Kvantitet istället för kvalitet håller inte

Utbildningsdirektören i Uppsala har fått uppdraget av politikerna att genomföra en lärarlönesatsning. Men den ska ske inom de, sedan tidigare, givna ekonomiska ramarna och inga nya pengar satsas. Redan här inser man att något har gått fel. Mycket riktigt jäser det i lärarleden i kommunen när löneöversynen nu pågår.

I lönekriterierna anges att om man ska få ta del av löneöversynen måste man ta fler undervisningstimmar, och det utan att förutsättningarna ändras. Det betyder att kommunen, för att finansiera den beslutade lönesatsningen, satsar på mer korvstoppning utan tid till planering och eftertanke. Lärare ska springa som skållade råttor mellan löpande band-lektioner.

Lärarnas Riksförbund i Uppsala har valt att driva frågan som ett arbetsmiljöärende. Eftersom lärarna redan har hög arbetsbelastning kommer detta att förvärra situationen. Parterna har nu skiljts i oenighet och Lärarnas Riksförbund överväger att anmäla förvaltningen till Arbetsmiljöverket. Vårt krav att lärares arbete först ska balanseras mot resurserna kommer troligen att medföra att de pengar som skulle gå till den kommunala satsningen inte kommer att frigöras – alltså kommer Uppsala kommun inte kunna visa att man satsat särskilt på lärarna under 2018. Att göra detta under ett valår är dumdristigt.

Kvantitet som effektivitetsmål istället för kvalitet straffar sig. Se bara på gamla Sovjetunionen…

Egentligen borde landets alla ansvariga skolpolitiker vara medvetna om att ett av svensk skolas problem är bristande förutsättningarna för lärarna att göra ett bra jobb. Det drabbar kvaliteten. Det är därför vi länge rasat i PISA-mätningarna. Det är därför som vi lärare i Lärarnas Riksförbund har påtalat att vi behöver tid till planering, efterarbete och fortbildning, för det ökar kvaliteten. Alltså mindre av fabrikstänkande och löpande band.

Tidigare hade lärartjänster, förutom en fastställd undervisningsskyldighet, också tid till för- och efterarbete. Det fanns även avsatt tid för kompetensutveckling. Det fungerade. Läraryrket är ett kreativt yrke, men den ökade undervisningstiden och dokumentationen tar bort kreativiteten på bekostnad av kvalitén

När nu utbildningsförvaltningen i Uppsala kommun inför lönekriterier som innebär att bara de lärare som kan åta sig mer undervisning ska ha högre lön så öppnas en Pandoras ask.
För när enkäter visar en ökande arbetsbörda och arbetsgivarna ser att sjukskrivningarna blir fler, är det då verkligen mer effektivt?!

Vägen framåt för Uppsala, och för Sverige, kan inte vara att låta kvantitet på papperet vara målet. Istället är det kvalitet i verkligheten man borde sträva efter!

Åsa Fahlén

Världen behöver lärare

Idag firas Världslärardagen, ”World Teachers’ Day 5 October”, runtom i världen. En dag för att uppmärksamma läraryrket och lyfta lärares betydelse och utsatthet i världen, vikten av fackligt engagemang, vikten av skola, utbildning och lärare. Och att vi är en del av världen.

Dagen utropades av UNESCO 1994 för att fira att lärarnas roll stärktes. Detta skedde på en mellanstatlig konferens som ägde rum 1966 och då antog UNESCO såväl som ILO ”Recommendation concerning the Status of Teachers”.

På Världslärardagen är det att slå in öppna dörrar att påpeka det självklara att världen behöver engagerade lärare. Men vi lärare är särskilt viktiga nu i en vilsen tid. En tid som mer än på länge behöver fokus på ledarskap, kunskap och på hållbara värden. Vi lärare ska också värna de mänskliga rättigheterna och genom vår kunskapsförmedling kan vi ge det uppväxande släktet bättre förutsättningar för att möta framtiden.

