Några steg i rätt riktning mot nationell kunskapsskola

I första akten i Hamlet uttrycker Shakespeare att ”det är något ruttet i staten Danmark” när Marcellus tycker att allt inte står rätt till. Med tanke på hur tillståndet stundtals är i den svenska skolan skulle det vara enkelt att travestera Marcellus och säga ”det är något som inte stämmer med den svenska skolan”.

Det finns skolor i Sverige som fungerar alldeles utmärkt. Lärare och elever förflyttar sig på kunskapens stege och färdigheter utvecklas fantastiskt! Tyvärr ser det inte ut så överallt. Skolans grundläggande problem är den bristande likvärdigheten och en styrning som inte fungerar. Det slog OECD:s analytiker fast när de på regeringens uppdrag granskat det svenska skolsystemet 2015.

Lärarnas Riksförbund har under lång tid påpekat problemen, dessutom tar vi fram förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola. Vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

Förra veckan presenterade 2015 års skolkommission sina slutförslag. Kommissionens uppdrag var att finna lösningar på de problem som OECD funnit i den svenska skolan.

Det är glädjande att skolkommissionens förslag rör sig i samma riktning som LR:s nationella kunskapsskola, även om LR:s kliv är större och längre än vad de steg skolkommissionen tar innebär. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att de fjorton ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

På väsentliga områden har kommissionens förslag förutsättningar att bidra till en ökad likvärdighet i skolan. Finansieringssystemet innebär att staten sätter ribban – under denna får huvudmännen inte gå när det gäller resurser till undervisning och elevhälsa. Ett professionsprogram med nationellt fastslagna riktlinjer och ett starkt professionellt inflytande samt ordning i skolvalet är några av de saker som kan vända trenden i rätt riktning.

Våra politiker uppdrog åt skolkommissionen att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Och det brådskar! Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen!Sverige har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.

Skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, måste mod finnas för att göra ytterligare skärpningar i finansierings- och styrsystem även om det svider i det skinnet på många håll.

Vänta lite nu

Jag tycker att de som nu är snabba med att kritisera Skolkommissionens förslag bör hejda sig och tänka efter. Skolan är för viktig för att göras till partipolitik och användas för att kunna profilera sig.

Vill man värna den svenska skolan och elevers rätt till en likvärdig skolgång med möjligheter att nå goda resultat så är det inte rätt att börja med att gräva ner sig i enskildheter. Istället måste alla som verkligen bryr sig om skolan höja blicken. Det är precis vad vi i Lärarnas Riksförbund gör.

Vi har under lång tid lyft problemen och dessutom gett förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola som svar på skolans utmaningar. Det är väl känt att vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

Men istället för att se vad som kommissionen inte föreslår, så har vi valt att se vad som ändå finns i det förslag som fjorton ledamöter från olika håll i Skolsverige kunnat ena sig om.

Jag kan då konstatera att Skolkommissionen rör sig i samma riktning som Lärarnas Riksförbunds Nationella kunskapsskola, även om våra kliv är större och längre än vad de steg Skolkommissionen tar innebär. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och Skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

Våra politiker gav Skolkommissionen uppdraget att ta fram förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen!

Utgångspunkten för kommissionen är att huvudmännen – som bevisligen misslyckats med att fördela resurser och leda verksamheten i skolan – måste styras upp mera.

SKL har formulerat en väl uttänkt fras som de kör ut nu: ”Det är inte mer statlig styrning utan bättre statlig styrning som behövs.”
Det de därmed gör är att faktiskt erkänna att dagens styrning inte fungerar. Staten måste ta ett större ansvar och se till att fördela resurserna bättre efter behov.

Enligt kommissionen kännetecknas skolan av ”allvarliga systemsvagheter, vilka har lett till sämre förutsättningar för god undervisning och därmed sämre kunskapsresultat. Sådana systemsvagheter är till exempel sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän samt otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena”.

