Tema modernism & nostalgi

Modernism och nostalgi är i mångt och mycket varandras motsatser. Men modernisten Marcel Proust lär ha varit så besatt av det förflutna att han ägnade 14 år åt att spana efter “den tid som flytt”, så det där med att uppleva en sentimental längtan efter gårdagens guldålder verkar tillhöra människans lott, alldeles oavsett hur modern och nyskapande hen är. Och underligt nog är inte ens unga gymnasister immuna mot nostalgins bitterljuva sirensång. Det är i alla fall min erfarenhet och därför så har jag valt att arbeta på följande sätt:

Vi börjar momentet med att resonera om ordet nostalgi. Vilka definitioner finner vi i ordböcker? Och hur känns det att vara nostalgisk? Är det behagligt eller gör det ont? Är det en lycklig känsla eller en sorglig sådan? Eller är det både och, och allt på samma gång?

Sedan läser vi Fredrik Lindströms dikt “Drömvåning” från samlingen Evolutionen och jag kommer inte överens (En recension finns här) och kikar på Darins “Ta mig tillbaka”. Vi diskuterar vilket av verken som tydligast handlar om nostalgi.

Både dikten och musikvideon präglas av en stark längtan efter en tillvaro som inte går att nå, men medan Lindström vill fly in i konsten i form av en fransk film där “…kameran förälskar sej / i förbipasserande kvinnor / i körbärsröda kappor / och följer dagdrömmande skolbarn / genom alléer och parker” så vill Darin tillbaka till en lika romantiserad som förlorad barndom.

 

Kanske är det så att längtan verkligen är människans arvedel, att det finns något lockande i tanken på ett förlovat land förvisat till fantasins värld eller en guldålder förlorad till det förgångna och att många av oss, med de medel som står oss till buds, försöker “ta oss tillbaka” till den plats där vi tror att lyckan bor.

Vissa, som jag, gör det genom att jaga diverse detaljer och attiraljer i nostalgibutiker och på nostalgimässor. Andra, som Marcel Proust, är beredda att anstränga sig ofantligt mycket hårdare, ja till och med isolera sig från världen i över ett decennium för att gräva efter minnen i hjärnans dunkla djup, ständigt på jakt efter de nycklar som kan öppna dörren till det förflutnas skattkammare.

Vi turas om att läsa högt i vår lärobok om Prousts något sorgliga liv innan jag högläser det berömda avsnittet om hur en bit madeleinekaka doppad i lindblomste förlöser minnet av det förgångna och tillåter berättar-jaget att återövra en liten del av den tid som flytt.

Har man inte tillgång till utdraget så kan den här radioessän från P1:s OBS vara användbar.

 

Att med ljus och lykta söka efter medel och verktyg att bryta tidens tyranni med, liksom Proust, kan låta harmlöst. Men vad händer när någon beslutar sig för att föra hela samhället tillbaka till den tid då det var ordning och reda och alla visste sin plats?

För att undersöka vilka faror och snaror som döljer sig under nostalgins mjuka mosstäcke läser vi Johan Sievers något raljerande krönika “Nej, det var inte bättre förr”  (Corren 2016-05-06). Sievers skriver bland annat att:

Det är när politiker vill utnyttja det-var-bättre-förr-känslan som alla varningsklockor måste ringa. Människor med maktambitioner vet allt om nostalgins magiska kraft, och i oroliga tider spelar de skickligt på känslor av att utvecklingen har gått för långt, vi måste tillbaka till det gamla. Det är ingen tillfällighet att det står ”Make America great again” på Donald Trumps baseballkeps. Och när Putin förklarar att Ryssland har en historisk rätt att vara en stormakt vet han precis vilka knappar han trycker på.

Och det där med “nostalgins magiska kraft” understryks i reklammakaren Don Drapers berömda “pitch” i serien Mad Men:

 

Draper lyfter fram den kommersiella potentialen i människans sentimentalitet:

Nostalgia – its delicate, but potent. […] in Greek nostalgia literally means ‘the pain from an old wound.’ It’s a twinge in your heart far more powerful than memory alone.

Hur farligt det är när nationalistiska ideologier lär sig att spela på nostalgins känsliga strängar framgår tydligt i Zygmunt Baumans sista verk,  Retrotopia.  I Håkan Lindgrens understreckare “Så blev det förflutna vår nya utopi” (Svenska Dagbladet 2017-05-30) finns en redogörelse för delar av Baumans resonemang i frågan:

Orättvisor plus pessimism gör att människor faller tillbaka i stamtänkande […] De retirerar in i en självvald apartheid av stridsberedda identiteter: hudfärg, nationalitet, religion med mera. Samt till ett idealiserat förflutet, vilket lockar alla som känner sig omgivna av främlingar och fiender. Alla dessa kollektiva identiteter har sitt ideal i det förflutna. Again är det viktigaste ordet i Trumps slogan “make America great again”. Det förflutna var vårt, intalar man sig. Då fanns inte de här – oavsett vilka man menar med de.

