Låt Aaron, 6 år, göra tonåringar till romantiker

Det här inlägget handlar om en artikel som är väldigt trevlig att läsa tillsammans med eleverna i samband med att vi lär oss om romantiken.

The Child is father of the Man skrev William Wordsworth i dikten My Heart Leaps Up. Han beskriver i den hur hans hjärta fortfarande slår ett extra slag när han ser en regnbåge lysa på himlen, precis som när han var liten, och hur han önskar att alla hans dagar kunde levas ut i ett tillstånd av naturlig, eller rättare sagt naturnära, fromhet.

Och visst kan vi väl känna igen oss i Wordsworths längtan efter barndomens fascination inför naturens under? Och även hans vilja att hålla kvar vid upplevelsen av att vår planet är en magisk plats värd att vörda och inte en bara en tillgång för oss att skörda och skövla torde ligga oss varmt om hjärtat. Vi har ju för sjutton sett filmen Avatar, eller som någon kallade den, Dansar med vargar i rymden.

Men så går åren och bolånen ska säkras och solsemestern betalas, och innan vi vet ordet av så tröstar vi oss med att det i alla fall var ett kravmärkt vin från Nya Zeeland vi sköljde ner biffen från Brasilien med. Getting and spending, we lay waste our powers; – Little we see in Nature that is ours, skriver Wordsworth i The World Is Too Much With Us.

Det är nog ingen slump att Wordsworth valde just regnbågen med dess bibliska symbolik – så länge vi kan se den kan vi vara säkra på att gud inte sänder en ny syndaflod.

Så hur behåller vi vår barnsliga vördnad för naturen, vår okonstlade och ogrumlade glädje inför regn, vattenpölar och snö, liksom vår skräckblandade förtjusning över åskans dån? Och hur behåller vi barndomens fantasi och kreativitet i en värld där det mesta redan är upptäckt och så många mysterier redan avslöjats?

Wordsworths metod var långa naturpromenader i jakt på inspirerande skönhetsupplevelser, vilka han gestaltat i några av sina mest berömda dikter, bland annat I Wandered Lonely as a Cloud

Men att ta ut en klass gymnasieelever på en lerig promenad i Hagaparken på jakt efter skönhet och skaparkraft är ingen bra idé. Så i stället vänder jag mig till Aaron, 6 år. I den underbara artikeln Aaron, 6, leder oss i skogen från Dalarnas Tidningar berättar han om sina upplevelser från sommarlägret “Solskolan” och det är bara att konstatera att den lille pojken är ett romantiskt geni. Bland ihärdiga upplysningsförsök att mäta ut och förklara världen för honom så gör hans unga själ revolt och erbjuder robust motstånd mot allt som hotar dess fria fantasi.

Aaron – ett geni

En kompass pekar i Aarons värld mot “det kalla”, just nu en sjö, och inte alls bara mot norr. Går man vilse kan man fråga myror om vägen, men inte fästingar för “de fattar ingenting”. Logik är inget som håller Aron tillbaka, om man till exempel möter en orm ska man stå helt stilla och samtidigt sparka med benen, och han hymlar inte heller med att många av hans slutsatser bygger mer på kreativ intuition än klassisk skolundervisning:

Har du lärt dig allt detta här på skolan?

– En del har jag kommit på själv och en del har jag lärt mig här på skolan.

Att ägna fem minuter åt att läsa om Aaron med klassen skapar inte bara en god stämning under hela lektionen, det lägger också en god grund för fortsatta diskussioner om dikter som Goethes Älvkungen och Geijers Den lille kolargossen. Så i det här fallet verkar det som att vi vuxna, ja till och med så unga vuxna som gymnasielever, kan behöva ett barns insikt för att på riktigt öppna ögonen. The Child is father of the Man.

 

 

När Michelle var supercoolio

Är du också så gammal att du minns skolfilmen Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer? Eller har du kanske förträngt den pinsamt politiskt (in)korrekta storyn om en privilegierad vit kvinna, tillika före detta marinkårssoldat, som likt en deus ex machina stiger ner från himlen och räddar några stackars afro- och latinokids från en säker undergång? I så fall, välkommen till en ovälkommen flashback som vittnar om att allt faktiskt inte var bättre förr. Och så ska det handla om populärmusik som en ingång till litteraturen också.

Ingen tvekan om vem som spelar huvudrollen och vilka som bildar fond för hennes hjälteskap

Redan 1997 hade jag svårt att köpa Michelle Pfeiffer i rollen som bildad badass så jag mobiliserade alla de ironiska försvarsmekanismer som var på modet vid den tiden och som jag nu för tiden reserverar för repriser av romantiska komedier med Matthew Maconn… Machonna… Mconaguhuee…. äh, ni vet vem! Men, det fanns ett avsnitt i Dangerous Minds som jag inte riktigt kunde avfärda, the Dylan- Dylan contest.

Idén till tävlingen föds när Michelle Pfeiffers “ex-marine turned teacher”, Louanne Johnson, vill få sina elever att upptäcka poesi och med lite ofrivillig hjälp av en överviktig och cynisk lärarkollega snubblar över den inte särskilt subtila kopplingen mellan walesaren Dylan William och allas vår nobelprisvinnare Robert Zimmerman, aka Bob Dylan:

Louannes förhoppning är att de svartmålade och utdömda eleverna i hennes klass ska finna ett brinnande poesiintresse, om hon bara kan få dem att engagera sig ordentligt en enda gång. Så hon utlyser en tävling i vilken hon ger eleverna till uppgift att finna ett djupgående samband mellan två texter, en av den äldre Dylan och en av den yngre. Vinnarna bjuder hon på middag på en av stans finaste restauranger, en upplevelse dessa ungdomar hittills varit utestängda från.

Det är ett ganska smart pedagogiskt grepp. Samtidigt som den hägrande belöningen ger upphov till en vilja att lyckas så skapar tävlingsmomentet en känsla av brådska, och på ett högst påtagligt sätt visar tävlingen att litteraturen kan öppna dörrar till ett annat och bättre liv. Louanne Johnson känner sig dock nödgad att gå mig nerverna med klichén learning is the real prize:

Nu, 20 år efter att filmen producerades och 19 år efter att den glömdes bort, använder jag fortfarande olika varianter av Dylan-Dylantävlingen. Jag kan dock inte bjuda mina elever på några snofsiga middagar, många av dem känner nog till fler lyxrestauranger än jag och är säkert mer skolade i Ribbingskt finmiddagsmanér. Som lärare skulle jag ruinera mig och som hälsing skulle jag säkert göra mig till åtlöje genom att högljutt snyta mig i linneservetten, eller nåt. Tur då att det finns betyg som eleverna vill ha och ännu mera tur att litteraturen har en inneboende kraft att motivera dem, bara de finner något litet av sig själva i den.