Vi i LR vill ju som sagt gå längre, men till alla er som, liksom jag, egentligen tycker att det vore bättre att så snabbt som möjligt få skolan statligt finansierad och reglerad, så ber jag er läsa kommissionen förslag och fundera om de inte kommer leda till en statligt styrd skola.

Kommissionen föreslår bland annat:

* Staten bör bygga upp en verksamhet för att på regional nivå stödja skolhuvudmän.

* Insatser bör göras för att öka antalet behöriga lärare och skolledare.

* Lärarutbildningen förbättras genom att de teoretiska och praktiska delarna av utbildningen knyts närmare varandra.

* Lärares och skolledares professionella utveckling bör stärkas genom att inrätta ett nationellt professionsprogram.

* Staten anger en miniminivå för vilka resurser som tilldelas undervisning och elevhälsa.

* Rektors ansvar för trygghet och studiero förtydligas i läroplanerna.

* Det bör anges i skollagen att huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning av elever.

Så, vänta lite nu, ”Hold your horses”.

Och skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, så ligger det i Skolkommissionens förslag att utreda ett sektorsbidrag – det vill säga en statlig finansiering av skolan!

***
Jag är ute i två debattartiklar idag där jag utvecklar budskapet. En artikel med företrädare för skolledarna och eleverna i Aftonbladet, ”Ett viktigt steg – nu är det upp till politikerna”,  och en egen artikel på SVT Opinion, ”Viktigt steg mot en likvärdig skola”.

Åsa Fahlén

Våga vara lärare

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar…
Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag idag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund.

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer.

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke. När det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar.

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.
Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

De nationella proven är viktiga, men måste stramas upp

Veckans stora skolnyhet handlar om de nationella proven. Lärarnas Riksförbund presenterade i går en undersökning av hur lärare ser på de nationella proven och SVT:s Uppdrag Granskning sände ett uppmärksammat reportage som byggde på undersökningen.

Bland annat framkommer det att nio av tio lärare anser att proven utgör ett viktigt stöd för att bedöma om eleverna nått kunskapskraven, men tre fjärdedelar av lärarna anser att de nationella proven tar för mycket tid i anspråk för förberedelser, genomförande och rättning.
Det som dock främst har blivit uppmärksammat är det fusk och de påtryckningar som förekommer. Lärarnas Riksförbund menar att man måste renodla de nationella proven och stoppa fusket.

Att skolan har blivit en marknadsplats som ska locka kunder har negativa följder och kan påverka betygssättningen. Som Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, påpekar i Uppdrag Gransknings reportage.

”Rektorerna är ju företagsledare i någon mening. Det är så vi har konstruerat skolsystemet. Det vill säga att vi inte kan lita på att rektorerna är oväldiga tjänstemän som inte drivs av egenintresse här.”  (Scrolla 25 minuter in i reportaget.)

På onsdagskvällen hade Aktuellt också ett samtal där min presidiekollega Sara Svanlund och gymnasieminister Anna Ekström deltog. (Scrolla 15 minuter in i sändningen)

Det är viktigt för skolan att de nationella proven kan göras på ett säkert och rättskaffens sätt. Jag skriver om detta på SVT Opinion, ”Fusket kring de nationella proven måste upphöra”, där jag också understryker att de nationella proven måste utgöra ett ankare för betygen, tillsammans med flera andra delar som tillkommer i lärares betygssättning.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet, ”Betygsinflationen måste stoppas med kraft”,  tar jag ett bredare grepp på frågan och skriver om hur vi ska kunna komma tillrätta med betygsinflationen. Jag menar dock att svensk skola inte behöver en ny omfattande reform av systemet för betyg och kunskapsutvärdering. Det målrelaterade betygssystemet är i grunden bra, men det behöver vårdas och stärkas.

Vi behöver tre fokuserade reformer av det befintliga betygs- och kunskapsutvärderingssystemet:

Renodla de nationella proven och dämpa betygsinflationen
Obligatoriska nationella prov ska ges i svenska, engelska och matematik i årskurs 6 och 9. För att skapa likvärdig bedömning i övriga ämnen ska Skolverket ta fram frivilliga bedömningsstöd.

