ytterligare åtgärder. Dessutom blir 2016 Yrkesutbildningens år. Regeringen, tillsammans med LO och Svenskt Näringsliv, satsar 30 miljoner kronor för att höja utbildningens attraktivitet och kvalitet.

Lärarnas Riksförbund har blivit partner till Worldskills Sweden, Det är vi mycket glada för och vi kommer med stort engagemang att medverka både vid Yrkes-SM i Malmö under våren 2016 och vid Yrkes-EM i Göteborg senare under hösten.

Vi i Lärarnas Riksförbund har tagit en aktiv roll i debatten om gymnasieskolan. Med vår antologi Kompetens för framtiden tog vi initiativ för att verka för yrkesutbildningens attraktivitet. I mitt kapitel i boken presenterar jag en helhetslösning med förslag på snart sagt alla områden inom yrkesutbildningen. Jag är övertygad om att de steg som vi från Lärarnas Riksförbund föreslår är nödvändiga, om Sverige ska ha en framgångsrik yrkesutbildning.

Låt mig kort lyfta fram några av dessa.

Av rädsla för att yrkesprogrammen innebär stängda dörrar väljer många elever högskoleförberedande program. Yrkesprogrammen får inte uppfattas som en återvändsgränd, därför bör de per automatik leda till grundläggande högskolebehörighet. Det ska dock finnas möjlighet för eleven att eventuellt kunna välja bort detta.

För att få fler att välja och fullfölja yrkesutbildningen räcker det dock enbart inte med att lösa frågan om högskolebehörigheten. Det krävs flera satsningar, både strukturförändringar och motivationsskapande åtgärder. Framförallt behövs flera satsningar på att få den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen att bli bättre. Och det är bara om skolan och arbetslivet går hand i hand som det kan bli riktigt bra. Här måste branscherna både ta, och få, ett större ansvar för att höja kvaliteten på APL och på lärlingsutbildningen. Kompetensen hos företagen som tar emot elever måste också öka, därför behövs påtryckningar för att få fler att genomgå en handledarutbildning. APL-utvecklare och väl fungerande programråd är också avgörande aktörer i arbetet med att förbättra den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen.

Gymnasieskolan måste ta ett större ansvar för att motivera elever. Inom yrkesprogrammen innebär detta att bygga upp en yrkesidentitet. Eleverna som väljer yrkesprogrammen för att göra något annorlunda ska inte få möta en gymnasieskola som är alldeles för lik grundskolan. Elevernas första gymnasieårskurs borde därför fyllas med så mycket karaktärsämnen som möjligt.

De olika yrkesprogrammens särart bör betonas, eftersom olika yrken ställer olika krav på kompetens och färdigheter. Detta skulle kunna innebära att det finns skilda krav mellan programmen vad gäller yrkesutbildningarnas längd. Det borde framförallt innebära att även de gymnasiegemensamma ämnena anpassas till elevernas kommande yrkesliv. Det bör inrättas en ny gymnasieexamen, som anpassas till respektive program och som bedöms av bland annat representanter för branschorganisationer och nationella yrkesråden.

Särskild uppmärksamhet bör ges till förstärkt studie-och yrkesvägledning. Studie-och yrkesvägledarnas roll är avgörande i arbetet för att höja yrkesutbildningarnas status och för att få eleverna att göra väl underbyggda studie- och yrkesval. Genom att skapa rätt förväntningar, ge adekvat information och bra beslutsunderlag, kan en studie-och yrkesvägledare också motverka avhoppen från yrkesutbildningarna.

Vi ska inte glömma dem som är nyckeln till elevernas framgång. Att höja yrkesutbildningens status utan att höja yrkeslärarnas status är en omöjlighet. För det första, måste vi få fler att vilja bli yrkeslärare. Bara rimliga arbetsförhållanden och konkurrenskraftiga löner kan få dem som har yrkeskunskaperna att vilja byta bana. För det andra, krävs det statliga satsningar för att garantera yrkeslärarnas fortbildning. Staten ska även satsa på anpassade utbildningar till dem som redan arbetar inom yrkesprogrammen, men saknar behörighet.

Ett nödvändigt steg mot en mer högkvalitativ gymnasieskola är att införa ämnesbetyg vilket skulle minska stressen för både lärare och elever samt ge positiva effekter på elevernas kunskapsinhämtning. Eleverna behöver också garanteras mer lärarledd undervisning och därför är det angeläget att återgå till regleringen som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Till sist, statlig styrning, finansiering och dimensionering sätter ramarna runt verksamheten och är en garant för kvaliteten och likvärdigheten. Var i landet eleven genomför sin utbildning ska nämligen inte få ha någon betydelse för elevens möjligheter.

