Kollektivavtalet grunden för svensk arbetsmarknad

Idag den 17 mars är det Kollektivavtalets dag. Det är en viktig dag. På den svenska arbetsmarknaden är det arbetsmarknadens parter, alltså fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden. Den politiska inblandningen är mycket liten. Detta kallas den svenska modellen. Och den ska vi vara rädda om!

När jag engagerade mig fackligt var det för att kunna påverka min och mina kollegors arbetsvillkor; vår arbetsmiljö och våra löner. Ett viktigt verktyg för oss var – och är – kollektivavtalen.

Därför är det viktigt att försvara kollektivavtalen när de ifrågasätts. Från en del arbetsgivarhåll antyds eller sägs rent ut att kollektivavtalet har spelat ut sin roll och att man därför måste lagstifta om låga löner. Detta tycker jag är upprörande.

I Sverige har vi valt att låta många av arbetsmarknadens regler bestämmas i kollektivavtal i stället för i lag. Medan lagstiftning normalt ser likadan ut för alla branscher, är kollektivavtalen lättare att anpassa efter branschens behov. En läkares arbetsplats kan ställa helt andra krav än vad en bibliotekaries arbetsplats gör, till exempel när det gäller arbetstider. På det sättet ger kollektivavtalen många fördelar, både för anställda och för arbetsgivare.

Kollektivavtalet kan ses som en gemensam försäkring. Inte är vi väl villiga att arbeta för halva lönen? Eller avstå från en hemförsäkring eller försäkring till på bilen?
Det sägs ibland att det inte spelar någon roll om det finns kollektivavtal på en arbetsplats eller inte. Det är oftast inte sant. Skillnaden mellan att ha kollektivavtal eller inte kan innebära så mycket som 15000 kronor per månad.

Utöver det som alla ofta förknippar med kollektivavtalet, som regleringar för arbetstid och årlig löneöversyn, så handlar det om så mycket mer.

Låt mig lista några saker som ingår;
-föräldrapenningtillägg,
-att få bibehållen lön vid förälders eller annan nära anhörigs bortgång och begravning,
-fler semesterdagar än de lagstadgade 25 dagarna,
-ersättning för obekväm arbetstid,
-övertidsersättning,
-avtalspension,
-tillägg till sjukpenning vid längre sjukskrivning,
-längre uppsägningstid än vad lagen säger, om arbetsgivaren vill säga upp.

När jag kommit hit i förklaringen om varför kollektivavtalet och det fackliga medlemskapet är så viktigt så förstår de flesta – och om de är lärare eller studie- och yrkesvägledare väljer de att gå med i Lärarnas Riksförbund.

Läs mer om kollektivavtal:

Vägen till ett kollektivavtal
http://www.lr.se/lonerlagaravtal/avtal/vagentillettkollektivavtal.4.e8f5e651351c85810680006987.html

Vad är ett kollektivavtal
http://www.saco.se/fackligt-arbete/vad-ar-kollektivavtal/

Tio argument för kollektivavtal
http://www.saco.se/fackligt-arbete/vad-ar-kollektivavtal/10-argument-for-kollektivavtal/

Bo Jansson

Internationella kvinnodagen viktig globalt, men också viktig för skolan

Det är viktigt att skolan är en jämställd arbetsplats där både kvinnor och män arbetar och har jämlika och rättvisa villkor. Skolan är den plats där samhället tydligt förmedlar sina normer och lägger grunden för det samhälle vi gemensamt vill bygga.

Det är något som är viktigt att påminna sig i dag när det är 8 mars, den internationella kvinnodagen. Arbetet för ökad jämställdhet och jämnare könsfördelning på våra arbetsplatser är ständigt aktuell.

Som lärare är det också viktigt att alltid ha ett jämställdhetsperspektiv och ett normmedvetet förhållningssätt. Genom våra yrkesetiska principer jobbar vi med att konkret lyfta fram exempel på vilka situationer lärare ställs inför i klassrummet och på skolgården i mötet med eleverna.

Studie- och yrkesvägledare är också en nyckelgrupp som skall vägleda elever till vidare studier och yrkesliv. Studie- och yrkesvägledarrollen är svårt underskattad då elever genom vägledningen får stöd för att ledas till ett framtida yrkesliv som passar dem som individer, utan hänsyn till kön eller könsidentitet.

Lärarnas Riksförbund anser att det är avgörande att vi som lärare och studie- och yrkesvägledare arbetar målmedvetet inom detta område. Vi kan exempelvis vara den avgörande faktorn för att unga söker sig till utbildningar som bryter könsmönstret.