Examensprov i gymnasieskolan
Införa ett externt rättat examensprov, som tillsammans med de lärarsatta betygen utgör elevens avgångsbetyg, kan bidra till att säkra betygen och motverka glädjebetyg.

Inför svensk trendmätning
Sverige behöver ett eget system för långsiktig nationell kunskapsutvärdering. En sådan trendmätning gör det möjligt för oss att mäta fler områden än det som t.ex. PISA mäter.

Jag håller med gymnasieministern Anna Ekström. När det fuskas så drabbar det framför allt den stora majoriteten som sköter sig. Därför måste politikerna agera nu.

Här finns en länk till undersökningen ”Hur fungerar de nationella proven?”.

Uppdrag Gransknings reportage var en  var en fortsättning på granskningen i höstas om påtryckningarna mot lärarkåren från föräldrar och rektorer vad gäller betygssättningen. Också de byggde på en undersökning från Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén

 

 

2017 är året då det ska hända på allvar

När vi summerar skolan 2016 står två frågor särskilt ut i debatten – Pisa och lärarlönerna. Båda företeelserna beskrivs på samma sätt – nu har det vänt!

Det är förvisso sant. Men, skulle Sverige och lärarna nöja sig med att det vänt? Jag tänker på Winston Churchills ord: This is not the end! It is not even the beginning of the end, it is the end of the beginning.

Precis så är det både med skolresultaten och lärarlönerna. Den som tror att resten sköts av sig själv när det har vänt, kan inte vara mer fel ute.

 

De förbättrade skolresultaten som uppmättes i Pisa-undersökningen är resultatet av att fokus sedan ett antal år satts på undervisningen. När lärare och elever ges möjlighet att ägna sin kraft åt undervisning och inlärning ger det resultat. Signalen är tydlig. Låt väl förberedda lärare möta sina elever i klassrummet och elevernas kunskapsutveckling kommer att maximeras.

 

Under 2016 har regeringen genom lärarlönelyftet tydligt visat att de inte är nöjda med hur skolans huvudmän har tagit ansvar för lärarnas löner. För att komma till rätta med de dåliga lärarlönerna var avsikten att regeringens satsning skulle verka som en katalysator – löneökningarna skulle utges i tusen-lappar och lönespridningen skulle öka. Under en lärares yrkesliv ska reallönen öka med minst 100 procent. Regeringen har visat vägen och nu måste huvudmännen följa. Inte bara 2016, inte bara 2017, utan ett antal år framöver.

 

Det goda uppsåtet med lärarlönelyftet till trots – satsningen har paradoxalt nog gjort ont i lärarkåren. Förklaringen är enkel. Det är betydligt fler som genom ett hårt och idogt lärararbete fyller regeringens kriterier och som har gjort sig förtjänta av satsningen. Desto större ansvar vilar nu på huvudmännens axlar. Vill ni ha en fungerande skola med legitimerade lärare som kan uträtta pedagogiska stordåd i varje klassrum? Öppna plånboken och betala.
I dessa lärarbristens tider gör den kloka huvudmannen det hellre förr än senare.

 

Det är enbart genom konsekvent agerande som skolans resultat kan lyfta. Det är till stor del genom erfarna och yrkesskickliga lärare som elever stimuleras att anstränga sig och nå toppen av sin förmåga. Detta måste skolans huvudmän inse.

Den kloka arbetsgivaren låter lärarna ta ansvar och ger dem möjligheten att ta detta ansvar genom att erbjuda en god arbetsmiljö. I detta ligger att ge lärarna möjlighet att ha tid för varje elev i stället för att fylla lärarnas tid med mindre meningsfulla saker. Den kloka arbetsgivaren inser att lärare måste betalas väl, annars riskerar lärarbristen att slå till.

 

Just av dessa skäl är 2017 året som är the end of the beginning! Många år av hårt arbete för att höja elevresultaten och lärarlönerna ligger framför oss.

