När mitt inre av mörker betäckes – konsten att hantera sin rättning (del 2, misslyckande)

Mer än halva lovet har gått och på byrån ligger rättningshögen, orörd så klart. Det är förstås inte så att jag latat mig hela veckan. Jag har både varit på eTwinningkonferens och Skolforum. Sen är det ju allt det där andra som tillhör livet, som stått på paus under terminen och som ska tas igen på höstlovet, så sist av allt kommer rättningen (ja, jag vet, bedömningen). Den ligger där och kastar en mörk skugga över allt annat jag gör på min lediga tid.

Men vad är det egentligen som gör att det blir så här gång efter gång? Att högarna tornar upp sig, antingen på skrivbordet eller på hårddisken. Att det snarare blir värre än bättre med åren. Har jag blivit latare eller har jag brutits ned liksom svenskläraren Bengt-Teddy Lampa i Staffan Göthes En uppstoppad hund som utbrister något i stil med 30 själsmördande uppsatser om Stagnelius! Och på tisdag är det friluftsdag också – sitta på en myggig myr och vakta en orienteringskontroll! Vem vet? Det är inte lätt att vara lärare, den saken är säker.

Vad jag framför allt upplever så ”själsmördande” med rättningsarbetet är att det känns som ett substitut för en egentlig konversation med eleven, och ett dåligt substitut därtill. Vi vet att det inte går att ersätta ett möte ansikte mot ansikte där vi kan ställa följdfrågor, låta eleven förklara vad hen egentligen menar eller hur hen tänkt, läsa texten högt för eleven och låta hen själv föreslå förbättringar, eller tillsammans diskutera oss fram till sådana. Inte minst tillåter ett möte med eleven att vi kan läsa av hens ansiktsuttryck och ana hur eleven mår när hen tar emot sin återkoppling. Jag säger inte att vi inte behöver förbereda oss inför ett sådant möte och jag säger inte att vi inte behöver något skriftligt underlag, bara det att vi många gånger ägnar oss åt ett ganska meningslöst merarbete utanför klassrummet för att fåfängt försöka täcka upp för att vi inte har tillräckligt med tid för eleven i klassrummet.

”Assessment is a conversation, not a spreadsheet”

                                                                                                Joe Bower

Många av oss utarbetar intrikata system med rubrics, gärna färgkodade, och andra färgkodar liksom jag i texten och använder skriv- och talkommentarsfunktioner som Kaizena. Snyggt, ordnat och serverat, men knappast nydanande. Vem minns inte de detaljerade marginalanteckningarna läraren samvetsgrant gjorde på ens egna skoluppsatser? Till dessa anteckningar hörde ett noggrant utarbetat symbolsystem som krävde en egen lektion för att eleven skulle kunna tillgodogöra sig återkopplingen. Och vem gjorde inte observationen att det var ett återkopplingssystem som fungerade bäst för de som alltid klarat sig bra i skolan, de skolsmarta och drivna eleverna? Jag tror alltså att vi på det hela taget tröskar runt i samma system idag, bara det att vi klätt det i en kostym som passar den digitala eran. I grund och botten handlar det lite om ett rättvisetänk tror jag. Eleven har (förhoppningsvis) lagt ned massor av energi på att skriva texten, så nu bör läraren lägga ner ett arbete som gör elevens insats rättvisa. Så tror i alla fall jag att jag tänkt någon gång. Och väldigt ofta handlar det också om tradition. Så här gjorde mina lärare, så här gör många av mina kollegor och så här har det alltid fungerat, eller har det det? Fungerat alltså.

