Att vänta på Godot i en Vaz Lada 2105

I ett trångt, varmt och immigt klassrum fullt med glada och bullriga elever men fattigt på syre kom jag plötsligt att tänka på barndomens campingsemestrar. Vi var fyra stycken då och farsan packade in hela familjen i vår televerksorangea Lada.  Med sovsäckar, tygtält (också det i televerksorange färg), campingstolar, gasolspis, kylväskor och packning för en vecka blev det ganska trångt. Mina taniga och bleka knän borrade sig in i farsans rygg genom den tunna stoppningen i förarstolen och hans kala hjässa hade blanknött galonen ovanför hans huvud. På skumpiga grusvägar hände det till och med att hans flint dunkade till i biltaket med ett dovt och burkigt ljud, som när man studsar en tennisboll mot en tom färgburk. Ladan erbjöd med andra ord ingen lyx men den hade andra fördelar. När generatorn dog utanför Gävle knuffade vi in bilen på en bensinstation där föreståndaren fixade till den med en avbruten glasspinne. Low-tech har sina fördelar. Konstigt nog gjorde glasspinnemanövern att det började lysa ur högtalaren under handskfacket, men hem kom vi och jag vecklade långsamt ut mina ben som klistrats fast mot den öststatsbeiga skinnimitationen. Som ni kanske förstår var vi ingen välbärgad familj.

Att vi inte tillhörde samhällets ekonomiska elit blev ofta uppenbart just i campingsammanhang. Särskilt tydligt blev det när Ladan rullade in på en husvagnstät campingplats på Tjörn. Vi var faktiskt de enda tältgästerna och mellan de flotta (så kändes det just då) Cabby- och Polarhusvagnarna, omgärdade av vita staket och försedda med blomlådor där pelargoner i olika färger prunkade praktfullt, försökte vi med gemensamma krafter resa vårt orangea tygtempel som sett så stort och rymligt ut hemma på tomten, men som nu, jämfört med husvagnarnas gigantiska förtält, plötsligt framstod i annan dager. Tältresningen blev lite av en happening och i takt med att allt fler blickar riktades mot oss från glasskiosken, minigolfbanan, från de solskyddsklädda husvagnsfönstren och förtältens baden-badenstolar växte farsans frustration med den hart när omöjliga tältkonstruktionen till den milda grad att han på bruten svenska drog av en ed som säkerligen gått obemärkt förbi på sorteringscentralen där han jobbade, men som här bemöttes med både förtjusning och fasa av publiken. Nu var det bekräftat – det var en utländsk familj det handlade om. Vem annars skulle köra en Lada?

Så såg de ut min barndoms campingsemestrar. Det var ofta trångt och varmt, i bilen liksom i tältet. För trångt för att tillåta någon av oss att sträcka ut i vår fulla längd. Så trångt att alla individuella försök att växa eller breda ut sig skedde på bekostnad av någon annans komfort och utrymme. Min bror lär ha satt sig upp i sömnen en natt och utbrustit ”vem är det som trängs?!” Även utanför bil och tält var det i många fall pinsamt uppenbart att vi saknade resurser för att konkurrera med omgivningen och den mötte oss med nedlåtande vänlighet eller illa dolt förakt. På det viset kom jag att lära mig en ny känsla som jag senare i livet lärde mig att identifiera som skam. Familjens misslyckanden och umbäranden, som tältresningen i Tjörn, skedde ofta inför öppen ridå medan våra solskensstunder, för sådana fanns det förstås gott om trots allt, förblev våra egna. Våra omständigheter skapade en vi-mot-världen-känsla som svetsade oss samman likväl som de gav upphov till gräl och konflikter kring hur våra knappa tillgångar skulle fördelas inom gruppen. Skulle någon ha något extra blev någon annan utan det nödvändiga. Livet var som Karlfeldt skriver ”storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva.” Jämfört med många andra i världen hade vi det självklart ganska bra, men globaliseringen till trots hjälper det sällan den som måste leva i och konkurrera med sin omedelbara omgivning.