Dyster läsning men en hälsosam varning för dem av oss som är böjda åt det sentimentala hållet.

När vi nu vridit och vänt på begreppen ett tag behöver vi växla tempo och byta metod. Det gör vi med hjälp av Woody Allens Midnatt i Paris. Filmen handlar om manusförfattaren Gil Pender som under en resa till Paris slungas tillbaka i tiden till 20-talets modernistiska konst- och kulturexplosion, den period han själv alltid tänkt på som en guldålder.

 

Samtidigt som berättelsen behandlar spänningen mellan nostalgisk dröm och faktisk verklighet så erbjuder den ett panorama av konstnärer och kulturpersonligheter. I det här dokumentet har jag samlat de flesta av de intressanta personer som passerar revy under berättelsens gång. Eleverna får varsitt namn att söka information om och under filmvisningen pausar vi varje gång en ny kulturpersonlighet gör entré så att de kan dela med sig av sin nyvunna expertis.

 

“What the hell is a nostalgia shop?” undrar Hemingway

Under tiden vi ser filmen vill jag att klassen klurar på vad det är för budskap Woody Allen vill förmedla? Att Gils nostalgiska tillbakablickande både är ett symptom på och en grundläggande anledning till hans oförmåga att ta tag i nuet är uppenbart, men erbjuder Allen någon lösning på detta moment 22?

När eftertexterna börjar rulla så knyter vi ihop diskussionen om nostalgi, lämnar sentimentaliteten bakom oss och vänder blicken mot modernismens många spännande -ismer, författare och texter i ett försök att utan romantiskt filter se dem för vad de var, avantgardistiska uttryck och tragiska livsöden i en kaotisk tid.

 

 

 

 

Lärarna – de obotliga optimisterna

Har du någonsin varit med på en utbildningsdag med en fantompedagog eller något annat namn i tiden som presenterar framtidens läromedel, lärmetoder, lärmiljöer eller bara lärande, kanske paketerade som en “ny”metod med häftig akronym, typ GOTD, och kanske med tillhörande produkt som skolan behöver investera i? Jag har det. Och jag har känt en våg av motstånd välla upp inom mig, försökt svälja ner den och och omfamna det senaste, vara öppen för förändring, och sedan har jag gått tillbaka in i verksamheten med en känsla av perplex otillräcklighet, av att ha fått ännu en diffus förväntning lagd på mina axlar.

Men ändå, när jag hämtat mig lite, kan jag inte låta bli att tänka på hur jag ska förändra min undervisning till det bättre utifrån det jag lärt mig. Och jag är inte ensam. Inte ensam om känslan av att inte hinna med och inte heller om att hela tiden, egentligen mot bättre vetande, tänka att om jag bara… så kanske allt löser sig, så kanske jag räcker till lite mer.

I lunchrummet märker jag samma tvära kast. Mina kollegor kan ena stunden vara hur nedslagna som helst över tillståndet i skolans värld, över det omöjliga i att möta alla förväntningar, i att tillgodose alla behov eller ens mäkta med att leva upp till de många måsten som hör lärarrollen till, för att i nästa stund entusiastiskt kasta sig in i en diskussion om ett pedagogiskt upplägg, en synnerligen lyckad lektion eller ett projekt de vill starta. Det är moll och dur, gitarr och dragharmonika om vartannat.

Lärarna verkar ha tagit till sig den läxa Albert Camus ville att vi skulle lära oss av myten om Sisyfos, ni vet kungen av Korinth vars öde blev att i evighet knuffa ett stenblock uppför ett berg bara för att tappa greppet om det i sista stund och tvingas börja om igen. Tröstlöst, skulle nog många säga, men Camus menar något annat. Han hävdar att Sisyfos, genom att acceptera sin belägenhet och utföra sin syssla med värdighet kan ta ett slags herravälde över situationen och till och med bli en hjältefigur.

Camus tar fasta på ögonblicket då stenbumlingen glider ur Sisyfos händer och rullar ner för sluttningen igen. I detta ögonblick, skriver han, måste vi föreställa oss Sisyfos som lycklig medan han med fast beslutsamhet men för tillfället utan börda vandrar efter bumlingen för att återuppta sitt slit. Kanske lika lycklig som många lärare känner sig när de rundar av ett läsår och får ett välkommet avbrott innan de i augusti med förnyad kraft börjar sitt idoga arbete på nytt?

Visst, i juni känner jag och mina kollegor oss ofta som boxare som gått tretton ronder och förlorat på poäng, snarare än som korinthiska hjältekungar, men vi ser alltid fram emot nästa läsår och tänker att då ska det bli ännu bättre, om vi nu bara kan… I detta finns en obotlig optimism. För mellan nu får det vara nog och yes, we can så finns ett tredje alternativ präglat av “grit” – still, we will. Nästa år, igen och igen och igen.

