Evidensen v intelligensen

Tänk om alla lärare skulle följa ett och samma pedagogiska recept, utvecklat i enlighet med de senaste pedagogiska forskningsrönen. Skulle vi då få en likvärdig undervisning i hela Sverige? Skulle resultaten bli de samma i varje klassrum, i varje skola? Nej, självklart inte.

Everything works somewhere and nothing works everywhere menar Dylan Wiliam i sin föreläsning Why teaching will never be a research based profession. Men hur ska vi då veta vad som fungerar i just det sammanhang vi befinner oss? Svaret, hävdar Wiliam, är till stor del fronesis, den situationsbundna intelligensen.

För den som inte är helt bekant med begreppet fronesis eller som vill fördjupa sig i dess innebörd vill jag rekommendera Filosofiska rummets avsnitt Fronesis i välfärden där bland annat Göran Rosenberg deltar i ett samtal om hur det kommit i skymundan i vår tid.

01.16 in i programmet kan vi höra hur Jonna Bornemark, docent i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap, förklarar Aristoteles tre intellektuella dygder: Episteme (den vetenskapliga och teoretiska kunskap som är beständig över tid), techne (en manualbaserad kunskap men även en kroppslig förmåga och en teknisk färdighet) och till sist fronesis (den klokhet och förmåga till självständigt agerande som följer med erfarenhet).

Både Dylan Wiliam och de kloka hjärnorna i Filosofiska rummet vill lyfta fram fronesis som en viktig kugge i det intellektuella maskineriet och uttrycker oro över en utveckling som alltmer tränger undan denna dygd till förmån för de andra två.

Wiliam varnar för en övertro på den evidensbaserade forskningen inom det pedagogiska området och är skeptisk till vår iver att utifrån denna forskning skapa lättbegripliga och standardiserade pedagogiska recept som sedan lanseras och appliceras på bred front. Ofta görs det utan att de lärare som använder recepten förstår vetenskapen bakom dem och följaktligen saknar förmågan att anpassa manualerna till den specifika situation de används i. Hur ofta ser vi inte kollegor låta sig förföras av någon ny pedagogisk frälsningslära och hur ofta hamnar vi inte i fånigt fyrkantiga konflikter kring sådana dumheter som matrisers användning eller hemläxors vara eller inte vara?

Men även om en lärare fullt ut tagit till sig episteme, tuggat i sig teorin, så finns det fortfarande en risk att kunskaperna inte används helt klokt om hen ännu inte skaffat sig tillräckligt stor erfarenhet av de många situationer som yrkesvardagen innehåller, den terräng i vilken kunskapen ska appliceras. En sådan lärare kan framhärda med en viss metod, trots att resultaten uteblir och trots att villkoren inte tillåter metoden att lyckas, bara för att ”forskningen säger att det här är rätt sätt.”

While you often get young people who are precocious in terms of episteme you hardly ever get young people who are precocious in terms of phronesis, säger Dylan Wiliam och följer upp det med den underbara visdomen You need to know the science but you also have to temper it with judgement. Det finns nog en och annan ung skoldebattör som har något att lära om det.

Forskningen visar påtagligt ofta bara att något är bra om det används rätt och dåligt om det används fel, enligt Wiliam. Men i många fall frestas vi att dra ganska stora växlar på sådan forskning som bekräftar världen så som vi vill se den och att avfärda den forskning som gungar vår båt. Kommentaren I think you will find that it is a little more complicated than that är i stort sett alltid på sin plats när vi ägnar oss åt sådana förenklingar, menar han. För egen del tänker jag använda den vid varje personalmöte till dess att någon hotar mig med stryk.

Är du evidensbaserad, lille vän?

Medan Wiliam fokuserar på skolområdet oroar sig hjärnorna i Filosofiska rummet över en bredare samhällsutveckling där den praktiska kunskap som en erfaren yrkesmänniska besitter inte längre värderas lika högt, eller i alla fall anses vara för dyr. Erfarna arbetstagare ersätts med oerfarna, utbildade med outbildade, praktisk kunskap byts ut mot ”rätt inställning”. Och för att kompensera för det som går förlorat skapas den hydra som många av oss känner igen som manualstyrning.

Med en sådan styrning behöver du inte kunna något om det du gör eller fatta självständiga beslut utan bara okritiskt följa punktlistan framför dig. Och så länge du följer reglerna behöver du heller inte bära något ansvar för dina handlingar. På så vis blir människorna utbytbara ”utförare” och arbetskraften både effektiv och billig.

Så försvinner ännu en yrkesskicklig person från arbetsmarknaden och kommer aldrig åter.

Ett problem med denna manualsjuka, genom vilken vi tror oss kunna överföra kunskaper som egentligen handlar om omdöme och karaktärsutveckling, menar Rosenberg, är att tänket slår igenom även på områden där vi vet att enskilda personer betyder så oerhört mycket: Vi lider av en utvärderings- och en jämförelse- och en evidenssjuka. Allt ska på något vis gå att kvantifieras och paketeras och köpas och säljas. Och vara utbytbart, inte minst. En person ska kunna ersättas av en annan utan att det blir några effekter.

Här ser vi att tankegångarna från Wiliams föreläsning och SRs radioprogram överlappar. Erfarna lärare är inte utbytbara, varken mot annan arbetskraft eller maskiner, och bör inte användas som manualstyrda utförareI stället bör vi bemöda oss om att låta alla lärare odla sin fronetiska intelligens och växa i yrket under hållbara villkor.

Därför är det viktigt att vi förvaltar Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram väl, så att varje lärare kan få en utveckling i yrket som bygger på både utökat ansvar, akademiska meriter och den praktiska visdom som går hand i hand med yrkeserfarenhet och karaktärsutveckling – fronesis.

Avslutar detta inlägg med Ronald Reagans berömda försvar av erfarenhetens värde

Kommentarer (2)

  1. Simon skriver:

    Bra skrivet! Jag som nyutexaminerad lärare tar verkligen till mig av detta.

    Visst vore det förresten otänkbart att höra Trump citera Cicero eller Seneca?

  2. Robin Smith skriver:

    Tack Simon!

    Det är nog svårt att föreställa sig det 🙂 Reagan var iofs känd som ”the great commincator” och lyckades genom sin retorik driva igenom en politik som jag har svårt att ställa mig bakom, inte minst som fackföreningsmänniska. Vi får hoppas att herrn som nu Trumpetar ut sin politik från Vita Huset inte blir lika långvarig på sin position och inte lyckas lika väl med att driva igenom sin vilja.

    Lycka till med lärarkarriären och kom gärna ihåg att det är i mötet mellan de nyexade lärarnas kunskap och entusiasm och de mer erfarna lärarnas lite mer luttrade syn på skola som den egentliga och mest väsentliga skolutvecklingen sker, inte på massföreläsningar eller smått narcissistiska skolbloggar 😉

    Allt gott!

    Robin

Lämna en kommentar

  • (will not be published)