Lärarna – de obotliga optimisterna

Att läraryrket som är så omedelbart och självklart meningsfullt ibland kan kännas både tröst- och hopplöst har nog de flesta lärare erfarit. Kanske är det denna dubbelhet som gör att skoldebatten spretar så med domedagsprofeter och det-var-bättre-förr-mummel på den ena sidan och skolentreprenörer med yes-we-can-inställning på den andra. Och samtidigt som den stora debatten brusar på så går lärarna med stolthet till jobbet varje dag för att med sina hjärnor och hjärtan ge järnet för Sverige och kastas mellan stolthet och sorg, glädje och förtvivlan. Det finns något heroiskt i det, och något obotligt optimistiskt.

Har du någonsin varit med på en utbildningsdag med en fantompedagog eller något annat namn i tiden som presenterar framtidens läromedel, lärmetoder, lärmiljöer eller bara lärande, kanske paketerade som en “ny”metod med häftig akronym, typ GOTD, och kanske med tillhörande produkt som skolan behöver investera i? Jag har det. Och jag har känt en våg av motstånd välla upp inom mig, försökt svälja ner den och och omfamna det senaste, vara öppen för förändring, och sedan har jag gått tillbaka in i verksamheten med en känsla av perplex otillräcklighet, av att ha fått ännu en diffus förväntning lagd på mina axlar.

Men ändå, när jag hämtat mig lite, kan jag inte låta bli att tänka på hur jag ska förändra min undervisning till det bättre utifrån det jag lärt mig. Och jag är inte ensam. Inte ensam om känslan av att inte hinna med och inte heller om att hela tiden, egentligen mot bättre vetande, tänka att om jag bara… så kanske allt löser sig, så kanske jag räcker till lite mer.

I lunchrummet märker jag samma tvära kast. Mina kollegor kan ena stunden vara hur nedslagna som helst över tillståndet i skolans värld, över det omöjliga i att möta alla förväntningar, i att tillgodose alla behov eller ens mäkta med att leva upp till de många måsten som hör lärarrollen till, för att i nästa stund entusiastiskt kasta sig in i en diskussion om ett pedagogiskt upplägg, en synnerligen lyckad lektion eller ett projekt de vill starta. Det är moll och dur, gitarr och dragharmonika om vartannat.

Lärarna verkar ha tagit till sig den läxa Albert Camus ville att vi skulle lära oss av myten om Sisyfos, ni vet kungen av Korinth vars öde blev att i evighet knuffa ett stenblock uppför ett berg bara för att tappa greppet om det i sista stund och tvingas börja om igen. Tröstlöst, skulle nog många säga, men Camus menar något annat. Han hävdar att Sisyfos, genom att acceptera sin belägenhet och utföra sin syssla med värdighet kan ta ett slags herravälde över situationen och till och med bli en hjältefigur.

Camus tar fasta på ögonblicket då stenbumlingen glider ur Sisyfos händer och rullar ner för sluttningen igen. I detta ögonblick, skriver han, måste vi föreställa oss Sisyfos som lycklig medan han med fast beslutsamhet men för tillfället utan börda vandrar efter bumlingen för att återuppta sitt slit. Kanske lika lycklig som många lärare känner sig när de rundar av ett läsår och får ett välkommet avbrott innan de i augusti med förnyad kraft börjar sitt idoga arbete på nytt?

Visst, i juni känner jag och mina kollegor oss ofta som boxare som gått tretton ronder och förlorat på poäng, snarare än som korinthiska hjältekungar, men vi ser alltid fram emot nästa läsår och tänker att då ska det bli ännu bättre, om vi nu bara kan… I detta finns en obotlig optimism. För mellan nu får det vara nog och yes, we can så finns ett tredje alternativ präglat av “grit” – still, we will. Nästa år, igen och igen och igen.

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)