Studentflaken – fårskallarnas parad

Det här inlägget är lite av en rant över något som provocerar mig med sin totala brist på värdighet, nämligen studentflaken. Och jag vänder mig direkt till er elever.

Jag gillar inte studentflak, så är det bara, och det är något som gjort att jag hamnat i många heta diskussioner och dueller med er som går i trean på gymnasiet.

Du är bara avundsjuk, brukar ni säga. Men tro mig, att genomdränkt av sunkig öl från Lidl åka halvklädd på ett traktorflak genom stan till tonerna av Boten Anna innebär åtminstone fyra former av förnedring. Det är helt enkelt inget jag strävar efter.

Ah men, det är ju tradition! Ja, men det var häxprocesser och änkebränning också. Tradition är inget vidare bra försvar för att odla en dålig vana, eller som i mina smått överdrivna exempel, en skadlig sådan.

Men vadå, vad är det för fel med fest? Det är inget fel med fest, tvärtom. I vår västerländska civilisation har det alltid funnits en spänning mellan det apolloniska och det dionysiska, mellan lagerkransen och vinet, mellan disciplin och spontanitet, mellan kontroll och hänryckning, mellan fastan och karnevalen (för att använda Brueghels och Bachtins uttryck) och mellan work and play (för att använda ett mer modernt sådant).

Festa hårt eller fasta hårt? – Pieter Brueghels ”Slaget mellan karnivalen och fastan” (1559)

Och det är absolut inget fel i devisen work hard, play hard. Faktum är att självaste Sokrates, när han tillfrågades av den Atenska domstolen om vilket straff han förtjänade för att ha förlett ungdomen med sin filosofi, svarade att han förtjänade en festlig parad till sin ära efter så mycket arbete. Jag kan tänka mig att det är lite så ni ungdomar tänker, att ni genom arbete och disciplin gjort er förtjänta av ett dunderparty, och jag missunnar er inte det. Men Sokrates fick giftkalken i stället för en fest och i ert fall tror jag att giftet är den väg ni slår in på i och med den form av firande så många av er väljer.

Vadå, du gillar ju bara inte ungdomar som har roligt! Jo, det gör jag, men inte ungdomar som beter sig som fåntrattar. Tänk efter, er första handling efter att ha ”sprungit ut” mot ert nya liv är att hoppa upp på ett traktorflak och sträcka upp långfingret i luften mot den den institution som ni själva sökt er till och som utan kostnad (för er del) försett er med en utbildning som många unga i världen fortfarande bara kan drömma om, en utbildning som en ung flicka i ett land långt borta nyligen var beredd att ta en kula i huvudet för att försvara rätten till. Nu sträcker i och för sig långtifrån alla studenter upp långfingret rent fysiskt, det är sant. Men för den som är uppmärksam på flakens ”dekorationer” är budskapet ändå oönskat tydligt.

Felstavat feltänk

Skolgången beskrivs som något ni överlevt, som ett ont som ni nödgats stå ut med för att få en lott i livet ni ändå borde ha haft rätt till, som något ni utsatts för. Och även om det finns ett visst mått av we do what we have to do now so we can do what we want to do later i de allra flesta utbildningssituationer så blir era flakbeteenden ett kvitto för mig och mina kollegor på att vi misslyckats med att nå fram till er med de allra viktigaste värden vi ville förmedla, på att skolan för er inte inneburit det bildningsprivilegium vi velat skänka er utan snarare ett problem att övervinna, en kod att knäcka eller, i värsta fall, ett system att lura.

När jag i en mardrömsminiatyr av framtiden ser er triumfatoriskt Båstadsvaska folköl över varandras huvuden och sjunga ”Fy fan vad vi är bra!” medan EU-migranternas barn jagar efter flaket för att fånga de burkar som haglar över kanten så gör det mig ledsen och skamsen över att vi lärare inte lyckats bättre. Läroplanens idéer om alla människors lika värde, om solidaritet och om respekt för vår gemensamma miljö känns i den stunden långt borta.

Ja, jag vet att varje gång jag pekar finger mot någon annan så pekar tre tillbaka på mig själv och, i det här fallet, på min generation. Jag vet att ni ungdomar härmar självupptagenheten och självförhärligandet hos oss vuxna och att det finns en viss dubbelmoral i att förvänta sig mer av er generation än av de som föregått er. Jag vet att den värld ni går till mötes är en där tron på demokratin vacklar och där miljön kollapsar. Och jag inser att det finns en pinsam ironi i att ni kanske är den allra första generation som gör uppror mot era föräldrar genom att bli precis som dem. Ni gör som vi gör, inte som vi säger. Inget konstigt med det, men det gör inte det hela mindre ledsamt.

