#MeToo i skolan

Plötsligt har protesterna mot en känd och numera ökänd Hollywood-mogul som begått sexuella övergrepp spridit sig till något som liknar en global folkrörelse mot de överträdelser och övergrepp som sker mot kvinnor varje dag – #MeToo.

Engagemanget är en positiv effekt av den digitala tidsåldern. Tankar, idéer och engagemang har numera inga landgränser. I Sverige har engagemanget vuxit långt utanför nätet och igår genomfördes manifestationer på ett dussintal platser landet runt.

Hittills har det varit en slagsida i diskussionen mot vad som hänt mediabranschen och olika kändisars kränkande beteende, men självklart måste en diskussion om dessa viktiga frågor föras i hela samhället och inte minst i skolan.
I helgen var jag därför ute i Expressen och lyfte att vi i skolan kan bidra till det samtal som nu påbörjats och pågår i hela vårt land, liksom i stora delar av världen.

Skolan kan inte lösa alla problem, men skolan är en viktig del av samhället. Det är den gemensamma bottenplatta där barn och unga måste samexistera och lära sig vilka förhållningssätt mot varandra och mot vuxna som är acceptabla och vilka som inte är det.

Dessutom är skolan en arbetsplats och sättet att förhålla sig till varandra är en del av det vi kallar för psykosocial arbetsmiljö, vilket i allra högsta grad är en facklig fråga.

Utan att tvivla ett ögonblick på att mycket redan görs och att många lärare ser detta som en helt självklar del av sin undervisning, vill jag ändå rikta en allmän uppmaning till lärare, studie- och yrkesvägledare och övrig skolpersonal att uppmärksamma frågan. Detta är ju en del av vårt kontinuerliga värdegrundsarbete.

För även om jag vet att många i skolan redan arbetar med dessa frågor så finns det andra som kan tveka om på vilket sätt man ska ta upp frågorna. Här har t ex Rädda Barnen tagit fram ett material som kanske kan vara användbart. Även BRIS har en del material.

Vi vet också att många av de kränkningar som drabbar elever sker utanför skolans direkta insyn. Ofta i de medier som ibland är allt annat än sociala.

I arbetet med frågor som berör sociala medier har Statens medieråd ett material som kanske kan komma till användning.

Det viktiga är att vi nu passar på att fortsätta tala om detta som på något sätt varit osynligt, men ändå så oerhört närvarande och konkret för både kvinnor och män, flickor och pojkar. Låt oss hoppas att detta pågående samtal kan leda till en verklig och långsiktig förändring av hur vi agerar med och mot varandra. Att vi kan bryta med destruktiva könsrollsmönster och att vi aldrig mer ska blunda för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier.

Vi måste alla bli bättre på att prata om och uppmärksamma detta. Vi lärare och studie- och yrkesvägledare är och kommer att fortsätta vara aktiva i det arbetet!

Åsa Fahlén

Kommentarer (1)