Vad hände sen då? Jo, märkligt nog löstes familjens ekonomiska situation av en deus ex machina av viktorianskt snitt – ett oväntat arv. Min farfar som överlevt Rommels stridsvagnar och landstigit vid Normandie dukade under för sin lungcancer och farmor höll på envist tantmanér ut ett par år till innan ett infekterat sår som hon inte ville besvära doktorn med tog henne till efterlivet. Ingen hade reflekterat över att marken och ”och stenarna där barn jag lekt” som deras oansenliga bungalow vilade på hade ökat stort i värde. Innan de visste ordet av var mina föräldrar befriade från bil- och bolånebetalningar och med en, för dem, ansenlig summa pengar på bankkontot kunde det goda livet börja. Men innan dess hade jag i mina nedärvda kläder, med mitt konstiga efternamn och en farsa som körde omkring i en rysk skrothög hamnat i det sociala utanförskapets torra öken, för vem törs alliera sig med ett hopplöst fall? Min smala lycka var att det i glesbygdsskolan bara fanns en plats dit mina plågoandar sällan dristade sig och där en ensam tonårings sociala isolering inte väckte frågor om varför han inte lekte med de andra tjurarna – biblioteket. Inträngd i ett hörn och omgiven av böcker fann jag  i skolarbetet ett sätt att revanschera mig för både mindervärdeskomplex och utanförskap. Kunde det hela ha slutat på annat sätt än institutionen för lärarutbildning?

Så nu trängs jag i ömsom solvarma ömsom utkylda klassrum och lokaler med min nya familj – elever, kollegor och  rektorer. Besparingar har gjort att vi lärare undervisar fler klasser än när jag började jobbet för ett och ett halvt decennium sedan. Dessutom finns det fler elever i varje klass och det var inte gott om plats ens från början. En gång undervisade jag en engelskgrupp om 30 elever i en bildsal med 22 sittplatser. Det var inte utan sin charm, men inte heller utan utmaningar, ungefär som att ge sig ut på familjesemester i en Lada. Vi är helt enkelt för många som ska dela på för knappa resurser i ett för litet utrymme, så även här innebär alla försök från den enskilde att sträcka ut, att ta plats och kräva rimligt med utrymme för att växa och utvecklas, att det sker på någon annans bekostnad. Det är svårt att vara rättvis, svårt att hålla sams, omöjligt för alla att ha det bra på en gång, svårt att reda ut ”vem det är som trängs.” Så samtidigt som ropen höjs om individuell anpassning av undervisningen så är möjligheterna till detta i praktiken nästan obefintliga, i alla fall för många elever och lärare. Men tekniken då, tänker någon, datorer kan väl lösa det där. Ja, kanske det, men mycket pekar på att det först och främst är människan vi måste satsa på om vi vill att hon ska utvecklas. Dessutom glömmer vi ofta att hon är den mest avancerade ”maskinen” av alla. Försök få en laptop att spjälka mjölk eller omvandla dillchips till fett, ångest och rörelseenergi bara!

Vad som händer när man inte lägger tillräckliga resurser på lärare och elever vet vi redan. Det verkar som att hela läraryrket har hamnat i samma typ av utanförskap som högstadie-Robin fick genomlida. För få vill bli lärare, för många överger yrket. Kanske speglar det en rädsla för att ge sig i kast med något som många betraktar som ett hopplöst företag. För så kan nog yrket te sig för den som följer krisrubrikerna i nyhetsrapporteringen och som ser på skolan från ett utifrånperspektiv. De många solskensstunder och fantastiska möten mellan människor som skolvardagen består av drar sällan särskilt mycket uppmärksamhet till sig, utom kanske i fallet Klass 9A som tragiskt nog mest uppfattades som en kontrast till hur det vanligtvis är. Det är synd, för när skolan tappar både resurser och självförtroende drabbar det också de mest oskyldiga i sammanhanget, barnen.

På Twitter och Facebook tycker jag mig uppfatta två läger (sociala medier har ju en tendens att bidra till polarisering), å ena sidan de som drar slutsatsen att vi som jobbar i skolan som motvikt till nyhetsrapporterna bör fylla ”etern” med positiva berättelser om arbetsglädje och lust till lärande, å andra sidan de som anser att det finns så stora brister i skolan och skolsystemet att det inte får sopas undan under en matta av solskensberättelser. Båda sidor har förstås rätt, och fel. Vi behöver båda spåren på en gång.