Men vilka satsningar det än görs på själva utbildningen, hjälper det inte om vi inte förändrar bilden som finns om att praktiska kunskaper skulle vara mindre värda. Yrkesutbildningen har setts som ett alternativ till elever med lägre motivation och studieförmåga och denna syn behöver brytas. I framtidens gymnasieskola ska yrkesutbildning vara ett tänkbart alternativ för alla – inte en särlösning för vissa.

Bo Jansson

Bra förslag om starkare mandat och ansvar för rektorer

I dag kan vi läsa ett viktigt inlägg i debatten om hur den svenska skolan ska kunna stärkas. Vi i Lärarnas Riksförbund kämpar för mycket av det som förs fram av Näringslivets forskningsberedning på DN Debatt idag.

Jag läser och instämmer i till exempel följande:

”Tydligt ledarskap behövs. En av skolans svaga länkar är den dysfunktionella besluts-hierarkin. Rektorerna måste ges mer makt och ansvar för att kunna påverka elevernas resultat. Och de måste först och främst vara pedagogiska chefer och kunna delegera de administrativa sysslorna.”

Ja, Sverige behöver ett tydligare nationellt ansvar för skolan som ger professionen, skolledare och lärare, ett tydligt mandat och ansvar för hur enskilda skolor arbetar för att förbättra undervisningen och resultaten. Det borde också vara självklart att rektorer ska ha lärarutbildning och ha arbetat som lärare och därmed ha en stark pedagogisk och didaktisk förankring i den verksamhet hen leder.

Det som man inte nämner i denna debattartikel är behovet av en starkare statlig styrning och finansiering, vilket vi ser som en naturlig fortsättning för att kunna rikta uppdraget direkt till professionen. En av ledamöterna i forskningsberedningen och undertecknarna av debattartikeln, Leif Östling, gick dock nyligen ut och förordade en starkare statlig styrning av skolan.

Lärarnas Riksförbund kunde för några år sedan visa att det finns miljarder att hämta hem om finansieringen skulle gå direkt till skolan och hoppa över vissa led, där man bara gjorde samma jobb med att fördela resurserna, fast på 290 olika sätt…

Och i undersökningen ”Pengarna i sjön” tidigare i år kunde vi visa hur stora summor som skulle gått till lärarlöner och lärarfortbildning aldrig kommer lärarna till del. Detta beror på att skolans huvudmän inte sökt de statsbidrag som finns att tillgå. Det handlar också där om miljardbelopp.

Så kan vi inte ha det.

Jag läser vidare i debattartikeln:

”Bara på den kommunala nivån har vi såväl kommunfullmäktige som skolnämnd, utbildningsförvaltning med förvaltningschef och ibland en biträdande skolchef som ska säga sitt innan beslutshierarkin kommer ner på rektorsnivå. Organisationsstrukturen skiljer sig en hel del mellan kommunerna, men grundproblematiken är densamma. I ett näringslivsperspektiv är detta en typiskt dysfunktionell struktur. Rektorn måste ges mer makt och ansvar över skolans verksamhet för att kunna påverka elevernas resultat.”

Det är bra att näringslivet nu går ut och säger detta.

Läs också gärna det som Lärarnas Riksförbund skrev tillsammans med Skolledarna, Sulf och Saco på DN Debatt förra året. Vi lyfte där fram att skolledare och lärare faktiskt är eniga. Nio av tio skolledare vill att staten ska ta större ansvar för skolans finansiering och styrning. Det har skett ett skifte i opinionen hos dem som står mitt i skoldebattens verklighet.

Det behövs en nationell kunskapsstrategi som löper genom hela utbildningssystemet. Nu har vi förhoppningsvis också stora delar av näringslivet med oss. Det blir allt fler som ser nödvändigheten i våra krav.

Bo Jansson

Fördelningen av nyanlända elever måste bli jämnare

En mycket stor del de nyanlända barnen och ungdomarna som kommit till Sverige de senaste åren har hamnat i skolor som redan har de största utmaningarna. Det håller inte. För att integrationen ska lyckas måste vi få till en förändring.

