Att träna sig i att ha fel

Konfirmationsbias innebär att en undermedveten önskan inom oss att få vår själv- och världsbild bekräftad gör oss särskilt mottagliga för sådant som stärker den uppfattning vi redan har och vill ha, medan vi samtidigt reflexmässigt slår ifrån oss sådant som rubbar våra cirklar på ett oönskat sätt. I det är inlägget vill jag presentera några tankar om hur denna psykologiska mekanism påverkar oss som arbetar i skolan.

I höstas visade Kunskapskanalen ett avsnitt ur Vetenskapsstudion med titeln “Alternativa fakta”. Medverkande var Åsa Wikforss, professor i filosofi, Arne Jarrick, professor i historia och Torun Lindholm, professor i psykologi. En av många intressanta aspekter av människans förhållande till fakta, och vad som är sant respektive falskt, som redovisades i programmet var vår benägenhet att falla offer för konfirmeringsbias. Begreppet innebär att en undermedveten önskan inom oss att få vår själv- och världsbild bekräftad gör oss särskilt mottagliga för sådant som stärker den uppfattning vi redan har och vill ha, medan vi samtidigt reflexmässigt slår ifrån oss sådant som rubbar våra cirklar på ett oönskat sätt. I det är inlägget vill jag presentera några tankar om hur denna psykologiska mekanism påverkar oss som arbetar i skolan.

Konfirmeringsbias i serieformat

Filosofen Sharon Rider definierade i UR-serien Lärandets idéhistoria en bildad person som en människa som kan korrigera sina egna fördomar. Det låter både eftersträvansvärt och lovvärt men det är också, enligt trion i Vetenskapsstudion, mycket svårt att synliggöra bristerna i sitt eget tänkande och rätta till dem på egen hand, ens med hjälp av utbildning och erfarenhet. Faktum är att Arne Jarrick hänvisar till en studie som visar att intelligenta och intellektuellt framstående personer i många fall är de som riskerar att hamna mest snett eftersom att de, om de inte disciplinerar sig, kan ägna hela sin kapacitet åt att tolka världen i enlighet med sina önskemål. Risken för detta är också mycket större om ämnet är något som angår dem personligen och kanske till och med har en stark koppling till deras identitet. Så ju smartare vi är och ju mer vi bryr oss om något, desto vaksammare behöver vi vara på att vi inte låter konfirmeringsbias hindra oss från att se verkligheten med ogrumlad blick.

Det är just med anledning av att konfirmeringsbias är en så stark och lömsk kraft i huvudet på till och med våra skarpaste hjärnor som forskningen har utarbetat regler om bland annat dubbelblinda tester, menar Jarrick, och Wikforss hävdar att om vi arbetar tillsammans med andra, som vi gör vid sambedömning av uppgifter i skolan eller opponeringar och disputationer på universitet och högskola, så minimeras risken för omedvetna felslut och haltande logik. Vi måste alltså medvetet underkasta oss en granskning eller en process om vi vill få syn på det vi inte ser och upptäcka det vi ännu inte uppmärksammat. Vi är inte oss själva tillräckliga och när vi insett det behöver vi agera därefter, i alla fall om vi bestämt oss för att inte stanna kvar i våra bubblor och i stället sträva efter att närma oss sanningen.

Åsa Wikforss med programledaren Linus Brohult

Den som anser att skolan bör vara en institution som strävar efter närma sig sanningen, så långt det bara går, har anledning att var skeptisk mot det skolsystem vi har idag. När skolor är konkurrenter på en marknad, blir det knappast det självkritiska perspektivet som dominerar. En vinnande taktik är i stället att synliggöra (kanske till och med blåsa upp) verksamhetens attraktiva sidor och samtidigt blunda för, förklara bort eller, i värsta fall, aktivt dölja brister i verksamheten. Viljan att visa upp sig som en bra skola fördunklar lätt omdömet och trumfar lika lätt förmågan till sund självkritik, särskilt som sådan kritik hotar skolpengstillflödet om den görs offentlig eller riskerar att ge upphov till stora utgifter som det inte finns resurser till. Bättre då att fokusera på allt det som är bra och som bekräftar skolans storhet.

