Låt Aaron, 6 år, göra tonåringar till romantiker

Det här inlägget handlar om en artikel som är väldigt trevlig att läsa tillsammans med eleverna i samband med att vi lär oss om romantiken.

The Child is father of the Man skrev William Wordsworth i dikten My Heart Leaps Up. Han beskriver i den hur hans hjärta fortfarande slår ett extra slag när han ser en regnbåge lysa på himlen, precis som när han var liten, och hur han önskar att alla hans dagar kunde levas ut i ett tillstånd av naturlig, eller rättare sagt naturnära, fromhet.

Och visst kan vi väl känna igen oss i Wordsworths längtan efter barndomens fascination inför naturens under? Och även hans vilja att hålla kvar vid upplevelsen av att vår planet är en magisk plats värd att vörda och inte en bara en tillgång för oss att skörda och skövla torde ligga oss varmt om hjärtat. Vi har ju för sjutton sett filmen Avatar, eller som någon kallade den, Dansar med vargar i rymden.

Men så går åren och bolånen ska säkras och solsemestern betalas, och innan vi vet ordet av så tröstar vi oss med att det i alla fall var ett kravmärkt vin från Nya Zeeland vi sköljde ner biffen från Brasilien med. Getting and spending, we lay waste our powers; – Little we see in Nature that is ours, skriver Wordsworth i The World Is Too Much With Us.

Det är nog ingen slump att Wordsworth valde just regnbågen med dess bibliska symbolik – så länge vi kan se den kan vi vara säkra på att gud inte sänder en ny syndaflod.

Så hur behåller vi vår barnsliga vördnad för naturen, vår okonstlade och ogrumlade glädje inför regn, vattenpölar och snö, liksom vår skräckblandade förtjusning över åskans dån? Och hur behåller vi barndomens fantasi och kreativitet i en värld där det mesta redan är upptäckt och så många mysterier redan avslöjats?

Wordsworths metod var långa naturpromenader i jakt på inspirerande skönhetsupplevelser, vilka han gestaltat i några av sina mest berömda dikter, bland annat I Wandered Lonely as a Cloud

Men att ta ut en klass gymnasieelever på en lerig promenad i Hagaparken på jakt efter skönhet och skaparkraft är ingen bra idé. Så i stället vänder jag mig till Aaron, 6 år. I den underbara artikeln Aaron, 6, leder oss i skogen från Dalarnas Tidningar berättar han om sina upplevelser från sommarlägret “Solskolan” och det är bara att konstatera att den lille pojken är ett romantiskt geni. Bland ihärdiga upplysningsförsök att mäta ut och förklara världen för honom så gör hans unga själ revolt och erbjuder robust motstånd mot allt som hotar dess fria fantasi.

Aaron – ett geni

En kompass pekar i Aarons värld mot “det kalla”, just nu en sjö, och inte alls bara mot norr. Går man vilse kan man fråga myror om vägen, men inte fästingar för “de fattar ingenting”. Logik är inget som håller Aron tillbaka, om man till exempel möter en orm ska man stå helt stilla och samtidigt sparka med benen, och han hymlar inte heller med att många av hans slutsatser bygger mer på kreativ intuition än klassisk skolundervisning:

Har du lärt dig allt detta här på skolan?

– En del har jag kommit på själv och en del har jag lärt mig här på skolan.

Att ägna fem minuter åt att läsa om Aaron med klassen skapar inte bara en god stämning under hela lektionen, det lägger också en god grund för fortsatta diskussioner om dikter som Goethes Älvkungen och Geijers Den lille kolargossen. Så i det här fallet verkar det som att vi vuxna, ja till och med så unga vuxna som gymnasielever, kan behöva ett barns insikt för att på riktigt öppna ögonen. The Child is father of the Man.

 

 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)