 

 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

 

Det handlar om Sveriges framtid 

Den senaste tiden har det kommit flera intressanta utspel som berör skolan och som alla mer eller mindre utmynnar i att staten måste ta ett ännu större och starkare grepp om skolan. Även partiledarna behöver inse detta – och även ta fram lösningar och förslag.

Förra veckan gick LO:s ledning ut i en debattartikel  som lyfter fram fyra områden där Sverige måste ta en ny riktning.  Den första punkten handlade om skolan och att den minskande likvärdigheten måste motverkas. Tyvärr har debatten främst handlat om den tredje punkten i LO:s artikel, den om invandringspolitiken. Men den viktiga frågan i utspelet får inte glömmas bort.

Alla barn ska ges samma möjligheter i skolan. Skolan är helt avgörande för att vi ska kunna få en fungerande integrationspolitik. Om vi inte kan utbilda och inlemma de människor som kommer till vårt land i akt och mening för att bidra och bygga sina liv så kommer det inte gå väl för oss.

Förstatligande övervägas
Jag håller med Karl-Petter Thorwaldsson och LO:s ledning när de skriver:
”Nu krävs ett målmedvetet arbete för att höja kunskaperna och ge alla barn samma chans. Skolan måste få mer resurser. Skolpeng och skolval måste reformeras för att motverka segregationen. Vi måste få ett totalstopp för vinstuttag liksom för religiösa friskolor. Även ett förstatligande av skolan bör övervägas.”

Likvärdigheten är den största utmaningen för svensk skola framöver. Därför är det välkommet att LO inser allvaret och är beredd att agera blåslampa.

Vi har en modell
Inom Lärarnas Riksförbund har vi utarbetat en modell för hur staten skulle kunna ta ansvar för skolan. Det handlar om likvärdigheten och kunskapsresultaten och det kräver en kompensatorisk finansiering och resursfördelning och ökad reglering.

Tyskland har visat att det går att vända trenden och lyfta svagpresterande elever – staten måste helt enkelt ta ansvaret. OECD rekommenderade Sverige efter PISA 2012 att vidta kraftfulla åtgärder. Av den anledningen tillsattes Skolkommissionen.

Härom dagen tog SSU ett litet steg fram när ordföranden Philip Botström i en debattartikel krävde att det införs en statligt styrd och starkt socialt viktad skolpeng.

”Staten behöver ta ett större ansvar för styrningen av skolans resurser. För att öka möjligheten för skolan att arbeta kompensatoriskt behöver Skolverket därför få direktiv att ta fram riktlinjer för hur stor social viktning av resurserna till skolan en kommun behöver göra vid resursfördelningen. Friskolor ska finansieras enligt samma modell som kommunala – istället för ett genomsnitt som i dagsläget allt för ofta snedfördelar resurser dit de inte gör som mest nytta. Detta är nödvändigt för att finansieringen av skolan ska utgå från elevernas behov.”

Nu gäller det att övertyga ”kommunpartiet”, men till syvende och sist måste vi bestämma oss för vad som ska utgöra grunden för skolan – kommunalt perspektiv eller nationell likvärdighet. Det gäller alla partier.

Även partiledarna måste vakna
Om LO och SSU vaknat så finns det mer att göra hos de politiska partierna. När jag skriver dessa ord har både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra hållit sina jultal.

Jag är både förvånad och besviken att skolfrågorna knappt nämndes i M-ledarens jultal  i måndags. Om moderaterna tycker som svenska folket att skolfrågorna är viktiga så måste det märkas. Om man ska bli ett skolparti får Anna Kinberg Batra se till att leverera svar.  Eller lyfta skolan i prioritet och se behovet av  ett nationellt, statligt ansvar.

Och om socialdemokraterna ska fortsätta att, som i senaste Novus-mätningen, ha högst förtroende av alla partier i skolfrågan, är det klokt att inte slarva bort skolfrågan. Vad tänker Stefan Löfven göra under det kommande året för att det ska bli ett tydligt brott i den utveckling mot en mer ojämlik skola som vi nu kan se?

