Ögonblicken som gör mödan värd

Lärare har mycket makt. Vi känner inte alltid att vi har det, men så är det. Med ett enda ögonkast eller ett enda obetänksamt ord kan vi skapa osäkerhet eller riva upp sår hos våra elever. Men vi kan också, fast beslutna om att använda den makt vi har för att göra gott, skapa trygghet, bygga självförtroende och läka sårade själar. Allt detta samtidigt som vi lär ut existensfilosofi, källkritik och algebra.

Philip Larkin är kanske mest känd för raderna “They fuck you up your mum and dad / They may not mean to but they do/ They fill you with the faults they had/ And add som extra, just for you”. Ibland kan det kännas som att svensk skola följer samma mönster, om man ska tro medierapporteringen. Varje generation elever verkar lära sig lite mindre och må lite sämre, i alla fall fram till förra PISA-mätningen. Och klimatångest har de också.

Men lärare har en enorm makt att göra skillnad, även i ett haltande skolsystem, och i skuggan av tidningsrubrikerna fortsätter många att uträtta storverk i det tysta. En av dem, Gunnar, har jag skrivit om här. Han hade mod och ork att bry sig om en elev som gjorde allt för att slippa hans omtanke, och till slut bröt han igenom elevens försvar och fick ett tacksamhetstecken han aldrig skulle glömma:

Någon vecka senare var det dags för skolavslutning och vem dröjde sig kvar till allra sist om inte Johan. Lite skamset kom han fram till Gunnar och tittade ner i golvet medan han dolde händerna bakom ryggen. Så tog han mod till sig, tittade upp och höll fram ett slöjdmissfoster. Ni vet, en sån där sak som består av en flirtkula och en krokig spik limmade och hamrade fast i en besynnerlig träkonstruktion, en sån där grej om vilken föräldrar säger “Vad fint! Vad är det?” när förskolebarnen visar upp dem. “Gubbjävel…” harklade sig Johan. “Den här är skitful…från slöjden… Du… du får den” mumlade han sedan förläget och försvann ut genom dörren, ner för trappen, över basketplanen, förbi nyponbuskarna vid 60-metersbanan, över fotbollsplanen, genom hålet i stängslet och ut i sommarlovsvärlden. Och kvar stod Gunnar med det finaste erkännande en människa kan få.

Gunnars historia för tanken till ett par andra berömda diktrader från Larkin: “Hatless I take off / My cycle-clips in awkward reverence” (“Church Going’, 1955). I dikten kliver författaren in i en kyrka, en institution som sakta men säkert tappar mark och kanske till och med helt är på väg ut, därav diktens titel. Väl inne i kyrkan, drabbas författaren dock av en märklig vördnad som han inte kan förklara och i brist på hatt på huvudet så böjer han sig förvirrad ner och tar av sig sina cykel-clips i ett besynnerligt tecken på respekt. Det är en manöver lika valhänt, obekväm och vansinnigt vacker som pojken Johans sommaravsked i berättelsen om Gunnar.

 

“Awkward reverence” kännetecknar också en annan charmig lärarhistoria, nämligen den om fotbollsspelaren Ian Wright och hans lärare Sydney Pigden. En plötslig och oväntad återförening mellan de två efter 25 år fick den annars så kaxige fotbollsdivan att översköljas av ödmjukhet och tacksamhet. Särskilt rörande är ögonblicket då det går upp för Wright vem det är han talar med. Hastigt, automatiskt och omedvetet tar han av sig sin mössa och stammar fram ett “Mr Pigden..?” innan rösten stockar sig. Det är som om att han i det ögonblicket blir medveten om vad hans lärare betytt för honom. Och vem vet, om mötet inte blivit av hade han kanske aldrig nått insikt om det.

 

 

Att det finns ett enormt mörkertal av goda lärargärningar som aldrig får det erkännande de förtjänar, aldrig hamnar i någon obskyr blogg, delas på Facebook eller lyfts fram i rampljuset på någon lärargala, det är jag säker på. Lika säker är jag på att de flesta lärare är helt nöjda med det så länge de då och då får ett tecken på att de nått fram till en elev och gjort skillnad, att de använt sin makt till att skapa, stärka, bilda och läka.

Skolforskarna Per Lindquist och Ulla-Karin Nordänger har lånat en lärarröst för att beskriva de där små magiska ögonblicken som gör att läraryrket känns så meningsfullt. Kan man tänka sig något vackrare? Jag tror inte det.

Och det funkar, du får en känsla av att det funkar, så är det någon andäktig blick, någons huvud som annars är nonchalant, reser på sig och tittar och ger dig fokus, sätter dig i fokus. Och då är det sådär små andäktiga och då på något sätt har man nuddat vid det där ljuvliga sättet att … vad säger man? … inte aha upplevelser …. Att här var någonting … vad var detta? Det känns som om något gott har snuddat, något viktigt, något värdefullt. Men det är ju så i livet också, det man i de bästa ögonblicken kan få känna, när man når fram, blir sedd och förstådd … just det här flödet mellan eleverna och mig. Det är väl därför många blir lärare – för att få uppleva någon gång det.

(Källa: Lindqvist & Nordänger (2007). Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk. Pedagogisk forskning i Sverige, Årg. 12, nr. 3, s.177-193)

 

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)