Aha…


Vem har inte drömt om att vara en Mr Keating, den där läraren som med ramar och kramar lockar fram någonting vackert, storartat och originellt ur elevens inre. Jag har gjort det massor av gånger. Drömt om det alltså, inte fallit på knä i beundran inför en elev som genom mitt sublima ledarskap överträffat sina egna och alla andras förväntningar. Det har ännu inte skett. Och ändå fortsätter jag att jobba för det, dag ut och dag in, driven av en barnslig längtan att betyda lika mycket för mina elever som Keating gjorde för sina. Målet är förstås att nå fram till det där elektriska ögonblicket då kunskapens ljus tänds i elevernas ögon och allt känns stort och viktigt. Alla föräldrar som hjälpt barnen ta sina första steg, cykla utan stödhjul eller simma en hel längd i den stora bassängen vet hur det känns. Det är en “natural high” som överträffar det mesta i livet och den som smakat drogen är snart på jakt efter en ny dos.

 

 

I Per Lindqvists och Ulla-Karin Nordängers Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk finns ett avsnitt där en lärare försöker sätta ord på lyckan i att nå fram till och beröra eleverna:

Och det funkar, du får en känsla av att det funkar, så är det någon andäktig blick, någons huvud som annars är nonchalant, reser på sig och tittar och ger dig fokus, sätter dig i fokus. Och då är det sådär små andäktiga och då på något sätt har man nuddat vid det där ljuvliga sättet att … vad säger man? … inte aha upplevelser …. Att här var någonting … vad var detta? Det känns som om något gott har snuddat, något viktigt, något värdefullt. Men det är ju så i livet också, det man i de bästa ögonblicken kan få känna, när man når fram, blir sedd och förstådd … just det här flödet mellan eleverna och mig. Det är väl därför många blir lärare – för att få uppleva någon gång det.

Källa: Lindqvist & Nordänger (2007). Lost in translation – om relationen mellan lärares praktiska kunnande och professionella språk. Pedagogisk forskning i Sverige, Årg. 12, nr. 3, s.177-193

Trots att jag inte är någon Keating så känner jag igen mig i lärarens beskrivning. Jag upplever samma inre jubel, samma lågmälda eufori, när en ung människa tar ett stort steg framåt i sitt sätt att tänka och se på världen och jag har spelat en roll i det hela. Och vi är såklart inte ensamma, långtifrån. En annan lärare, spoken-word-poeten Taylor Mali, skildrar detta vardagsmirakel i dikten Like Lily Like Wilson som bland många fenomenala fraser innehåller raden “You make me feel like a teacher, and who could ask to feel more than that?”

 

 

För bra för att vara sant? Ja kanske, och ändå inte. Varje lektion kan förstås inte inte brisera i ett klimax av heureka-körer, vilket nog är en välsignelse, men själva pulsen i den formativa skolan utgörs trots allt av en serie transformativa interaktioner mellan lärare och elever (och elever emellan). Det handlar om att nå fram till en slags uppenbarelser, “nu ser jag”, “nu förstår jag”, som jag stick i stäv med läraren i Lost in translation skulle vilja kalla aha-upplevelser.

Det är knappast ett revolutionerande pedagogiskt tänk. Likheterna med Sokrates förlossningskonst är uppenbara och kanske är det inte så konstigt. Vi erkänner nu, som förr, att kunnande och vishet inte är något man kan överföra mellan individer på samma sätt som man tömmer vatten från ett kärl till ett annat. Men viss skillnad finns förstås mellan dåtid och nutid. I den moderna undervisningen är inhämtandet av fakta, data och nya intryck ett självklart element i “kunskapandet” och i vårt informationssamhälle går det relativt lätt att fylla, ja till och med översvämma, eleverna med ny input. Men om det nya inte sorteras, bearbetas och syntetiseras sker inget egentligt lärande, och därmed ingen personlig utveckling. Så genom kloka frågeställningar måste vi försiktigt utmana och lotsa eleverna fram till en djupare insikt om dem själva, om världen och om dem själva i världen. Det kräver en pedagogik som fokuserar minst lika mycket på förmågan att tänka som på förmågan att minnas, en pedagogik som hellre ger eleverna 1 + 1  än 2. Det handlar om aha-upplevelsens pedagogik. Och det är här käre läsare, som jag i min enfald hade hoppats att du skulle dra en suck och sedan långsamt släppa ut ett nästan ljudlöst “aha…”

Jaja, nåväl.

I nästa inlägg hoppas jag vara mer konkret och presentera ett undervisningsupplägg som drar nytta av IKT för att utveckla elevernas retoriska färdigheter. Till dess kan jag inte låta bli att ordvitsa till det lite och lämna dig med en annan typ av Aha-upplevelse. Förlåt.

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)