Sverige står inför stora utmaningar att kunna inlemma och ta tillvara de människor som kommer till landet från andra delar av världen. Integrationen måste lyckas, både för elevernas och hela samhällets skull. För skolans del ser vi att det är skolorna som redan har många nyanlända som får fortsätta att dra det tyngsta lasset när antalet nyanlända skolelever ökar i kommunerna.

Jag välkomnar därför att regeringen i går gav beskedet att man tillsätter en särskild utredare som kommer att arbeta för att nyanlända elever ska fördelas bättre mellan olika skolor och kunna bättre integreras i samhället. Förslagen ska bidra till att upprätthålla kvaliteten på undervisningen för alla elever i skolväsendet.

Utmaningen för den svenska skolan beskrivs som gigantisk. I många kommuner pågår bra och ambitiösa projekt och kartläggningar, men det finns inte många svar på hur segregationen ska brytas. Den väg vi nu behöver slå in på för att klara den akuta situationen måste också bli modellen för hur vi lyfter hela skolan. Staten måste ta ett starkare ansvar för finansieringen och styrningen av skolan.

Det är som utbildningsminister Gustav Fridolin sa vid det seminarium som Lärarnas Riksförbund höll i går tillsammans med LO och Lärarförbundet: ”Sverige har en stark lärarprofession och svaga system.”

Nu måste vi fokusera på att bygga starka och långsiktigt hållbara system.

Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund

Länkar:

Rapport om nyanlända elever ”Ge alla elever samma chans”, från LO, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.

Debattartikel, ”Få nyanlända går på skolorna som har bäst förutsättningar”, DN Debatt

Nyhetsinslag, ”Många nyanlända i skolor med låg utbildningsnivå”, Ekot

Webbsänt seminarium om skolans ansvar för nyanlända elever, 26 nov

 

Vi behöver tydligt ansvarstagande för arbetet mot mobbning – på alla nivåer

Jag valde att bli lärare för att kunna göra skillnad. Jag tror starkt på kraften i bildning, utbildning och kunskaper. Jag tror på skolan som en viktig utjämnande faktor i samhället.

Skolan handlar inte bara om undervisning för eleverna. I skolan och i korridorerna finns också kompisarna. En ganska stor del av barns och ungdomars liv kretsar kring sådant som händer i skolan, både när det är lektion och när det inte är lektion. Oftast positiva saker.

Men alla vet att barn och ungdomar, i sitt identitetsskapande, gärna tar vissa kamrater till sig och ibland stöter ut andra. Vi vet att det tyvärr är så det kan fungera – att dela upp sina klasskamrater och sin omgivning och stöta ut någon eller några.

Den stora frågan är hur detta ska hanteras, och hur man ska göra för att inget barn ska komma till skada. Beteendet får nämligen aldrig accepteras. Vi lärare är beredda att ta vår del av ansvaret.

Nyligen gick regeringen ut med en debattartikel i Aftonbladet där man berättade att man tar ett samlat grepp på mobbningen i skolan.

Och visst är det bra att utbildningsminister Gustav Fridolin, kultur- och demokrati­minister Alice Bah Kuhnke, gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström och inrikesminister Anders Ygeman, säger ifrån.

Men vad betyder det att vuxenvärlden måste agera på bred front, som regeringsföreträdarna säger? För det måste vi. Jag skrev nyligen en debattartikel med Claes Jenninger då denna fråga berör mig djupt. Claes har också engagerat sig starkt i arbetet mot mobbning sedan hans son för tio år sedan tog sitt liv efter långvarig mobbning. Claes har nu i höst utkommit med boken ”En skola fri från mobbning”.

Det är en handbok som Lärarnas Riksförbund står bakom och som vi vill ska läsas av skolledningar och skolhuvudmän samt politiker, men också av föräldrar och alla som kan göra skillnad. Lagen säger att det ska råda nolltolerans mot kränkningar och mobbning i skolan. I den ovannämnda debattartikeln skrev vi att kommuners och huvudmäns anti-mobbningsarbete behöver förbättras. Det krävs regler som samtliga på skolan, elever och vuxna, har diskuterat och ställt upp på. När en lärare sedan agerar som det är sagt måste läraren få stöd och uppbackning från skolledning och huvudman.

Jag vet att elever vill ha tydliga regler, och att de är måna om att det man har bestämt också följs.

