Tid att undervisa, eller en skola som dör

Tid är det värdefullaste vi kan ge av oss själva. Det är något ingen av oss har i obegränsad mängd och något vi heller inte kan samla på oss, i alla fall inte med någon absolut säkerhet. Den gamla jämförelsen mellan tid och pengar haltar alltså något, vilket kan vara nog så viktigt att ha i åtanke när vi talar skola.

Visst är det ofta så att tid kostar. Det har vi fackliga sett till; det är vårt uppdrag. Och på det sättet är tid pengar. Vi kan numera också spendera (när jag var liten hette det tillbringa) vår tid. När vi gör något för vår egen skull heter det att vi investerar i oss själva. När vi går ner i tjänst för att klara livspusslet (ofta för att senare sitta hemma och jobba utan betalning) är det familjen vi investerar i. Det kostar. Det gör det också att spara ihop till en långresa till Sydostasien, men kan vi sedan stoltsera med Facebookbilder på sandiga fötter och solbrända makar med snäckor i håret, på paraplydrinkar och glassätande barn, och på böcker köpta på flygplatsen med flashiga titlar som sedan ligger olästa och kanststötta i sandiga strandväskor medan vi jagar likes med telefonen, då är det en god investering i både oss själva, familjen och framtiden. Avundsjuk? Jag! Nej, nej, nej. Det är kul när det går bra för folk. Joråsatte… Jättekul.

Min tanke är denna, att när det gäller investeringar i våra elever så är tiden viktigare än pengarna. Vad nu då? Om tid är pengar så är det ju samma sak! Ofta ja, men inte alltid. När pengarna är en förutsättning för att vi ska kunna ge av oss själva, av vår tid, då blir det samma sak. Men om vi bara skjuter till pengar, och inte tillräckligt med tid, då tror jag att resultatet blir mindre lyckat. Den förälder som bara investerar i sina barn (fruktansvärt uttryck, förlåt) med pengar kommer nog snart att upptäcka att trots märkeskläder, ipads, iphones, i[insert random product], skid- och solresor och obegränsad datamängd hos Telia så formar sig inte barnen till kloka, goda och lyckliga människor av sig själva. Det kräver ledning, dialog, tålamod, närvaro, förståelse, omtanke och vad var det där ordet nu igen… tid!

Både skolan och föräldrarna hamnar i en knasig karusell. Vi vill ge eleverna allt det materiella som hör till den moderna tidens förväntningar:  Ett fint hem i ett bra område nära naturen och på säkert avtånd från “dåliga element” men samtidigt nära till kommunikationer och med en designad glasskål full av citroner på ett danskt designbord; en nyrenoverad skola med projektorer i varje klassrum, en dator till varje elev, lagom höga krav i förhållande till betyg, luft som går att andas 20 minuter efter lektionens början och ett etos som talar om att här får du maximal utdelning för skolpengen. Vi blir aktörer på livets och skolans marknad, ständigt utsatta för den konkurrens om vilken Viktor Rydberg skrev:

Mediet eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
nerv, som slaknat, överspänns,
och det sveder och det bränns!
[…]
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart.

I en sådan situation blir det lätt så att tiden får stryka på foten, både hemma och i skolan. Föräldrar måste jobba för att få pengar till allt och hålla jämna steg med omgivningen, och skolans budget tillåter bara så mycket tid för varje elev efter att skolpengen åderlåtits till förmån för allt som får högre prioritet, vilket brukar vara ganska mycket. Barnen får lära sig att klara sig själva lite helt enkelt. Det måste de ändå göra förr eller senare och de har det ju bra jämfört med hur det var när vi växte upp och gick i skolan. Vårt uppdrag är ju att forma dem till självständiga individer. Frihet fostrar ansvar. Handledare, coachning, självskattning, kamratrespons, studybuddies, blablabla… 

Den omedelbara effekten av att skära ner lite på tiden för varje barn är knappt skönjbar, men över längre tid så ser vi de vanställda konturerna av ett Frankensteinskt misslyckande ta form, mänsklig utveckling och mänsklig lycka har fått stryka på foten i jakten på framgång. Resultaten dalar i skolan, våra ungdomar mår allt sämre, lärarna lämnar yrket. Det finns så klart många förklaringsmodeller till detta och vad talar väl för att min är den rätta? Jag är öppen för kritik. Men jag vill passa på att sticka ut hakan lite och säga detta. IKT och digital kompetens, digital infrastruktur och fortbildning för lärarna är viktiga självklarheter. Men investeringar i sådant måste ske utan att vi slutar att ge våra barn och ungdomar av det allra viktigaste, av vår tid. Det finns en risk att vi i vår iver att vara ledande i den tekniska utvecklingen byter tid mot produkter, och när vi gör detta frestats vi att rättfärdiga det hela med att dessa produkter ska spara tid eller i alla fall kompensera för våra “effektiviseringar”. Hinner lärare inte samtala med elever och föräldrar kan de i alla fall fylla i matrisen på Schoolsoft och eftersom det är viktigt att vara konsekvent så måste alla lärare använda samma typ av matris med samma färgskala. Innan vi vet ordet av sitter vi och graderar människor enligt den fyrkantiga princip Dr. J Evans Pritchard Ph.D. förordar i “Understanding Poetry”:

Nej, jag är inte motståndare till IKT och jag avskyr inte matriser. Som pedagogiska verktyg är de utmärkta, men som ursäkter för eller anledningar till att öka tempot, “effektivisera”, och minska tiden för varje elev är de usla och förödande. Fast vad vet jag? Här sitter jag en söndag med min jobblaptop medan min dotter sitter i soffan böjd över sin julklappstelefon med hörlurar på och tittar på ett YouTube-klipp om hur man bygger godisvärldar i Minecraft. Hon ser ut att ha det rätt bra. Men om jag frågar henne om hon vill hitta på något blir hon nog förvånad, för min tid är hon inte särskilt bortskämd med.

 

 

Kommentarer (3)

  1. Erik Juntikka skriver:

    Mycket bra skrivet Robin!! Jag skulle gärna se en blivande lärarstudent, eller möjligen någon på rektorsutbildningen, eller kanske skolverket/skolinsp. som kunde göra en jämförande kartläggning av undervisningstid, IKT-tid/verktyg, lärarararbetstid, timplaner och skolresultat – mellan Sverige och de länder som ligger före Sverige i PISA.
    Jag hyser inga tvivel om att IKT-verktyg av många slag är fantastiska verktyg för lärande om de inte används på bekostnad av äkta möten mellan människor. På samma sätt ser jag alla vinster a ett engagerat elevvårds- och stödarbete, med tydliga strategier och bra dokumentation och uppföljning. Men det tar tid – både det och IKT-verktyg (om möten fortfarande får vara viktiga). Tid som jag funderar på om vi verkligen har.
    Allt för ofta känner jag som rektor att jag uppmanas att pressa mina medarbetare allt mer – alltid utan att ta bort något av det de redan har på sina bord!? Jag skulle vilja veta om jag har fog för den här känslan eller om det finns fog att pressa som vi gör?!

    Med vänlig hälsning Erik

  2. Magnus skriver:

    My favorite things in life don’t cost any money. It’s really clear that the most precious resource we all have is time.

    // Steve Jobs

Lämna en kommentar

  • (will not be published)