Det är min fromma förhoppning att mina inlägg vare sig ska uppfattas som att allt går om man bara har rätt inställning eller som att allt är doom and gloom och att det inte ens är värt att försöka. Det jag vill skildra är mina försök att mäkla mellan best practice och verklighetens villkor, min strävan att nå upp till en nivå som åtminstone är good enough. Jag tror att många lärare kan känna igen sig i situationen. Vi är luggslitna luffare som otåligt väntar på att Godot ska träda in på scenen och rädda oss. Men vi är också den typen av ”sotiga hjältar” om vilka Majakovskij skriver att ”själva solens ljus skulle skymmas av den gyllene flygsanden i våra själar.” Därför behöver vi en facklig kamp för bättre villkor samtidigt som vi behöver vittnesmål om våra vardagsmirakel. Som både ombud och ämnesspanare ska jag göra mitt bästa för att göra oss rättvisa på båda fronter.  Vi som kämpar. Vi som vill. Vi som är LR.

 

PS. Delar av den här texten har jag publicerat en gång tidigare. Har du tvingats stå ut med samma sak två gånger ber jag om ursäkt. DS

 

PS igen. Borde nog också göra min arbetsgivare rättvisa och tala om att vi flyttade till större lokaler för ett halvår sedan. DS för sista gången.

 

PS för sista gången. Just ja, nästa inlägg kommer att handla om hur jag försöker utveckla skrivandet hos samtliga elever i en klass om 32. DS för sista gången på riktigt den här gången. Jag lovar.

 

 

Effektiv återkoppling med YouTube


I det här inlägget vill jag dela med mig av ett försök att åstadkomma vad som stundtals känns som ett mirakel, nämligen att hantera min egen arbetsbörda och samtidigt erbjuda eleverna en återkoppling som får dem att växa. Grundtanken är enkel och följer i spåret av Hemingways gamla devis show, not tell vilken är en god förutsättning för den aha-pedagogik jag skrev om i mitt förra inlägg. Upplägget fungerar tyvärr bara ihop med muntliga presentationer och för att det ska vara möjligt så behövs tillgång till en laptop (eller i alla fall en dator i klassrummet), en hyfsad webbkamera med mikrofon och en någorlunda stabil nätverksuppkoppling, vanliga men inte alls givna förutsättningar i dagens skola. Det underlättar även om alla elever har e-postadresser de kan använda för att skapa YouTube-konton med.

När dessa förutsättningar väl är på plats så är det bara att rigga upp dator och webbkamera i klassrummet och sedan gå till YouTube. Där har presenterande elev möjlighet att logga in och få sitt framträdande inspelat och sparat som ett filmklipp i hens egen kanal. Eleven kan sedan själv välja vem som ska få tillgång till klippet. Stiftelsen Viktor Rydbergs skolors utvecklingsledare, Lars Lingman, har varit vänlig nog att spela in en instruktionsfilm för att hjälpa både lärare och elever med det tekniska. Klicka och njut:

 

 

För att slippa strul och kaos i skarpt läge är det nog en god idé att i förväg prova att allt funkar. Vi vet alla hur kontraproduktivt det kan kännas när teknikhaverier överskuggar det pedagogiska arbetet. Ofta ber jag om stöd från våra IKT-ansvariga när jag ska prova något nytt och för det mesta har de möjlighet att ställa upp och vara med vid uppstarten. Eleverna brukar också ganska snart få snurr på den tekniska karusellen själva och då kan jag som lärare helhjärtat fokusera på det viktiga, eleven och hens utveckling.

Det kan förstås tyckas bökigt och besvärligt att spela in på det här viset, men jag ser flera fördelar med det. Rent praktiskt handlar det om att jag slipper föra över en massa filer hit och dit eller bekymra mig om lagringsutrymme och på det viset spar jag tid utanför lektionen samtidigt som jag får elevernas prestationer dokumenterade, men den största vinsten är ändå pedagogisk. Så här försöker jag använda tekniken för att hjälpa mina retorikelever att växa:

Den klassiska retoriken talar om tre taltyper: det politiska talet, det juridiska talet och det demonstrativa talet. Under höstterminen kommer eleverna att ställas inför var och en av dessa typer och varje gång ska de förbereda och framföra ett 3-4 minuter långt tal. Framförandena spelas in med hjälp av YouTube och klippen hamnar i elevernas privata kanaler, vilket lägger grunden för det formativa arbete som följer.

