Den översvämmade lärarhjärnan – ett hot mot likvärdigheten?

Betyg är makt och måste hanteras varsamt och ansvarsfullt. Därför var det med gott hopp om att vi lärare skulle få bättre möjligheter att utöva vår makt på ett klokt och rättvist sätt som jag såg fram emot Skolverkets nya allmänna råd om betyg och betygsättning. Hoppet lever ännu, men för att rättvisan och likvärdigheten ska öka krävs tyvärr mer än nya myndighetsdirektiv.

Ett inslag som gjorde starkt intryck på mig i UR-serien Lärandets idéhistoria flimrade förbi i avsnittet Vad är betyg? En liten pojke berättar med darrande röst om hur det är att bli betygsatt:

Jag ska berätta för dig vad betyg är. När sommarlovet börjar får man betyg. Det är en massa siffror från 1 till 5. 1 är sämst och 5 är bäst. Siffrorna svindlar framför ögonen. De är läskigt svarta, röda, violetta,  gröna… Fröken säger: “Här är ditt betyg.” “Är det bra?” undrar kompisen när man är på väg hem. (Se pojkens berättelse här)

Det ryms mycket mellan raderna i hans berättelse och i nyanserna i hans röst. Det finns något definitivt, nästan slutgiltigt, över frökens Här är ditt betyg och kompisens Är det bra? får en existentiell dimension – Är jag bra? Duger jag? Räcker jag till?

 

Det relativa betygssystemet är förvisso avskaffat och vi tävlar inte längre om ettor och femmor. Trots det har betygen fortfarande en påtaglig inverkan på våra elever, särskilt i yngre åldrar innan de utvecklat förmågan att skilja mellan person och prestation (något jag som vuxen ännu brottas med). Men hur påfrestande det än må vara att bli utvärderad och bedömd så är det en del av livet som vi måste vänja eleverna vid, och vi bör bemöda oss om att göra det på rätt sätt. Därför är det bra med tydliga riktlinjer.

Skolverkets egen sammanfattning av dess nya allmänna råd om betyg innehåller följande rader:

Lärares professionella yrkeskunnande behöver få mer utrymme i betygssättningen. Betygssättning ska bygga på en allsidig utvärdering av all kunskap eleverna har visat för att betygen ska bli så rättvisande och likvärdiga som möjligt. Betygssättning som i stor utsträckning bygger på automatiserade system riskerar att leda till betyg som inte återspeglar elevernas kunskaper.

I råden kan vi också läsa att lärarens informella bedömning ska spela roll vid betygsättningen, att läraren kan vikta de olika kunskapskraven samt att slutbetyget inte helt och hållet bör vila på en enskild uppgift. Lärarens yrkeskunnande och professionella bedömning ställs emot automatiserade system som avprickningslistor, matriser och algoritmer, till och med sluttentamina. Att samla in data blir fortsatt viktigt, underlag måste självfallet finnas, men att färglägga rutor, mata in siffror och symboler, räkna ut genomsnitt eller summera ihop totalpoäng räcker inte. Läraren ska bedöma elevens hela prestation i förhållande till styrdokumentens krav.

Ändå träffar jag ofta på kollegor som har utvecklat egna system för att väga ihop den data de samlat in kring en elev till ett betyg och jag har själv gjort några sådana försök. Som regel blir dessa system ganska svåra att begripa för alla andra än lärarna som gett upphov till dem, trots att syftet med dem är ökad genomskinlighet, och när de skalats av så att de blir tillräckligt begripliga, då har viktiga nyanser och avvägningar rationaliserats bort. Så varför försöker vi då så desperat trycka in vårt professionella kunnande i diagram eller rutnät?

En förklaring kan vara att vi vill luta oss emot något när betyget ska kommuniceras och kunna distansera oss från en del av ansvaret för bedömningen. “Femmorna är slut” hette det en gång i tiden och i brist på den ursäkten tvingas vi hitta på nya varianter av “Om det var upp till mig…”. Men jag tror inte att den främsta anledningen till att det förekommer hemsnickrade betygs- och bedömningssystem är att lärare vill ta betäckning bakom något. Det huvudsakliga skälet är i stället den mängd elever och intryck dagens lärarhjärnor tvingas räcka till för.