Vi måste utmana elevernas syn på manligt och kvinnligt. Vi måste våga möta våra egna normer i vuxenvärlden och hjälpa till att öppna dörrar till en bättre framtid för våra unga.

Frågan om ökad jämställdhet är en global fråga som har starkt stöd. I en ny undersökning som genomförts av undersökningsföretaget Ipsos i 23 länder, och som presenteras lagom till Internationella kvinnodagen i år, visar att 7 av 10 tycker att det råder ojämlikhet mellan kvinnor och män och 9 av 10 intervjuade vill se lika möjligheter för både kvinnor och män.

I Sverige anser nio av tio att det fortfarande råder ojämlikhet kopplat till sociala, politiska och/eller ekonomisk förutsättningar.

Läs hela Ipsos rapport här.

 

Bred politisk uppslutning kring satsningar på lärarna

Vi behöver en samsyn kring behoven av att satsa på lärarna. Flera tecken tyder på att denna samsyn är på väg, om den inte är här redan. Politikerna börjar närma sig varandra när det gäller att se behovet av satsningar på lärarna.

Det handlar exempelvis om att fortsätta lärarlönelyftet och att inrätta den nya personalkategorin lärarassistenter samt införa central och digitaliserad rättning av de nationella proven.

Moderaterna gav idag besked om ovanstående tre förslag som man vill se genomförda för att stärka läraryrket. Införande av lärarassistenter och fortsatt satsning på lärarlönelyftet och därtill ett besked att moderaterna anser att de nationella proven ska rättas centralt och digitaliseras gör att det finns en bred enighet kring att låta lärarnas fokusera på sitt kärnuppdrag, undervisningen.

Nu hoppas jag att huvudmännen ser att det finns en kontinuitet i skolpolitiken för att vi snabbare ska kunna vända elevernas fallande kunskapsresultat. Utspelet går i den riktning som regeringen redan stakat ut. Det är bra. Då får vi en långsiktighet i skolpolitiken. Nu ska inte de skolansvariga huvudmännen kunna backa med hänvisning till osäkerheten om lärarlönesatsning fortsätter från statens sida. Det gör den oavsett regering.

Dessutom är det nu dags att göra alla karriärtjänster till fasta tjänster istället för tillfälliga. På alltför många håll har man inte följt intentionerna med karriärtjänstreformen.

Lärarnas Riksförbund har länge pekat på att svensk skola har allvarliga problem. Det finns inga genvägar till en stärkt skola och förbättrade kunskapsresultat. Fokus måste ligga på den enskilt viktigaste faktorn för att eleverna ska lyckas i skolan: Läraren.

Dagens lärare tvingas till för mycket annat än att fokusera på sin undervisning. Men bra lektioner kräver ordentliga förberedelser, det vet vi lärare och alla känner nog igen den frustration som man upplever när man inte hunnit med.

Lärarnas tid för planering har krympt med åren och har aldrig varit så knapp som den är idag. Jag tänker bland annat på en undersökning som visade att en lärare på grundskolan inte har mer än en kvart per lektion att planera och följa upp. Det är naturligtvis på tok för lite när en lärare vill bedriva högkvalitativ undervisning som ska möta alla elevers förutsättningar och behov.

Lärarna har blivit skolans tusenkonstnärer som förväntas fungera som vaktmästare, städare, kuratorer och administratörer parallellt som de ska se till att varje elev når sin fulla potential. Arbetsbelastningen har ökat så mycket att allt fler lärare lämnar eller funderar på att lämna yrket. Samtidigt har det skett en mycket oroande utveckling i svenska elevers kunskapsresultat.

Att låta lärarna fokusera på sitt huvuduppdrag är därmed en ytterst angelägen investering som både elever, lärare och hela Sverige kommer att vinna på.

Bo Jansson

 

 

Lärarlönelyftet viktigt för att lyfta skolan och lärarna

Det är mycket välkommet att vi nu äntligen ser ett beslut om det viktiga Lärarlönelyftet som regeringen aviserat. Vi i Lärarnas Riksförbund har pressat på för denna satsning och vi har varit i högsta grad delaktiga till att den kom till stånd. Därför är det självklart att jag är väldigt glad över att den nu blir verklighet.

Från och med i höst kan erfarna lärare få påökt, då pengarna i det utlovade lärarlönelyftet ska börja betalas ut. Tre miljarder årligen ska gå till 60 000 lärare, vilket ger minst 2500 och högst 3500 kronor per månad och person.

Detta är en unik satsning på en yrkesgrupp och jag menar att det tydligt visar att det finns en bred förståelse för att lärarna har fått stå tillbaka alltför länge. Inte bara hos regeringen och våra rikspolitiker, utan också i de breda lagren. Det är en viktig signal att staten nu tar ett ansvar för att uppvärdera lärarnas löner.