En elev som hållit ett anförande är inte alltid mottaglig för återkoppling direkt efteråt. Adrenalinet pumpar kanske fortfarande runt i kroppen eller så slappnar hen av fullständigt efter anspänningen och stänger ner. Därför kan det vara en god idé att vänta med återkopplingen till dess att eleven är mer redo att ta in den. Problemet är bara att det ofta hinner gå så lång tid innan nästa tillfälle bjuds att presentationen känns avlägsen och återkopplingen därmed svävande och vag. För att undvika båda dessa ”gropar” får eleverna kort och stärkande respons direkt efter framträdandet av två klasskamrater, en som fokuserar på framförandet och en på innehållet. Själv uppmanar jag eleven att uppmärksamma någon särskild aspekt när hen som hemläxa tittar på inspelningen av talet. Klasskamraternas och min egen återkoppling bildar på så vis ett slags two-stars-and-a-wish-mönster och förhoppningsvis är detta en tillräckligt lättuggad feedback för att eleven ska klara av att smälta den även om hen fortfarande är lite omtumlad och vimmelkantig.

Jag är dock övertygad om att det inte finns någon kommentar jag kan erbjuda mina retorikelever som är lika effektiv och transformerande som möjligheten att se sig själva tala. Så för att eleven på bästa sätt ska kunna utveckla sitt talande och talskrivande får hen efter det första talet i läxa att titta på inspelningen och svara på följande frågor:

1. Helhet
  • Vad är helhetsintrycket av talet?
  • Var talet lika välskrivet som väl framfört och vice versa?
  • I vilket avsnitt tycker du att harmonin mellan det skrivna talet och framförandet är starkast?
2. Framförande
  • Hur tycker du att du använder rösten? Skulle du göra något annorlunda om du fick hålla talet igen?
  • Hur tycker du att du använder kroppen? Skulle du göra något annorlunda om du fick hålla talet igen?
  • Hur hanterar du manus och/eller presentationstekniska hjälpmedel?
  • Är det något annat i framträdandet du skulle ändra för att få en annan/bättre effekt?
3. Innehåll
  • Berätta hur du tänkte kring dispositionen
  • På vilket sätt har du anpassat talet till situation och mottagare?
  • Vilka stilistiska val gjorde du när du förberedde talet (val av ord och uttryck, stilfigurer, bilder)?
  • Hur tänkte du kring etos, logos och patos? Blev effekten/balansen den du tänkt när du framförde talet?
  • Skulle du ändra på något i talet om du fick tillfälle att hålla det igen?

Många elever upplever ett obehag inför uppgiften att se sig själva på film och jag tror att detsamma gäller för många lärare. Vi som känner så kan dock trösta oss med att det bara är vi som inte vet hur knasiga vi ser ut och hur tokigt vi låter, alla andra ser och hör ju det hela tiden. Så, peppad? Eleverna brukar i alla fall strax komma över den inledande förskräckelsen och visa sig förvånansvärt klarsynta över sina styrkor och svagheter.

Under lektionerna som följer på framträdandet så sitter jag ner med varje elev och samtidigt som vi tittar på talet så får hen berätta för mig vilka reflektioner hen gjort. Om eleven missat eller missuppfattat något kan jag enkelt fylla i eller korrigera, och eftersom vi har anförandet på film framför oss så kan jag vara konkret: Här drar du dig tillbaka från publiken. Vad skulle hända om du gjorde det motsatta? Den avslutande frågan från mig är alltid Vad tar du med dig från det här talet in i nästa? Det hela får dock lov att gå undan. Jag har ett tjugotal elever i retorikgruppen och en 150 minuter lång lektion i veckan, alltså ungefär 7,5 minuter per elev och lektion. Med de förutsättningarna får jag räkna med att det tar två lektioner att ge alla återkoppling, särskilt med tanke på att hela klassen måste instrueras vid varje tillfälle så att inte värdefull undervisningstid slösas bort medan eleverna väntar på sin tur. Det är inte lätt att vara lärare.