 

 

Att träna sig i att ha fel

I höstas visade Kunskapskanalen ett avsnitt ur Vetenskapsstudion med titeln “Alternativa fakta”. Medverkande var Åsa Wikforss, professor i filosofi, Arne Jarrick, professor i historia och Torun Lindholm, professor i psykologi. En av många intressanta aspekter av människans förhållande till fakta, och vad som är sant respektive falskt, som redovisades i programmet var vår benägenhet att falla offer för konfirmeringsbias. Begreppet innebär att en undermedveten önskan inom oss att få vår själv- och världsbild bekräftad gör oss särskilt mottagliga för sådant som stärker den uppfattning vi redan har och vill ha, medan vi samtidigt reflexmässigt slår ifrån oss sådant som rubbar våra cirklar på ett oönskat sätt. I det är inlägget vill jag presentera några tankar om hur denna psykologiska mekanism påverkar oss som arbetar i skolan.

Konfirmeringsbias i serieformat

Filosofen Sharon Rider definierade i UR-serien Lärandets idéhistoria en bildad person som en människa som kan korrigera sina egna fördomar. Det låter både eftersträvansvärt och lovvärt men det är också, enligt trion i Vetenskapsstudion, mycket svårt att synliggöra bristerna i sitt eget tänkande och rätta till dem på egen hand, ens med hjälp av utbildning och erfarenhet. Faktum är att Arne Jarrick hänvisar till en studie som visar att intelligenta och intellektuellt framstående personer i många fall är de som riskerar att hamna mest snett eftersom att de, om de inte disciplinerar sig, kan ägna hela sin kapacitet åt att tolka världen i enlighet med sina önskemål. Risken för detta är också mycket större om ämnet är något som angår dem personligen och kanske till och med har en stark koppling till deras identitet. Så ju smartare vi är och ju mer vi bryr oss om något, desto vaksammare behöver vi vara på att vi inte låter konfirmeringsbias hindra oss från att se verkligheten med ogrumlad blick.

Det är just med anledning av att konfirmeringsbias är en så stark och lömsk kraft i huvudet på till och med våra skarpaste hjärnor som forskningen har utarbetat regler om bland annat dubbelblinda tester, menar Jarrick, och Wikforss hävdar att om vi arbetar tillsammans med andra, som vi gör vid sambedömning av uppgifter i skolan eller opponeringar och disputationer på universitet och högskola, så minimeras risken för omedvetna felslut och haltande logik. Vi måste alltså medvetet underkasta oss en granskning eller en process om vi vill få syn på det vi inte ser och upptäcka det vi ännu inte uppmärksammat. Vi är inte oss själva tillräckliga och när vi insett det behöver vi agera därefter, i alla fall om vi bestämt oss för att inte stanna kvar i våra bubblor och i stället sträva efter att närma oss sanningen.

Åsa Wikforss med programledaren Linus Brohult

Den som anser att skolan bör vara en institution som strävar efter närma sig sanningen, så långt det bara går, har anledning att var skeptisk mot det skolsystem vi har idag. När skolor är konkurrenter på en marknad, blir det knappast det självkritiska perspektivet som dominerar. En vinnande taktik är i stället att synliggöra (kanske till och med blåsa upp) verksamhetens attraktiva sidor och samtidigt blunda för, förklara bort eller, i värsta fall, aktivt dölja brister i verksamheten. Viljan att visa upp sig som en bra skola fördunklar lätt omdömet och trumfar lika lätt förmågan till sund självkritik, särskilt som sådan kritik hotar skolpengstillflödet om den görs offentlig eller riskerar att ge upphov till stora utgifter som det inte finns resurser till. Bättre då att fokusera på allt det som är bra och som bekräftar skolans storhet.

Systemet påverkar i sin tur pedagogiken. En tydlig tendens, med individuell lönesättning, karriär- och lärarlönelyftssatsningar och profilering på sociala medier som katalysator, är att varje lärare i allt högre utsträckning blir sitt eget varumärke. Vidare leder en populariserad och förenklad version av synligt lärande till att sådana lärare som är skickliga på att åskådliggöra processer i klassrummet och som kan guida eleverna fram till att producera en glassig slutprodukt eller tjusig föreställning ofta lyfts fram som pedagogiska föredömen. De ger skolan publicitet och ökar dess attraktionsvärde. Det är så klart inget fel med det, tvärtom finns det många förtjänster med en sådan pedagogik, så länge undervisningen och bedömningen av eleverna inte uteslutande handlar om att bekräfta lärarens identitet som skicklig pedagog och elevernas bild av sig själva som förträffliga, utan också innehåller en rigorös granskning av vad det är eleverna ännu inte lärt sig och ännu inte bemästrat. För det är när vi investerat som allra mest i att lyckas med något, känslomässigt, identitetsmässigt eller ekonomiskt, som vi måste vara som mest noggranna och metodiska i utvärderingen av vår framgång. Vi får inte låta lura eleverna och oss själva genom att ta frestande genvägar.