Men det är såklart inte bara att skicka iväg eleverna att leta efter kopplingar mellan klassiska poeter/författare och mer moderna och populärmusikaliska diktare. Först måste de få se hur det kan gå till, modellering heter det väl. Så nedan har jag sammanställt en kort lista med verk som jag ibland presenterar för eleverna och ber dem hjälpa mig att finna samband mellan. Jag hoppas att den kan vara till användning för någon och har du tips på fler verk som kan kopplas ihop får du gärna upplysa mig via kommentarsfältet.

Medeltiden

Balladen om liten Karin — Kungens man av Björn Afzelius (särskilt aktuell med tanke på #metoo)

Upplysningen

Utdrag ur Traktat om toleransen av Votaire — Jesus, Jesus av Noah Gundersen

Förromantiken/Romantiken

Edward Youngs citat “We are all born originals – why is it so many of us die copies” från Conjectures on original composition — Broder Daniels Burn Heart Burn.

Utdrag ur Goethes Den unge Werthers lidanden — Broder Daniels Whirlwind

Goethes Älvkungen (grym YouTube-version här) — Broder Daniels Shoreline — The Handsome Familys Gravity

Wordsworths Påskliljorna (Daffodils) — Handsome Familys No One Fell Asleep Alone

Wordsworths The World Is Too Much With Us  — Eddie Vedders Society

Naturligtvis handlar övningen i klassrummet inte bara om att hitta likheter mellan texterna, skillnaderna blir minst lika intressanta, särskilt när det går att koppla dem till förändringar i samhället eller till vår syn på hur det bör se ut.

Resultatet av mina ansträngningar har hittills varit riktigt kloka diskussioner med stort elevengagemang och jag har ofta undrat varför det hela fungerar så bra. Kanske är det så att lyssnandet på en kort låt tillsammans skapar ett naturligt avbrott för eftertanke, tre till fyra minuter av koncentration, och att de moderna texterna fungerar som nycklar att låsa upp de äldre med.

Oavsett vad det är som är x-faktorn i det hela så kan jag rekommendera att pröva Louanne Johnsons streetsmarta pedagogik, om inte annat så bara för att få…

… spela Shoreline!

 

 

 

Evidensen v intelligensen

Tänk om alla lärare skulle följa ett och samma pedagogiska recept, utvecklat i enlighet med de senaste pedagogiska forskningsrönen. Skulle vi då få en likvärdig undervisning i hela Sverige? Skulle resultaten bli de samma i varje klassrum, i varje skola? Nej, självklart inte.

Everything works somewhere and nothing works everywhere menar Dylan Wiliam i sin föreläsning Why teaching will never be a research based profession. Men hur ska vi då veta vad som fungerar i just det sammanhang vi befinner oss? Svaret, hävdar Wiliam, är till stor del fronesis, den situationsbundna intelligensen.

För den som inte är helt bekant med begreppet fronesis eller som vill fördjupa sig i dess innebörd vill jag rekommendera Filosofiska rummets avsnitt Fronesis i välfärden där bland annat Göran Rosenberg deltar i ett samtal om hur det kommit i skymundan i vår tid.

01.16 in i programmet kan vi höra hur Jonna Bornemark, docent i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap, förklarar Aristoteles tre intellektuella dygder: Episteme (den vetenskapliga och teoretiska kunskap som är beständig över tid), techne (en manualbaserad kunskap men även en kroppslig förmåga och en teknisk färdighet) och till sist fronesis (den klokhet och förmåga till självständigt agerande som följer med erfarenhet).

Både Dylan Wiliam och de kloka hjärnorna i Filosofiska rummet vill lyfta fram fronesis som en viktig kugge i det intellektuella maskineriet och uttrycker oro över en utveckling som alltmer tränger undan denna dygd till förmån för de andra två.

Wiliam varnar för en övertro på den evidensbaserade forskningen inom det pedagogiska området och är skeptisk till vår iver att utifrån denna forskning skapa lättbegripliga och standardiserade pedagogiska recept som sedan lanseras och appliceras på bred front. Ofta görs det utan att de lärare som använder recepten förstår vetenskapen bakom dem och följaktligen saknar förmågan att anpassa manualerna till den specifika situation de används i. Hur ofta ser vi inte kollegor låta sig förföras av någon ny pedagogisk frälsningslära och hur ofta hamnar vi inte i fånigt fyrkantiga konflikter kring sådana dumheter som matrisers användning eller hemläxors vara eller inte vara?

Men även om en lärare fullt ut tagit till sig episteme, tuggat i sig teorin, så finns det fortfarande en risk att kunskaperna inte används helt klokt om hen ännu inte skaffat sig tillräckligt stor erfarenhet av de många situationer som yrkesvardagen innehåller, den terräng i vilken kunskapen ska appliceras. En sådan lärare kan framhärda med en viss metod, trots att resultaten uteblir och trots att villkoren inte tillåter metoden att lyckas, bara för att “forskningen säger att det här är rätt sätt.”

While you often get young people who are precocious in terms of episteme you hardly ever get young people who are precocious in terms of phronesis, säger Dylan Wiliam och följer upp det med den underbara visdomen You need to know the science but you also have to temper it with judgement. Det finns nog en och annan ung skoldebattör som har något att lära om det.

Forskningen visar påtagligt ofta bara att något är bra om det används rätt och dåligt om det används fel, enligt Wiliam. Men i många fall frestas vi att dra ganska stora växlar på sådan forskning som bekräftar världen så som vi vill se den och att avfärda den forskning som gungar vår båt. Kommentaren I think you will find that it is a little more complicated than that är i stort sett alltid på sin plats när vi ägnar oss åt sådana förenklingar, menar han. För egen del tänker jag använda den vid varje personalmöte till dess att någon hotar mig med stryk.

Är du evidensbaserad, lille vän?

Medan Wiliam fokuserar på skolområdet oroar sig hjärnorna i Filosofiska rummet över en bredare samhällsutveckling där den praktiska kunskap som en erfaren yrkesmänniska besitter inte längre värderas lika högt, eller i alla fall anses vara för dyr. Erfarna arbetstagare ersätts med oerfarna, utbildade med outbildade, praktisk kunskap byts ut mot “rätt inställning”. Och för att kompensera för det som går förlorat skapas den hydra som många av oss känner igen som manualstyrning.

Med en sådan styrning behöver du inte kunna något om det du gör eller fatta självständiga beslut utan bara okritiskt följa punktlistan framför dig. Och så länge du följer reglerna behöver du heller inte bära något ansvar för dina handlingar. På så vis blir människorna utbytbara “utförare” och arbetskraften både effektiv och billig.

Så försvinner ännu en yrkesskicklig person från arbetsmarknaden och kommer aldrig åter.

