Tema modernism & nostalgi

Det här inlägget handlar om hur jag försöker presentera modernismen för mina svenskelever med hjälp av Woody Allens "Midnatt i Paris". Rätt mycket nostalgi blir det också.

Modernism och nostalgi är i mångt och mycket varandras motsatser. Men modernisten Marcel Proust lär ha varit så besatt av det förflutna att han ägnade 14 år åt att spana efter “den tid som flytt”, så det där med att uppleva en sentimental längtan efter gårdagens guldålder verkar tillhöra människans lott, alldeles oavsett hur modern och nyskapande hen är. Och underligt nog är inte ens unga gymnasister immuna mot nostalgins bitterljuva sirensång. Det är i alla fall min erfarenhet och därför så har jag valt att arbeta på följande sätt:

Vi börjar momentet med att resonera om ordet nostalgi. Vilka definitioner finner vi i ordböcker? Och hur känns det att vara nostalgisk? Är det behagligt eller gör det ont? Är det en lycklig känsla eller en sorglig sådan? Eller är det både och, och allt på samma gång?

Sedan läser vi Fredrik Lindströms dikt “Drömvåning” från samlingen Evolutionen och jag kommer inte överens (En recension finns här) och kikar på Darins “Ta mig tillbaka”. Vi diskuterar vilket av verken som tydligast handlar om nostalgi.

Både dikten och musikvideon präglas av en stark längtan efter en tillvaro som inte går att nå, men medan Lindström vill fly in i konsten i form av en fransk film där “…kameran förälskar sej / i förbipasserande kvinnor / i körbärsröda kappor / och följer dagdrömmande skolbarn / genom alléer och parker” så vill Darin tillbaka till en lika romantiserad som förlorad barndom.

 

Kanske är det så att längtan verkligen är människans arvedel, att det finns något lockande i tanken på ett förlovat land förvisat till fantasins värld eller en guldålder förlorad till det förgångna och att många av oss, med de medel som står oss till buds, försöker “ta oss tillbaka” till den plats där vi tror att lyckan bor.

Vissa, som jag, gör det genom att jaga diverse detaljer och attiraljer i nostalgibutiker och på nostalgimässor. Andra, som Marcel Proust, är beredda att anstränga sig ofantligt mycket hårdare, ja till och med isolera sig från världen i över ett decennium för att gräva efter minnen i hjärnans dunkla djup, ständigt på jakt efter de nycklar som kan öppna dörren till det förflutnas skattkammare.

Vi turas om att läsa högt i vår lärobok om Prousts något sorgliga liv innan jag högläser det berömda avsnittet om hur en bit madeleinekaka doppad i lindblomste förlöser minnet av det förgångna och tillåter berättar-jaget att återövra en liten del av den tid som flytt.

Har man inte tillgång till utdraget så kan den här radioessän från P1:s OBS vara användbar.

 

Att med ljus och lykta söka efter medel och verktyg att bryta tidens tyranni med, liksom Proust, kan låta harmlöst. Men vad händer när någon beslutar sig för att föra hela samhället tillbaka till den tid då det var ordning och reda och alla visste sin plats?

För att undersöka vilka faror och snaror som döljer sig under nostalgins mjuka mosstäcke läser vi Johan Sievers något raljerande krönika “Nej, det var inte bättre förr”  (Corren 2016-05-06). Sievers skriver bland annat att:

Det är när politiker vill utnyttja det-var-bättre-förr-känslan som alla varningsklockor måste ringa. Människor med maktambitioner vet allt om nostalgins magiska kraft, och i oroliga tider spelar de skickligt på känslor av att utvecklingen har gått för långt, vi måste tillbaka till det gamla. Det är ingen tillfällighet att det står ”Make America great again” på Donald Trumps baseballkeps. Och när Putin förklarar att Ryssland har en historisk rätt att vara en stormakt vet han precis vilka knappar han trycker på.

Och det där med “nostalgins magiska kraft” understryks i reklammakaren Don Drapers berömda “pitch” i serien Mad Men:

 

Draper lyfter fram den kommersiella potentialen i människans sentimentalitet:

Nostalgia – its delicate, but potent. […] in Greek nostalgia literally means ‘the pain from an old wound.’ It’s a twinge in your heart far more powerful than memory alone.

Hur farligt det är när nationalistiska ideologier lär sig att spela på nostalgins känsliga strängar framgår tydligt i Zygmunt Baumans sista verk,  Retrotopia.  I Håkan Lindgrens understreckare “Så blev det förflutna vår nya utopi” (Svenska Dagbladet 2017-05-30) finns en redogörelse för delar av Baumans resonemang i frågan:

Orättvisor plus pessimism gör att människor faller tillbaka i stamtänkande […] De retirerar in i en självvald apartheid av stridsberedda identiteter: hudfärg, nationalitet, religion med mera. Samt till ett idealiserat förflutet, vilket lockar alla som känner sig omgivna av främlingar och fiender. Alla dessa kollektiva identiteter har sitt ideal i det förflutna. Again är det viktigaste ordet i Trumps slogan “make America great again”. Det förflutna var vårt, intalar man sig. Då fanns inte de här – oavsett vilka man menar med de.

Dyster läsning men en hälsosam varning för dem av oss som är böjda åt det sentimentala hållet.

När vi nu vridit och vänt på begreppen ett tag behöver vi växla tempo och byta metod. Det gör vi med hjälp av Woody Allens Midnatt i Paris. Filmen handlar om manusförfattaren Gil Pender som under en resa till Paris slungas tillbaka i tiden till 20-talets modernistiska konst- och kulturexplosion, den period han själv alltid tänkt på som en guldålder.

 

Samtidigt som berättelsen behandlar spänningen mellan nostalgisk dröm och faktisk verklighet så erbjuder den ett panorama av konstnärer och kulturpersonligheter. I det här dokumentet har jag samlat de flesta av de intressanta personer som passerar revy under berättelsens gång. Eleverna får varsitt namn att söka information om och under filmvisningen pausar vi varje gång en ny kulturpersonlighet gör entré så att de kan dela med sig av sin nyvunna expertis.

 

“What the hell is a nostalgia shop?” undrar Hemingway

Under tiden vi ser filmen vill jag att klassen klurar på vad det är för budskap Woody Allen vill förmedla? Att Gils nostalgiska tillbakablickande både är ett symptom på och en grundläggande anledning till hans oförmåga att ta tag i nuet är uppenbart, men erbjuder Allen någon lösning på detta moment 22?

När eftertexterna börjar rulla så knyter vi ihop diskussionen om nostalgi, lämnar sentimentaliteten bakom oss och vänder blicken mot modernismens många spännande -ismer, författare och texter i ett försök att utan romantiskt filter se dem för vad de var, avantgardistiska uttryck och tragiska livsöden i en kaotisk tid.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)