Att så ändå ofta sker idag är något som Ingrid Carlgren beskriver i artikeln “Resultatstyrningen av skolan motverkar kunskap” (Göteborgsposten 2019-04-09). Även om Carlgren inte alltid är överens med Wikforss om kunskapssynen, så verkar de vara eniga om att undervisningen i svensk skola har ett skevt fokus. Fokus riskerar att hamna på hur eleven kan visa upp sitt kunnande i stället för på det kunskapen gäller, skriver Carlgren och fortsätter [det] skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar. På detta vis garanteras ett gott resultat för eleverna, ett gott renommé för läraren och ett gott rykte för skolan, en win-win-win-situation alltså. Men ändå inte riktigt. Om vi inte disciplinerar oss att balansera vår naturliga fallenhet för konfirmeringsbias, att se det vi vill se, finns det en risk att vi alla bidrar till en skola som minner mer om HC Andersens “Kejsarens nya kläder” än en akademisk institution vilande på vetenskaplig grund.

Arne Jarrick menar i Vetenskapsstudion att utbildningsväsendet borde träna elever och studenter i den svåra konsten att ha fel och jag tror att det ligger väldigt mycket i det. För hur blir det med bildningstanken i skolan, idén om att ödmjukt sträva mot vissa ideal, som kunskap och klokhet, om vi ägnar vår kraft åt att organisera undervisningen så att vi får goda resultat på prydligt tillrättalagda uppgifter? Hjälper vi på så sätt våra elever att utvecklas till personer som inte bara kan korrigera sina egna fördomar, utan också förstår varför de måste och hur de kan göra det? Jag är tveksam till det.

För att vi ska kunna skapa en skola för bildning, en sån som Humboldt drömde om, där både elever och lärare finns till för kunskapens skull, krävs en förändring av systemet. I dagsläget är det helt enkelt riggat så att vi har för mycket av vår prestige, ekonomi och identitet investerat i att redan vara perfekta i stället för att med självkritisk blick och stöd i yttre granskning sträva mot perfektion. Om skolmarknaden avskaffades, finansieringssystemet sågs över och Skolinspektionen riktade sin kraft åt att fokusera mer på elevernas kunskaper och mindre på skolans processer skulle situationen förändras. Kanske kunde vi då träna på att ha fel, i trygg förvissning om att det är så vi blir klokare och bättre så att vi en dag kan göra mer rätt.

 

Glöm inte essän!

“The ability to play gracefully with ideas – isn’t that a magnificent thing? Do you think that you’ve got that? Wouldn’t that be great, to have that?”

När Stephen Fry för några år sedan talade till studenter vid universitetet i Oxford valde han att läsa ur och kommentera Oscar Wildes De Profundis för att inspirera den unga publiken till att aspirera till den beundransvärda förmågan att på ett behagfullt sätt leka med tankar och idéer [min översättning]. Nu var ju Frys publik något äldre och betydligt mer akademiskt fulländad än vad de flesta av våra svenska gymnasietreor är, men det finns inga skäl att tro att den förmåga Fry förfäktar inte skulle kunna grundläggas under gymnasietiden och jag menar att essän, mer än någon annan texttyp, kan bidra till detta.

För medan de argumenterande och utredande texter, liksom den skriftliga framställning som anknyter till den vetenskapliga texttypen (vanligtvis PM), som vi programmatiskt arbetar med i undervisningen ofta handlar om att greppa en formel eller följa en mall så är essän betydligt friare, både språkligt och innehållsmässigt. Och det är denna frihet som gör det möjligt att leka med tankar och idéer och använda språket på ett både mer behag- och effektfullt sätt än vad som är möjligt i genrer där ett stilanpassningstvång begränsar skribenten. Men, som alltid, ingen frihet utan ansvar.

Det kan upplevas som oseriöst att essän inte behöver ha en tydlig frågeställning eller tes, utan att det räcker med en huvudtanke. Det kan upplevas som flummigt att essän inte behöver nå fram till en tydlig slutsats, utan att det räcker med att den fört läsaren en liten bit på vägen. Och det kan upplevas som slappt att det inte finns en given stilnivå eller någon utpräglad genretypisk terminologi som måste anammas. Men att utan dessa regler och föreskrifter skapa något som inte bara är relevant utan också intressant, som är lättillgängligt men samtidigt utmanar tanken, och som är poetiskt slagkraftigt och samtidigt akademiskt komplext, ja det är nog ingen enkel uppgift. Det kräver självständigt tänkande och självständigt skapande. Inte minst kräver det tid och förberedelse.

Stephen Frys framträdande vid Oxford

Under våren har vi i mina svenska-2-grupper sakta men säkert arbetat oss fram emot en essäskrivning. Det övergripande temat har handlat om spänningen mellan individ, kollektiv och samhälle. Vi har bland annat talat om sociala kontrakt, om upplysning och romantik, om Rousseaus bönder och vildar, och om Barbara Bergströms förakt för “paradigmet Rousseau”.  Vi har sett Döda poeters sällskap, läst Kellgrens “Några ord till min k. dotter ifall jag hade någon”, närmat oss Geijers “Vikingen” och “Odalbonden” och läst delar av läroplanen för gymnasiet. Och i samband med varje författare/verk har eleverna fått anteckna vilka tankar och idéer de tror skulle kunna vara användbara i en essätext på temat.