Ett problem med denna manualsjuka, genom vilken vi tror oss kunna överföra kunskaper som egentligen handlar om omdöme och karaktärsutveckling, menar Rosenberg, är att tänket slår igenom även på områden där vi vet att enskilda personer betyder så oerhört mycket: Vi lider av en utvärderings- och en jämförelse- och en evidenssjuka. Allt ska på något vis gå att kvantifieras och paketeras och köpas och säljas. Och vara utbytbart, inte minst. En person ska kunna ersättas av en annan utan att det blir några effekter.

Här ser vi att tankegångarna från Wiliams föreläsning och SRs radioprogram överlappar. Erfarna lärare är inte utbytbara, varken mot annan arbetskraft eller maskiner, och bör inte användas som manualstyrda utförareI stället bör vi bemöda oss om att låta alla lärare odla sin fronetiska intelligens och växa i yrket under hållbara villkor.

Därför är det viktigt att vi förvaltar Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram väl, så att varje lärare kan få en utveckling i yrket som bygger på både utökat ansvar, akademiska meriter och den praktiska visdom som går hand i hand med yrkeserfarenhet och karaktärsutveckling – fronesis.

Avslutar detta inlägg med Ronald Reagans berömda försvar av erfarenhetens värde

Wordfeud – ruggigt 2010!

Det här inlägget handlar om en förhistorisk app som jag försöker blåsa liv i min engelskundervisning med.

Minns ni 2010 – året då Wordfeud släpptes som app och “alla” tävlade om att vara bäst på ord? Det gör inte jag. Nej, jag var som vanligt sist på bollen och fick mycket sent omsider en inbjudan från min mamma, ungefär samtidigt som alla andra började med Quizkampen och föraktfullt fnös åt mig Wordfeud? Ruggigt 2010!  Till råga på allt fick jag stryk också, av mamma alltså, inte av Quizkamparna. Kanske är det detta trauma som gjort att jag väntat ända tills nu med att använda appen i undervisningen; kanske också en fåfäng förhoppning att jag ska uppfattas som skönt retro i stället för som en akterseglad stofil som desperat ägnar sig åt kvasidigitalisering.

Om nu någon tänker vafan, sitter de och spelar Wordfeud i skolan?! så nej, eller jo, det kanske vi gör, men det är inte som du tror… Det hela handlar om att på ett lättsamt och lekfullt sätt få eleverna att engagera sig i något så osexigt som ordbildning, eller word formation som det heter på engelska. Allt ordfejdande sker dessutom som läxa och lektionstiden ägnas åt betydligt mer akademiska genomgångar och övningar.

Det är alltså elevernas ordbildningskunskaper och förmågor vi vill slipa på och det spelar egentligen ingen roll om det är Engelska 5,6 eller 7 det handlar om – ordbildning tål att övas på alla nivåer. Instruktioner och övningar i word formation är dessutom ganska lätta att komma över. De flesta läromedel har nivåanpassade sådana och på nätet kryllar det av dem. Svårigheten är bara, som vanligt, att avgöra vilka som är bra och vilka som är direkt skadliga för elevernas utveckling.

Eftersom jag undervisar i Engelska 7 i år så tänker jag använda den här sidan med inte mindre än 18 ordbildningsövningar anpassade till CAE-nivå (motsvarande CEFRs C1-nivå). Liknande övningar finns här och vill man lära sig om prefix och suffix så kan man hitta lite om dem här. De flesta lärare har förmodligen redan sina favoriter så jag ska inte ägna mer utrymme åt att rada upp länkar som vem som helst kan Googla fram.

Wordfeud är så klart inget läromedel eller någon ersättning för undervisning. Appen kan dock fungera som ett verktyg att kontinuerligt öva ordbildning med och ge eleverna ett någorlunda konkret och i tiden närliggande syfte med en typ av språkövningar som annars kan upplevas som rätt abstrakta och bortkopplade från all praktisk användning. Fast det räcker förstås inte med att säga åt dem att ladda ned appen och bara spela – vi måste ändra på reglerna lite också.

Jag tänker para ihop eleverna och låta dem tävla tillsammans i stället för emot varandra. De får köra hur många omgångar de vill, men minst två, och det är den högsta gemensamma poängen i en enskild omgång som räknas – skärmdump som bevis. Det kommer att delas ut ett symboliskt pris till vinnarna och hederspriser kommer att delas ut till det par som lyckats skapa det längsta ordet (här kommer listan med suffix och prefix nog väl till pass). Varje par får också skicka in ett bidrag till tävlingen “bästa ordet” utifrån de ord de skapat. Allt görs som hemläxa, utom prisutdelningarna förstås.

Det kommer naturligtvis att vara mycket svårt att bedöma effekten och det pedagogiska värdet av Wordfeudandet. Men kontinuerlig övning och aktualisering av ens förmågor kan knappast skada, även om det sker under lekfulla och opretentiösa former, och om jag bara för en liten stund lyckas återskapa 2010 års hype i klassrummet och göra ordbildning hett så är det nog i alla fall en liten framgång.

Sedan ska jag utmana min realskoledopade mamma igen. Nu jävlar!

Från finansminister till Frankensteins monster

Frälsande framstegsmakare eller förskjutet monster – det är skillnaden mellan Viktor Frankensteins högtflygande drömmar och det fasansfulla resultatet av hans arbete. Det är också skillnaden mellan forne finansminister Anders Borgs publika anseende före och efter sommarens skandalomsusade skärgårdsfest. Med avstamp i Mary Shelleys 1800-talsroman och dagstidningarnas rapporter om “Borgaffären” vill jag i det här inlägget presentera två argumentationsövningar anpassade till kursen Svenska 2 på gymnasiet.

I all korthet är idén att eleverna i två olika situationer ska utgå från de klassiska retoriska sätten att försvara sig på (eller, om en vänder på dem, angripa någon på).

1) Status coniecturae; brottet har inte begåtts av den anklagade I did not have sexual relations with that woman / Bill Clinton

2) Status finitionis; detta är inte att betrakta som ett brott Bill Clinton erkänner affären med Monica Lewinsky men nekar till brott

3) Status qualitatis; det finns särskilda omständigheter att beakta:

Comparatio; gör en jämförelse mellan större och mindre brott “När storklipparna kommer undan” av Peter Wolodarski

Relatio criminis; återför brottet på den som anklagar If you hurt this boy you are all gonna be Baird bums the lot of you / Al Pacino (En kvinnas doft)

Remotio criminis; återför brottet på någon annan Johaug skyller på läkaren

Purgatio; åberopa förmildrande omständigheter Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt /Anders Borg förklarar sig på Facebook

Deprecatio; gör avbön There is no fancy way of saying “I have sinned” / Bill Clinton (avbön för förhållandet med Monica Lewinsky)

Det är min erfarenhet att sammanställningen ovan är ett utmärkt verktyg för att dissekera, analysera och konstruera argumenterande tal och texter med en skuldfråga i centrum, oavsett om den handlar om att vara skyldig i juridisk eller moralisk mening. Den enda teknik jag hittills saknat i uppställningen är den jämförelse Shylock begagnar sig av i sin berömda monolog från Köpmannen i Venedig där han menar att det som är rätt för en grupp av människor också måste vara rätt för en annan:

If a Jew wrong a Christian, what is his humility? Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his sufferance be by Christian example? Why, revenge.