För något år sedan snubblade jag i en text av Doald Broady över en uppställning av Max Weber som radar upp fyra bevekelsegrunder för ett visst förfaringssätt:

  1. Målrationalitet – förväntan att vissa medel ska leda till vissa på förhand uppställda mål
  1. Värderationalitet – tro på att ett visst förhållningssätt i sig har ett egenvärde oavsett om det är framgångsrikt eller ej
  1. Känslobetingat handlande – handlande som är “sitt eget mål” genom den känsla det frambringar
  1. Traditionsbundet handlande – bygger på vanor, egna och andras

Jag har sedan dess konsekvent misslyckats med att styra om till en pedagogik mer präglad av målrationalitet än traditionsbundet handlande. Vanans makt är stark, och omvärldens förväntningar på vad en språklärare bör leverera förstärker den. Det är liksom lättare att förbli än att förändras. Som tur är har jag kollegor på Viktor Rydberg som hjälper mig och som gett mig ett utmärkt tips för att få eleverna att växa som skribenter. Upplägget bygger i stor utsträckning på de tankar och idéer om utveckling som bland annat Harvard Project Zero formulerat och dess största styrka tycker jag är att det tillåter formativ återkoppling innan eleven färdigställt en egen text och att det innebär att eleven dels får en grundförståelse för hur en framgångsrik text kan se ut, dels goda exempel att utgå ifrån när hen ska skapa en egen text. Så här har mina kollegor gjort.

Steg 1

Först har de bestämt vilken texttyp klassen ska jobba med (descriptive, persuasive, explanatory, etc)

Steg 2

Sedan har de gått igenom grundläggande allmänna och genrespecifika begrepp (thesis, paragraph, inroduction, main body, conclusion, signposting/linking, etc) och gärna visat goda exempel från tidigare. När det funnits möjlighet att visa två eller fler exempel och låta eleverna diskutera i grupp vilken text som lyckats bäst med en viss aspekt har det visat sig vara ännu bättre.

Steg 3

Därefter, och nu kommer finessen, har de aktiverat eleverna genom att låta dem stafettskriva uppsatser med hjälp av denna mall. Eleverna har delats in i grupper om fem eller fyra, beroende på klasstorlek. I varje grupp har eleverna fått varsin skrivuppgift, alltså fem eller fyra olika uppgifter per grupp. De har först fått till uppgift att utifrån den specifika uppgiften göra en disposition för texten (som ska ha fem stycken) och presentera denna disposition för gruppen. Efter presentationen har de fått någon minut på sig att göra justeringar av dispositionen innan stafettskrivandet tagit vid.

Steg 4

Under stafettskrivandet har varje elev fått skriva inledningen till sin ”egen” uppgift i mallen innan hen skickat den vidare. Hur lång tid eleverna fått till detta har varierat beroende på hur stark elevgruppen varit och på en sådan banal logistisk faktor som lektionslängden. Sedan har karusellen fortsatt till dess att alla texter varit färdigställda. När det varit fyra elever i varje grupp har eleverna fått skriva avslutningen till sina egna uppgifter, om det varit fem elever per grupp så har det inte blivit så.

Steg 5

När nu varje grupp suttit med ett antal olika texter som alla gruppmedlemmar jobbat på har så tiden kommit för att reflektera över vilken av texterna som blivit mest lyckad. I detta skede har det visat sig klokt att låta eleverna reflektera över samma aspekter av textskrivande som presenterats under steg 2. När de valt ut en ”vinnare” har de fått några minuter att finputsa texten innan de lämnat in den till läraren.

Steg 6

Det sista steget har bestått i att läraren gett återkoppling på det ”vinnande” bidraget och alltså kunnat tala med fyra eller fem elever åt gången, vilka alla haft en hand i skapandet av texten.

Jag imponeras av detta upplägg eftersom det i all sin enkelhet ramar in en pedagogik som till stor del håller sig till höger i tabellen nedan (ja, jag vet att det är en schablon men det betyder inte att den är utan värde).

Tradition v progression

”Receptet” mina kollegor gett mig tillåter mig vidare att ge formativ återkoppling till en hel klass utan att behöva lusläsa 30 uppsatser, själsmördande eller inte. I stället blir det ett kvalitetssamtal kring 6-8 texter. Men det är klart, till slut måste varje elev ändå skriva en alldeles egen text, så berget på byrån, skrivbordet eller hårddisken försvinner inte. Men texterna blir bättre, och samtalen med eleverna om deras texter blir bättre, och kanske kan det ge mig modet att återkoppla med ”two stars and a wish” i stället för det tidsödande och i allra högsta grad själsmördande detaljpillande jag har så svårt att släppa.