För att undvika misstaget jag delade med mig av i mitt första inlägg, att ha ett allt för repetitivt mönster i undervisningen, så tänker jag ändra om lite när eleverna genomfört sitt andra tal. De kommer fortfarande att få stärkande kamratrespons och en uppmaning att reflektera över någon särskild aspekt, och jag vill att eleverna går tillbaka till sina tal och besvarar samma frågor som efter första talet. Men sedan vill jag att de använder sig av funktionen annotations i YouTube för att göra en meta-presentation av enklast möjliga slag. Det här klippet förklarar lekande lätt hur annotations fungerar (det räcker med att titta fram till 6.25):

 

 

Om eleverna får kika på klippet och jobba tillsammans i några minuter för att lista ut funktionerna så uppstår sällan några problem. Efter det ger jag dem i uppgift att göra minst fem annotations till sina framföranden, varav minst tre ska vara stärkande. Sen sätter vi oss i grupper om tre och tittar på de annoterade klippen. Återigen har jag möjlighet att kort kommentera och korrigera elevernas reflektioner, och avslutningsfrågan är i vanlig ordning vad har du lärt dig om ditt talande/skrivande som du kan dra nytta av vid nästa tal? Målet med detta arbetssätt är att eleverna ska öva sig i att reflektera över och kommentera sina framställningar och eftersom vi redovisar i grupp kan de lära sig av varandras sätt att göra detta, något som krattar i manegen för uppföljningen av nästa tal.

I anslutning till det tredje talet är det dags för eleverna att inte bara analysera sina egna prestationer, utan också kamraternas. Det kräver en mogen elevgrupp som respekterar och litar på varandra. Skulle jag någon gång inte ha en sådan grupp så får jag nog stryka den här delen, men så har ännu inte varit fallet. Eleverna får i par dela inspelningar med varandra och sedan arbeta med att föreslå nyanserade förbättringar av både tal och framförande. På så vis får eleverna öva sig i den svåra konsten att ge och ta konstruktiv kritik. Självklart behöver de stöd i detta. I de flesta fall räcker det med att de i grupp reflekterar över vilken återkoppling de själva känner sig hjälpta av, vilket också är en intressant diskussion att ta del av som lärare. Ibland händer det att någon elev utbrister Jocke är ju så bra, hur ska jag kunna förbättra hans tal!? Då får jag försöka trycka på att det alltid finns flera vägar att gå så föreslå ett annat sätt, även om det inte nödvändigtvis är bättre. Kör de ändå helt fast kan de få till uppgift att anpassa Jockes tal och framförande till en annan situation eller publik. Sedan kan jag luta mig lite tillbaka och låta eleverna coacha varandra till att bli bättre talare och talskrivare.

Upplägget innebär en del roddande, särskilt inledningsvis, men en stor del av jobbet görs sedan av YouTube, och den allra största delen av eleverna. Jag får alla tre talen dokumenterade, eleverna lär sig att ta kontrollen över sin egen retoriska utveckling, och vi utvecklar ett positivt arbetsklimat där ett givande och tagande av kritik, framför allt stärkande sådan, är ett naturligt inslag. Den svåraste utmaningen för min del är att skapa lektionsutrymme att tala med eleverna individuellt eller i liten grupp och samtidigt erbjuda en strukturerad och utvecklande undervisning till de övriga i klassen. Lösningen till den ekvationen ska jag försöka tackla i ett annat inlägg.

 

 

 

Aha…


Vem har inte drömt om att vara en Mr Keating, den där läraren som med ramar och kramar lockar fram någonting vackert, storartat och originellt ur elevens inre. Jag har gjort det massor av gånger. Drömt om det alltså, inte fallit på knä i beundran inför en elev som genom mitt sublima ledarskap överträffat sina egna och alla andras förväntningar. Det har ännu inte skett. Och ändå fortsätter jag att jobba för det, dag ut och dag in, driven av en barnslig längtan att betyda lika mycket för mina elever som Keating gjorde för sina. Målet är förstås att nå fram till det där elektriska ögonblicket då kunskapens ljus tänds i elevernas ögon och allt känns stort och viktigt. Alla föräldrar som hjälpt barnen ta sina första steg, cykla utan stödhjul eller simma en hel längd i den stora bassängen vet hur det känns. Det är en ”natural high” som överträffar det mesta i livet och den som smakat drogen är snart på jakt efter en ny dos.

 

 

I Per Lindqvists och Ulla-Karin Nordängers Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk finns ett avsnitt där en lärare försöker sätta ord på lyckan i att nå fram till och beröra eleverna:

Och det funkar, du får en känsla av att det funkar, så är det någon andäktig blick, någons huvud som annars är nonchalant, reser på sig och tittar och ger dig fokus, sätter dig i fokus. Och då är det sådär små andäktiga och då på något sätt har man nuddat vid det där ljuvliga sättet att … vad säger man? … inte aha upplevelser …. Att här var någonting … vad var detta? Det känns som om något gott har snuddat, något viktigt, något värdefullt. Men det är ju så i livet också, det man i de bästa ögonblicken kan få känna, när man når fram, blir sedd och förstådd … just det här flödet mellan eleverna och mig. Det är väl därför många blir lärare – för att få uppleva någon gång det.