Vid sidan av det har vi undersökt essän som genre och försökt ringa in vad som utmärker den. Det är inte svårt att hitta autentiska essäexempel, svårigheten består snarare i att hitta essäer på en lämplig nivå. Tidskriften Sans har varit en guldgruva i sammanhanget och även RFSUs Ottar som har ett rikt arkiv av essätexter (bland annat en av underbara Karin Johannisson) vilka man dock inte får vara allt för lättgenerad för att begagna sig av har jag märkt. Lena Anderssons utmärkta essä om Mary Shelleys Frankenstein fick i alla fall inte mina kinder att blossa och inte heller min favoritessäist (om man får vara så pretto), Mustafa Can, försatte mig i några cringe-iga situationer med “Margareta, jag och min familj är kassa på jihad”. Ingen modellering är dock komplett utan elevexempel och jag använde mig av dessa två.

Och så, till slut, blev det dags att skriva essä enligt denna instruktion. Den blev något av ett hafsverk, det är jag medveten om, och jag är oerhört självkritisk. Men instruktionen till trots så verkar det hela ändå ha fungerat och eleverna har verkligen lekt med tankar och idéer och skapat relativt stringenta och intressanta resonemang med ett visst mått av substans, något jag är tacksam för. Jag vill ju inte på något sätt bidra till att forma “en ytligare och pladdrigare person”, vilket Inger Enkvist annars lyft fram som en oroväckande tendens i svensk skola.

Men behagfullheten då, hur gick det med den? Ja, på den fronten har vi fortfarande lite att jobba med så det får bli processkrivning denna gång och nya tag nästa år i svenska 3. Det tar kanske lite tid att växla om från matrisbetingade bönder till fritänkande Wilde-ar men en första essä är ändå ett första stapplande steg i rätt riktning.

 

Viking eller bonde?

Dagens ungdom pratar slarvigt och de läser inte Heidenstam säger en av karaktärerna i Doktor Kosmos låt “Borgarsvin” från 2000. Själv har hon aldrig hört om “loket” Olsson men kan stava Nietzsches namn. Och trots att det nog inte är borgarsvin (vad det nu innebär) som vi vill fostra i skolan, så vill nog många av oss svensklärare ändå balansera våra elevers konsumtion av junkig populärkultur med en gnutta klassisk skolning. I det här inlägget ska jag försöka ta mig an Erik Gustaf Geijer och göra honom relevant för dagens ungdom

Erik Gustaf Geijer – nationalskald eller borgarsvin?

Arketyp, stereotyp och fördom – vad är det för skillnad på dessa tre begrepp? Det är den första fråga jag vill ställa till mina elever innan vi läser Geijers Odalbonden och Vikingen.  Det kommer nog att krävas en stunds googlande och några minuters pardiskussioner innan vi kan ta upp ämnet i helklass. Men med lite tur så ska vi nog kunna få ihop någon slags arbetsdefinition av hur begreppen både hör ihop och skiljer sig åt innan vi går vidare.

Nästa steg blir att läsa om den nationalromantiska idén om folksjälen. I den lärobok vi har tillgång till, Epoker och diktare, så hittar vi lite om den på sidorna 166-167 och kan sen koppla ihop denna idé med Göticismen som vi hittar på sidan 181. När eleverna har en uppfattning om vad begreppet folksjäl omfattar och vet vad Götiska förbundet hade för mål och syfte kan vi ge oss i kast med de två dikterna.

Vikingen och Odalbonden representerar som bekant var sin sida av den svenska folksjälen och är egentligen bara våra gamla vänner Dionysos och Apollon klädda i en nordiskt nationalromantisk skrud. Det är inte särskilt svårt att upptäcka för en vaken elev och om inte annat så är Epoker och diktare (sida 182) väldigt tydlig och rakt på sak med hur dikterna ska tolkas. Det svåraste i själva läsningen, och det som eleverna nog behöver mest hjälp med, är att tillgodogöra sig de arkaiska uttryck som herrarna i Götiska förbundet kryddade sina framställningar med.

Viking

Efter läsningen reflekterar vi över om Vikingen och Odalbonden främst är arketyper, stereotyper eller bara exempel på fördomar om vad som en gång var svenska vanor och ett svenskt sätt att vara. Här är det självklart också läge att ta upp hur Herders idé om folksjälen missbrukades av de strömningar i Tyskland som till slut urartade i ondskefull nationalsocialism.

Till sist vill jag nog ändå att eleverna ska landa i att vår viking och bonde är arketyper, representanter för en typ av individ som kan förekomma i nästan vilken kultur och vilket samhälle som helst, och med det som utgångspunkt så vill jag att de förflyttar dessa typer till Stockholm 2018 och att de påbörjar en berättelse om någon av dem.