Systemet påverkar i sin tur pedagogiken. En tydlig tendens, med individuell lönesättning, karriär- och lärarlönelyftssatsningar och profilering på sociala medier som katalysator, är att varje lärare i allt högre utsträckning blir sitt eget varumärke. Vidare leder en populariserad och förenklad version av synligt lärande till att sådana lärare som är skickliga på att åskådliggöra processer i klassrummet och som kan guida eleverna fram till att producera en glassig slutprodukt eller tjusig föreställning ofta lyfts fram som pedagogiska föredömen. De ger skolan publicitet och ökar dess attraktionsvärde. Det är så klart inget fel med det, tvärtom finns det många förtjänster med en sådan pedagogik, så länge undervisningen och bedömningen av eleverna inte uteslutande handlar om att bekräfta lärarens identitet som skicklig pedagog och elevernas bild av sig själva som förträffliga, utan också innehåller en rigorös granskning av vad det är eleverna ännu inte lärt sig och ännu inte bemästrat. För det är när vi investerat som allra mest i att lyckas med något, känslomässigt, identitetsmässigt eller ekonomiskt, som vi måste vara som mest noggranna och metodiska i utvärderingen av vår framgång. Vi får inte låta lura eleverna och oss själva genom att ta frestande genvägar.

Att så ändå ofta sker idag är något som Ingrid Carlgren beskriver i artikeln “Resultatstyrningen av skolan motverkar kunskap” (Göteborgsposten 2019-04-09). Även om Carlgren inte alltid är överens med Wikforss om kunskapssynen, så verkar de vara eniga om att undervisningen i svensk skola har ett skevt fokus. Fokus riskerar att hamna på hur eleven kan visa upp sitt kunnande i stället för på det kunskapen gäller, skriver Carlgren och fortsätter [det] skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar. På detta vis garanteras ett gott resultat för eleverna, ett gott renommé för läraren och ett gott rykte för skolan, en win-win-win-situation alltså. Men ändå inte riktigt. Om vi inte disciplinerar oss att balansera vår naturliga fallenhet för konfirmeringsbias, att se det vi vill se, finns det en risk att vi alla bidrar till en skola som minner mer om HC Andersens “Kejsarens nya kläder” än en akademisk institution vilande på vetenskaplig grund.

Arne Jarrick menar i Vetenskapsstudion att utbildningsväsendet borde träna elever och studenter i den svåra konsten att ha fel och jag tror att det ligger väldigt mycket i det. För hur blir det med bildningstanken i skolan, idén om att ödmjukt sträva mot vissa ideal, som kunskap och klokhet, om vi ägnar vår kraft åt att organisera undervisningen så att vi får goda resultat på prydligt tillrättalagda uppgifter? Hjälper vi på så sätt våra elever att utvecklas till personer som inte bara kan korrigera sina egna fördomar, utan också förstår varför de måste och hur de kan göra det? Jag är tveksam till det.

För att vi ska kunna skapa en skola för bildning, en sån som Humboldt drömde om, där både elever och lärare finns till för kunskapens skull, krävs en förändring av systemet. I dagsläget är det helt enkelt riggat så att vi har för mycket av vår prestige, ekonomi och identitet investerat i att redan vara perfekta i stället för att med självkritisk blick och stöd i yttre granskning sträva mot perfektion. Om skolmarknaden avskaffades, finansieringssystemet sågs över och Skolinspektionen riktade sin kraft åt att fokusera mer på elevernas kunskaper och mindre på skolans processer skulle situationen förändras. Kanske kunde vi då träna på att ha fel, i trygg förvissning om att det är så vi blir klokare och bättre så att vi en dag kan göra mer rätt.

 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)