Källa: Lindqvist & Nordänger (2007). Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk. Pedagogisk forskning i Sverige, Årg. 12, nr. 3, s.177-193

Trots att jag inte är någon Keating så känner jag igen mig i lärarens beskrivning. Jag upplever samma inre jubel, samma lågmälda eufori, när en ung människa tar ett stort steg framåt i sitt sätt att tänka och se på världen och jag har spelat en roll i det hela. Och vi är såklart inte ensamma, långtifrån. En annan lärare, spoken-word-poeten Taylor Mali, skildrar detta vardagsmirakel i dikten Like Lily Like Wilson som bland många fenomenala fraser innehåller raden ”You make me feel like a teacher, and who could ask to feel more than that?”

 

 

För bra för att vara sant? Ja kanske, och ändå inte. Varje lektion kan förstås inte inte brisera i ett klimax av heureka-körer, vilket nog är en välsignelse, men själva pulsen i den formativa skolan utgörs trots allt av en serie transformativa interaktioner mellan lärare och elever (och elever emellan). Det handlar om att nå fram till en slags uppenbarelser, ”nu ser jag”, ”nu förstår jag”, som jag stick i stäv med läraren i Lost in translation skulle vilja kalla aha-upplevelser.

Det är knappast ett revolutionerande pedagogiskt tänk. Likheterna med Sokrates förlossningskonst är uppenbara och kanske är det inte så konstigt. Vi erkänner nu, som förr, att kunnande och vishet inte är något man kan överföra mellan individer på samma sätt som man tömmer vatten från ett kärl till ett annat. Men viss skillnad finns förstås mellan dåtid och nutid. I den moderna undervisningen är inhämtandet av fakta, data och nya intryck ett självklart element i ”kunskapandet” och i vårt informationssamhälle går det relativt lätt att fylla, ja till och med översvämma, eleverna med ny input. Men om det nya inte sorteras, bearbetas och syntetiseras sker inget egentligt lärande, och därmed ingen personlig utveckling. Så genom kloka frågeställningar måste vi försiktigt utmana och lotsa eleverna fram till en djupare insikt om dem själva, om världen och om dem själva i världen. Det kräver en pedagogik som fokuserar minst lika mycket på förmågan att tänka som på förmågan att minnas, en pedagogik som hellre ger eleverna 1 + 1  än 2. Det handlar om aha-upplevelsens pedagogik. Och det är här käre läsare, som jag i min enfald hade hoppats att du skulle dra en suck och sedan långsamt släppa ut ett nästan ljudlöst ”aha…”

Jaja, nåväl.

I nästa inlägg hoppas jag vara mer konkret och presentera ett undervisningsupplägg som drar nytta av IKT för att utveckla elevernas retoriska färdigheter. Till dess kan jag inte låta bli att ordvitsa till det lite och lämna dig med en annan typ av Aha-upplevelse. Förlåt.

 

 

En EPA-lektion

Målet med den första lektionen i Engelska 7 var att aktivera elevernas engelska efter sommaruppehållet och väcka en positiv förväntan hos dem. Det där sista hoppades jag på att ro i land genom att, som Sir Ken Robinson uttrycker det, erbjuda eleverna en esthetic experience i motsats till en anesthetic sådan. Därför hade jag valt ut två konstverk som brukar fånga elevernas intresse och engagera dem utöver det vanliga, Josh Ritters magiska sångberättelse “The Curse” och Shirley Jacksons mörka novell “The Lottery”. Metodiken jag tänkte använda mig av bar tydliga drag av den modell Nicklas Mörk beskriver i sitt inlägg “EPA – en nygammal metod” och rustad med både EPA och kraftfull konst kände jag mig säker på att lektionen skulle göra succé trots att den var ett nästan tre timmar långt eftermiddagspass. (Ja, vi gör så hos oss, en enda låång lektion en gång i veckan.) Lektionen, hade jag tänkt, skulle stimulera ungdomarnas tänkande och samtidigt beröra dem, tala till både förnuft och känsla alltså. Hur skulle det kunna sluta annat än lyckligt?