Idag är det viktigt att vi lärare också som medlemmar i facket visar solidaritet med våra kollegor runtom i världen. Att uppmärksamma att lärares rättigheter inte är självklara. Våra kollegor kan vara förbjudna att organisera sig fackligt som i Ecuador, eller de kan bli fråntagna sina lärarlegitimationer som i Turkiet. De kan också förföljas, fängslas och mördas som i Mexico och Iran.

Tillgång till skola och utbildning är en grundläggande rättighet. Ett av de globala hållbarhetsmålen är att säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla.
Det är inte bara lärare som riskerar livet genom att ta sig till skolan och befinna sig i skolan. Alltför många barn runt om i världen har en osäker skolväg. Skolor, särskilt med flickor, är terrormål för krafter som inte står upp för alla människors lika värde och som vill stoppa kunskap och bildning att sprida sig.

Vi behöver ser till att fler elever får tillgång till en trygg skolgång och får uppleva den inspiration en riktigt bra lärare kan ge. Det berikar inte bara individen utan hela samhället, oss alla. Skolan som institution är till för eleverna. Det är elevernas kunskapsutveckling och trygghet som måste stå i centrum. Det är med eleverna och deras rättigheter vi lärare ska känna lojalitet och det är samhällets uppgift att se till att lärarna kan sköta sitt uppdrag. En bra skola är en grundbult i ett stabilt och demokratiskt samhälle.

De rättigheter vi kämpat oss till i Sverige är inte självklara ute i världen. Men jag ser också att det finns tecken även i vårt land att våra rättigheter begränsas där exempelvis lärares rätt att tala med media inskränks av okunniga arbetsgivare som hotar med repressalier. Detta trots att lagstiftaren försöker stärka meddelarfriheten.

I våra egna undersökningar där medlemmar i både den privata och offentliga sektorn besvarat frågor om deras inställning till att offentligt kritisera den skola de arbetar på så menade majoriteten av lärarna att de skulle utsättas för påföljder. Nästan 70 procent av de friskoleanställda och 53 procent av de kommunala lärarna skulle inte våga uttala sig offentligt i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare eller skola. Det är förskräckande siffror.

Men vi får aldrig låta lärare tystas. Den dagen vi tystnar så försvagas också demokratins grund. I Sverige och i världen.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

Tjänstepensionen – pigg hundraåring

Jag minns att pensionsfrågor knappast var något som kändes aktuellt när jag började arbeta som lärare. Lyckligtvis valde jag en arbetsplats som hade kollektivavtal. Och jag valde tidigt att vara med i facket.

När jag började närma mig de 50 började jag också intressera mig för bakgrunden till tjänstepensionen. Den blir nämligen allt viktigare för den framtida pensionen. Ju högre lön man får, desto större del av den sammanlagda pensionen kommer att bestå av tjänstepension.

De allra flesta av Lärarnas Riksförbunds medlemmar arbetar på arbetsplatser och företag som har kollektivavtal och betalar in tjänstepension. Om du har kollektivavtal på jobbet ingår alltid tjänstepension. I andra fall kan din arbetsgivare ha ordnat med det på annat sätt.

Idag den 27 september är det Tjänstepensionens dag och det är faktiskt värt att uppmärksamma lite extra. I år är det nämligen hundra år sedan det som sedan blev dagens individuella tjänstepension kom till. 1917 bildades Sveriges Privatanställdas Pensionskassa (SPP).

Författaren och historikern Gunnar Wetterberg berättar i den nyutkomna boken ”Medelklassens guldägg: från SPP till Alecta 1917-2017”  att det var tjänstemännen på Uddeholms och Munkfors Bruk som i början av det förra seklet grundade den första gemensamma pensionskassan. De ville skapa en bättre framtid med en trygg ålderdom.

”En bärande idé var att pensionen inte skulle vara en nådegåva som tack för lång och trogen tjänst, utan en naturlig del av de anställdas ersättning.”