Jag tror inte att det egentligen behövs några ytterligare förändringar i skollagen, däremot behöver vi tydliggöra att lärare har befogenheterna att agera och att det inte bara är en möjlighet utan faktiskt är tänkt att följas för elevernas bästa.

Det professionella ledarskapet är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen.

Vi lärare är också professionella ledare, men skolledare måste ta sitt ansvar och också få fullt stöd från huvudmannen.

Det får inte råda något tvivel om att en lärare har skolledning, huvudman, föräldrar och samhället på sin sida när två elever slår varandra, eller när en elev trakasserar och mobbar andra.

Vi har alla en skyldighet, i våra olika roller, att fostra barnen till vuxna och till medborgare. Ibland innebär det att man handgripligen måste ingripa för att förhindra en olycka.

Vuxenvärlden får inte backa undan. Tillsammans – med gemensamt arbete – med skolhuvudmän som verkligen tar sitt ansvar – lärare som får tid för alla delar av sitt uppdrag – tillsammans med elevvårdspersonal – och en engagerad skolledning – och i ett nära samarbete med elevernas föräldrar, vet jag att det kan fungera bra.

Bo Jansson

Så här skriver Lärarnas Riksförbund på hemsidan om att motverka mobbning.

”Skolan ska vara en trygg arbetsplats där alla – barn, ungdomar och vuxna – kan trivas och utföra ett gott arbete. Alla har samtidigt också ett ansvar att motverka mobbning och kränkande handlingar.”

/…/ ”I princip är det ingen skillnad på om mobbningen drabbar en elev eller någon av personalen eller om mobbaren finns bland eleverna eller personalen. I samtliga fall blir den enskilde och verksamheten lidande. Att underlåta att agera i en mobbningssituation ger mobbaren/ mobbarna fritt spelrum.”

Lärare ger framtidshopp

Vi i Lärarnas Riksförbund tror på den svenska skolan. Vi tror att det går att vända den negativa trenden i skolan. Och det första steget är att ge lärarna en återvunnen respekt och en stolthet för sitt yrke.

Förra året skrev jag en uppmärksammad debattartikel med rubriken ”Tilliten saknas i svensk skola”. Jag skrev om det professor Leif Lewin talade om i sin viktiga utredning ”Staten får inte abdikera”, som i mycket handlade om den stora bristen på tillit mellan lärarna och skolans huvudmän.

Vi måste bygga upp den tilliten igen. Tillit och förtroende skapar en framgångsrik skola. Frihet, förtroende och ansvar är centrala delar. Ser man läraryrket som ett akademiskt och kvalificerat yrke med stort krav på självständigt ansvarstagande så blir alla förslag som utgår från kontroll och övervakning absurda.

Många kände då igen sig i den beskrivning jag gav av alltför många arbetsgivares och huvudmäns syn på skolan och på lärarna.

Idag är verkligheten med en både allmän lärarbrist och en akut brist på lärare i vissa enskilda ämnen alltmer uppenbar. Att svenska skolan tappar placeringar i internationella jämförelser bekymrar inte bara mig, utan stora delar av svenska folket.

Samtidigt har skillnaderna mellan olika skolor fortsatt öka. Därtill är skillnaden mellan olika kommuners satsningar dramatisk – de som satsar minst satsar hälften av de som satsar mest på elevernas undervisning.

Dessutom är det väldigt olika hur mycket kommuner och andra huvudmän satsar på fortbildning och söker bidrag. I undersökningen ”Pengarna i sjön” visade vi att stora summor som skulle gått till lärarlöner och lärarfortbildning inte når fram till lärarna. Det beror på att skolans huvudmän inte sökt de många statsbidrag som faktiskt finns att tillgå. Det handlar om miljardbelopp som inte går till skolan.

Vi läser ofta att den svenska skolan är under hård press. Det vi behöver se bli verklighet är att lärarna ska få utrymme för eget professionellt agerande. Lärare måste ges tid och möjlighet att förbereda sig och även samverka kring sina ämnen med kollegor. Då kommer också elevernas resultat att förbättras. För lärare som har förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag gör skillnad!
Jag tror att den insikten börjar komma plats hos våra makthavare och politiker. De börjar förstå att lärare måste prioriteras.

Givetvis måste vi tillsammans i facket fortsätta kämpa för bättre arbetsförhållanden, bättre löneläge och bättre möjligheter till att utvecklas i yrket och att lärare ska kunna göra karriär utan att tvingas lämna yrket. Hela vårt uppdrag handlar om att sätta tryck på arbetsgivarna, och visst har vi lyckats skapa opinion för lärarnas betydelse. Men det räcker inte. Resultaten måste synas i villkor och i respekt som skapar stolthet i professionen.

