Aha…


Vem har inte drömt om att vara en Mr Keating, den där läraren som med ramar och kramar lockar fram någonting vackert, storartat och originellt ur elevens inre. Jag har gjort det massor av gånger. Drömt om det alltså, inte fallit på knä i beundran inför en elev som genom mitt sublima ledarskap överträffat sina egna och alla andras förväntningar. Det har ännu inte skett. Och ändå fortsätter jag att jobba för det, dag ut och dag in, driven av en barnslig längtan att betyda lika mycket för mina elever som Keating gjorde för sina. Målet är förstås att nå fram till det där elektriska ögonblicket då kunskapens ljus tänds i elevernas ögon och allt känns stort och viktigt. Alla föräldrar som hjälpt barnen ta sina första steg, cykla utan stödhjul eller simma en hel längd i den stora bassängen vet hur det känns. Det är en ”natural high” som överträffar det mesta i livet och den som smakat drogen är snart på jakt efter en ny dos.

 

 

I Per Lindqvists och Ulla-Karin Nordängers Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk finns ett avsnitt där en lärare försöker sätta ord på lyckan i att nå fram till och beröra eleverna:

Och det funkar, du får en känsla av att det funkar, så är det någon andäktig blick, någons huvud som annars är nonchalant, reser på sig och tittar och ger dig fokus, sätter dig i fokus. Och då är det sådär små andäktiga och då på något sätt har man nuddat vid det där ljuvliga sättet att … vad säger man? … inte aha upplevelser …. Att här var någonting … vad var detta? Det känns som om något gott har snuddat, något viktigt, något värdefullt. Men det är ju så i livet också, det man i de bästa ögonblicken kan få känna, när man når fram, blir sedd och förstådd … just det här flödet mellan eleverna och mig. Det är väl därför många blir lärare – för att få uppleva någon gång det.

Källa: Lindqvist & Nordänger (2007). Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk. Pedagogisk forskning i Sverige, Årg. 12, nr. 3, s.177-193

Trots att jag inte är någon Keating så känner jag igen mig i lärarens beskrivning. Jag upplever samma inre jubel, samma lågmälda eufori, när en ung människa tar ett stort steg framåt i sitt sätt att tänka och se på världen och jag har spelat en roll i det hela. Och vi är såklart inte ensamma, långtifrån. En annan lärare, spoken-word-poeten Taylor Mali, skildrar detta vardagsmirakel i dikten Like Lily Like Wilson som bland många fenomenala fraser innehåller raden ”You make me feel like a teacher, and who could ask to feel more than that?”

 

 

För bra för att vara sant? Ja kanske, och ändå inte. Varje lektion kan förstås inte inte brisera i ett klimax av heureka-körer, vilket nog är en välsignelse, men själva pulsen i den formativa skolan utgörs trots allt av en serie transformativa interaktioner mellan lärare och elever (och elever emellan). Det handlar om att nå fram till en slags uppenbarelser, ”nu ser jag”, ”nu förstår jag”, som jag stick i stäv med läraren i Lost in translation skulle vilja kalla aha-upplevelser.

Det är knappast ett revolutionerande pedagogiskt tänk. Likheterna med Sokrates förlossningskonst är uppenbara och kanske är det inte så konstigt. Vi erkänner nu, som förr, att kunnande och vishet inte är något man kan överföra mellan individer på samma sätt som man tömmer vatten från ett kärl till ett annat. Men viss skillnad finns förstås mellan dåtid och nutid. I den moderna undervisningen är inhämtandet av fakta, data och nya intryck ett självklart element i ”kunskapandet” och i vårt informationssamhälle går det relativt lätt att fylla, ja till och med översvämma, eleverna med ny input. Men om det nya inte sorteras, bearbetas och syntetiseras sker inget egentligt lärande, och därmed ingen personlig utveckling. Så genom kloka frågeställningar måste vi försiktigt utmana och lotsa eleverna fram till en djupare insikt om dem själva, om världen och om dem själva i världen. Det kräver en pedagogik som fokuserar minst lika mycket på förmågan att tänka som på förmågan att minnas, en pedagogik som hellre ger eleverna 1 + 1  än 2. Det handlar om aha-upplevelsens pedagogik. Och det är här käre läsare, som jag i min enfald hade hoppats att du skulle dra en suck och sedan långsamt släppa ut ett nästan ljudlöst ”aha…”

Jaja, nåväl.

I nästa inlägg hoppas jag vara mer konkret och presentera ett undervisningsupplägg som drar nytta av IKT för att utveckla elevernas retoriska färdigheter. Till dess kan jag inte låta bli att ordvitsa till det lite och lämna dig med en annan typ av Aha-upplevelse. Förlåt.