Wetterberg skrev också i en krönika Expressen tidigare i år att:
”Tjänstepensionerna håller på att bli allt viktigare för allt fler människor. När det allmänna pensionssystemet hämmas av taket och av att bromsen slår till när vi inte arbetar tillräckligt länge, då fyller tjänstepensionerna ut allt mer. Att höja de allmänna pensionerna innebär att skatter och socialavgifter ökar, med negativa konsekvenser för arbetsutbudet. De negativa effekterna blir mindre när parterna utnyttjar en del av löneutrymmet till att stärka tjänstepensionerna.

Därför är det klok facklig politik att slå vakt om och stärka pensionssystemen – och ett gott skäl för dem som arbetar att hålla sig till arbetsplatser med kollektivavtal.”

På sidan ”Tjänstepensionen dag” ger man sju tips för en högre pension.

Det första rådet är att man ska jobba på en schysst arbetsplats som har kollektivavtal och sätter av till din tjänstepension.

Det skriver jag verkligen under på. Kollektivavtalet är en viktig del av den svenska modellen. Det är resultatet av de förhandlingar som sker mellan fack och arbetsgivarorganisationer och innehåller överenskommelser om bland annat lön, arbetstid, semester – och tjänstepension.

Oftast är det mycket komplexa frågor som är svåra att själv sätta sig in i. Om du själv ska förhandla fram samma bra förmåner som finns i de flesta kollektivavtal måste du inte bara vara otroligt insatt i många frågor, du måste också vara expert på att förhandla.

Så skänk en tanke till ditt kollektivavtal idag på Tjänstepensionens dag. Det gör jag.

 

 

 

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitén, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra…” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. Istället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare.
Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: Att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén

Dags att välja skola

Skolavslutningen närmar sig och kanske ska du eller någon av dina elever byta skola till hösten. Vilken skola man än byter till, behöver vi i grunden kunna känna oss trygga med att det på alla skolor ges en god och likvärdig undervisning.

Utföraren av skolverksamheten kan vara kommuner, föreningar, företag i olika former, enskilda personer eller rent av staten. Alla skolor i Sverige är dock offentligt finansierade och huvudsyftet med att starta en skola måste vara att ge en god och likvärdig undervisning. Utgångspunkten och drivkraften får inte vara att kunna utöva sin religion eller att kunna ta ut stor vinst.

Utbildning behövs för att ge alla människor möjlighet att nå kunskap och förutsättningar för att kunna skapa sig ett gott liv och kunna göra sina egna val genom livet. Skolan och välfärden kan inte vara som annan produktion i samhället. Det är inte nödvändigt att ha en ny bil eller en ny mobiltelefon, men det är nödvändigt att förmedla och sprida kunskap till nya generationer. Vi har alltså kommit dithän att skola inte är bara är något för de som har kunskaper, är priviligierade och resursstarka. Vi har tillsammans beslutat att alla ska ha tillgång till en god utbildning, liksom en god sjukvård och omsorg. Eller håller detta på att förändras?

Jag delar den hållning som journalisten och författaren Göran Rosenberg intagit. Han har pläderat för ”föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.”

Jag är för att vi ska ha privatägda friskolor, men dessa ska inte pådyvla eleverna en särskild åsikt eller en religion som gör det svårt för elever som inte ansluter sig till det som förs ut. Undervisningen måste vara utformad så att den skulle kunna ske i vilket klassrum som helst och alla elever ska kunna gå i vilken skola som helst. Det är undervisningen och läraren som är det viktiga, inte vilken religion du tillhör.

Vi vill och behöver komma bort från segregationen som finns i Sverige. I klassrummet behöver elever möta klasskamrater med olika bakgrund. Olikheterna berikar för att kunna diskutera och vrida och vända på frågor, med stöd av en lärare, för att kunna tillägna sig kunskapen på bästa sätt. Detta ska ske i vilket klassrum, och med vilka elever, som helst.

Innan vi fortsätter debatten om exempelvis vinstintresset eller religion som grund för skolan måste vi kanske vara överens om vad det är vi ska ha skolan till? För mig är det glasklart att jag väljer en god och likvärdig undervisning för alla elever. Det utgör grunden för våra ställningstaganden inom Lärarnas Riksförbund.