Så här gick det:

Runda 1 – symbol och metafor

Den första fråga jag ställde klassen var what is the distinction between a metaphor and a symbol? Eleverna fick sedan under ett par minuter “reflektera med pennan i hand” innan de lite trevande testade sina tankar mot varandras i smågrupper. Detta följdes av samtal i helklass och jag gjorde mitt bästa för att följa Dylan Williams goda råd att inte låta eleverna räcka upp handen utan försökte i stället fördela ordet så att så många av dem som möjligt engagerades. Så ofta det gick strävade jag också efter att få eleverna att relatera sina inlägg till tidigare talares. Malin, what do you think about what Samir just said? Lisa, whose description sounds most like your own, Malin’s or Samir’s? Var jag obetänksam nog att ställa ja-eller-nej-frågor så försökte jag rädda upp det genom försiktigt fördjupande frågor. How so? What makes you want to agree with Samir rather than Malin? Syftet var att göra både aktivt lyssnande och aktivt deltagande till milda måsten i klassrummet. Men läreriet är en svår balansakt. Kanske kände Samir sig utpekad eller Lisa att jag pressade henne för hårt? Vem vet, kanske är Lisa kär i Malin och lite rädd för Samir som är en ledartyp i många sammanhang?

Det är inte lätt att vara lärare. Inte elev heller för den delen.

Runda 2 – symbol och metafor (fördjupning)

När vi hade vridit och vänt på definitionen av symbol och metaphor i helklass en liten stund så fick eleverna till uppgift att plocka fram sina IKT-färdigheter och under några minuter tråla nätet efter distinktionen mellan orden. Sedan var det smågruppsdags igen och ungdomarna redogjorde för vilka webbverktyg de använt under sina efterforskningar samt vad de hade hittat som kunde hjälpa oss att reda ut begreppen (bokstavligen). När gruppsamtalen följdes upp i helklass kändes det ganska snart som att vi var beredda att ta oss an tolkningen av en text.

Så här långt hade EPA fungerat utmärkt som arbetssätt.

Runda 3 – The Curse 

Det första föremålet för tolkning blev Josh Ritters “The Curse” och eleverna fick varsin kopia av låttexten så att de kunde följa med i den samtidigt som vi lyssnade. Under tiden fick de i uppgift att fundera över följande:

What is the plot? What happens in the story?

Can you identify any use of figurative language such as similes and metaphors? Any possible symbols?

Consider the title. What is the curse?

 

 

Efter att den sista tonen klingat ut tacklade vi frågorna enligt det inkörda mönstret från runda 1 och 2. När jag under helklassdiskussionen la till någon fråga, för att leda eleverna vidare i tanken, försökte jag med hela min varelse och all min viljestyrka vänta i 20 sekunder innan jag fördelade ordet, så att alla skulle hinna tänka efter på riktigt, ett sånt där tänkande som utmanar och utvecklar hjärnan, i alla fall enligt Dylan William. Men det är lustigt med tid, att ett halvt liv kan gå så fort och att 20 sekunder kan kännas som en evighet. So if you were to interpret the story allegorically, as a metaphor, what do you think it might mean… [Ok, minst 20 sekunders paus var det nu… jaha, joråsatte… suck, nu har det gått 6 sekunder… vad tråkigt dom ser ut att ha, redan… hur lång tid har det gått nurå… nio sekunder bara?!…  det går för långsamt, dom kommer hata mina lektioner! hata mig!… på psykologin är det säkert aldrig så här trist… hmmhmmhmm  …14 sekunder, kom igen! … Äh, Alice ser ut att ha tänkt klart, jag frågar henne] …Alice? Och Alice tittar upp lite förskräckt. Hon hade behövt 15 sekunder till inser jag.

Det är inte lätt att vara lärare. Inte elev heller för den delen.

Runda 4 – The Curse (fördjupning)

För att uppmuntra eleverna att tänka vidare, eller till och med tänka om, och bara för att den är så underbart bra, så var nästa steg att titta på videon till “The Curse”. Återigen kunde eleverna följa med i texten samtidigt som de fick en uppgift att fundera över:

Do you notice anything in the video that casts new light on how to interpret the story?

 

 

Det var lika hänförande som alltid att se eleverna fängslas av marionettdockornas magi och lägga märke till minsta detalj i framställningen. Denna gång gick vi dock efter någon minuts tyst betänketid direkt till helklassdiskussion för att undvika vad som började kännas som alltför mycket repetition i lektionsupplägget. Dessutom var det hög tid för en rast.