Berättelsen ska inledas med en blinkning till Selma Lagerlöf: Äntligen stod vikingen/odalbonden på studentflaket… Och sedan vill jag att eleverna, med hjälp av tillbakablickar och hopp framåt i tiden, ska berätta om vår hjältes öden och äventyr i vår samtid. Hur har hen skött sig i skolan? Hur firar hen studenten? Vilka karriärval gör hen? Hur beter hen sig på sociala medier? Vilken partner söker hen? Hur beter sig hen i förhållandet? Vilka relationer har hen till andra än sin partner? Vad har hen för beteende på sociala medier? Vilka saker värdesätter hen? Blir hen någonsin lycklig? Är hen en sån som utnyttjar eller en sån som utnyttjas? 

Den här typen av kreativ uppgift tycker jag inte att eleverna någonsin behöver göra helt klart utan de får jobba med den så länge omständigheterna tillåter och de utkast de producerar får tjäna som både underhållande högläsning och underlag för diskussion. Syftet är inte, i det här fallet, att göra dem till fulländade författare utan att att använda det egna skrivandet för att tränga in i gamla texter som annars skulle kunna uppfattas som svårtillgängliga eller rätt och slätt ointressanta.

Funkar det här greppet så är Heidenstam och Nietzsche nästa, och kanske ska vi jobba lite med artikulationen också.

Odalbonde

 

Fira internationella kvinnodagen med Anna-Maria Lenngren

International Women’s Day, den 8 mars, är en bra dag för oss i skolan att stanna upp och reflektera över hur långt vi kommit i kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det här inlägget innehåller ett tips om hur vi kan göra detta med hjälp av en på många sätt fantastisk föregångskvinna och författare, Anna-Maria Lenngren, som till råga på allt gick bort just denna dag dag för 201 år sedan.

När jag i slutet av det förra millenniet gick lärarutbildningen i Uppsala fick vi möjlighet att lyssna till en uppskattad föreläsning av en präst som arbetade vid Akademiska sjukhuset. Temat var egentligen att möta ungdomar i kris och kopplingen till internationella kvinnodagen kan kännas långsökt. Av föreläsningens många goda poänger fanns dock en av stort pedagogiskt värde – man kan sällan angripa svåra frågor rakt på.

Prästen berättade att han i sitt yrke ofta hamnade i situationer där han behövde hjälpa unga människor att bearbeta kriser i samband med svåra sjukdomar, deras egna eller närståendes. Det lönar sig vid sådana tillfällen sällan, menade han, att sätta sig ner mitt emot varandra och försöka forcera fram en konversation. Ett sådant tillvägagångssätt resulterar regelmässigt i obekväm tystnad eller i att barnet säger exakt det som förväntas av det. Ett mer framgångsrikt sätt är i stället att ägna sig åt något till synes trivialt och sedan försiktigt, försiktigt styra  konversationen mot det som behöver processas.

En av prästens anekdoter handlade om hur han länge suttit med föräldrarna och en storebror till en pojke vars bortgång i leukemi var nära förestående. Förgäves hade både prästen och föräldrarna försökt få storebrodern att tala om det som höll på att ske. Inte förrän de lämnade föräldrarna och kontoret bakom sig och gav sig ner i kulvertarna under sjukhuset för att köra sparkcykelrace med pallyftare så lossnade det, och då kom det steg för steg – pojkens sorg över brodern, hans oro för föräldrarna och det ansvar han kände för att vara så stark att hans mamma och pappa inte skulle behöva bära en ännu större börda, att han i stället försökte bära deras och att han var rädd för att allt skulle krackelera om han tillät sig att ge efter för sina känslor.

Tack och lov är det sällan vi lärare behöver ta oss an så svåra situationer, även om de flesta av oss nog någon gång under karriären berörs av något liknande. Men jag tror att den läxa som prästen ville lära oss om att möta ungdomar i kris går att överföra till skolans värdegrundsarbete. Och jag tror att Anna-Maria Lenngren och hennes dikt “Några ord till min k. dotter om jag hade någon” kan hjälpa oss att uppmärksamma internationella kvinnodagen med alla dess dimensioner utan att det känns förutsägbart, pliktskyldigt stelt eller som en regisserad föreställning i vilken vi axlar de roller och intar de positioner som vi tror förväntas av oss.

Så här vill jag försöka lägga upp min lektion:

 Läsning och film

För att eleverna ska få en chans att sätta in Anna-Maria Lenngren i ett sammanhang så börjar vi med att samla kunskap om henne. För detta ändamål använder vi oss av läroboken Epoker och diktare, en artikel ifrån Arbetarbladet, och ett kort avsnitt ur ett program i serien Hej Litteraturen! vilket vi har tillgång till via NE-play.

a) Läs sid 141-142 i Epoker och diktare om Anna-Maria Lenngren och skriv ner några centrala punkter om författaren på en tankekarta.

b) Skumma igenom den här artikeln och komplettera din tankekarta.

c) Titta sedan på det här programmet från 15.34 – 22.08. Det handlar först om Hedvig Charlotta Nordenflycht (sid 138  i Epoker och diktare) men sedan om Anna-Maria Lenngren. Komplettera din tankekarta.

Högläsning och reflektion

Sedan kan vi ta oss an dikten.