Upp till bevis för arbetsgivarna
Som jag säger i det pressmeddelande som skickades ut efter regeringens besked, så är det nu upp till bevis för kommuner och fristående skolor att de fortsätter uppvärderingen 2016 och 2017. Att staten går in är helt nödvändigt, men också ett tydligt underkännande av hur huvudmännen hanterat lärares lönesättning över tid.

Det är därför förståeligt att regeringen nu beslutat att arbetsgivarna inte får använda pengarna till nyrekryteringar, vilket ansvarig minister Helene Hellmark Knutsson beskriver i en debattartikel i Aftonbladet . Satsningen får användas till de lärare som befinner sig i skolan och som arbetsgivarna inte klarat att lönesätta rätt.

Det är också oerhört viktigt att denna satsning används till permanenta ökningar av lärarnas fasta löner. Det ska inte vara ett tillägg eller ersättningar för tillfälliga projekt utan en stadigvarande lönehöjning för de lärare som omfattas.

Jag hade dock önskat att politikerna tar nya tag med satsningen på även lärare i vuxenutbildningen och studie- och yrkesvägledare. Jag skulle också vilja att fler individer skulle kunna omfattas. Min ambition är att fler verksamma i grundskolan och gymnasiet ska få del i denna satsning framöver.

Målet är att öka läraryrkets attraktionskraft. Det behövs. Situationen är mycket allvarlig för skolan. Tillströmningen av elever ökar nu kraftigt. Dels genom att barnafödandet ökar i landet, vilket är bra. Och dels genom att vi Sverige tar emot många nyanlända, vilket också är bra. Om vi kan få till en fungerande integration.

För att det ska lyckas är skola och utbildning helt avgörande. Människor måste komma i utbildning för att sedan så snabbt som möjligt komma ut i arbete och kunna bidra.

Viktig pusselbit
Nu läggs viktiga pusselbitar fram. Dels satsningen på karriärtjänster, och dels Lärarlönelyftet. Den satsning på snabbspår för nyanlända lärare som regeringen och parterna i skolan presenterade i veckan är också en viktig pusselbit för att få fler lärare. Särskilt i de skolor där deras bakgrund och språkkunnighet i exempelvis arabiska är nyttig och behövs.

Men just när det gäller snabbspåret så är det viktigt att understryka att man snabbar på genom att driva fler saker parallellt, det inte är så att kvalitetskraven sänks på dessa lärare. Snabbspåret leder till legitimation för nyanlända lärare, vilket är bra både för den som erhåller legitimationen – och naturligtvis inte minst för eleverna!

Sverige behöver fler välutbildade och ämneskunniga lärare. Jag har länge varnat för att det är vissa ämnen som är utrotningshotade eftersom det inte finns tillräckligt med utbildade lärare för att undervisa i dem. Och det finns många siffror som är mycket bekymmersamma.

Det är exempelvis bara fem procent av Sveriges lärare som anser att deras yrke har hög status. Och bara varannan skulle välja att utbilda sig till lärare igen. Sex av tio lärare överväger att lämna yrket.

Fler lärare behövs
Enligt regeringens egna beräkningar kommer det saknas 90 000 heltidstjänster till 2019 och det betyder över 100 000 lärare måste komma in i den svenska skolan de närmaste åren.

Det är alltså helt avgörande för vårt land att läraryrkets attraktivitet ökar. Fler lämpliga personer måste vilja bli lärare, fler måste vilja stanna kvar i yrket och fler måste återkomma till läraryrket.

Fler insatser behövs, men lönesatsningarna är ett bra steg på vägen.

Bo Jansson

Feltänkt förslag

För att klara av bristen på utbildade och legitimerade lärare säger Centern att man vill ”tänka nytt” med ett tillfälligt (treårigt) slopat krav på lärarlegitimation i skolan. Hur nytänkande är det att försöka skjuta fram nödvändiga kvalitetsförbättringar i skolan?

Centerns förslag är feltänkt. Bakvänt och feltänkt. Något liknande har också förts fram av Moderaterna nyligen. Men det blir inte bättre för det.

Jag måste varna för kortsiktiga lösningar på den nu rådande lärarbristen. Samtidigt är detta ett förslag som inte kommer kunna betyda något särskilt i praktiken. Jag har nämligen inte hört om att det skulle finnas en kö med pensionerade lärare som vill lämna pensionärslivet och börja jobba som lärare igen men har hindrats av legitimationskravet. Däremot skulle nog fler lärare vilja jobba några år till om de fick en bra ersättning och bra arbetsvillkor…

Bara för att man gör ett undantag betyder det heller inte att det blir fler behöriga och utbildade lärare. Alltför få vill bli lärare redan i dag. Viljan att utbilda sig till legitimerad lärare kommer inte öka med undantag. Och de partier och ansvariga huvudmän som vill, kommer alltid finna nya skäl till att fortsätta göra undantag – och även utvidga dem.