Runda 5 – The Lottery

När elevernas lungor och hjärnor fyllts med frisk luft och syre var det dags att ta steget från the weird and wonderful i “The Curse” till the weird and woeful i Shirley Jacksons “The Lottery”. Via denna sida går det att finna både texten och en mycket fin inläsning av den, liksom några bra (och faktiskt några inte så bra) diskussionsfrågor.

Vi förberedde oss för enskild och gemensam reflektion genom att tillsammans lyssna på inspelningen med texten framför oss. Min erfarenhet är att läslyssning hjälper både de lässvaga eleverna att hänga med och de lässnabba att sakta ner och fokusera. Det är dessutom så skönt att veta att alla elever har hunnit till slutet av en text innan de bjuds in till diskussion kring den. Under lyssningen fick eleverna till uppgift att välja ut och ringa in:

Three sections that are key to understanding the story

At least two symbols/metaphors that are key to understanding the story

Eftersom novellen är några sidor lång och eftersom det inte alls är lätt att processa alla dess dimensioner och implikationer, ens för en van läsare, så fick eleverna 10 minuter efter lyssningen till att enskilt och under tystnad arbeta med uppgifterna. Eller ja, det borde ha varit 10, men efter 5 minuter började det bli lite oroligt i gruppen, och jag vek ner mig och avbröt. Det var fel. Jag borde ha stått på mig, skapat arbetsro och sett till att de elever som hade behov av det fick mer utrymme för långa tankar, sådana som utvecklar hjärnan. I stället lät jag mig stressas och förde oss raskt vidare in i det nu något tröttkörda mönstret med smågruppsdiskussioner följda av helklassuppföljning.

Det är inte lätt att vara lärare. Eller har jag redan sagt det..?

Runda 6 – The Lottery (fördjupning)

Som lök på laxen hade jag tänkt sluta lektionscirkeln genom att precis som i runda 2 låta eleverna plocka fram sina galna internetfärdigheter. Denna gång för att söka upp de vedertagna tolkningarna av ”The Lottery” och jämföra dem med sina egna. Tanken var att det skulle hjälpa dem att tänka vidare, eller till och med tänka om… men nu upprepar jag mig, igen och igen. Och det var just det som gjorde att jag till slut bestämde mig för att byta spår och göra något annat – en miserabel upplevelse av konstant upprepning. 

EPA är dock en god modell för litteraturundervisning, ingen tvekan om det. Problemet i det här fallet var inte i modellen i sig, utan att jag helt och hållet valt att förlita mig på den för en hel veckas undervisning (i mitt fall samma sak som en lektion). Jag hade skapat ett upplägg som var alltför symmetriskt, närmast cykliskt. Och medan rutiner kan vara ett viktigt och underskattat inslag i vardagsarbetet eftersom de tillåter oss att fokusera vår energi och tankekraft på det väsentliga, så blev effekten i det här fallet att det inkörda förvandlades till det tröttkörda. Kanske borde jag ha satsat på tre längre rundor i stället för 6 korta. Kanske bidrog längden på lektionen till utmattningen. Oavsett anledning så var hela företaget långsamt på väg att förvandlas till en anesthetic experience för eleverna. 

Så ”jag ville inte längre EPA mig” och valde därför att styra om lektionen och smygstarta med nästa veckas uppgift. Det är fördelen med att veta vart man är på väg, att det går att rita om rutten när det behövs. Den nya uppgiften bestod i att läsa och arbeta med en artikel om Stanley Milgrams lydnadsexperiment och relatera det till hemskheterna i ”The Lottery”. Det kändes bra, som att jag hade koll, kunde känna av stämningen i gruppen och anpassa mig. Jag kände mig fronetiskt begåvad, vis av erfarenhet. I alla fall tills jag insåg att den väg jag styrt oss in på leder fram till en lektion där jag bara kan misslyckas, för om eleverna inte respekterar mig har jag tappat kontrollen, men om de inte revolterar bara en liten smula efter Milgram-artikeln så har de inte fattat galoppen. Den där perfekta lektionen låter fortfarande vänta på sig med andra ord, och det dröjer nog ännu en stund innan ungdomarna jublande bär mig runt campus på sina smala axlar och skrålar ”O Captain! My Captain!”

Nej, det är inte lätt att vara lärare. Men vansinnigt kul.