Arbeta ihop med 2-3 klasskamrater och läs dikten “Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” högt för varandra (notera att dikten spänner över flera sidor). Alternativt kan ni lyssna till Horace Engdahls uppläsning av dikten här.

När ni läst/lyssnat klart till dikten, ringa in de stycken som ni tror skulle ha sett annorlunda ut om dikten varit tillägnad “min k. son”

Diktande

Därfter är det dags för eleverna att dikta själva. Vi förflyttar Lenngrens Betti 220 år framåt i tiden och bjuder henne några tips och råd inför gymnasiestarten. Eleverna kan klistra sina bidrag i ett gemensamt Google Drive-dokument.

Arbeta ihop med 2-3 klasskamrater och skapa era bidrag (minst två strofer) till dikten “Några ord till min k. Betti, då hon börjar i gymnasiet”

Reflekterande

När vi väl har ett resultat i form av ett diktutkast, förmodligen i en ganska tafflig form, så kan vi föra en diskussion. Med största sannolikhet dyker det i samband med detta samtal upp flera tankar och synpunkter som jag kan ställa fördjupande frågor kring.

Vad hade varit annorlunda om dikten i stället varit tillägnad “min k. Bertil”?

Finns det några råd till Betti som är lika relevanta 2018 som 1798? 

Det är hela min plan. Hoppas att det finns något att hämta i den!

 

Väck den Björn som sover och krossa rasismen!

Att säga att nu ska vi jobba med “tema integration” i undervisningen kan kännas lite ansträngt ibland, lite för stort liksom, eller lite för abstrakt och byråkratiskt. Samtidigt står vi inför utmaningen att forma ett Sverige där vi alla, oavsett bakgrund och förutsättningar, kan leva i värdighet och frihet och med jämbördiga möjligheter att göra något av våra liv. Och vi vet att om vi ska lyckas med det så måste skolan dra sitt strå till stacken. I det här inlägget vill jag tipsa om två sätt att göra det.

1. Gå en mil i någon annans skor

Den 19e februari är det premiär för Teskedsordens digitala projekt Reality Check.  Och håll i er nu, det är en app. Ja, jag vet att appar och mobiler i och kring undervisningen är ett omtvistat ämne, men den här verkar riktigt bra! Idén bygger i stort på den modige och kloke advokaten Atticus Finchs iakttagelse i romanen To Kill a Mockingbird – “You never really understand a person until you consider things from his point of view . . . until you climb into his skin and walk around in it” – och så här presenteras projektet på Teskedsordens hemsida:

Reality Check är Sveriges första app mot rasism, och är utvecklad för åldrarna 13-19 år. Projektet är ett samarbete mellan Teskedsorden, Mångkulturellt centrum och Anna Lindh Foundation. Appen består av ett upplevelsebaserat spel och är utvecklat för att utmana fördomar och normer. Spelet går ut på att du som användare får följa en karaktär under fem dagar och få vara med om dennes upplevelser, upplevelser som är baserade på […] intervjuer som utförts.

Under spelets gång kommer spelaren även få pop-up fönster med fakta om allt från Sveriges rasistiska historia till tips om vad en kan göra för att motverka rasism och annat intressant som kan hjälpa oss att förstå rasismens mekanismer. Vi vill att när användaren har spelat klart ska känna att hen har ett första hjälpen-kit redo för att kunna se och förstå vardagsrasism samt kunna ingripa när det behövs.

Jag tänker hänga på låset till premiären och skyndsamt lansera appen bland mina elever, så att de värms upp inför nästa uppgift som måste vara klar före den 1 mars då det är deadline för att skicka in bidrag till Björn Ranelid-priset.

2. Väck den Björn som sover

“This machine kills fascists” lär det ha stått på Woody Guthries gitarr. Björn Ranelid arbetar i stället med pennan, själen och “fingerblomman”. Ja just det, fingerblomman! Kolla här bara. Man kan tycka vad man vill om vissa av hans metaforer men Björn Ranelids passion, säregna uttryck och omtanke om människan kan ingen ta miste på. Jag tänker ge mina klasser möjligheten att studera några särskilt Ranelidska ögonblick (tack YouTube!) och göra pastischer innan de får ta del av instruktionerna till uppsatstävlingen om årets Ranelid-pris:

Vilka erfarenheter, tankar och känslor har du kring skolans betydelse och roll för ett välfungerande Sverige där alla får möjlighet att vara med? Skriv en text som behandlar temat, med mod och egensinne. Använd språkets inneboende kraft! Ordet är mäktigare än allt annat och möjligheterna är oändliga. En människa som skriver med litterära och konstnärliga ambitioner bör ha sin egen stil i ordet och språket.

Min önskan är att eleverna ska inspireras att våga närma sig ämnet på ett kreativt och glädjefyllt sätt. Kanske kan vi för några ögonblick kasta problembilder och problemformuleringar för vinden tillsammans med prestige och prestationskrav och bara låta språket och drömmarna skena. Resultaten kommer knappast att bli idel mästerverk, men något värt att förädla är jag säker på att vi ska kunna vaska fram. Vi har i alla fall allt att vinna på att försöka. Gör gärna det du också!