Kanske är hans taktik en variant av relatio criminis, ett sätt att återföra brottet på dem som anklagar? Nåväl, så här har jag tänkt att vi ska arbeta under de två momenten:

Frankenstein

I samband med att vi läser om upplysningen och romantiken tycker jag om att läsa Mary Shelleys Frankenstein med klassen. Historien om romanens tillkomst, den unga författarens härkomst och dramatiska liv samt berättelsens många olika bottnarna gör att det finns så mycket att lära sig och att tala om. Det finns dock väldigt många färdiga analyser av romanen på nätet där romanens många teman och tolkningsmöjligheter utforskas i detalj och för att hantera den pedagogiska utmaningen så får eleverna ta del av de vanligaste tolkningarna redan innan de påbörjar läsningen.

YouTube-kanalen Crash Course har två underbara program om Frankenstein (här och här) och trots de genretypiskt manschauvinistiska inslagen vill jag också visa Thug Notes gangsterrapanalys av verket. Eleverna får sedan, vid seminarietillfällen under läsningens gång, leta stöd i texten för de olika tolkningar/läsningar som klippen redogör för. Samtidigt ber jag dem att under hela läsningen fundera över och ta ställning till vem de tycker bär det största ansvaret för den tragedi som romanen urartar i, Viktor Frankenstein eller hans monstruösa skapelse. Detta läs- och tankearbete ska till sist mynna ut i ett argumenterande tal:

Din uppgift är att postumt (efter deras död) företräda antingen Viktor Frankenstein eller hans “monster” gentemot en representant för den andre. Du ska försvara din klients delaktighet i de händelser som leder fram till så mycket olycka och död under romanens gång och göra ditt yttersta för att lägga så stor del som du kan av ansvaret och skulden för det inträffade på motståndarparten. Utgå från de klassiska strategierna för att angripa och försvara och använd dig av etiska, och logiska argument såväl som känsloargument (ethos, logos och pathos). Ditt framträdande ska vara 4-5 minuter långt och innehålla tydliga hänvisningar till händelser och replikskiften i romanen.

Om jag har tur så blir det en ganska jämn fördelning mellan elever som väljer att representera den ena respektive andra parten och då tror jag att det blir bra att genomföra presentationerna i små grupper om 4-6 elever (så att det inte blir tjatigt för åhörarna). Vi får se hur det går, men jag har stora förhoppningar om att förena god pedagogik med god underhållning.

Fallet Borg (eller Borgs fall)

När eleverna en gång drillats i konsten att försvara och angripa med hjälp av gamle Frankenstein och hans stackars monster så hoppas jag på att ytterligare förfina deras färdigheter med hjälp av nyhetsrapporteringen kring Anders Borgs framfart på fest i sommar. Som grand final ska eleverna ge sig in den offentliga debatten med ett inlägg som syftar till att antingen bättra på Borgs anseende (återupprätta hans ethos) eller ytterligare besegla hans olyckliga öde.

Kanske försöker jag i sammanhanget smyga in en klassisk svensklärarkoppling till Zola och J’accuse, men handen på hjärtat, visst är det lite skillnad i dignitet på Borg- och Dreyfusaffärerna? Strindbergs äventyr i Geneve med måttband i hand ligger närmare till hands, men det är en hänvisning som eleverna definitivt klarar sig utan.

Det finns redan en uppsjö av artiklar om Borgs festande i dags- och kvällspressen, alltifrån någorlunda nyktra och sakliga beskrivningar till mer personliga och rent av raljanta kommentarer. Det ger oss möjlighet att studera olika typer av tidningstexter och diskutera vad det är som utmärker dem stilistiskt liksom undersöka vilka typer av argument de innehåller. Under tiden får eleverna möjlighet att välja vilket perspektiv de själva vill föra fram i sammanhanget och börja fila på sina argumentationer. Här följer några artiklar som vi kan komma att kika på:

Från SvD

Mäktige Borgs ras – så skriver utländska medier

Sluta kalla Borg-bevakningen för drev

Experter om Anders Borgs varumärke: “Väldigt illa”

Från DN

Borg ber om ursäkt för olämpligt beteende – ska söka hjälp

Kända moderater ger Borg sitt stöd

Borg till motangrepp på Kinberg Batra: “Djupt besviken”

Från Aftonbladet

Dominika Peczynski ryter ifrån: “Han har en sund kvinnosyn”

När Anders Borg kallar kvinnor för “hora” får han stöd

Från Expressen

Jag tvivlar på att fyllon blir den renaste versionen av sig själva

Efter skandalfesten – Borg förlorar en miljon

Från GP

Borgs måttstock bör gälla alla

Från Metro

Kommentarerna under Anders Borgs ursäkt är provocerande

När vi ägnat lite tid åt att studera språk och stil samt gjort en kritisk granskning av argumentationen i de utvalda artiklarna blir det dags för eleverna att ge sig in i ringen. Jag har ännu inte bestämt mig för hur uppgiften ska utformas, inte ens om de ska genomföra den skriftligt eller muntligt, men följande parametrar tänker jag mig att instruktionen ska innehålla:

a) Vilken texttyp eller talsituation det handlar om (så att eleven kan anpassa språk, stil och argumentation)

b) Vilken den huvudsakliga målgruppen för framställningen är (så att eleven kan anpassa språk, stil och argumentation)

c) Längd – antingen 500 ord eller 4-5 minuter

d) Utgå från de klassiska strategierna för att angripa och försvara och förbered ett inlägg som antingen syftar till att förbättra Borgs anseende efter festskandalen eller som ytterligare inskärper allvaret i det som skedde och håller honom ansvarig för det.

Om någon nu tänker varför sätter han stackars Anders Borg under lupp? eller anar en personlig eller till och med partipolitisk agenda så vill jag försäkra er om att jag strävar efter att plocka in aktuella “skandaler” från alla möjliga politiska inriktningar i min undervisning och att jag faktiskt också är en sån där lite ofräsch medelålders man som blir lite för glad i hatten då och då, även om jag inte kan minnas att jag gjort mig skyldig till något blottande av intimdelar eller några kvinnofientliga tillmälen (fast det kan å andra sidan inte Borg heller).

Det var det hela.

