“Screencastade” återkopplingssamtal – kan det fungera?

En av mina stora frustrationer som svensk- och engelsklärare är bedömningsarbetet, eller rättare sagt rättningen. Av alla de uppgifter som känns viktiga och meningsfulla i lärararbetet så är det den som jag har svårast att känna entusiasm inför och på sistone har det gått så långt att jag ibland vaknar på nätterna och känner hur jag fylls upp av lika delar panik, skuld och skam – en vuxen människa ska väl vara disciplinerad nog att även klara arbetsuppgifter som inte är stimulerande eller ger direkt positiv återkoppling? Men icke, när morgonen kommer hittar jag på tusen nya ursäkter och springer på några andra av de tusen bollar som vi lärare uppmuntras att jaga efter. Dagarna går och högarna växer.

Så lika mycket för att motivera mig själv att ta tag i bedömningen som för att jag tror på den pedagogiska parollen assessment is a conversation – not a spreadsheet så har jag experimenterat lite med att genomföra “screencastade” återkopplingssamtal med mina elever i Engelska 7. Det hela har gått till så här:

A. Eleverna har under lektionstid processkrivit texter i Google Drive (vi använder det på skolan).

B. Inför det 15 minuter långa återkopplingssamtalet, som de bokat in med mig utanför lektionstid via youcanbook.me, har de skriftligen fått svara på tre frågor: Vad tycker du att du lyckats särskilt väl med i texten? Finns det något i texten du skulle ändra om du fick mer tid? Finns det någon särskild aspekt av texten/ditt skrivande som du vill få återkoppling på?

C. För egen del har jag läst igenom elevtexterna och gjort några markeringar i dem inför samtalen, men inte detaljrättat dem och inte heller skrivit några långa slutkommentarer.

D. Det verktyg jag sedan använt för att spela in våra återkopplingssamtal med heter Screencast-O-Matic och det finns en hel massa liknande verktyg där ute. Jag är ingen IKT-entusiast och ingen teknikdåre så klarar jag av att använda verktygen så tror jag att de allra flesta också kan det, särskilt om det finns någon i närheten som kan bistå med lite teknikstöd.

Vid samtalet sitter eleven och jag bredvid varandra och tittar på samma skärm och det är det som visas på den som spelas in tillsammans med våra röster. För att skapa en så bekväm stämning som möjligt i denna lite onaturliga situation så får eleverna välja om de vill ha samtalet på svenska eller engelska. Tanken är att återkopplingen ska bli till i en dialog mellan elevens egna kommentarer och funderingar och mina synpunkter. Här följer ett exempel på hur en inspelning kan se ut i all sin oredigerade tafflighet:

Som framgår med all önskvärd tydlighet blir resultatet knappast en genomarbetad och välregisserad instruktionsvideo för framgångsrikt skrivande. Men det är heller inte tanken. Inspelningen är bara en back-up, något att återvända till om eleven glömmer bort vad vi har pratat om.

Har detta löst alla mina problem? Nej, självklart inte. Det tar oerhört mycket tid i anspråk att träffa eleverna utanför undervisningen och att genomföra detta med mer än en klass i taget är en tidsmässig omöjlighet. Det visar sig också att det tar Screencast-O-Matic fem minuter att ladda upp varje videofil till YouTube (lägger den där unlisted så att jag kan sedan kan dela en länk till den med eleven) vilket betyder att det inte går att ha återkopplingsmötena slag i slag. Ännu mer tidsspill alltså. Men, det har tvingat mig till att formulera en återkoppling som syftar till att utveckla eleven hellre än att bedöma/diagnostisera hen. Och, det är så oerhört mycket mer stimulerande att arbeta tillsammans med eleven än det är att sitta hemma själv och formulera en återkoppling som jag inte alltid kan vara helt säker på att hen tar emot och uppfattar på rätt sätt.

Experimentet med screencastad återkoppling har alltså framkallat den kanske största och mest tärande av lärarfrustrationer – vetskapen om vad vi skulle kunna åstadkomma om vi bara fick mer tid med och för varje elev.

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)