Alternativa medier och korrespondensdebatt

Det här inlägget innehåller övningsuppgifter för alla som vill träna debatt på gymnasiet.

Debatt är svårt. För att bli framgångsrik krävs det övning och erfarenhet, och kanske också att den som talar bottnar i ämnet och tror på sin åsikt. Viktigast av allt är dock insikten att det inte bara handlar om att ha de djupaste kunskaperna eller de bästa argumenten utan om att presentera sitt case på det skickligaste och effektivaste sättet. Faktum är att den som är för djupt insatt i sitt ämne eller tar det på för stort allvar kan upptäcka att det snarast är en nackdel,  särskilt om motparten arbetar med publikfriande förenklingar och vägrar att låta sitt goda humör och självförtroende rubbas av det faktum att hen alldeles uppenbart har fel. It’s all in how you tell it verkar vara läxan vi måste lära oss.

I retorikkursen skiljer vi på två typer av debatt. Den ena handlar om att tala inför en stor och anonym publik, ofta om ett ganska öppet ämne, och försöka plocka hem så många sympatier som möjligt. Alla medel som helgar ändamålet är godkända, även de som en och annan vill avfärda som käbbel, och i slutändan är det ofta svårt att reda ut vem som vunnit. Panel- och partiledardebatter är exempel på den typen av debatt.

Den andra debattypen handlar om att gentemot en motpart och inför en jury argumentera för eller emot en väldefinierad tes. Här finns det ofta turordningsregler och uppförandekoder och den som spelar sina kort bäst inom de ramar som råder belönas av juryn medan den som bryter mot något av det som föreskrivits  riskerar att bestraffas med poängavdrag. I dessa debatter finns alltid en vinnare och en förlorare. Amerikanerna är särskilt skickliga på att ordna debattävlingar av den är typen, kanske med sitt rättsväsende som förebild, och ni som har sett filmen The Great Debaters är välbekanta med formatet:

Who is the judge?
– The judge is God!
Why is he God?
-Because he decides who wins and who loses, not my opponent.
Who is your opponent?
-He does not exist!
Why does he not exist?
– Because he is merely a dissenting voice to the truth I speak.

Nedan vill jag kort presentera tre övningar för att öva båda typerna av debatt, eller dialogisk framställning som det står i retorikkursens centrala innehåll:

Den första uppgiften utgår ifrån debattartikeln Den fördummande källkritiken skriven av gymnasieläraren John Dübeck och publicerad i omtvistade Nya Tider. I artikeln driver Dübeck tesen att svenska elever bör lära sig att läsa nyheter från alternativa nyhetsförmedlare även om dessa förmedlar åsikter som inte är förenliga med skolans värdegrund. Vi diskuterar artikeln en stund, definierar begreppet alternativa fakta, läser vad Expo och DN skriver om Nya Tider och vad Nya Tiders Perra Winberg skriver om Expo samt hur Nya Tider själva presenterar sig som ett alternativ till etablissemangspressen.

När vi skapat oss en grundförståelse för vilka aktörerna är i den här debatten och skrapat lite på ytan av de många komplicerade och aktuella frågor den omfattar så går vi vidare med ett retoriskt rollspel. Eleverna får i grupper av fem ikläda sig rollerna av representanter för olika organisationer och ställa upp i en debattsituation liknande den i det nu nedlagda SVT Debatt. För att det hela ska fungera krävs att en elev per grupp tar sig an den svåra rollen som moderator. I övrigt fördelas rollerna enligt följande:

  • En representant från nätverket Inte rasist, men eller representant för stiftelsen Expo (eleven väljer)
  • En journalist från DN
  • John Dübeck
  • En journalist och kollega till Perra Winberg på Nya Tider

För att eleverna ska få en tydlig bild av vilken situation det är de ska navigera så tittar vi på och diskuterar det här klippet:

Sedan får de 20 minuter för att gå in i rollerna och förbereda sig innan vi brakar loss med vårt alldeles egna debattprogram om de alternativa mediernas roll i vår demokrati. Debatten brukar ta 15 minuter (efter det blir det mest bara rundgång) och jag kryssar mellan grupperna och försöker lyssna in så många elever som jag kan. Efteråt reflekterar vi gemensamt över vad som fungerat och inte fungerat i debattsituationen, men också över ämnet med tanke på att kursen ska behandla frågan om yttrandefriheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.