Nu väntar snart en välförtjänt sommarledighet och avkoppling för alla lärare och studie- och yrkesvägledare och vilken skola du än är på när höstterminen börjar så ses vi i alla fall här i Skolvärlden.

Ha en riktigt skön sommar!

Åsa Fahlén

Några steg i rätt riktning mot nationell kunskapsskola

I första akten i Hamlet uttrycker Shakespeare att ”det är något ruttet i staten Danmark” när Marcellus tycker att allt inte står rätt till. Med tanke på hur tillståndet stundtals är i den svenska skolan skulle det vara enkelt att travestera Marcellus och säga ”det är något som inte stämmer med den svenska skolan”.

Det finns skolor i Sverige som fungerar alldeles utmärkt. Lärare och elever förflyttar sig på kunskapens stege och färdigheter utvecklas fantastiskt! Tyvärr ser det inte ut så överallt. Skolans grundläggande problem är den bristande likvärdigheten och en styrning som inte fungerar. Det slog OECD:s analytiker fast när de på regeringens uppdrag granskat det svenska skolsystemet 2015.

Lärarnas Riksförbund har under lång tid påpekat problemen, dessutom tar vi fram förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola. Vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

Förra veckan presenterade 2015 års skolkommission sina slutförslag. Kommissionens uppdrag var att finna lösningar på de problem som OECD funnit i den svenska skolan.

Det är glädjande att skolkommissionens förslag rör sig i samma riktning som LR:s nationella kunskapsskola, även om LR:s kliv är större och längre än vad de steg skolkommissionen tar innebär. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att de fjorton ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

På väsentliga områden har kommissionens förslag förutsättningar att bidra till en ökad likvärdighet i skolan. Finansieringssystemet innebär att staten sätter ribban – under denna får huvudmännen inte gå när det gäller resurser till undervisning och elevhälsa. Ett professionsprogram med nationellt fastslagna riktlinjer och ett starkt professionellt inflytande samt ordning i skolvalet är några av de saker som kan vända trenden i rätt riktning.

Våra politiker uppdrog åt skolkommissionen att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Och det brådskar! Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen!Sverige har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.

Skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, måste mod finnas för att göra ytterligare skärpningar i finansierings- och styrsystem även om det svider i det skinnet på många håll.

Vänta lite nu

Jag tycker att de som nu är snabba med att kritisera Skolkommissionens förslag bör hejda sig och tänka efter. Skolan är för viktig för att göras till partipolitik och användas för att kunna profilera sig.

Vill man värna den svenska skolan och elevers rätt till en likvärdig skolgång med möjligheter att nå goda resultat så är det inte rätt att börja med att gräva ner sig i enskildheter. Istället måste alla som verkligen bryr sig om skolan höja blicken. Det är precis vad vi i Lärarnas Riksförbund gör.

Vi har under lång tid lyft problemen och dessutom gett förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola som svar på skolans utmaningar. Det är väl känt att vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

Men istället för att se vad som kommissionen inte föreslår, så har vi valt att se vad som ändå finns i det förslag som fjorton ledamöter från olika håll i Skolsverige kunnat ena sig om.

Jag kan då konstatera att Skolkommissionen rör sig i samma riktning som Lärarnas Riksförbunds Nationella kunskapsskola, även om våra kliv är större och längre än vad de steg Skolkommissionen tar innebär. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och Skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

Våra politiker gav Skolkommissionen uppdraget att ta fram förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen!

Utgångspunkten för kommissionen är att huvudmännen – som bevisligen misslyckats med att fördela resurser och leda verksamheten i skolan – måste styras upp mera.

SKL har formulerat en väl uttänkt fras som de kör ut nu: ”Det är inte mer statlig styrning utan bättre statlig styrning som behövs.”
Det de därmed gör är att faktiskt erkänna att dagens styrning inte fungerar. Staten måste ta ett större ansvar och se till att fördela resurserna bättre efter behov.

Enligt kommissionen kännetecknas skolan av ”allvarliga systemsvagheter, vilka har lett till sämre förutsättningar för god undervisning och därmed sämre kunskapsresultat. Sådana systemsvagheter är till exempel sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän samt otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena”.