(Nedan följer några punkter från det centrala innehållet för Svenska 2 som jag hoppas att täcka in genom de två argumentationsuppgifterna ovan)

  • Muntlig framställning av utredande och argumenterande slag i och inför grupp.
  • Uppbyggnad, språk och stil i olika typer av texter samt referat och kritisk granskning av texter. Skriftlig framställning av utredande och argumenterande texter. Normer och stildrag som hör till dessa texttyper.
  • Svenska och internationella författarskap, såväl kvinnliga som manliga, och skönlitterära verk. Relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling, dvs. hur skönlitteraturen har formats av förhållanden och idéströmningar i samhället och hur den har påverkat samhällsutvecklingen.

 

Retorikmello – en stilövning

Det här inlägget innehåller en enkel övning att aktivera eleverna med. Den handlar om att bekanta sig med grundläggande stilfigurer och släppa loss kreativiteten under lättsamma och opretentiösa former.

Att arbeta med stilfigurer är något av det roligaste jag vet och en utvecklad förståelse för och förtrogenhet med figurerna ger eleverna bra förutsättningar att både skapa och analysera tal väl under kursen. Sammanställningar av figurer är också lätta att få tag på. Jag brukar använda mig av Cassirers gamla Stilistik & stilanalays och Hellspongs Konsten att tala, men en enkel “googling” tog mig till sajten www.larare.at som ger en minst lika bra överblick över de vanligaste stilfigurerna, så från och med nu lär jag utgå från den.

Det fina med att jobba med figurer är att det går att göra på så många skojiga och lättsamma sätt och ändå få så ut stort värde av det. En av de övningar vi använt oss av under våren har varit att “skriva tal efter noter”. Den går ut på att eleverna får en sammansättning av stilfigurer som de på kort tid ska klä i ord, ibland kring ett särskilt tema som olycklig kärlek eller rädda världen. En figursammansättning kan se ut så här:

Retorisk fråga – Stegring (i tretal) – Antites – Anaforer (i  tretal) – Inversion – Kiasm

Och ge följande resultat:

Visste du att du kan rädda världen?

Du kan rädda den sagolika, makalösa och paradisiska planet vi lever på.

Miljöutsläppen har öppnat mörkrets portar men följ mig,  jag ska visa er vägen till ljuset.

Tillsammans kan vi skapa en bättre plats.

Tillsammans kan vi skapa en hållbar värld.

Tillsammans kan vi skapa en grön framtid.

Men vi kan bara skapa den tillsammans.

Nu är vår enda chans, vår enda chans är nu.

Okej, det kanske inte är något mästerverk, men en autentisk elevlösning är det i alla fall. Och det tar tid att bemästra en bunden form. Det vet alla som gett sig på att skriva en sonett, eller en limerick eller haiku för den delen. Men när en väl fått kläm på det hela finns det paradoxalt något frigörande i att vara underkastad en formel. Det sägs att Wordsworth, efter åratal av diktande på jambisk pentameter, bröt ut i kallsvett vid blotta tanken på att skriva prosa. Kanske går vägen till kreativ frihet genom ett träsk av träget tragglande. Men resan behöver inte vara tråkig för det.

När vi nu bara har en lektion kvar innan kursen är slut, ni vet den där lektionen som det är så svårt att veta vad en ska göra av, så har jag tänkt att vi ska köra lite “retorikmello”. Fånigt, jag vet, men tro mig, efter höstens gangsta-rappande så känns allt normalt. Till “mellot” så har jag försökt skapa en kombination av figurer som påminner om den klassiska schlagerns struktur: vers – refräng – vers – refräng – halvtonshöjd refräng. För tydlighetens skull har jag här nedan skrivit dit exempel på hur en lösning skulle kunna se ut. Jag är inte stolt över min insats, men eftersom hela genren egentligen bara är en färgsprakande kavalkad av uppblåsta julklappsrim och eftersom jag kommer att be eleverna dela med sig av sina bidrag så får jag försöka visa lite självdistans och föregå med gott exempel. Men det är märkligt vad besk ens egen medicin kan vara. Nåväl, den här sammansättningen tänkte jag att de skulle få jobba med:

 

Vers 1

Stegring (1) ex: Jag var ung

Stegring (2) ex: Jag var dum

Stegring (3) ex: Jag visste nästan ingenting

Antites  ex: Jag litade på dig då, men du bedrog och ljög för mig

 

Refräng 1

Anafor (1) ex: Det finns saker som jag lärt mig

Anafor (2) ex: Det finns saker jag förstått

Radslutsrim (1) ex: Nu är jag starkare än livet, jag är starkare än du

Radslutsrim (2) ex: Nu tar ingen mig för givet, jag bestämmer nu

 

Vers 2

Stegring (1) ex: Nu gryr det en ny morgon

Stegring (2) ex: Nu börjar en ny dag

Stegring (3) ex: Nu njuter jag av livet

Antites ex: Stark är den som varit svag

 

Refräng 2

Anafor (1) ex: Jag hoppas att du lärt dig

Anafor (2) ex: Jag hoppas du förstått

Radslutsrim (1) ex: Trots att det du gjorde mot mig var det värsta utav brott

Radslutsrim (2) ex: Har såren läkt och ärren bleknat bort

 

Halvtonshöjd refräng

Anafor (1) ex: Ja, jag hoppas att du ser mig

Anafor (2) ex: Jag hoppas att det känns

Radslutsrim (1) ex: Och när du ångrar dig och ber mig, när det smärtar och gör ont

Radslutsrim (2) ex: Ska jag kall och stenhård sky dig, med ett hjärta som är tomt

 

Kräksvarning! Men Linda Bengtzing kanske nappar ändå, man vet aldrig…

Själva tävlingen tänker jag mig som så att eleverna först får en ganska lång stund (ca 45 minuter) att jobba fram personliga bidrag. Sedan får de dela med sig av dessa i grupper om tre. Varje grupp utser efter det en vinnare. På så vis får alla dela med sig av vad de skrivit men vi får ändå till stånd en gallring av de värsta pekoralen. Grupperna byter sedan bidrag med varandra och får en halvtimme på sig att göra förbättringar av det bidrag de tagit emot och för att förbereda en presentation av det. Sen kör vi.

Grupp efter grupp får med all den inlevelse de kan uppbåda (vilket inte alltid är så mycket) framföra sitt bidrag. Två av åhörargrupperna får sätta poäng från 1-10, den ena på hur originellt bidraget är, den andra på finessen i framförandet. Själv sätter jag poäng på hur väl gruppen lyckats följa stilfigursschemat.

Om övningen inte blir en katastrof så tänker jag köra den tidigt i början på nästa kurs. Stilfigurer ska eleverna så klart komma igång med så fort som möjligt och ju förr vi kastar “skämskudden” åt sidan desto roligare blir kursen, för de elever som inte hoppar av 😉

 

Livet är trots allt en schlager, en riktig jävla schlager!

Idag tänkte jag – fick jag det?

“Det tar tid att tänka.” Det slår filosofen Sharon Rider fast i UR-programmet Vad är bildning i serien Lärandets idéhistoria. Rider fortsätter:

När man söker forskningsmedel på universitetet idag så ska man redogöra för varje minut. “På söndag tänkte jag” -fick jag göra det eller är det slöseri med tid? “Jag bara satt och tänkte” – det kan man inte skriva. Man kan inte säga att “man reflekterade.” Det finns inte på kartan, utan det ska heta litteratursökning eller det ska heta att man har varit på konferens, eller det ska heta att man… Men tänkande, det finns det nästan ingen plats för i vår kultur, och det är där jag menar att om man förknippar bildning med tänkande, då har vi för bråttom.

(Om du vill se det citerade avsnittet hittar du det är här.)

Rider är alltså inne på att bildning och lärande är förknippade med tänkande och att vi idag har lite för bråttom för att ge oss tid till det. Allt handlar om att producera, inte reflektera. Hon är så klart partisk i målet, universitetsanställd som hon är. Men jag kan inte frigöra mig från känslan av att hon sätter fingret på något väldigt viktigt, även för grund- och gymnasieskolan. Jag tror att vi inom skolans värld allt mer kommit att prioritera det arbete som syns, men inte nödvändigtvis det som leder till ett fördjupat tänkande och ett fördjupat lärande. Långa, komplicerade och abstrakta tankar är flyktiga och svårfångade, och även om de har ett enormt värde för utvecklingen hos den som bär på dem, kan de inte alltid manifesteras i någon glassig slutprodukt som går att marknadsföra.

Lärandets idéhistoria/UR

Lärandets idéhistoria/UR

Emellanåt kan de så klart mynna ut i en kreativ eller kanske rentav genialisk produkt. Det är så mästerverk skapas. Och om det som produceras i skolan syftar till att skapa synliga bevis på förfinade färdigheter och förmågor eller fördjupat tänkande, som inom ramen för projektet Making Learning Visible, handlar det utan tvekan om ett gott bildningsarbete. Men jag tycker mig se att vi alldeles för ofta blandar ihop learning och work. Det finns förstås ingen naturlig motsättning mellan de två. Tvärtom, det krävs enormt mycket tragglande för att tillgodogöra oss alla de baskunskaper, fakta, ord och begrepp som vi behöver för att analytiskt tänkande överhuvudtaget ska kunna utvecklas på något meningsfullt sätt. Så fram för arbete, hårt arbete, och mycket av det i skolan, men skapa också utrymme för tanke och reflektion. För om vi bara ägnar oss åt Making Work Visible, att synliggöra arbetet, så riskerar vi att göra det logiska felslut som Dylan William varnar för, att tro att bara för att eleven har gjort något så har den också lärt sig något.

Making Learning Visible – ett intressant projekt från Harvard Project Zero

Jag är knappast ensam om att för många gånger ha suttit på inspirations-, konferens- eller fortbildningsdagar och med illa dold skepsis kikat på en “superclean” presentation av något nytt digitalt undervisningsverktyg eller någon ny pedagogisk frälsningslära. Ofta följer presentationen detta mönster:

1) Vi får se se hur elever och lärare talar om hur skolan brukade vara, det vill säga själsmördande tråkig.

2) Vi får följa hur de tillsammans, med hjälp av “det nya” och gärna ackompanjerade av förförisk bakgrundsmusik, arbetar fram en imponerande slutprodukt som i presentationens klimax avtäcks inför en häpnande publik. Ahhhh, wow!

3) Det hela rundas av med att några elever recenserar upplevelsen med kommentarer som: Jag brukade hata skolan men nu älskar jag den! och Alla elever borde få arbeta så här!

Samma dramaturgi som i ett avsnitt av Sofias änglar med andra ord. Det handlar om produktion och emotion, inte reflektion – om väckelse i stället för bildning. För även om Karl-Bertil Jonsson har rätt i att ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse så är känsla och arbetsglädje knappast ett bra bevis på ett utvecklat sinne. Att eleverna lärt sig något i sammanhanget får vi bara anta – de har ju haft så roligt. Jag har nog aldrig sett en sådan här presentation avslutas med en någorlunda vetenskaplig utvärdering av vilket lärande som faktiskt skett under projektet, av vad som blir kvar hos eleverna när allt annat glömts bort för att låna Ellen Keys ord. Kanske för att det är lättare att frammana och kvantifiera en känsla än vad det är att underkasta sig och sätta ord på krävande kognitiva processer.

Paint by numbers

Men trots att det är opraktiskt och nästan omodernt så skulle jag vilja slå ett slag för tänkande, för paus och reflektion. Detta i en tid då arbete och sysselsättning är politikens främsta utmaning och anställningsbarhet blivit ett viktigt ledord för en skola som i bjärt kontrast till det post-industriella och individualiserade utbildningsväsende som Sir Ken Robinson talar sig varm om påminner om fabrikernas löpande band – ju fler elever som strömmar genom systemet till lägsta möjliga kostnad, desto bättre för budget. Teach by numbers and assess by numbers så att Grottekvarnens hjul aldrig stannar! I en sådan miljö förvandlas ämnesplaner och kunskapskrav till beställnings- och kravlistor vi i rasande tempo prickar av med hjälp av matriser. Det är inte ett system som främjar tänkande, snarare ekonomibesparande automatik. För att travestera Viktor Rydberg: Klokhet är det ej i detta, blott aritmetik. Det krävs alltså en viljehandling från skolledare och lärare för att lägga om den riktning som strukturerna stakat ut.

Bara med stor klok-, en- och medvetenhet kan vi under rådande omständigheter skapa grundläggande förutsättningar för tänkande i och kring undervisningen. Det krävs att vi trots alla snäva ramar och allt som ska hinnas med styr om arbetet så att längre stunder av lärares arbetstid och elevers lektionstid handlar om att just aktivt tänka, att vi eliminerar störande moment och distraktioner och tillåter fullt fokus på komplexa frågor, och att vi strävar efter en sund balans mellan reflektion och produktion, så att ingen elev eller lärare behöver komma hem från skolan för att ta sig an hem- eller läxarbetet med en känsla av skuld över att idag tänkte jag – fick jag göra det eller var det slöseri med tid?

Studentflaken – fårskallarnas parad

Det här inlägget är lite av en rant över något som provocerar mig med sin totala brist på värdighet, nämligen studentflaken. Och jag vänder mig direkt till er elever.

Jag gillar inte studentflak, så är det bara, och det är något som gjort att jag hamnat i många heta diskussioner och dueller med er som går i trean på gymnasiet.

Du är bara avundsjuk, brukar ni säga. Men tro mig, att genomdränkt av sunkig öl från Lidl åka halvklädd på ett traktorflak genom stan till tonerna av Boten Anna innebär åtminstone fyra former av förnedring. Det är helt enkelt inget jag strävar efter.

Ah men, det är ju tradition! Ja, men det var häxprocesser och änkebränning också. Tradition är inget vidare bra försvar för att odla en dålig vana, eller som i mina smått överdrivna exempel, en skadlig sådan.

Men vadå, vad är det för fel med fest? Det är inget fel med fest, tvärtom. I vår västerländska civilisation har det alltid funnits en spänning mellan det apolloniska och det dionysiska, mellan lagerkransen och vinet, mellan disciplin och spontanitet, mellan kontroll och hänryckning, mellan fastan och karnevalen (för att använda Brueghels och Bachtins uttryck) och mellan work and play (för att använda ett mer modernt sådant).

Festa hårt eller fasta hårt? – Pieter Brueghels “Slaget mellan karnivalen och fastan” (1559)

Och det är absolut inget fel i devisen work hard, play hard. Faktum är att självaste Sokrates, när han tillfrågades av den Atenska domstolen om vilket straff han förtjänade för att ha förlett ungdomen med sin filosofi, svarade att han förtjänade en festlig parad till sin ära efter så mycket arbete. Jag kan tänka mig att det är lite så ni ungdomar tänker, att ni genom arbete och disciplin gjort er förtjänta av ett dunderparty, och jag missunnar er inte det. Men Sokrates fick giftkalken i stället för en fest och i ert fall tror jag att giftet är den väg ni slår in på i och med den form av firande så många av er väljer.

Vadå, du gillar ju bara inte ungdomar som har roligt! Jo, det gör jag, men inte ungdomar som beter sig som fåntrattar. Tänk efter, er första handling efter att ha “sprungit ut” mot ert nya liv är att hoppa upp på ett traktorflak och sträcka upp långfingret i luften mot den den institution som ni själva sökt er till och som utan kostnad (för er del) försett er med en utbildning som många unga i världen fortfarande bara kan drömma om, en utbildning som en ung flicka i ett land långt borta nyligen var beredd att ta en kula i huvudet för att försvara rätten till. Nu sträcker i och för sig långtifrån alla studenter upp långfingret rent fysiskt, det är sant. Men för den som är uppmärksam på flakens “dekorationer” är budskapet ändå oönskat tydligt.

Felstavat feltänk

Skolgången beskrivs som något ni överlevt, som ett ont som ni nödgats stå ut med för att få en lott i livet ni ändå borde ha haft rätt till, som något ni utsatts för. Och även om det finns ett visst mått av we do what we have to do now so we can do what we want to do later i de allra flesta utbildningssituationer så blir era flakbeteenden ett kvitto för mig och mina kollegor på att vi misslyckats med att nå fram till er med de allra viktigaste värden vi ville förmedla, på att skolan för er inte inneburit det bildningsprivilegium vi velat skänka er utan snarare ett problem att övervinna, en kod att knäcka eller, i värsta fall, ett system att lura.

När jag i en mardrömsminiatyr av framtiden ser er triumfatoriskt Båstadsvaska folköl över varandras huvuden och sjunga “Fy fan vad vi är bra!” medan EU-migranternas barn jagar efter flaket för att fånga de burkar som haglar över kanten så gör det mig ledsen och skamsen över att vi lärare inte lyckats bättre. Läroplanens idéer om alla människors lika värde, om solidaritet och om respekt för vår gemensamma miljö känns i den stunden långt borta.

Ja, jag vet att varje gång jag pekar finger mot någon annan så pekar tre tillbaka på mig själv och, i det här fallet, på min generation. Jag vet att ni ungdomar härmar självupptagenheten och självförhärligandet hos oss vuxna och att det finns en viss dubbelmoral i att förvänta sig mer av er generation än av de som föregått er. Jag vet att den värld ni går till mötes är en där tron på demokratin vacklar och där miljön kollapsar. Och jag inser att det finns en pinsam ironi i att ni kanske är den allra första generation som gör uppror mot era föräldrar genom att bli precis som dem. Ni gör som vi gör, inte som vi säger. Inget konstigt med det, men det gör inte det hela mindre ledsamt.

 

Ungdomsrevolt av det politiska slaget, 1968

Så jag sörjer när jag ser fullbordandet av Zygmunt Baumans dystopiska vision av ett samhälle där aktiva medborgare ersätts av passiva konsumenter, det samhälle som Rabindranath Tagore profetiskt såg styras av the commercial man i stället för the moral man. För vad är studentflaken annat än en fantasilös konsumtionsfest och ett tragiskt bevis på gruppsykologins vinst över förnuftet? Er generation, som så ofta hävdat er förmåga till kritiskt tänkande som er största tillgång, visar prov på ett ytterst okritiskt beteende när ni fåraktigt och förutsägbart i raka led följer tidigare årgångar genom att betala dyrt för något så billigt som en raggarrunda på stan. Pimpade med alla de attiraljer som studentindustrin kan kränga tar ni i från tårna och sjunger ut er stolthet över att ha överlevt skolan och allt jag hör är Bääähhh! Bääähhh! Bääähhh!

Visst kunde vi vi väl hoppas på ett skolavslut mer värdigt en kunskapsnation?

 

 

The Sound of Blindness – skrivövning till engelskan

Det här inlägget innehåller en enkel övning för Engelska 5, 6 eller 7 som jag använt mig av i samband med att jag genomfört de muntliga nationella proven och behövt aktivera stora delar av klassen utanför klassrummet.

På tunnelbanan hamnade jag en dag framför en annons för Osynlig Utställning, en timslång resa i mörker med en synskadad person som vägledare. Och medan jag satt där och försökte föreställa mig hur det skulle vara att, som utställningens hemsida beskriver det, få känna på hur det känns att leva utan det sinne som dagligen ger dig mest information om omvärlden, samt att […] känna hur dina andra sinnen förstärks så slog det mig att jag skulle ha väldigt svårt att beskriva mina förnimmelser från en sådan resa på engelska. Vad gäller synintryck är jag lika väl rustad som någon att med hjälp av adjektiv, adverb, verb, metaforer och idiomatiska uttryck beskriva omvärlden, men om jag hänvisades till hörsel, lukt och smak så skulle mitt språks och därmed kanske också min världs gränser krympas avsevärt. Och om detta gäller för mig, varför skulle det då inte i ännu högre grad gälla för eleverna? Här hade jag alltså snubblat över ett område som helt klart behövde utvecklas och övas.

Så medan jag satt fast inne i klassrummet med par efter par som genomförde det muntliga nationella provet så fick de övriga eleverna till uppgift att i ensamhet ta sig ut i staden och hitta en säker plats, gärna i solen, där de kunde sluta ögonen och bara lyssna till ljuden, och kanske också känna lukterna, omkring dem. Rekommendationen var att först sitta helt stilla med slutna ögon i fem minuter (såvida omgivningen tillät detta) och att sedan börja anteckna, så mycket som möjligt på engelska men också med svenska ord om det behövdes. När de sedan hade tillräckligt med material kunde de återvända till skolan och omvandla sina anteckningar till en löpande text som med livfull glädje, stilistisk elegans och skärpa i detaljerna förmedlade deras respektive upplevelser. Höga förväntningar alltså. Innan de lämnade klassrummet fick de med sig följande exempel från Liam O’Flahertys novell The Sniper som vi läst någon vecka tidigare (finns inläst här).

