Jag tror på den ensamma läraren

Jag tror på den ensamma människan skrev Gunnar Ekelöf i samlingen Färjesång från 1941. Själv tror jag också på den ensamma läraren. Inte för att jag ogillar kollegialitet eller solidaritet, tvärtom. Jag råkar bara tro att väldigt mycket vilar på den enskilde lärarens axlar, på hennes engagemang och kunnande, hennes integritet, hennes villkor och hennes drivkrafter. Det är dessa faktorer som formar elevernas möjlighet till ett framgångsrikt lärande och påskyndar deras utveckling till starka och självständiga individer – till den typ av ensam människa som Ekelöfs dikt lovsjunger.

Men vem är hon då, den där ensamma människan? Hon, som är på en gång människa och anti-människa? Hon, som kan sätta sig över sina basala impulser, inte hundlikt löper till sin vittring, som känner ett ansvar för och en gemenskap med hela mänskligheten, inte varglikt flyr från människovittring? Hon, som förstår att det bästa sättet att utveckla mänskligheten är att utveckla sig själv, att det som är boskap i [henne] också är boskap i andra och att det som är botten i [henne] också är botten i andra? Mitt svar är att hon är en bildad människa. Och jag tror att det krävs bildade lärare för att forma bildade elever.

Men trots att det kan låta som en självklarhet att en lärare måste få möjlighet att ta fram det bästa ur sig själv för att kunna locka fram det bästa ur eleverna så är det tyvärr få som upplever att skolan är en plats där detta sker. Alltför ofta upplever lärare att de pressas till prestation i stället för att uppmuntras till utveckling och det är ingen slump att många elever upplever samma sak. Lärarnas villkor för att lära ut är elevernas villkor för att lära in och den som behandlar lärarkåren som en sten att pressa blod ur kommer ganska snart att upptäcka att även eleverna blöder. Det är ofrånkomligt. Därför krävs modet att förändra strukturen för skolan på djupet så att den bygger på fem rätt: Rätt person, på rätt position, med rätt mandat, rätt resurser och rätt incitament.

Att vi behöver kloka, kunniga och entusiastiska människor i klassrummet och på rektorsexpeditionen håller nog alla med om. Att vi då också måste belöna dem för deras arbete och skapa villkor som gör att de får utveckla och förverkliga sig själva är en naturlig följd. Det är så vi skapar en kultur av lärande och gör skolan till den attraktiva arbetsplats den kan och borde vara. Och vill vi inspirera våra elever att känna tillförsikt och hopp måste även lärare och rektorer utstråla detsamma. Det gör de om de får mandatet att fatta de beslut de utifrån sin kunskap och erfarenhet bedömer vara de allra bästa och om de också har resurserna att leverera sitt allra bästa. Blir de dessutom belönade för att de fattar kloka och modiga beslut för att de är de rätta trots att de inte alls är lätta, då odlar vi allas vårt allra bästa. Och det är väl just det skola handlar om?

den ensamma läraren är själva förutsättningen för att utveckla den ensamma människan, hon som tragglar sig igenom den svåra bildningsprocessen att erkänna sina tillkortakommanden och sträva mot något högre, den process som Ekelöf beskriver som att vänja sig vid sig själv och att vänja sig av med sig själv. Och även om det kanske kan verka svårt på gränsen till opraktiskt att stöpa om skolans struktur för att varje elev ska få chansen att växa på detta sätt så är jag, liksom Gunnar Ekelöf, övertygad om att det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)