Vi i LR vill ju som sagt gå längre, men till alla er som, liksom jag, egentligen tycker att det vore bättre att så snabbt som möjligt få skolan statligt finansierad och reglerad, så ber jag er läsa kommissionen förslag och fundera om de inte kommer leda till en statligt styrd skola.

Kommissionen föreslår bland annat:

* Staten bör bygga upp en verksamhet för att på regional nivå stödja skolhuvudmän.

* Insatser bör göras för att öka antalet behöriga lärare och skolledare.

* Lärarutbildningen förbättras genom att de teoretiska och praktiska delarna av utbildningen knyts närmare varandra.

* Lärares och skolledares professionella utveckling bör stärkas genom att inrätta ett nationellt professionsprogram.

* Staten anger en miniminivå för vilka resurser som tilldelas undervisning och elevhälsa.

* Rektors ansvar för trygghet och studiero förtydligas i läroplanerna.

* Det bör anges i skollagen att huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning av elever.

Så, vänta lite nu, ”Hold your horses”.

Och skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, så ligger det i Skolkommissionens förslag att utreda ett sektorsbidrag – det vill säga en statlig finansiering av skolan!

***
Jag är ute i två debattartiklar idag där jag utvecklar budskapet. En artikel med företrädare för skolledarna och eleverna i Aftonbladet, ”Ett viktigt steg – nu är det upp till politikerna”,  och en egen artikel på SVT Opinion, ”Viktigt steg mot en likvärdig skola”.

Åsa Fahlén

Våga vara lärare

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar…
Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag idag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund.

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer.

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke. När det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar.

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.
Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

De nationella proven är viktiga, men måste stramas upp

Veckans stora skolnyhet handlar om de nationella proven. Lärarnas Riksförbund presenterade i går en undersökning av hur lärare ser på de nationella proven och SVT:s Uppdrag Granskning sände ett uppmärksammat reportage som byggde på undersökningen.

Bland annat framkommer det att nio av tio lärare anser att proven utgör ett viktigt stöd för att bedöma om eleverna nått kunskapskraven, men tre fjärdedelar av lärarna anser att de nationella proven tar för mycket tid i anspråk för förberedelser, genomförande och rättning.
Det som dock främst har blivit uppmärksammat är det fusk och de påtryckningar som förekommer. Lärarnas Riksförbund menar att man måste renodla de nationella proven och stoppa fusket.

Att skolan har blivit en marknadsplats som ska locka kunder har negativa följder och kan påverka betygssättningen. Som Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, påpekar i Uppdrag Gransknings reportage.

”Rektorerna är ju företagsledare i någon mening. Det är så vi har konstruerat skolsystemet. Det vill säga att vi inte kan lita på att rektorerna är oväldiga tjänstemän som inte drivs av egenintresse här.”  (Scrolla 25 minuter in i reportaget.)

På onsdagskvällen hade Aktuellt också ett samtal där min presidiekollega Sara Svanlund och gymnasieminister Anna Ekström deltog. (Scrolla 15 minuter in i sändningen)

Det är viktigt för skolan att de nationella proven kan göras på ett säkert och rättskaffens sätt. Jag skriver om detta på SVT Opinion, ”Fusket kring de nationella proven måste upphöra”, där jag också understryker att de nationella proven måste utgöra ett ankare för betygen, tillsammans med flera andra delar som tillkommer i lärares betygssättning.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Betygsinflationen måste stoppas med kraft”,  tar jag ett bredare grepp på frågan och skriver om hur vi ska kunna komma tillrätta med betygsinflationen. Jag menar dock att svensk skola inte behöver en ny omfattande reform av systemet för betyg och kunskapsutvärdering. Det målrelaterade betygssystemet är i grunden bra, men det behöver vårdas och stärkas.

Vi behöver tre fokuserade reformer av det befintliga betygs- och kunskapsutvärderingssystemet:

Renodla de nationella proven och dämpa betygsinflationen
Obligatoriska nationella prov ska ges i svenska, engelska och matematik i årskurs 6 och 9. För att skapa likvärdig bedömning i övriga ämnen ska Skolverket ta fram frivilliga bedömningsstöd.