 

 

En EPA-lektion

Målet med den första lektionen i Engelska 7 var att aktivera elevernas engelska efter sommaruppehållet och väcka en positiv förväntan hos dem. Det där sista hoppades jag på att ro i land genom att, som Sir Ken Robinson uttrycker det, erbjuda eleverna en esthetic experience i motsats till en anesthetic sådan. Därför hade jag valt ut två konstverk som brukar fånga elevernas intresse och engagera dem utöver det vanliga, Josh Ritters magiska sångberättelse “The Curse” och Shirley Jacksons mörka novell “The Lottery”. Metodiken jag tänkte använda mig av bar tydliga drag av den modell Nicklas Mörk beskriver i sitt inlägg “EPA – en nygammal metod” och rustad med både EPA och kraftfull konst kände jag mig säker på att lektionen skulle göra succé trots att den var ett nästan tre timmar långt eftermiddagspass. (Ja, vi gör så hos oss, en enda låång lektion en gång i veckan.) Lektionen, hade jag tänkt, skulle stimulera ungdomarnas tänkande och samtidigt beröra dem, tala till både förnuft och känsla alltså. Hur skulle det kunna sluta annat än lyckligt?

Så här gick det:

Runda 1 – symbol och metafor

Den första fråga jag ställde klassen var what is the distinction between a metaphor and a symbol? Eleverna fick sedan under ett par minuter “reflektera med pennan i hand” innan de lite trevande testade sina tankar mot varandras i smågrupper. Detta följdes av samtal i helklass och jag gjorde mitt bästa för att följa Dylan Williams goda råd att inte låta eleverna räcka upp handen utan försökte i stället fördela ordet så att så många av dem som möjligt engagerades. Så ofta det gick strävade jag också efter att få eleverna att relatera sina inlägg till tidigare talares. Malin, what do you think about what Samir just said? Lisa, whose description sounds most like your own, Malin’s or Samir’s? Var jag obetänksam nog att ställa ja-eller-nej-frågor så försökte jag rädda upp det genom försiktigt fördjupande frågor. How so? What makes you want to agree with Samir rather than Malin? Syftet var att göra både aktivt lyssnande och aktivt deltagande till milda måsten i klassrummet. Men läreriet är en svår balansakt. Kanske kände Samir sig utpekad eller Lisa att jag pressade henne för hårt? Vem vet, kanske är Lisa kär i Malin och lite rädd för Samir som är en ledartyp i många sammanhang?

Det är inte lätt att vara lärare. Inte elev heller för den delen.

Runda 2 – symbol och metafor (fördjupning)

När vi hade vridit och vänt på definitionen av symbol och metaphor i helklass en liten stund så fick eleverna till uppgift att plocka fram sina IKT-färdigheter och under några minuter tråla nätet efter distinktionen mellan orden. Sedan var det smågruppsdags igen och ungdomarna redogjorde för vilka webbverktyg de använt under sina efterforskningar samt vad de hade hittat som kunde hjälpa oss att reda ut begreppen (bokstavligen). När gruppsamtalen följdes upp i helklass kändes det ganska snart som att vi var beredda att ta oss an tolkningen av en text.

Så här långt hade EPA fungerat utmärkt som arbetssätt.

Runda 3 – The Curse 

Det första föremålet för tolkning blev Josh Ritters “The Curse” och eleverna fick varsin kopia av låttexten så att de kunde följa med i den samtidigt som vi lyssnade. Under tiden fick de i uppgift att fundera över följande:

What is the plot? What happens in the story?

Can you identify any use of figurative language such as similes and metaphors? Any possible symbols?

Consider the title. What is the curse?

 

 

Efter att den sista tonen klingat ut tacklade vi frågorna enligt det inkörda mönstret från runda 1 och 2. När jag under helklassdiskussionen la till någon fråga, för att leda eleverna vidare i tanken, försökte jag med hela min varelse och all min viljestyrka vänta i 20 sekunder innan jag fördelade ordet, så att alla skulle hinna tänka efter på riktigt, ett sånt där tänkande som utmanar och utvecklar hjärnan, i alla fall enligt Dylan William. Men det är lustigt med tid, att ett halvt liv kan gå så fort och att 20 sekunder kan kännas som en evighet. So if you were to interpret the story allegorically, as a metaphor, what do you think it might mean… [Ok, minst 20 sekunders paus var det nu… jaha, joråsatte… suck, nu har det gått 6 sekunder… vad tråkigt dom ser ut att ha, redan… hur lång tid har det gått nurå… nio sekunder bara?!…  det går för långsamt, dom kommer hata mina lektioner! hata mig!… på psykologin är det säkert aldrig så här trist… hmmhmmhmm  …14 sekunder, kom igen! … Äh, Alice ser ut att ha tänkt klart, jag frågar henne] …Alice? Och Alice tittar upp lite förskräckt. Hon hade behövt 15 sekunder till inser jag.

Det är inte lätt att vara lärare. Inte elev heller för den delen.

