Skolan ska inte släcka eldsjälar

Det här är en text om varför skolor borde stå i kö för att anställa lärare som vågar engagera sig i politiska frågor.

David Kerr, Director of Education Citizenship Foundation vid universitetet i Bristol, talade den 22 oktober 2015 på en utbildningskonferens i Bryssel. Temat för hans framförande var Active Citizenship (engagerat medborgarskap) och han inledde med att redogöra för att en av EUs största utmaningar är att få unga människor att engagera sig i politiken.

Det finns en enorm potential, menade Kerr, i att unga européer i många länder känner en stark vilja att engagera sig i något meningsfullt och att de upplever en kraftig längtan efter att få göra skillnad. Men tyvärr så finns det inom många av dessa ungdomar en barriär som håller deras engagemang tillbaka och som gör att potentialen förblir outnyttjad. Dessa unga européer blir vad Kerr kallar  stand-by citizens  och det land som har den högsta andelen sådana medborgare i Europa är Sverige.

David Kerr

Med tanke på det förhållandet, och med tanke på att Kerr i sitt uppdrag för EU tydligt pekar på att det bästa sättet att säkra vår fria demokrati och motverka de mörka krafter som visar sitt fula nylle här och där i Europa är att utveckla skolan till en plats där elever förädlas till active citizens, så är det besynnerligt att två lärare vid Sjölins gymnasium på Södermalm i Stockholm har hamnat i blåsväder för att de visat ett starkt engagemang i samhällsfrågor och skolpolitik.

De båda lärarna har med själ och hjärta engagerat sig i den svenska skolans utveckling och synts och hörts i samhällsdebatten samtidigt som de skött sina jobb med samma passion. De har strävat efter att vara goda exempel på engagerade medborgare och goda yrkesmänniskor. Och för detta har de alltså fått betala ett högt pris. De har låtit sin eld brinna för starkt menar skolledningen på Sjölins gymnasium som verkar skrämmas av tanken på att gnistor skulle kunna få en låga att flamma upp hos eleverna. Kerrs dröm om active citizens verkar vara Sjölins gymnasiums mardröm.

Kanske är det inte så konstigt. Zygmunt Baumans dystopi om en värld där medborgare först förvandlas till konsumenter och sedan själva, via sociala medier och stordata, till varor på en köp- och säljmarknad är inte lika dyster för alla. För den som håller ekonomisk vinning högre än bildning och självständigt tänkande är Baumans spådomar snarare uppmuntrande än deprimerande.

Zymunt Bauman skulle nog ha varit måttligt förtjust i utveckling vid Sjölins gymnasium

Det är tyvärr inte bara i Sverige detta sker. Martha Nussbaums Not for Profit är ett försvar av klassisk bildning gentemot krafter som vill reducera den amerikanska skolan till ett strömlinjeformat instrument för att öka landets BNP. Med ett sådant fokus, menar hon, riskerar grundläggande demokratiska värderingar att utarmas och hon hänvisar till den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagores bekymrade observationer om att han, överallt var han gick, såg the moral man ersättas av the commercial man.

Om Tagore levde idag skulle han kunna observera samma sak på Sjölins gymnasium. Den kommersiella skolan försöker knuffa undan två lärare som visat prov på mod och integritet, först genom att köpa ut dem (så klart), sedan genom att hota med avsked och till sist, när de inte kunnat presentera tillräcklig grund för det, genom omplacering.

Det är en cynisk process med ett cyniskt mål, att göra active citizens till bystanders. Och det är en oroande utveckling för Sverige att skolor får bete sig såKerrs lärdomar är att det svenska samhället, med dess växande massa av stand-by citizens, borde värna om sådana lärares glöd i stället för att stampa ut den.

Sjölins gymnasium och andra skolor borde därför bilda kö för att dra nytta av det samhällsengagemang och de moraliska värden som politiskt engagerade lärare kan förmedla.

Rabindranath Tagore skulle inte heller ha gillat Sjölins mål och metoder

 

 

 

Kommentarer (3)

  1. Göran Drougge skriver:

    Ciao Robin! Mycket bra skrivet, tycker jag, förstås! Tack för de fina orden om mitt och Magnus engagemang. Speciellt när du också tar upp det i samma text där du nämner två av mina gamla favoritfilosofer, sociologer, poeter, visdiktare, bildkonstnärer och inte minst pedagoger (vissa av dessa sysslor gäller mer för Tagore i vissa fall och mer för Bauman i vissa fall – men bägge var inne på många olika områden, de var inga dogmatiker, de hade svårt att hålla sig inom ett enda fack)! Bara tanken att Rubindranath Tagore med sitt långa vita skägg skulle gå uppför trapporna på Sjölins Gymnasium Södermalm! Jag kan se hur rektorn springer efter honom och ropar att han inte får vara där, hur hon ringer till sina chefer på Academedia och klagar.

    • Robin Smith skriver:

      Tack för fin kommentar Göran. Önskar dig all lycka till med ditt ärende.

      Mvh

      Robin

  2. Bengt Blomberg skriver:

    Jag tänker på barnen framtiden föreningarna och aktiviteterna där så styrelserna jobbar efter medlemmarnas tyck och inte bara styrelserna, det är medlemmarna som skall bestämma då blir det lyft och flyt i samhällena, förutsättningarna är lärarutbildningarna att de även kan lära ut mötesteknik och föreningsformerna i och under hela skoltiden (som bör spegla det bättre och tryggare samhället) så skolan blir det hem och goda fina arbetsplats för alla barnen och personalen som drar åt samma håll enligt de stadgar och regler som utarbetats gärna tillsammans med barnen och att det hela tiden stäms av, ja då är lyckan på plats, tror jag. /Hälsningar /Bengt Blomberg

Lämna en kommentar

  • (will not be published)