Vi har länge påpekat att huvudmännen, kommunerna och friskolorna, inte har tagit sitt ansvar och ända sedan 90-talet har kontrollen av de anställdas behörighet varit bristfällig.

Jag har flera gånger sagt att skolans problem inte kan lösas genom att ha lägre krav på lärare. Utan lärarlegitimationen är risken stor att den allmänna bilden av läraryrket blir att vem som helst kan utföra det, vilket leder till det blir svårt att skapa stoltheten och därmed höja yrkets status.

Nu befinner vi oss i en brytningstid där allt fler inser hur viktiga lärarna är. Att vi har ett ansvarsfullt uppdrag som kräver utbildade behöriga lärare med djupa ämneskunskaper och goda förmågor.

Lärare måste få mer frihet och möjlighet att själva avgöra hur arbetet ska läggas upp. Läraryrket bygger på engagemang och kunskap. Och på frihet under stort ansvar.
Vi lärare lägger grunden för framtiden. Vi skapar livschanser. Vi ger framtidshopp.

Bo Jansson

Läs mer:
”För en skola fylld med optimism”

”Tilliten saknas i svenska skola”

Utredningen ”Staten får inte abdikera”

Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Pengarna i sjön”

Mer pengar till skolor med stora behov

Nu föreslår Skolverket att statens bidrag till skolor ska styras utifrån hur stora behov de har. Lärarnas Riksförbund tycker detta är ett steg i rätt riktning mot en nationellt finansierad skola. Läs artikel

Tidigare har Riksrevisionen kritiserat att statsbidrag inte har fördelats som det har varit tänkt. Skolor som haft personal med uppgift att söka pengar har fått bidrag, medan en del skolor med stora behov fått mindre eller blivit utan. Den nya modell som föreslås av Skolverket är att en slags fördelningsnyckel, styrd av varje skolas behov, ska användas.

Det innebär att stora behov också ska innebära högre statsbidrag. Avgörande blir bland annat hur många elever det går på skolan med utländsk bakgrund och hur många som kommer från hem med låg utbildningsnivå.

Skolverkets besked kan ses som ett tydligt vägval i den riktning som vi i Lärarnas Riksförbund har pekat ut under lång tid. Vi har bland annat fört fram förslag på en ny finansiering av skolan i rapporten ”Från byråkrati till undervisning”.

Svenska elevers skolprestationer har stått stilla eller utvecklas i negativ riktning. Ansvaret för detta ligger på huvudmannanivå. Vad gäller kommunerna är det politikerna i de olika kommunerna som styr över ambitionsnivån. Det finns inget som tydligt pekar ut att ansvaret skulle hanterats olika beroende på politisk färg. Endast lite drygt hälften av grundskolans totalkostnad går till undervisning, jämfört med över 60 procent för OECD-länderna.  Vi behöver en ny modell för finansiering av skolan som riktar sig direkt från staten till professionen och skolan, dvs till lärare och skolledare. Genom att skära ned på byråkratin och satsa på undervisning – skolans kärnverksamhet – kan eleverna till exempel få mer specialundervisning och väl förberedda lärare kan få mer tid för varje elev.

Vi är allt fler som tydligt påtalar behovet av en nationell finansiering. Exempelvis har jag och Sacos ordförande Göran Arrius krävt ”en mer differentierad nationell finansiering av skolan, som tar hänsyn till elevers bakgrund”. Läs artikel

Skolverket fick efter vårt gemensamma utspel ett uppdrag att utreda detta.

Att Skolverket nu föreslår att regeringen inför en ny modell för hur statens bidrag till olika skolor ska delas ut är som sagt ett steg i rätt riktning. Men Lärarnas Riksförbund anser att finansieringsansvaret för skolan på sikt bör flyttas från kommunerna till staten. Vi behöver en skola på stark och statlig grund. I en rapport som Lärarnas Riksförbund presenterat för några år sedan visade vi att kunskapsklyftorna ökade i svenska skola.

Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent under en tioårsperiod. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora.

Detta är inte hållbart. Något måste göras. Därför menar vi att Skolverkets förslag ska ses som ett steg i rätt riktning, som måste följas av flera.

Bo Jansson

ordförande Lärarnas Riksförbund