Resurserna ska gå till skolan
S-ledaren påpekade i sitt jultal att fastän resultaten förbättrats i de nya mätningarna av svensk skola, så blir ojämlikheten större.

Löfven sade också att ”när vi nu satsar på skolan, så ska vi även se till att de pengarna faktiskt går till fler lärare och bättre skolor – inte till höga vinstutdelningar. Skolans nya resurser ska bli till barnens vinst – inte bolagens!”

Även om det finns en hel del politisk retorik i detta så har han helt rätt. Pengarna ska gå till det de avsedda för, skolan.

Men också socialdemokraterna behöver hitta tillbaka till en hållbar och långsiktig skolpolitik, efter att man tappade bort sig på 1990-talet med den olyckliga kommunaliseringen av skolan. Kanske kan LO:s utspel bli ett avstamp? Stefan Löfven måste ta steget och påbörja planeringen för ett betydligt större statligt ansvarstagande för skolan än vad som är fallet idag.

En modern likvärdig och kompensatorisk skola på nationell grund är den väg fram som vi bör eller rentav måste ta. Jag och Lärarnas Riksförbund är redo att delta i det arbetet. Det handlar helt enkelt om Sveriges framtid.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund   

Skolan värn mot faktaresistens och filterbubblor

Efter det amerikanska valet och den utveckling av det offentliga samtalet och debatten som vi kunnat se i sociala medier så finns det anledning att vara bekymrad, men också att stå upp för skolans roll i kampen mot ignorans och faktaresistens.

Det har blivit ännu tydligare att skolan är en institution som bär demokratin och att utbildningen, både för elever och lärarstudenter, måste hålla en hög kvalitet.

Debatten blir alltmer polariserat och det har uppstått nya klyftor, inte bara ekonomiska klyftor. I Sverige såg vi tidigare samma tv-program, läste samma tidningar, vi delade en gemensam världsbild. Men i dag finns det så många olika världar eller verkligheter. Dessa förstärks av de sociala medierna.

Vi tillbringar alltmer tid i våra filterbubblor, de personligt anpassade resultaten då vi använder en sökmotor på Internet där en algoritm anpassar träfflistan beroende på vilka uppgifter den har om oss. Vi får allt mindre information som motsäger vår verklighetsuppfattning. Vi blir paradoxalt nog enfaldigare, mer enkelspåriga, trots ett överflöd av information.

Det bidrar till att den så kallade faktaresistensen sprider sig. Alltfler blir immuna mot fakta, och bortser från det som vetenskapen säger. Man struntar i om det faktiskt är sant eller inte. Istället blir det viktigare om det känns sant. Trots att lögnerna i exempelvis den amerikanska presidentvalskampanjen avslöjades så fick de ändå fäste.

Just därför är den kompensatoriska skolan ännu viktigare. Den är en plattform och en mötesplats grundad i faktabaserad kunskap och relevans. Kunniga lärare kan ge perspektiv och rusta eleverna.

Det betyder att vi också måste värna den likvärdiga skolan där man möts från olika samhällsklasser och grupperingar. Skolan är en viktig plats för att möta tankar, idéer och inte minst oro. Att inte låta främlingsfientligheten styra och ta över, utan låta pragmatismen och humanismen vara vägledande.

Om vi inte lyssnar och tar en diskussion, utan bara bemöter med pekpinnar, så slutar människor att säga det de tycker. Då blir det inte den konkurrens mellan idéer som vår demokrati bygger på. Olika uppfattningar och tankar som möts gör ofta att vi kan få en förståelse för varandra. Förståelse och respekt även när vi inte tycker lika.

Jag vill ha ett samhälle där vi behandlar alla människor med respekt. Där vi faktiskt är intresserade av hur andra resonerar och vad deras åsikter grundar sig på. Lösningen på konflikten eller problemet kan finnas någon annanstans och vara en annan än den som först tycks vara uppenbar.