Sedan 90-talet har de flesta i skolans värld kommit att inse vikten av välutbildade, kunniga lärare.

Problemet för svensk skola har varit att alltför många inte haft vare sig ämneskunskaper eller behörighet i den skolform de arbetat i. Jag vill inte att vi ska hamna i samma läge som när man trodde att vem som helst direkt kunde anställas och kommunerna kunde ägna sig åt att experimentera med skolan. Det var då som den svenska skolan, som på den tiden förmodligen var en av världens bästa, påbörjade sin resa utför.

Visst är det så att det i den svenska skolan finns en stor och ökande lärarbrist. Samtidigt som skolan förra året fick över 70 000 nya elever på grund av Sveriges stora flyktingmottagande, fattas det många lärare i enskilda bristämnen som moderna språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det är inte hållbart.

Vi bör istället höja tempot i att se till att fler lärare kan bli utbildade och legitimerade. Vi kan exempelvis arbeta med olika insatser som snabb inslussning av nyanlända lärare.

Hur nu Centern vet att ”vi har många duktiga lärare därute som idag inte får sätta betyg och inte heller får undervisa fullt ut”, det vet jag inte.

Däremot tycker jag det är det bra att Centerpartiet samtidigt föreslår att en ny tjänst, lärarassistenter, införs i skolan. Detta för att avlasta lärarna med administrativa sysslor och ge lärarkåren mer tid och resurser åt sitt huvuduppdrag, elevernas kunskapsutveckling.

Precis detta var vi ute och föreslog häromveckan på SvD Brännpunkt, ”Assistenter behövs för att avlasta lärarna”.
http://www.svd.se/assistenter-behovs-for-att-avlasta-lararna

Lärarassistenter kan stödja och avlasta lärarna i det kringarbete som inte är undervisningsrelaterat. Lärare ska kunna ägna mer tid åt att kunna förbereda och även efterarbeta sin undervisning. Det är ett viktigt förslag som kan göra skillnad på riktigt.

Bo Jansson

Länkar:
SVT om centerförslag på slopat krav på lärarlegitimation.

Förslaget på Centers hemsida.

Nyanlända i skolan ökar behovet av fokus på undervisning

Frågan om nyanlända i skolan har blivit mycket viktig. Det gäller både nyanlända elever och nyanlända lärare. Flera förslag förs nu fram om hur skolan ska kunna klara sitt uppdrag.

I förra veckan förde Lärarnas Riksförbund fram förslag på att lärarassistenter införs i skolan för att avlasta lärarna. Rätt genomfört kan denna nya yrkesgrupp, lärarassistenter, skapa bättre förutsättningar för lärarna att göra ett kvalitativt gott jobb med undervisningen.

I helgen skrev jag och LR Studs ordförande Isak Skogstad en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi utvecklade dessa tankar.
Det behövs fler åtgärder för en bättre skola. Lärarnas Riksförbund ser alltså att en dellösning kan vara att kringsysslor läggs på annan personal, så att lärarna i högre grad kan syssla med yrkets kärna – att förbereda och genomföra god undervisning. Det skulle göra att vi lärare få mer tid för varje elev och kunskaperna hos varje elev skulle öka.
Det gläder mig att mina kollegor i Lärarförbundet genom en debattartikel i veckan stödjer tanken och att även regeringen är positiv till att bland annat lärarassistenter kan minska arbetsbördan för lärare.

Opinionen är således mycket stark när de två lärarfacken driver samma krav. Det är en tidsfråga när vi kommer se införandet av denna nya personalkategori i skolan.
Många inser att skolan är nyckeln till en lyckad och framgångsrik integration. Hur kan vi underlätta för dessa människor som sökt sig till Sverige undan krig och svåra förhållanden för att de också ska kunna bidra? Hur ska vi lyfta Sverige med detta tillskott?

Nyligen skrev Dagens Nyheter om detta på ledarsidan under rubriken ”Fler år i skolbänken”. Man ansåg att en förlängd skolplikt för nyanlända elever är nödvändig om inte en rekordstor kull nyanlända ska inleda livet i Sverige med underkända betyg.

Det ligger i linje med vad Lärarnas Riksförbund tycker. Varje skolform ska ha möjlighet att klara av att ge eleverna det de behöver. Vi har varit inne på att hellre ha längre tid i grundskolan, och få förutsättningar att bli godkänd, än att under gymnasietiden försöka reparera.
Om inte elever i behov av särskilt stöd får den pedagogiska hjälp de behöver i grundskolan, är det för sent att tvinga i gymnasieskolan. Problem i grundskolan ska lösas inom ramen för just grundskolan.

