Glöm inte essän!

Essän är svår att ringa in som texttyp. Den rör sig i ett brett spektrum mellan vetenskaplig rapport och personlig krönika och det är inte helt lätt att avgöra vad som skiljer den från de argumenterande och utredande texter som vi så ofta skriver på gymnasiet. Icke desto mindre borde alla elever ha provat på essäskrivning innan de tar studenten.

“The ability to play gracefully with ideas – isn’t that a magnificent thing? Do you think that you’ve got that? Wouldn’t that be great, to have that?”

När Stephen Fry för några år sedan talade till studenter vid universitetet i Oxford valde han att läsa ur och kommentera Oscar Wildes De Profundis för att inspirera den unga publiken till att aspirera till den beundransvärda förmågan att på ett behagfullt sätt leka med tankar och idéer [min översättning]. Nu var ju Frys publik något äldre och betydligt mer akademiskt fulländad än vad de flesta av våra svenska gymnasietreor är, men det finns inga skäl att tro att den förmåga Fry förfäktar inte skulle kunna grundläggas under gymnasietiden och jag menar att essän, mer än någon annan texttyp, kan bidra till detta.

För medan de argumenterande och utredande texter, liksom den skriftliga framställning som anknyter till den vetenskapliga texttypen (vanligtvis PM), som vi programmatiskt arbetar med i undervisningen ofta handlar om att greppa en formel eller följa en mall så är essän betydligt friare, både språkligt och innehållsmässigt. Och det är denna frihet som gör det möjligt att leka med tankar och idéer och använda språket på ett både mer behag- och effektfullt sätt än vad som är möjligt i genrer där ett stilanpassningstvång begränsar skribenten. Men, som alltid, ingen frihet utan ansvar.

Det kan upplevas som oseriöst att essän inte behöver ha en tydlig frågeställning eller tes, utan att det räcker med en huvudtanke. Det kan upplevas som flummigt att essän inte behöver nå fram till en tydlig slutsats, utan att det räcker med att den fört läsaren en liten bit på vägen. Och det kan upplevas som slappt att det inte finns en given stilnivå eller någon utpräglad genretypisk terminologi som måste anammas. Men att utan dessa regler och föreskrifter skapa något som inte bara är relevant utan också intressant, som är lättillgängligt men samtidigt utmanar tanken, och som är poetiskt slagkraftigt och samtidigt akademiskt komplext, ja det är nog ingen enkel uppgift. Det kräver självständigt tänkande och självständigt skapande. Inte minst kräver det tid och förberedelse.

Stephen Frys framträdande vid Oxford

Under våren har vi i mina svenska-2-grupper sakta men säkert arbetat oss fram emot en essäskrivning. Det övergripande temat har handlat om spänningen mellan individ, kollektiv och samhälle. Vi har bland annat talat om sociala kontrakt, om upplysning och romantik, om Rousseaus bönder och vildar, och om Barbara Bergströms förakt för “paradigmet Rousseau”.  Vi har sett Döda poeters sällskap, läst Kellgrens “Några ord till min k. dotter ifall jag hade någon”, närmat oss Geijers “Vikingen” och “Odalbonden” och läst delar av läroplanen för gymnasiet. Och i samband med varje författare/verk har eleverna fått anteckna vilka tankar och idéer de tror skulle kunna vara användbara i en essätext på temat.

Vid sidan av det har vi undersökt essän som genre och försökt ringa in vad som utmärker den. Det är inte svårt att hitta autentiska essäexempel, svårigheten består snarare i att hitta essäer på en lämplig nivå. Tidskriften Sans har varit en guldgruva i sammanhanget och även RFSUs Ottar som har ett rikt arkiv av essätexter (bland annat en av underbara Karin Johannisson) vilka man dock inte får vara allt för lättgenerad för att begagna sig av har jag märkt. Lena Anderssons utmärkta essä om Mary Shelleys Frankenstein fick i alla fall inte mina kinder att blossa och inte heller min favoritessäist (om man får vara så pretto), Mustafa Can, försatte mig i några cringe-iga situationer med “Margareta, jag och min familj är kassa på jihad”. Ingen modellering är dock komplett utan elevexempel och jag använde mig av dessa två.

Och så, till slut, blev det dags att skriva essä enligt denna instruktion. Den blev något av ett hafsverk, det är jag medveten om, och jag är oerhört självkritisk. Men instruktionen till trots så verkar det hela ändå ha fungerat och eleverna har verkligen lekt med tankar och idéer och skapat relativt stringenta och intressanta resonemang med ett visst mått av substans, något jag är tacksam för. Jag vill ju inte på något sätt bidra till att forma “en ytligare och pladdrigare person”, vilket Inger Enkvist annars lyft fram som en oroväckande tendens i svensk skola.

Men behagfullheten då, hur gick det med den? Ja, på den fronten har vi fortfarande lite att jobba med så det får bli processkrivning denna gång och nya tag nästa år i svenska 3. Det tar kanske lite tid att växla om från matrisbetingade bönder till fritänkande Wilde-ar men en första essä är ändå ett första stapplande steg i rätt riktning.

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)