 

Vad skönt att kunna skylla på någon annan…

I ett avsnitt av Lärandets Idéhistoria får vi träffa filosofen Zygmunt Bauman och höra honom berätta om den moderna människans försök att nyttja teknik för att hantera all information som strömmar mot henne, samt om varför denna strategi lätt havererar:

But our brain is still of the same size and our ability to recycle knowledge is still the same size. Fortunately, we have servers now in web. Right, in web? So we store our memory not here [pekar mot huvudet] but in servers, hoping that at any moment we need it, to recover, we can do it, just by simple operation of fingers, not by thinking but by moving our fingers.
That is a very consoling idea, but not very practical, because you can’t very well use the knowledge which you not have in your brain installed, but somewhere in the server. And the ability to be creative, to draw the right conclusions, to make the information you get from the world useful for your action and behaviour, your thinking about the world and so on, all that requires recycling of information which are already available [i minnet].
[Se intervjun här]

Bauman påpekar att vi endast kan begagna oss av den information vi för tillfället har lagrad i vårt minne när vi ska tänka och fatta beslut. Han menar också att medan vi för några årtionden sedan fortfarande strävade efter att fylla våra hjärnor med så mycket information som möjligt för att kunna navigera världen bättre, så strävar vi idag, ständigt utsatta för en strid ström av ny information och nya intryck, efter att tömma våra hjärnor för att bereda plats för nästa anstormning. Därför lagrar vi allt oftare information utanför minnet, i kalendrar, anteckningsblock eller på servrar i hopp om att kunna hämta tillbaka det vi behöver när vi behöver det. Detta sker dock inte utan konsekvenser.

 

Ett spännande faktum är att ju mer information vi har lagrad i minnet om något, desto mer har vi att hänga upp ny eller nygammal information på. Så den lärare som har getts möjlighet att lära känna sina elever väl, som bär den mesta informationen om dem i sitt minne, behöver kanske bara kasta en blick på sina minnesanteckningar för att göra en allsidig bedömning. Men den lärare som inte fått den tid som behövs för att lära känna sina elever, som tvingats tömma sitt huvud och lagra sina observationer om dem på annat håll, har väldigt lite att gå på förutom sina noteringar. En sådan lärare blir beroende av den typ av automatiserade system som Skolverket menar “riskerar att leda till betyg som inte speglar elevens kunskaper.” Lärarens möjlighet att hand om varje elev blir alltså ett med elevens möjlighet till en rättvis och likvärdig bedömning. Rätt så självklart egentligen.

Jag är tacksam för Skolverkets nya allmänna råd om betyg. De talar tydligt om för oss hur vi bör jobba för att säkerställa en likvärdig och rättvis betygssättning. Men jag upplever också en viss stress eftersom att förutsättningarna för att arbeta enligt Skolverkets föreskrifter tycks försämras varje år. Vi följer näringslivets logik och kostnadseffektiviserar välfärden genom att öka produktionen och dra ner på personalen, gärna med automatisering som verktyg.

För skolans del innebär “effektiviseringen” att lärarna måste räcka till för allt fler elever samtidigt som förväntningarna på likvärdighet, rättvisa samt individuell uppmärksamhet och anpassning ökar. Det går bara inte ihop inte utan att något förenklas, rationaliseras bort eller automatiseras. En lärare som överbelastas, så att det inte går att lägga nödvändig information om alla elever på minnet med tillfredsställande säkerhet, måste hitta genvägar eller en begravas under ett berg av dokumentation. I den situationen blir ett automatiserat bedömningssystem ett nödvändigt överlevnadsverktyg, även om det innebär att rättvisan och likvärdigheten sätts på spel.

Så tydliga direktiv från Skolverket må vara värdefulla, men utan rätt förutsättningar faller de ändå rätt platt. Den som tvingas lyfta ett klippblock har liksom ingen nytta av instruktioner om hur en lyfter rätt, inte förrän bördan minskats till en som rimligen går att bära.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)