Skolans roll är grundläggande också nu när vi utsätts för informationskrigföring och desinformationsaktioner. Ingen elev ska få gå ut skolan utan att ha fått ett källkritiskt sinnelag och kunskap om hur information kan manipuleras och hur rykten kan spridas.

Det svenska samhället är öppet. Det kan utnyttjas. Men öppenheten kan användas också för att stärka oss. Allra viktigast tror jag är att skola och fria medier ger medborgarna egna verktyg för att fullgöra sin plikt som medborgare. Därför är skolan så viktig!

Fokus ska ligga på kunskaperna

Jag har en vision. Tänk om vi vågade fokusera på kunskap och bildning istället för att fokusera på att få höga betyg? Höga betyg är väl bra, men inte om de inte motsvaras av ett kunskapsinnehåll.

Lärarnas Riksförbund vill ha en skola med kunskapsfokus. Vi tycker om betyg och anser att de ska vara ett kvitto på att eleven fått med sig kunskap, men också ett sätt att se att man skaffat sig tillräckliga kunskaper för att kunna komma in på vidare utbildningar. Då fyller de rätt funktion. Betyg har inget värde om man inte har med sig kunskap. Men sedan kommunaliseringen har betygen även fått rollen att också säga något om kvaliteten på skolan. Men det är inte rimligt att svenska skolor ska konkurrera med varandra främst genom betygen. Andra kriterier måste lyftas fram. Betyg är ett utmärkt verktyg för att mäta vilka kunskaper den enskilde eleven får med sig, men betygsvärdet mäter inte om det är en bra eller dålig skola.

Det borde vara självklart att målet måste vara att alla skolor är bra skolor och inte att dåliga skolor ska slås ut genom att inga elever väljer att gå där. Det är bakvänt att låta det gå så långt så att en skola måste läggas ner. Det betyder konkret att hela kullar av elever som ”valt fel” offras och berövas rätten till en god skolgång. Dagens system innebär att samhället och skolansvariga går med på att vissa skolor är undermåliga och att därmed vissa elever inte får den skolgång de enligt lagen har rätt till.

Nu har det gått tre år sedan betyg infördes från årskurs sex. Skolverket har på uppdrag från regeringen utvärderat reformen och ska redovisa resultatet i vinter. Vi får se vad den visar. En fördel med tidigare betyg är det tydliga signalvärdet för elever och föräldrar om vad betygen innebär. Då kan kunskapsnivån bli tydlig inför framtiden och kommande undervisning. Om vi kan avdramatisera betygen och få dem att fylla syftet att ge elever och föräldrar ett kvitto på de kunskaper eleven tillägnat sig kanske vi till och med kan fundera på att införa betyg ännu tidigare än idag?

Lärarlöneyftet även arbetsgivarnas ansvar
Genomförandet av Lärarlönelyftet har i stor utsträckning mötts med misstro i lärarkåren. Huvudmännen satsar inte som de borde, och som det var tänkt, på de lärare som uppfyller minst ett kriterium men inte får del av de statliga pengarna. Även rektorerna har blivit lämnade i sticket och fått orimliga förutsättningar från förvaltningen och politikerna i kommunerna.

Låt oss inte blanda bort korten. Det handlar om ett bristande arbetsgivaransvar och en felaktigt lönesatt lärarkår. Nu försöker staten hjälpa till och erbjuda skolans ansvariga huvudmän en katalysator genom att avsätta flera miljarder kronor årligen till höjda lärarlöner. Skolhuvudmannen borde ta denna chans. Om man vill ha kvar makten över skolan måste man visa att man kan ta det ansvaret. Baske mig!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

För lärare är ingen elev bara en siffra i statistiken

Vi lärare har ett särskilt ansvar för våra elevers kunskapsinhämtning och lärande. Men det är omöjligt att förmedla kunskaper till elever och barn som går under av oro och förtvivlan.