Lärarnas Riksförbund har engagerat sig mycket i hur Sverige och den svenska skolan ska kunna stärka likvärdigheten och kunna klara utmaningen med alltfler nyanlända i skolan. Vi har inlett ett flerårigt samarbete med LO och Lärarförbundet. Den första rapporten släpptes i höstas och presenterades på DN Debatt också.

Det är också viktigt att förstå betydelsen av arbetet som lärare i svenska som andraspråk, SVA, gör. Här måste man sätta in mycket av resurserna. Högskolor borde erbjuda SVA-kurser under sommartid. Det är något som studenter efterfrågar. Det behövs så klart legitimerade SVA-lärare – något som det är brist på. Dessutom måste det även satsas på modersmålslärarna, som har en viktig roll, och alla andra som undervisar dessa elever.

Skolan kan inte bara fokusera på integration utan uppdraget är utbildning. Däremot är satsning på utbildning en central del för en framgångsrik integration. Det är uppenbart att detta underlättas av en starkare statlig styrning av skolan vad gäller resurser och kunskapsfokus.

Allt fler ser ett ökat statligt ansvar för skolan som nödvändigt för att minska klyftorna. Såväl LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som Skolledarnas ordförande Matz Nilsson och Sacos ordförande Göran Arrius har gått ut med detta budskap. Vi i Lärarnas Riksförbund har länge påpekat behovet av nationell finansiering av skolan för att stärka likvärdigheten. Dagens system med över 290 olika kommunala huvudmän fungerar inte.

Nu har vi en unik möjlighet att bryta gamla låsningar över blockgränserna. Samtidigt med en nödvändig satsning på SVA-lärare och extraresurser för att kunna möta nyanlända elever och satsningar på skolor i utsatta områden måste ansvariga stärka de nationella insatserna för skolan.

För att klara de stora utmaningarna i skolan när det gäller att ta emot nyanlända menar jag också att det krävs att insatserna samordnas nationellt och att samtliga skolor delar på ansvaret. Skolledarna och Lärarnas Riksförbund vill att regeringen utser en nationell samordnare för detta.

Förutom att vi vill se lärarassistenter som ny personalgrupp måste den nationella samlingen för läraryrket och skolan fullföljas.

Regeringen ska med rejäla punktinsatser höja lärarlönerna och satsa på skolan genom öronmärkta statsbidrag. Vi behöver se steg mot en statlig finansiering och reglering samt tydligare ansvar och befogenheter för lärarkåren.

Så kan skolan klara de stora akuta men även de framtida utmaningarna.

Bo Jansson

Självklart ska professionen avgöra vem som släpps in i skolan

Det är befogat att känna oro för hur främlingsfientliga partier talar till människor som är arga och besvikna på samhället. Det finns en närvaro av främlingsfientliga åsikter i skolan och vi lärare har efterfrågat mer fortbildning och mer tydlighet från skolledningens sida för att bemöta intoleransen.

En undersökning som presenterades i Skolvärlden i april 2014 visade att hälften av lärarna uppgav att det finns öppet främlingsfientliga elever på deras skola. Sex av tio lärare sa att elever fört fram främlingsfientliga åsikter under lektionstid och sju av tio lärare uppgav också att elever fört fram främlingsfientliga åsikter utanför lektionstid.

Det har även debatterats och diskuterats vilka politiska partier som ska få komma in i skolan. Nazistiska partier? Främlingsfientliga partier? Nationalistiska partier? Revolutionära partier?

Förra veckan kom den utredning som den förra regeringen tillsatte om villkoren för politiska partiers tillträde till skolan och lade fram sina förslag. Utredningen hade uppdraget att överväga ”om skolan ska kunna begränsa det antal politiska partier som skolan tar emot på objektiva grunder, till exempel till att avse sådana partier som vid tillfället är representerade i riksdagen.”

Tydligare reglering
Deras svar har blivit: ja, det går. Från Lärarnas Riksförbunds sida krävde vi tydligare reglering. Det blev som vi ville. Utredningen föreslår  att en ny bestämmelse ska införas i skollagen. Den ska ge skolor möjlighet att begränsa antalet inbjudna partier.
Ett sätt kan vara att skolan bjuder in samtliga partier i antingen riksdagen, kommun-, landstingsfullmäktige eller i europaparlamentet. Men skolan kan även använda sig av andra urvalskriterier, så länge urvalet görs på annan objektiv grund.

Detta är ett klargörande och ett stöd för alla som arbetar i skolan. Rektor och skolledning har stöd av såväl diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen och skollagen. Ändå har det sagts att rättsläget i frågan har spretat åt olika håll och det har funnits oklarheter hos lärare och rektorer. Det är inte lätt för en rektor att utan regelverk som stöd gå ifrån den praxis som hittills gällt dvs att skolan antingen måste släppa in alla partier som vill komma eller göra valet att inte bjuda in något parti. Därför är det bra att vi får ett regelverk och ett förtydligande nu.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: i skolan är det de professionella, lärarna och skolledarna, som ska ta ansvar. Skolan måste vara ett värn för demokrati och tolerans.

Jag har också påpekat att skolan faktiskt inte har någon skyldighet att bjuda in politiska partier överhuvudtaget. Skolan är ingen allmän plats, utan det som sker i skolan ska vara ett led i undervisningen och det demokratiska uppdraget.

Ska vara en del av undervisningen
Det kan tyckas drastiskt, men de partier och organisationer som kommer in måste vara en del av skolans undervisning. Det är lärarna som ska ansvara för att eleverna får bästa möjliga undervisning i samhällsfrågor. Då måste också lärarna styra upp hur denna information ges, så att det blir en kunskapshöjande del i undervisningen.

Grunden till förståelse av ideologier och kunskaper om det politiska systemet ges i klassrummet med undervisningen. Debatter och meningsutbyten kan sedan ske i skolans regi som del i undervisningen.

Att bara släppa in partier för att de ska propagera och rekrytera är inte vad skolan ska ägna sig åt. Förhoppningsvis kan vi agera tryggare i denna fråga inför valrörelsen 2018.

Bo Jansson

 

Utbildning och källkritik försvarar Sverige

I helgen skrev Olle Wästberg, som bland mycket annat är ordförande i Demokratiutredningen, en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Trollfabriker försöker fräta sönder demokratin”. Där lyfter Wästberg fram att desinformation och propaganda har blivit så viktigt i de politiska konflikter och maktkamper vi ser och kan vänta oss framöver.

Jag tycker det är bra att Demokratiutredningen, i sitt betänkande som läggs i januari, kommer föreslå åtgärder för kunskaper som ökar elevernas motståndskraft mot propaganda och konspirationsteorier.

Förr kunde läraren lättare styra över källor och informationsflöden i skolan. Men undervisningen i det digitala samhället ställer krav på hur lärare själva hanterar det nästintill obegränsade informationsflödet. Och framför allt behöver elever tränas i källkritik och värdering av information.

Idag släpps boken ”Kan Sveriges förvaras – mot vad?” där jag medverkar med ett kapitel om vikten av källkritik.

Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva i en bok om försvarspolitik är att lärarnas uppgift är att stå upp för kunskap och värden och därmed för frihet och demokrati varje dag, i varje klassrum, i varje skola. Vi lärare är faktiskt en del av försvaret av vårt öppna demokratiska samhälle!

Det är mycket viktigt att, som skollagen slår fast, undervisningen i skolan ska ske i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.

I lärarnas yrkesetik sägs det att vi i vår yrkesutövning ska utgå från det uppdrag samhället ger oss. Genom vår yrkesetik förbinder vi oss att påtala och engagera oss mot utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Vi kan alltså inte stillatigande se på ifall de demokratiska värderingarna och allas lika värde ifrågasätts!

Källkritik och kritiskt tänkande är en alltför viktig del av elevernas utveckling som medborgare i ett demokratiskt samhälle för att komma på undantag i brist på resurser eller kunskap. Undervisningen, oavsett skolämne, kan bidra till att försvara eleverna mot propaganda, falska fakta och information som är avsedd att vilseleda.

I debattartikeln ”Sverige förvaras med utbildning och källkritik” i Dagens Samhälle i dag skriver jag mer om detta.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund

Satsa på framgångsrik yrkesutbildning

Under de senaste veckorna har jag ett flertal gånger fått möjligheten att tala om gymnasieskolan och i synnerhet dess yrkesutbildningar. Jag har bland annat besökt ett politiskt ungdomsförbund, Sveriges Elevkårer och medverkat på Skolverkets lärlingskonferens. Jag har mötts av många instämmande huvudnickningar, många intressanta frågor, positiva reaktioner och ett stort engagemang. Gymnasieskolan är en fråga som berör.

Idag har Sverige en gymnasieskola där var fjärde elev hoppar av sina studier utan att nå gymnasieexamen. Det får enorma konsekvenser för den enskilde, men också för hela samhället.

Vi har också en gymnasieskola som inte lockar elever till yrkesutbildningarna, samtidigt som arbetsmarknaden står tomhänt i väntan på yrkesutbildad arbetskraft.