I nästa övning byter vi debattformat. Det regelsystem vi använder oss av är APDA (American Parliamentary Debate Association) men det finns många liknande system där ute som säkert fungerar lika väl. Anledning att jag valt just APDA är att det finns en informativ om än lite torr instruktionsvideo på YouTube som på en kvart (första delen av klippet nedan) förklarar reglerna väldigt väl.

Det tar lite tid att sätta sig in i reglerna för egen del men jag har inte upplevt några problem med att kommunicera en förenklad version till eleverna. Vi brukar till exempel debattera tre mot tre i stället för två mot två och dessutom kortar vi ner taltiderna till hälften, både av lektionslogistiska skäl och för att det är svårt nog ändå att fylla ut tiden för en ovan debattör.

Ämnen som jag upplever har fungerat bra är till exempel:

  • Människan har en fri vilja
  • Människan är kapabel till altruism
  • Paradise Hotel är bildande
  • Natalia Edenmonts “djurkonst” är oetisk
  • “Rastårtan” var ett oetiskt konstverk
  • CM von Hauswolffs askmålningar är oetiska

Vi kör först en övningsomgång. Eftersom vi arbetar med lag om tre så är det 6 elever i taget som debatterar. De som inte är med utgör dels en domarpanel (3st) som röstar fram ett vinnande lag efter avslutad debatt och dels en kamratresponsgrupp (1-2 kamrater/per debattör) som har till uppgift att ge stärkande återkoppling efter debatten. Det brukar bli lite trevande och kaotiskt i början. Allt är nytt och osäkert och det har hänt att det gått så dåligt att jag helst velat vara någon annanstans. Men när vi reflekterat över våra misstag och bekantat oss med formatet så märks det oftast redan i andra omgången att det går mycket bättre. En tredje debattomgång sparar vi till efter att vi klarat av nästa övning – korrespondensdebatt.

Det är inte ovanligt att eleverna säger sig vara förberedda för en debatt när de skapat en punktlista med fakta, statistik och argument. De har alltså stannat vid vilka argument de har (inventio) och inte alls funderat på hur de ska formulera dem (elocutio) eller framföra sina formuleringar (actio) för att få bästa effekt. Och vad hjälper det väl att ha sanningen och rättvisan på sin sida om man inte kan kommunicera att så är fallet? Det är för att undvika denna fälla som vi saktar ner processen rätt så rejält och ägnar oss åt korrespondensdebatt.

Vi följer det tidigare mönstret från APDA med de ändringar vi gjort. Idén är att i stället för att allt sker mer eller mindre oförberett och i nuet så ska eleverna få gott om tid på sig att spela in ett inlägg per lektionspass och skicka över till motståndargruppen. På så vis hinner de med att formulera sig väl och de får också möjlighet att laborera med olika variationer i framförandet. Att det går några dagar mellan varje inlägg ger eleverna dessutom möjlighet att göra faktakoll och vidare efterforskningar i ämnet. Självklart går det dock inte att skjuta in points of information (se APDA-reglerna) under en korrespondensomgång. Allra bäst fungerar upplägget om det går att spela ut två klasser mot varandra, då taggar de verkligen till. Vinnarinstinkten verkar sitta djupt i det mänskliga psyket.

När korrespondensdebatten är slutförd genomför vi ytterligare en APDA-omgång. Hittills har det fallit väl ut på så vis att de avslutande debatterna hållit en mycket högre nivå, både retoriskt och innehållsmässigt, än de inledande försöken. Tack och lov 🙂

 

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)