Examensprov i gymnasieskolan
Införa ett externt rättat examensprov, som tillsammans med de lärarsatta betygen utgör elevens avgångsbetyg, kan bidra till att säkra betygen och motverka glädjebetyg.

Inför svensk trendmätning
Sverige behöver ett eget system för långsiktig nationell kunskapsutvärdering. En sådan trendmätning gör det möjligt för oss att mäta fler områden än det som t.ex. PISA mäter.

Jag håller med gymnasieministern Anna Ekström. När det fuskas så drabbar det framför allt den stora majoriteten som sköter sig. Därför måste politikerna agera nu.

Här finns en länk till undersökningen ”Hur fungerar de nationella proven?”.

Uppdrag Gransknings reportage var en  var en fortsättning på granskningen i höstas om påtryckningarna mot lärarkåren från föräldrar och rektorer vad gäller betygssättningen. Också de byggde på en undersökning från Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén

 

 

2017 är året då det ska hända på allvar

När vi summerar skolan 2016 står två frågor särskilt ut i debatten – Pisa och lärarlönerna. Båda företeelserna beskrivs på samma sätt – nu har det vänt!

Det är förvisso sant. Men, skulle Sverige och lärarna nöja sig med att det vänt? Jag tänker på Winston Churchills ord: This is not the end! It is not even the beginning of the end, it is the end of the beginning.

Precis så är det både med skolresultaten och lärarlönerna. Den som tror att resten sköts av sig själv när det har vänt, kan inte vara mer fel ute.

 

De förbättrade skolresultaten som uppmättes i Pisa-undersökningen är resultatet av att fokus sedan ett antal år satts på undervisningen. När lärare och elever ges möjlighet att ägna sin kraft åt undervisning och inlärning ger det resultat. Signalen är tydlig. Låt väl förberedda lärare möta sina elever i klassrummet och elevernas kunskapsutveckling kommer att maximeras.

 

Under 2016 har regeringen genom lärarlönelyftet tydligt visat att de inte är nöjda med hur skolans huvudmän har tagit ansvar för lärarnas löner. För att komma till rätta med de dåliga lärarlönerna var avsikten att regeringens satsning skulle verka som en katalysator – löneökningarna skulle utges i tusen-lappar och lönespridningen skulle öka. Under en lärares yrkesliv ska reallönen öka med minst 100 procent. Regeringen har visat vägen och nu måste huvudmännen följa. Inte bara 2016, inte bara 2017, utan ett antal år framöver.

 

Det goda uppsåtet med lärarlönelyftet till trots – satsningen har paradoxalt nog gjort ont i lärarkåren. Förklaringen är enkel. Det är betydligt fler som genom ett hårt och idogt lärararbete fyller regeringens kriterier och som har gjort sig förtjänta av satsningen. Desto större ansvar vilar nu på huvudmännens axlar. Vill ni ha en fungerande skola med legitimerade lärare som kan uträtta pedagogiska stordåd i varje klassrum? Öppna plånboken och betala.
I dessa lärarbristens tider gör den kloka huvudmannen det hellre förr än senare.

 

Det är enbart genom konsekvent agerande som skolans resultat kan lyfta. Det är till stor del genom erfarna och yrkesskickliga lärare som elever stimuleras att anstränga sig och nå toppen av sin förmåga. Detta måste skolans huvudmän inse.

Den kloka arbetsgivaren låter lärarna ta ansvar och ger dem möjligheten att ta detta ansvar genom att erbjuda en god arbetsmiljö. I detta ligger att ge lärarna möjlighet att ha tid för varje elev i stället för att fylla lärarnas tid med mindre meningsfulla saker. Den kloka arbetsgivaren inser att lärare måste betalas väl, annars riskerar lärarbristen att slå till.

 

Just av dessa skäl är 2017 året som är the end of the beginning! Många år av hårt arbete för att höja elevresultaten och lärarlönerna ligger framför oss.

 

 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund