Effektiv återkoppling med YouTube


I det här inlägget vill jag dela med mig av ett försök att åstadkomma vad som stundtals känns som ett mirakel, nämligen att hantera min egen arbetsbörda och samtidigt erbjuda eleverna en återkoppling som får dem att växa. Grundtanken är enkel och följer i spåret av Hemingways gamla devis show, not tell vilken är en god förutsättning för den aha-pedagogik jag skrev om i mitt förra inlägg. Upplägget fungerar tyvärr bara ihop med muntliga presentationer och för att det ska vara möjligt så behövs tillgång till en laptop (eller i alla fall en dator i klassrummet), en hyfsad webbkamera med mikrofon och en någorlunda stabil nätverksuppkoppling, vanliga men inte alls givna förutsättningar i dagens skola. Det underlättar även om alla elever har e-postadresser de kan använda för att skapa YouTube-konton med.

När dessa förutsättningar väl är på plats så är det bara att rigga upp dator och webbkamera i klassrummet och sedan gå till YouTube. Där har presenterande elev möjlighet att logga in och få sitt framträdande inspelat och sparat som ett filmklipp i hens egen kanal. Eleven kan sedan själv välja vem som ska få tillgång till klippet. Stiftelsen Viktor Rydbergs skolors utvecklingsledare, Lars Lingman, har varit vänlig nog att spela in en instruktionsfilm för att hjälpa både lärare och elever med det tekniska. Klicka och njut:

 

 

För att slippa strul och kaos i skarpt läge är det nog en god idé att i förväg prova att allt funkar. Vi vet alla hur kontraproduktivt det kan kännas när teknikhaverier överskuggar det pedagogiska arbetet. Ofta ber jag om stöd från våra IKT-ansvariga när jag ska prova något nytt och för det mesta har de möjlighet att ställa upp och vara med vid uppstarten. Eleverna brukar också ganska snart få snurr på den tekniska karusellen själva och då kan jag som lärare helhjärtat fokusera på det viktiga, eleven och hens utveckling.

Det kan förstås tyckas bökigt och besvärligt att spela in på det här viset, men jag ser flera fördelar med det. Rent praktiskt handlar det om att jag slipper föra över en massa filer hit och dit eller bekymra mig om lagringsutrymme och på det viset spar jag tid utanför lektionen samtidigt som jag får elevernas prestationer dokumenterade, men den största vinsten är ändå pedagogisk. Så här försöker jag använda tekniken för att hjälpa mina retorikelever att växa:

Den klassiska retoriken talar om tre taltyper: det politiska talet, det juridiska talet och det demonstrativa talet. Under höstterminen kommer eleverna att ställas inför var och en av dessa typer och varje gång ska de förbereda och framföra ett 3-4 minuter långt tal. Framförandena spelas in med hjälp av YouTube och klippen hamnar i elevernas privata kanaler, vilket lägger grunden för det formativa arbete som följer.

En elev som hållit ett anförande är inte alltid mottaglig för återkoppling direkt efteråt. Adrenalinet pumpar kanske fortfarande runt i kroppen eller så slappnar hen av fullständigt efter anspänningen och stänger ner. Därför kan det vara en god idé att vänta med återkopplingen till dess att eleven är mer redo att ta in den. Problemet är bara att det ofta hinner gå så lång tid innan nästa tillfälle bjuds att presentationen känns avlägsen och återkopplingen därmed svävande och vag. För att undvika båda dessa “gropar” får eleverna kort och stärkande respons direkt efter framträdandet av två klasskamrater, en som fokuserar på framförandet och en på innehållet. Själv uppmanar jag eleven att uppmärksamma någon särskild aspekt när hen som hemläxa tittar på inspelningen av talet. Klasskamraternas och min egen återkoppling bildar på så vis ett slags two-stars-and-a-wish-mönster och förhoppningsvis är detta en tillräckligt lättuggad feedback för att eleven ska klara av att smälta den även om hen fortfarande är lite omtumlad och vimmelkantig.

Jag är dock övertygad om att det inte finns någon kommentar jag kan erbjuda mina retorikelever som är lika effektiv och transformerande som möjligheten att se sig själva tala. Så för att eleven på bästa sätt ska kunna utveckla sitt talande och talskrivande får hen efter det första talet i läxa att titta på inspelningen och svara på följande frågor:

1. Helhet
  • Vad är helhetsintrycket av talet?
  • Var talet lika välskrivet som väl framfört och vice versa?
  • I vilket avsnitt tycker du att harmonin mellan det skrivna talet och framförandet är starkast?
2. Framförande
  • Hur tycker du att du använder rösten? Skulle du göra något annorlunda om du fick hålla talet igen?
  • Hur tycker du att du använder kroppen? Skulle du göra något annorlunda om du fick hålla talet igen?
  • Hur hanterar du manus och/eller presentationstekniska hjälpmedel?
  • Är det något annat i framträdandet du skulle ändra för att få en annan/bättre effekt?
3. Innehåll
  • Berätta hur du tänkte kring dispositionen
  • På vilket sätt har du anpassat talet till situation och mottagare?
  • Vilka stilistiska val gjorde du när du förberedde talet (val av ord och uttryck, stilfigurer, bilder)?
  • Hur tänkte du kring etos, logos och patos? Blev effekten/balansen den du tänkt när du framförde talet?
  • Skulle du ändra på något i talet om du fick tillfälle att hålla det igen?

Många elever upplever ett obehag inför uppgiften att se sig själva på film och jag tror att detsamma gäller för många lärare. Vi som känner så kan dock trösta oss med att det bara är vi som inte vet hur knasiga vi ser ut och hur tokigt vi låter, alla andra ser och hör ju det hela tiden. Så, peppad? Eleverna brukar i alla fall strax komma över den inledande förskräckelsen och visa sig förvånansvärt klarsynta över sina styrkor och svagheter.

Under lektionerna som följer på framträdandet så sitter jag ner med varje elev och samtidigt som vi tittar på talet så får hen berätta för mig vilka reflektioner hen gjort. Om eleven missat eller missuppfattat något kan jag enkelt fylla i eller korrigera, och eftersom vi har anförandet på film framför oss så kan jag vara konkret: Här drar du dig tillbaka från publiken. Vad skulle hända om du gjorde det motsatta? Den avslutande frågan från mig är alltid Vad tar du med dig från det här talet in i nästa? Det hela får dock lov att gå undan. Jag har ett tjugotal elever i retorikgruppen och en 150 minuter lång lektion i veckan, alltså ungefär 7,5 minuter per elev och lektion. Med de förutsättningarna får jag räkna med att det tar två lektioner att ge alla återkoppling, särskilt med tanke på att hela klassen måste instrueras vid varje tillfälle så att inte värdefull undervisningstid slösas bort medan eleverna väntar på sin tur. Det är inte lätt att vara lärare.

För att undvika misstaget jag delade med mig av i mitt första inlägg, att ha ett allt för repetitivt mönster i undervisningen, så tänker jag ändra om lite när eleverna genomfört sitt andra tal. De kommer fortfarande att få stärkande kamratrespons och en uppmaning att reflektera över någon särskild aspekt, och jag vill att eleverna går tillbaka till sina tal och besvarar samma frågor som efter första talet. Men sedan vill jag att de använder sig av funktionen annotations i YouTube för att göra en meta-presentation av enklast möjliga slag. Det här klippet förklarar lekande lätt hur annotations fungerar (det räcker med att titta fram till 6.25):

 

 

Om eleverna får kika på klippet och jobba tillsammans i några minuter för att lista ut funktionerna så uppstår sällan några problem. Efter det ger jag dem i uppgift att göra minst fem annotations till sina framföranden, varav minst tre ska vara stärkande. Sen sätter vi oss i grupper om tre och tittar på de annoterade klippen. Återigen har jag möjlighet att kort kommentera och korrigera elevernas reflektioner, och avslutningsfrågan är i vanlig ordning vad har du lärt dig om ditt talande/skrivande som du kan dra nytta av vid nästa tal? Målet med detta arbetssätt är att eleverna ska öva sig i att reflektera över och kommentera sina framställningar och eftersom vi redovisar i grupp kan de lära sig av varandras sätt att göra detta, något som krattar i manegen för uppföljningen av nästa tal.

I anslutning till det tredje talet är det dags för eleverna att inte bara analysera sina egna prestationer, utan också kamraternas. Det kräver en mogen elevgrupp som respekterar och litar på varandra. Skulle jag någon gång inte ha en sådan grupp så får jag nog stryka den här delen, men så har ännu inte varit fallet. Eleverna får i par dela inspelningar med varandra och sedan arbeta med att föreslå nyanserade förbättringar av både tal och framförande. På så vis får eleverna öva sig i den svåra konsten att ge och ta konstruktiv kritik. Självklart behöver de stöd i detta. I de flesta fall räcker det med att de i grupp reflekterar över vilken återkoppling de själva känner sig hjälpta av, vilket också är en intressant diskussion att ta del av som lärare. Ibland händer det att någon elev utbrister Jocke är ju så bra, hur ska jag kunna förbättra hans tal!? Då får jag försöka trycka på att det alltid finns flera vägar att gå så föreslå ett annat sätt, även om det inte nödvändigtvis är bättre. Kör de ändå helt fast kan de få till uppgift att anpassa Jockes tal och framförande till en annan situation eller publik. Sedan kan jag luta mig lite tillbaka och låta eleverna coacha varandra till att bli bättre talare och talskrivare.

Upplägget innebär en del roddande, särskilt inledningsvis, men en stor del av jobbet görs sedan av YouTube, och den allra största delen av eleverna. Jag får alla tre talen dokumenterade, eleverna lär sig att ta kontrollen över sin egen retoriska utveckling, och vi utvecklar ett positivt arbetsklimat där ett givande och tagande av kritik, framför allt stärkande sådan, är ett naturligt inslag. Den svåraste utmaningen för min del är att skapa lektionsutrymme att tala med eleverna individuellt eller i liten grupp och samtidigt erbjuda en strukturerad och utvecklande undervisning till de övriga i klassen. Lösningen till den ekvationen ska jag försöka tackla i ett annat inlägg.

 

 

 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)