Humanismens hjältar

Skiljelinjen mellan gott och ont går inte mellan människor, den går genom dem. Det menar Philip Zimbardo i sin bok The Lucifer Effect där han undersöker vilka omständigheter det är som gör att vi i olika situationer hamnar mer på den ena än den andra sidan om den skiljelinjen. Den är heller inte konstant. Vi måste hela tiden brottas med oss själva för att the better angels of our nature ska triumfera. I grund och botten är det vad bildning handlar om, att odla “det gudomliga” inom oss, det som vi som saknar tro hellre kallar “det goda”.

Skolans strävan efter bildning handlar alltså om att varje generation måste erövra ljuset inom sig. Bildning är något essentiellt snarare än instrumentellt, något som är svårt att definiera och ännu svårare att kvantifiera. I en skola som styrs i enlighet med management-teorier och business-modeller hamnar bildningen lätt i skuggan av mer kortsiktigt mätbara och ekonomiskt inriktade mål. Men vi lärare inser vikten av den, och förstår att bildning is never more than one generation away from extinction. Vi förstår att det inte går att vila på gamla meriter, att godhet och klokhet inte är något vi kan bemäktiga oss en gång för alla, utan något vi måste vara beredda att kämpa med både oss själva och andra för att vinna, dag ut och dag in till dess att the sun breaks down. Det betyder inte att alla lärare ser på människan på samma sätt. Några av oss ser hennes inre kamp som en naturlig strävan efter det goda, för andra handlar den om ett tämjande av och en flykt från mörkret inom henne. Det som dock förenar oss lärare är att vi alla med själ och hjärta engagerat oss i det Sisyfosarbete som en strävan efter en bildad mänsklighet utgör. Därför skulle jag vilja påstå att lärare är humanismens hjältar.

I Johannes 3:16 står det skrivet att “…så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son.” I pannan på de beslutsfattare som ansvarar för skolan borde det stå skrivet att “så älskar läraren människan, att hon ger henne sitt enda liv”. I en värld där den moraliska människan gett vika för den ekonomiska, där pengar vunnit över andra värden, är det en uppoffring och en kärlekshandling att vara lärare, och detta får inte obemärkt gå förbi. I dagar som dessa, då både det bästa och sämsta hos människan tar sådan konkret form borde vi ägna en tanke åt lärarnas förutsättningar att bedriva en undervisning som leder till bildning och inte bara leverera en utbildning som leder till anställning. Kanske borde vi tänka mer på skolan som en gruva där vi med hårt och enträget arbete utvinner det allra ädlaste ur människan, och inse att i samma stund som vi tappar kraft i det arbetet, inte orkar längre eller inte hinner, så riskerar guldgruvan att långsamt förvandlas till ett mörkt hål som kan komma att svälja några av oss.

PS. Det blev lite pretentiöst idag. Får be om ursäkt. Om du inte är helt avtänd på ämnet trots det så vill jag gärna rekommendera detta TED-tal av Philip Zimbardo och detta av Steven Pinker och Rebecca Newberger Goldstein. Även Martha C Nussbaums Not for Profit avhandlar bildningen och dess betydelse i en ekonomiskt orienterad värld.

 

 

Kommentarer (4)

  1. nej skriver:

    Är inte viljan att bli lärare ganska pretentiös? Suga i sig kunskap (nåväl, det som anses vara kunskap, vad är kunskap egentligen? Jag tänker inte kalla de binära talsystemen som kunskap, mer som överflödig plats i kunskapskraven) som en svamp för att sedan printa in det hos oss elever som de blanka kanvas vi helst bör vara.
    Jag ska nog också bli lärare.

    • Robin Smith skriver:

      Tror att du har rätt i att det är en smula pretentiöst att välja lärarkarriären i den meningen att alla människor som törs tro att de kan bidra till att göra världen, den stora eller lilla, lite bättre med sina handlingar gör anspråk på att betyda något.

  2. nej skriver:

    Jag ser det som något positivt dock, det är med viljan att förändra som det faktiskt är möjligt. Även viljan att bli lärare och ha det synsättet, annars verkar det som ett oerhört trist och meningslöst jobb.

  3. Agneta skriver:

    Jag ville inte bli lärare, valde inte läraryrket, men råkade hamna där. Jag har nu varit lärare i 25 år, och jag måste säga att det är aldrig trist och meningslöst, utan snarare ständigt spännande och meningsfullt. Förändringen hos elever och hos mig själv är ständigt närvarande och gör detta yrke meningsfullt. Att hela tiden utvecklas, motivera och motiveras, utmana och utmanas. När jag ser att mina elever är intresserade av det vi gör tillsammans, då är det värt allt arbete jag lägger ned!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)