Så här kan vi inte ha det.

Vi måste nu ta ett rejält och samlat grepp om gymnasieskolan och framförallt lyfta yrkesutbildningen. Vi måste få fler att söka sig till yrkesprogrammen och fullfölja studierna till examen.

Det gläder mig att gymnasieskolan är en högt prioriterad fråga för regeringen, som nu gör en satsning för att höja yrkesutbildningarnas status och kvalitet. Yrkesprogramsutredningen har lämnat flera förslag på åtgärder, bland annat införandet av branschskolor och obligatoriskt prao i grundskolan med möjlighet att praktisera på yrkesprogrammen. Den stora gymnasieutredningen som ska redovisas nästa sommar kommer att presentera ytterligare åtgärder. Dessutom blir 2016 Yrkesutbildningens år. Regeringen, tillsammans med LO och Svenskt Näringsliv, satsar 30 miljoner kronor för att höja utbildningens attraktivitet och kvalitet.

Lärarnas Riksförbund har blivit partner till Worldskills Sweden, Det är vi mycket glada för och vi kommer med stort engagemang att medverka både vid Yrkes-SM i Malmö under våren 2016 och vid Yrkes-EM i Göteborg senare under hösten.

Vi i Lärarnas Riksförbund har tagit en aktiv roll i debatten om gymnasieskolan. Med vår antologi Kompetens för framtiden tog vi initiativ för att verka för yrkesutbildningens attraktivitet. I mitt kapitel i boken presenterar jag en helhetslösning med förslag på snart sagt alla områden inom yrkesutbildningen. Jag är övertygad om att de steg som vi från Lärarnas Riksförbund föreslår är nödvändiga, om Sverige ska ha en framgångsrik yrkesutbildning.

Låt mig kort lyfta fram några av dessa.

Av rädsla för att yrkesprogrammen innebär stängda dörrar väljer många elever högskoleförberedande program. Yrkesprogrammen får inte uppfattas som en återvändsgränd, därför bör de per automatik leda till grundläggande högskolebehörighet. Det ska dock finnas möjlighet för eleven att eventuellt kunna välja bort detta.

För att få fler att välja och fullfölja yrkesutbildningen räcker det dock enbart inte med att lösa frågan om högskolebehörigheten. Det krävs flera satsningar, både strukturförändringar och motivationsskapande åtgärder. Framförallt behövs flera satsningar på att få den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen att bli bättre. Och det är bara om skolan och arbetslivet går hand i hand som det kan bli riktigt bra. Här måste branscherna både ta, och få, ett större ansvar för att höja kvaliteten på APL och på lärlingsutbildningen. Kompetensen hos företagen som tar emot elever måste också öka, därför behövs påtryckningar för att få fler att genomgå en handledarutbildning. APL-utvecklare och väl fungerande programråd är också avgörande aktörer i arbetet med att förbättra den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen.

Gymnasieskolan måste ta ett större ansvar för att motivera elever. Inom yrkesprogrammen innebär detta att bygga upp en yrkesidentitet. Eleverna som väljer yrkesprogrammen för att göra något annorlunda ska inte få möta en gymnasieskola som är alldeles för lik grundskolan. Elevernas första gymnasieårskurs borde därför fyllas med så mycket karaktärsämnen som möjligt.

De olika yrkesprogrammens särart bör betonas, eftersom olika yrken ställer olika krav på kompetens och färdigheter. Detta skulle kunna innebära att det finns skilda krav mellan programmen vad gäller yrkesutbildningarnas längd. Det borde framförallt innebära att även de gymnasiegemensamma ämnena anpassas till elevernas kommande yrkesliv. Det bör inrättas en ny gymnasieexamen, som anpassas till respektive program och som bedöms av bland annat representanter för branschorganisationer och nationella yrkesråden.

Särskild uppmärksamhet bör ges till förstärkt studie-och yrkesvägledning. Studie-och yrkesvägledarnas roll är avgörande i arbetet för att höja yrkesutbildningarnas status och för att få eleverna att göra väl underbyggda studie- och yrkesval. Genom att skapa rätt förväntningar, ge adekvat information och bra beslutsunderlag, kan en studie-och yrkesvägledare också motverka avhoppen från yrkesutbildningarna.

Vi ska inte glömma dem som är nyckeln till elevernas framgång. Att höja yrkesutbildningens status utan att höja yrkeslärarnas status är en omöjlighet. För det första, måste vi få fler att vilja bli yrkeslärare. Bara rimliga arbetsförhållanden och konkurrenskraftiga löner kan få dem som har yrkeskunskaperna att vilja byta bana. För det andra, krävs det statliga satsningar för att garantera yrkeslärarnas fortbildning. Staten ska även satsa på anpassade utbildningar till dem som redan arbetar inom yrkesprogrammen, men saknar behörighet.