Runda 4 – The Curse (fördjupning)

För att uppmuntra eleverna att tänka vidare, eller till och med tänka om, och bara för att den är så underbart bra, så var nästa steg att titta på videon till “The Curse”. Återigen kunde eleverna följa med i texten samtidigt som de fick en uppgift att fundera över:

Do you notice anything in the video that casts new light on how to interpret the story?

 

 

Det var lika hänförande som alltid att se eleverna fängslas av marionettdockornas magi och lägga märke till minsta detalj i framställningen. Denna gång gick vi dock efter någon minuts tyst betänketid direkt till helklassdiskussion för att undvika vad som började kännas som alltför mycket repetition i lektionsupplägget. Dessutom var det hög tid för en rast.

Runda 5 – The Lottery

När elevernas lungor och hjärnor fyllts med frisk luft och syre var det dags att ta steget från the weird and wonderful i “The Curse” till the weird and woeful i Shirley Jacksons “The Lottery”. Via denna sida går det att finna både texten och en mycket fin inläsning av den, liksom några bra (och faktiskt några inte så bra) diskussionsfrågor.

Vi förberedde oss för enskild och gemensam reflektion genom att tillsammans lyssna på inspelningen med texten framför oss. Min erfarenhet är att läslyssning hjälper både de lässvaga eleverna att hänga med och de lässnabba att sakta ner och fokusera. Det är dessutom så skönt att veta att alla elever har hunnit till slutet av en text innan de bjuds in till diskussion kring den. Under lyssningen fick eleverna till uppgift att välja ut och ringa in:

Three sections that are key to understanding the story

At least two symbols/metaphors that are key to understanding the story

Eftersom novellen är några sidor lång och eftersom det inte alls är lätt att processa alla dess dimensioner och implikationer, ens för en van läsare, så fick eleverna 10 minuter efter lyssningen till att enskilt och under tystnad arbeta med uppgifterna. Eller ja, det borde ha varit 10, men efter 5 minuter började det bli lite oroligt i gruppen, och jag vek ner mig och avbröt. Det var fel. Jag borde ha stått på mig, skapat arbetsro och sett till att de elever som hade behov av det fick mer utrymme för långa tankar, sådana som utvecklar hjärnan. I stället lät jag mig stressas och förde oss raskt vidare in i det nu något tröttkörda mönstret med smågruppsdiskussioner följda av helklassuppföljning.

Det är inte lätt att vara lärare. Eller har jag redan sagt det..?

Runda 6 – The Lottery (fördjupning)

Som lök på laxen hade jag tänkt sluta lektionscirkeln genom att precis som i runda 2 låta eleverna plocka fram sina galna internetfärdigheter. Denna gång för att söka upp de vedertagna tolkningarna av ”The Lottery” och jämföra dem med sina egna. Tanken var att det skulle hjälpa dem att tänka vidare, eller till och med tänka om… men nu upprepar jag mig, igen och igen. Och det var just det som gjorde att jag till slut bestämde mig för att byta spår och göra något annat – en miserabel upplevelse av konstant upprepning. 

EPA är dock en god modell för litteraturundervisning, ingen tvekan om det. Problemet i det här fallet var inte i modellen i sig, utan att jag helt och hållet valt att förlita mig på den för en hel veckas undervisning (i mitt fall samma sak som en lektion). Jag hade skapat ett upplägg som var alltför symmetriskt, närmast cykliskt. Och medan rutiner kan vara ett viktigt och underskattat inslag i vardagsarbetet eftersom de tillåter oss att fokusera vår energi och tankekraft på det väsentliga, så blev effekten i det här fallet att det inkörda förvandlades till det tröttkörda. Kanske borde jag ha satsat på tre längre rundor i stället för 6 korta. Kanske bidrog längden på lektionen till utmattningen. Oavsett anledning så var hela företaget långsamt på väg att förvandlas till en anesthetic experience för eleverna. 

Så ”jag ville inte längre EPA mig” och valde därför att styra om lektionen och smygstarta med nästa veckas uppgift. Det är fördelen med att veta vart man är på väg, att det går att rita om rutten när det behövs. Den nya uppgiften bestod i att läsa och arbeta med en artikel om Stanley Milgrams lydnadsexperiment och relatera det till hemskheterna i ”The Lottery”. Det kändes bra, som att jag hade koll, kunde känna av stämningen i gruppen och anpassa mig. Jag kände mig fronetiskt begåvad, vis av erfarenhet. I alla fall tills jag insåg att den väg jag styrt oss in på leder fram till en lektion där jag bara kan misslyckas, för om eleverna inte respekterar mig har jag tappat kontrollen, men om de inte revolterar bara en liten smula efter Milgram-artikeln så har de inte fattat galoppen. Den där perfekta lektionen låter fortfarande vänta på sig med andra ord, och det dröjer nog ännu en stund innan ungdomarna jublande bär mig runt campus på sina smala axlar och skrålar ”O Captain! My Captain!”

Nej, det är inte lätt att vara lärare. Men vansinnigt kul.