Jag hoppas att det blir så, men jag tvekar. Varför? Jo för att vårt kurssystem är så urbota dumt att det inte lämnar plats för långsiktig utveckling. Elevens prestationer ska kopplas till kunskapskraven och betyget får inte komma som en överraskning, allt ska kunna motiveras, så från allra första stund börjar jag ”samla bevis” för varför något bara når upp till en viss nivå i stället för att fokusera på vad som kan utveckla eleven. Matriser, färgkoder och överblickbara sammanställningar som säger något om var eleven befinner sig, men inget om vart hen ska gå, eller hur, blir lockande verktyg.

Det är inte lätt att vara lärare, inte elev heller för en delen. Men fick vi bara mer tid att mötas för ett verkligt samtal skulle det bli bra mycket lättare, roligare och bättre. Vi har sagt det länge nu, vi som är LR – mer tid för varje elev! Det är så vi lyfter resultaten och så vi slipper undan rättningsbergets hotande skugga.

 

Kommentarer (9)

  1. Therese skriver:

    Mycket läsvärt. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Stafettmodellen låter strålande! Den ska jag absolut testa med mina elever. Tack!

  2. Jenny Bergman skriver:

    Väldigt inspirerande! Tänk om vi kunde få till samarbete och sambedömning VRG Odenplan/TEG. Det vore så roligt!

  3. Carina skriver:

    Jag blev helinspirerad! Brottas just nu m högar att ta mig an där det inte känns som att mina timmar kommer att ge tillräcklig utdelning i form av utveckling av elevernas skrivande. Men du… Jag hajar inte riktigt detta med ämnena. 5 elever i en grupp som skriver och skickar vidare texter. Skriver dessa 5 om samma ämne eller 5 olika?

    • Robin Smith skriver:

      Tack. Jag var nog lite snurrig där :). Det är fem olika ämnen per grupp. Varje elev i gruppen gör därmed en disposition för och skriver inledningen till var sitt ämne, men när stafett karusellen kör igång så gör ju det att alla gruppmedlemmar blir inblandade i varje text. “Egen” uppsats blir därmed lite missvisande. Blev det ännu snurrigare nu?

  4. Lena skriver:

    Skulle vara intressant att läsa exempeluppgifter på de 5 olika ämnena! Låter helt klart som nåt värt att testa!

  5. Karin Herlitz skriver:

    Alltså, så glad jag blev när jag läste ditt inlägg! Det var precis vad jag behövde. Har gått två kurser på distans med anknytning till Project Zero (Teaching for Understanding och Visible Learning), och det här är precis den sortens övning jag måste bli bättre på att köra (classic – intresserad av mina elever, älskar mitt arbete och har alldeles för mycket att göra för jämnan…).

    Jag vill i alla fall delge dig att jag dragit igång det i tre olika grupper i engelska – grund, engelska 6 och 7 – discussion essays alternativt argumentative essays. Hittills är jag överförtjust – eleverna engagerade och intresserade och framförallt 100% aktiva.

    Jag gjorde några egna mallar (en för själva dispositionen som då har samma rubriker som själva uppsatsmallen har, och lite tydligare rubriker generellt (Introduction, argument 1, argument 2, counterargument, conclusion) samt skrev upp 8 ämnen i diskussionsuppsatsgruppen (?) och 8 i argumentande gruppen. Sedan la jag fysiska lappar hos alla grupper så att de själva fick välja/fördela ämnena sig emellan. Worked like a charm!

    Så, igen, tusen tusen tack för ditt upplägg! Om du är intresserad av någon kreativ läsuppgift i utbyte får du höra av dig!
    //Karin

Lämna en kommentar

  • (will not be published)