 

Ungdomsrevolt av det politiska slaget, 1968

Så jag sörjer när jag ser fullbordandet av Zygmunt Baumans dystopiska vision av ett samhälle där aktiva medborgare ersätts av passiva konsumenter, det samhälle som Rabindranath Tagore profetiskt såg styras av the commercial man i stället för the moral man. För vad är studentflaken annat än en fantasilös konsumtionsfest och ett tragiskt bevis på gruppsykologins vinst över förnuftet? Er generation, som så ofta hävdat er förmåga till kritiskt tänkande som er största tillgång, visar prov på ett ytterst okritiskt beteende när ni fåraktigt och förutsägbart i raka led följer tidigare årgångar genom att betala dyrt för något så billigt som en raggarrunda på stan. Pimpade med alla de attiraljer som studentindustrin kan kränga tar ni i från tårna och sjunger ut er stolthet över att ha överlevt skolan och allt jag hör är Bääähhh! Bääähhh! Bääähhh!

Visst kunde vi vi väl hoppas på ett skolavslut mer värdigt en kunskapsnation?

 

 

Kommentarer (10)

  1. Ann-Katrin Wijk skriver:

    Robin! Huvudet på spiken! Skönt att någon vågar säga det som många tänker. Jag funderar också på vuxenvärldens flathet, att tycka att det är ok! I mig har du en like i dessa dina åsikter. Ska dela denna bland våra treor! Tack

  2. Tom Cederborg Wincent skriver:

    Mycket bra text. Satte ord på mina känslor kring komsumtionskulturens oreglerade framfart över vett och sans. Men hur ska lärarna med dagens förutsättningar arbeta för att lyckas forma framtida medborgare som inte bara funderar först och agerar sen, utan tänker på hur deras handlingar passar in i det större mönstret?
    Hälsningar
    Tom, f.d. elev.

    • Robin Smith skriver:

      Hej Tom! Kanske ligger en stor del av utmaningen i att skolan inte på egen hand kan motverka de samhälls- och omvärldsstrukturer som omgärdar den. Oavsett hur förutsättningarna ser ut så måste vi så klart ändå försöka och jag tror att om vi ser till att skapa en skola som återspeglar det samhälle och den värld vi vill ha så har vi gjort mycket för den framtida utvecklingen.

  3. Ale Nilsson skriver:

    En väldigt bra poäng som jag fullt ut håller med, men om du verkligen vänder dig till oss i 3:e året var texten inte målgruppsanpassad. Sorgligt nog kände jag själv, trots min inställning till tesen, att jag genast reste ragg och ville försvara mig. Jag upplevde en stor distans i och med att ”varje” argument motiverades med de gamla grekerna och att det hela fick en sådan tydlig ”vi och ni känsla”. Kanske är det bara ett tecken på att jag och många med mig har en skev inställning till kunskap och att vi är lättkränkta. Oavsett vad tror jag det är en relevant kommentar ur klarspråkssynpunkt.

    • Robin Smith skriver:

      Hej Ale!

      Lättkränkta är vi allihopa, tror jag. Även jag. I synnerhet jag 🙂

      Vad gäller anpassningen så är den inte tänkt som en text som stryker medhårs, men om den väcker antipati så är det så klart olyckligt. Jag hoppas dock att texten bygger på mer än gamla greker, särskilt som Sokrates är den enda som nämns vid namn, förutom de två gudarna som flimrar förbi då. Och visst finns det ett ni och ett vi, men texten är i mångt och mycket en lika stor kritik av vi:et som ni:et, och den implicita frågan den ställer är om det större vi:et (vi och ni tillsammans) inte kan åstadkomma något bättre än det som är.

  4. Emma Holmgren skriver:

    Håller lite med Ale faktiskt. Du har väldigt relevanta argument som får en att tänka i andra banor än just ”Jag ska ta studenten och då måste jag åka flak” men ditt sätt att argumentera når knappast de fårskallar som din text i huvudsak handlar om. Anledningen till att jag själv åkte flak förra året var rätt simpel; jag ville ha kul med mina klasskamrater en sista gång och fira det faktum att vi har spenderat majoriteten av de senaste tre åren tillsammans och allt vi har varit med om, d.v.s. bägge de jobbiga stunderna men även de trevliga. Slutligen vill jag även tillägga att det inte är lärarna som har misslyckats med utbildningen eller bildningen för den delen, utan det är den rena adrenalinkicken som flakåkandet ger oss som är nästintill oersättlig av alla andra sorters festande.

    • Robin Smith skriver:

      Hej Emma!

      Skoj att det var en fin upplevelse fylld av glädjepumpande adrenalin. Det var ni med all säkerhet värda.

      Det finns så klart massor av fina firanden. Ritualer är viktiga och parader kan vara magiska när de görs med kärlek och finess.

      Jag har full förståelse för att du kanske tycker att jag tar i. En del av mig tycker till och med att det är fyndigt när blivande frisörer skriver ”efter tre år är vi bäst på blow jobs” men så tänker jag på den brist på stolthet det signalerar och på att mormor kanske står där i sin bästa kappa. Då känns det sådär.

      Hoppas att ert ekipage hade ett mer klädsamt budskap.

      Robin

Lämna en kommentar

  • (will not be published)