Ett nödvändigt steg mot en mer högkvalitativ gymnasieskola är att införa ämnesbetyg vilket skulle minska stressen för både lärare och elever samt ge positiva effekter på elevernas kunskapsinhämtning. Eleverna behöver också garanteras mer lärarledd undervisning och därför är det angeläget att återgå till regleringen som innebär att en gymnasiepoäng motsvarar en garanterad undervisningstimme. Till sist, statlig styrning, finansiering och dimensionering sätter ramarna runt verksamheten och är en garant för kvaliteten och likvärdigheten. Var i landet eleven genomför sin utbildning ska nämligen inte få ha någon betydelse för elevens möjligheter.

Men vilka satsningar det än görs på själva utbildningen, hjälper det inte om vi inte förändrar bilden som finns om att praktiska kunskaper skulle vara mindre värda. Yrkesutbildningen har setts som ett alternativ till elever med lägre motivation och studieförmåga och denna syn behöver brytas. I framtidens gymnasieskola ska yrkesutbildning vara ett tänkbart alternativ för alla – inte en särlösning för vissa.

Bo Jansson

Bra förslag om starkare mandat och ansvar för rektorer

I dag kan vi läsa ett viktigt inlägg i debatten om hur den svenska skolan ska kunna stärkas. Vi i Lärarnas Riksförbund kämpar för mycket av det som förs fram av Näringslivets forskningsberedning på DN Debatt idag.

Jag läser och instämmer i till exempel följande:

”Tydligt ledarskap behövs. En av skolans svaga länkar är den dysfunktionella besluts-hierarkin. Rektorerna måste ges mer makt och ansvar för att kunna påverka elevernas resultat. Och de måste först och främst vara pedagogiska chefer och kunna delegera de administrativa sysslorna.”

Ja, Sverige behöver ett tydligare nationellt ansvar för skolan som ger professionen, skolledare och lärare, ett tydligt mandat och ansvar för hur enskilda skolor arbetar för att förbättra undervisningen och resultaten. Det borde också vara självklart att rektorer ska ha lärarutbildning och ha arbetat som lärare och därmed ha en stark pedagogisk och didaktisk förankring i den verksamhet hen leder.

Det som man inte nämner i denna debattartikel är behovet av en starkare statlig styrning och finansiering, vilket vi ser som en naturlig fortsättning för att kunna rikta uppdraget direkt till professionen. En av ledamöterna i forskningsberedningen och undertecknarna av debattartikeln, Leif Östling, gick dock nyligen ut och förordade en starkare statlig styrning av skolan.

Lärarnas Riksförbund kunde för några år sedan visa att det finns miljarder att hämta hem om finansieringen skulle gå direkt till skolan och hoppa över vissa led, där man bara gjorde samma jobb med att fördela resurserna, fast på 290 olika sätt…

Och i undersökningen ”Pengarna i sjön” tidigare i år kunde vi visa hur stora summor som skulle gått till lärarlöner och lärarfortbildning aldrig kommer lärarna till del. Detta beror på att skolans huvudmän inte sökt de statsbidrag som finns att tillgå. Det handlar också där om miljardbelopp.

Så kan vi inte ha det.

Jag läser vidare i debattartikeln:

”Bara på den kommunala nivån har vi såväl kommunfullmäktige som skolnämnd, utbildningsförvaltning med förvaltningschef och ibland en biträdande skolchef som ska säga sitt innan beslutshierarkin kommer ner på rektorsnivå. Organisationsstrukturen skiljer sig en hel del mellan kommunerna, men grundproblematiken är densamma. I ett näringslivsperspektiv är detta en typiskt dysfunktionell struktur. Rektorn måste ges mer makt och ansvar över skolans verksamhet för att kunna påverka elevernas resultat.”

Det är bra att näringslivet nu går ut och säger detta.

Läs också gärna det som Lärarnas Riksförbund skrev tillsammans med Skolledarna, Sulf och Saco på DN Debatt förra året. Vi lyfte där fram att skolledare och lärare faktiskt är eniga. Nio av tio skolledare vill att staten ska ta större ansvar för skolans finansiering och styrning. Det har skett ett skifte i opinionen hos dem som står mitt i skoldebattens verklighet.

Det behövs en nationell kunskapsstrategi som löper genom hela utbildningssystemet. Nu har vi förhoppningsvis också stora delar av näringslivet med oss. Det blir allt fler som ser nödvändigheten i våra krav.

Bo Jansson