Around the beleaguered Four Courts the heavy guns roared

Here and there through the city, machine guns and rifles broke the silence of the night, spasmodically, like dogs barking on lone farms

There was a flash and a bullet whizzed over his head

The sniper could hear the dull panting of the motor

Suddenly from the opposite roof a shot rang out and the sniper dropped his rifle with a curse

The rifle clattered to the roof

Med utgångspunkt i exemplen och med hjälp av ord- och synonymordböcker samt sajter som writtensound.com fick eleverna arbeta med att väva ihop en beskrivning på den bästa och mest varierade engelska de kunde uppbåda. Hellre lite kortare och riktigt bra än lite längre och mindre genomarbetat var instruktionen.

Eftersom jag så klart inte har möjlighet att rätta och bedöma allt eleverna gör så fick de klistra in sina beskrivningar i ett dokument på Google Drive och i läxa att välja ut två av kamraternas beskrivningar som de tyckte särskilt mycket om. Och nästa gång vi sågs i helklass så blev det faktiskt en himla trevlig redovisning av uppgiften. Ett par av de beskrivningar som lyftes fram var:

A well aimed kick sent a glass bottle rolling down the street, clinking as it hit the small stones that were playing hide and seek in between the cobblestones.

och

I could hear the engine turning with a ticking noise, wheels whirring as the great machine struggled up the hill.

Det är så klart svårt att mäta effekten av en sån här övning på elevernas engelskutveckling och jag var lite orolig för att de skulle uppfatta den som ett en slags låt-tiden-gå-pedagogikmen jag vill tro att den bidrog till att vitalisera elevernas språkbruk och jag upplevde att den tillförde energi till undervisningen i ett provintensivt skede av terminen då den lätt kan hamna på sparlåga. Hoppas att den kan bidra med samma sak till någon annan klass.

The Filter Bubble – övningar till engelskan

Det här inlägget innehåller två hörövningar och en läsövning anpassade till Engelska 6 och 7. 

Ingen kan väl ha missat att ordet “filterbubbla” gjort entre i svenskan. Nyordslistan för 2016 förklarar det som ett individanpassat innehållsurval på internet som filtreras fram automatiskt utifrån exempelvis sökmotorernas registrering av individens tidigare sökningar och ger ett exempel hur det använts i dagspressen: På nätet omges vi redan i ökande grad av en filterbubbla. Det nät jag ser, som sökresultat och flöden i sociala medier, är inte vad du ser, utan skapas bara för mig av nätföretagens algoritmer och den information de har om mig sedan tidigare (Sydsvenskan 28 juli 2016).

I engelskan så har begreppet “filter bubble” funnits åtminstone sedan 2011, då Eli Pariser publicerade boken The Filter Bubble: How the New Personalized Web Is Changing What We Read and How We Think om fenomenet som de senaste månaderna, i spåren av Donald Trumps valseger, fått oerhört mycket uppmärksamhet. Här nedan följer två hörövningar och sedan en fördjupande läsövning på detta bubblande ämne.

Den första övningen tar avstamp i Eli Parisers TED-tal från 2011. Inga konstigheter, bara att visa och be eleverna besvara några av nedanstående frågor medan de tittar och lyssnar (eller så låter du eleverna titta på klippet i sin egen takt och formulera tre frågor var i stigande svårighetsgrad för att sedan testa varandra).

What is a filter bubble?

Why could Eli Pariser not see any of his conservative friends’ posts on Facebook anymore?

Name two pieces of information which sites like Google can use to personalize your search results.

Eli Pariser claims that there is no “standard Google” anymore. What does he mean by that?

What is the difference between editors and algorithms (as “gatekeepers”)?

What is “junk information”?

What does the speaker mean by “a balanced information diet”?

How could we adjust the programming of the algorithms to prevent filter bubbles?

What are the similarities between the present situation and that of 1915?

Name two problems/challenges created by filter bubbles?

Can you think of any positive aspects of filter bubbles?

Det finns så klart fler och säkert också bättre frågor att ställa, men de här har fungerat bra för mig och jag hoppas att de kan vara till någon nytta för den som vill använda materialet. När vi väl diskuterat färdigt svaren i helklass har jag slussat eleverna vidare till British Councils hemsida där det finns ytterligare två hörövningar på samma tema: The Filter Bubble, part 1 och The Filter Bubble, part 2. Enligt sidan ligger svårighetsgraden på B2 så det borde gå bra att använda materialet för både Engelska 6 och 7 men jag tycker nog att nivån känns lämpligast för 6:an. Att det finns ett visst överlapp mellan frågorna till TED-klippet och frågorna i övningarna från British Council stör inte mig, men det kan vara bra att vara medveten om att det är så.

Kanske kan man lämna ämnet där och känna sig nöjd. Men för den som vill låta eleverna fördjupa sig ännu mer i det så vill jag rekommendera DNs artikel om hur unga män i Makedonien skapar “fake news” om Sverige för en amerikansk publik. Den finns både på svenska och engelska och vi använder så klart den engelska versionen i det här sammanhanget. I anslutning till artikeln finns ett två minuter långt filmklipp, också det på engelska, som kan användas både som “teaser” och förförståelse.

Det sätt vi har jobbat med artikeln på är att eleverna först fått kika på filmen, sedan fått 30 minuter att läsa artikeln och göra anteckningar kring fyra punkter:

  • The news article jumps between three different locations: Florida, Kristianstad and Veles. What chain of events links the people interviewed in each of these these locations together?
  • If you compare the news article to Eli Pariser’s TED-talk, what connections do you see?
  • In your opinion, is any person or party mentioned in the news article more to blame for perpetuating the unfortunate cycle of events than the others?
  • In your opinion, what changes can we make to break the downward spiral described in the news article?

Vi har sedan avslutat lektionen med att diskutera de första tre punkterna ovan och hemläxan till nästa lektion har varit att förbereda sig på att bli testad på orden i artikeln samt att samtala med föräldrar/vårdnadshavare om den fjärde och sista punkten. Det ger bra förutsättningar för att återknyta till temat nästa lektion genom att först höra hur samtalen i hemmet har gått och sedan testa eleverna på orden.

Känner vi inte att ämnet filterbubblor är helt uttjatat vid det laget så kanske vi utforskar en mer abstrakt nivå av det med hjälp av denna artikel från hemsidan brainpickings.org, men med tanke på svårighetsgraden så lär det i så fall kräva ett väldigt medvetet angreppssätt och därmed kanske också ett eget blogginlägg.