Jag vet att många av våra medlemmar nu upplever hur deras elever hotas av utvisning och att tvingas åka till ett land där de aldrig har varit, inte har släkt eller vänner. Risken att de hamnar i, eller utsätts för, kriminalitet är överhängande.

Det är inte rimligt att vi behandlar unga människor på detta vis. De självklara principerna om barns värde och rättigheter måste värnas.

Som förbund arbetar och påverkar vi genom våra kontakter och nätverk i frågor som rör elever och lärare. Det omfattar även frågor som lärares yrkesetik och elevers rätt till utbildning.

Jag uppmanar nu regeringen att tänka om och värna barnens rätt till trygghet och utbildning. Jag stödjer våra medlemmar vars elever hotas av utvisning.

Vi kan inte bara se elever som ska utvisas som siffror i statistiken. Vi måste värna ett mänskligt samhälle. Ett samhälle som står upp för de konventioner vi skrivit under.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

Läs mer:
Läraruppropet i Svenska Dagbladet, ”Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas”.

 

 

 

Lärares erfarenhet viktig för att få en skola för alla

Jag skulle önska att vi lärare är lite kaxiga och står upp för vår profession! Vi behöver faktiskt blir lyssnade på!

Det finns exempelvis många lärare som länge har arbetat med nyanlända elever – dessa är knappast en nyhet för oss i skolan – och som gör det bra och vet vilka lösningar som krävs för att nå framgång och goda resultat. Guldäppeljuryns särskilda pris 2016, som delas ut på Skolforum nu i vecka 44, har just lärande för nyanlända i fokus och pristagarna är lärarna Hülya Basaran och Anna Kaya. Hülya har bland annat sedan ett år tillbaka delat med sig av sina erfarenheter i undervisningen som #ämnesspanare via lrbloggar.se. Läs förresten gärna på bloggen och följ hashtaggen på Twitter.

Grattis till priset vill jag säga till våra LR-medlemmar Hülya och Anna! Heja er! Men sanningen att säga så finns det så många fler lärare som kan så enormt mycket, har erfarenhet och vet vilka lösningar som behövs både för eleverna men också för integrationen som helhet. Som också skulle kunna få pris i vardagen och definitivt behöva bli lyssnade på av politiker och beslutsfattare.

Tyvärr har vi i Sverige idag en stor ojämlikhet när det gäller skola. Ambitionsnivån vad gäller resurser och förutsättningar är väldigt olika och när resultaten och olika siffror pekar neråt finns det diverse olika recept och olika åtgärder vidtas och kanske blir det så att de elever med tuffast förutsättningar får hjälp, men vi hade kunnat nå så mycket längre och för fler om vi lärare hade fått komma med lösningarna och bli lyssnade på. Politiker och skolansvariga måste lita på oss lärare, och de erfarenheter som gjorts måste tas tillvara! Samhället har inte råd att uppfinna hjulet på nytt, eller göra felaktiga vägval, utan behöver lita på enskilda professionella lärares kunskaper och erfarenheter.

Det kräver att kommuner och skolhuvudmän tar sitt ansvar för att ge lärare rätt förutsättningar och satsar resurser på höjda löner och bättre arbetsvillkor. Ja, det är de enkla recepten som visar sig hålla. Höjda löner så att lärare värderas och vill stanna kvar och att dessutom nya lockas till yrket – och bättre arbetsvillkor i form av mer tid att ägna tankar och planering åt att skapa rätt förutsättningar för varje elev.

Ett effektivt sätt att eliminera bristen på likvärdighet mellan Sveriges kommu­ner och skolor är att införa ett moderna huvudmannaskap med statlig reglering och finansiering av skolan och rikta uppdraget och förutsättningarna direkt till professionen. Vi behöver en tydligare nationell styrning och fördelning av resurser, så att utsatta kommuner kan få hjälp.

Med rätt riktade och tydliga satsningar på skolan och med professionens lösningar kan vi se till att svensk skola hamnar i topp igen. Den stora utmaning som Sverige upplever nu kan också bli den hjälp vi behöver för att stärkta möta framtidens utmaningar!