Mod och egensinne har ett namn och en form – Björn Ranelid

 

 

Skolan ska inte släcka eldsjälar

Det här är en text om varför skolor borde stå i kö för att anställa lärare som vågar engagera sig i politiska frågor.

David Kerr, Director of Education Citizenship Foundation vid universitetet i Bristol, talade den 22 oktober 2015 på en utbildningskonferens i Bryssel. Temat för hans framförande var Active Citizenship (engagerat medborgarskap) och han inledde med att redogöra för att en av EUs största utmaningar är att få unga människor att engagera sig i politiken.

Det finns en enorm potential, menade Kerr, i att unga européer i många länder känner en stark vilja att engagera sig i något meningsfullt och att de upplever en kraftig längtan efter att få göra skillnad. Men tyvärr så finns det inom många av dessa ungdomar en barriär som håller deras engagemang tillbaka och som gör att potentialen förblir outnyttjad. Dessa unga européer blir vad Kerr kallar  stand-by citizens  och det land som har den högsta andelen sådana medborgare i Europa är Sverige.

David Kerr

Med tanke på det förhållandet, och med tanke på att Kerr i sitt uppdrag för EU tydligt pekar på att det bästa sättet att säkra vår fria demokrati och motverka de mörka krafter som visar sitt fula nylle här och där i Europa är att utveckla skolan till en plats där elever förädlas till active citizens, så är det besynnerligt att två lärare vid Sjölins gymnasium på Södermalm i Stockholm har hamnat i blåsväder för att de visat ett starkt engagemang i samhällsfrågor och skolpolitik.

De båda lärarna har med själ och hjärta engagerat sig i den svenska skolans utveckling och synts och hörts i samhällsdebatten samtidigt som de skött sina jobb med samma passion. De har strävat efter att vara goda exempel på engagerade medborgare och goda yrkesmänniskor. Och för detta har de alltså fått betala ett högt pris. De har låtit sin eld brinna för starkt menar skolledningen på Sjölins gymnasium som verkar skrämmas av tanken på att gnistor skulle kunna få en låga att flamma upp hos eleverna. Kerrs dröm om active citizens verkar vara Sjölins gymnasiums mardröm.

Kanske är det inte så konstigt. Zygmunt Baumans dystopi om en värld där medborgare först förvandlas till konsumenter och sedan själva, via sociala medier och stordata, till varor på en köp- och säljmarknad är inte lika dyster för alla. För den som håller ekonomisk vinning högre än bildning och självständigt tänkande är Baumans spådomar snarare uppmuntrande än deprimerande.

Zymunt Bauman skulle nog ha varit måttligt förtjust i utveckling vid Sjölins gymnasium

Det är tyvärr inte bara i Sverige detta sker. Martha Nussbaums Not for Profit är ett försvar av klassisk bildning gentemot krafter som vill reducera den amerikanska skolan till ett strömlinjeformat instrument för att öka landets BNP. Med ett sådant fokus, menar hon, riskerar grundläggande demokratiska värderingar att utarmas och hon hänvisar till den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagores bekymrade observationer om att han, överallt var han gick, såg the moral man ersättas av the commercial man.

Om Tagore levde idag skulle han kunna observera samma sak på Sjölins gymnasium. Den kommersiella skolan försöker knuffa undan två lärare som visat prov på mod och integritet, först genom att köpa ut dem (så klart), sedan genom att hota med avsked och till sist, när de inte kunnat presentera tillräcklig grund för det, genom omplacering.

Det är en cynisk process med ett cyniskt mål, att göra active citizens till bystanders. Och det är en oroande utveckling för Sverige att skolor får bete sig såKerrs lärdomar är att det svenska samhället, med dess växande massa av stand-by citizens, borde värna om sådana lärares glöd i stället för att stampa ut den.

Sjölins gymnasium och andra skolor borde därför bilda kö för att dra nytta av det samhällsengagemang och de moraliska värden som politiskt engagerade lärare kan förmedla.

Rabindranath Tagore skulle inte heller ha gillat Sjölins mål och metoder

 

 

 

Låt Aaron, 6 år, göra tonåringar till romantiker

Det här inlägget handlar om en artikel som är väldigt trevlig att läsa tillsammans med eleverna i samband med att vi lär oss om romantiken.

The Child is father of the Man skrev William Wordsworth i dikten My Heart Leaps Up. Han beskriver i den hur hans hjärta fortfarande slår ett extra slag när han ser en regnbåge lysa på himlen, precis som när han var liten, och hur han önskar att alla hans dagar kunde levas ut i ett tillstånd av naturlig, eller rättare sagt naturnära, fromhet.

Och visst kan vi väl känna igen oss i Wordsworths längtan efter barndomens fascination inför naturens under? Och även hans vilja att hålla kvar vid upplevelsen av att vår planet är en magisk plats värd att vörda och inte en bara en tillgång för oss att skörda och skövla torde ligga oss varmt om hjärtat. Vi har ju för sjutton sett filmen Avatar, eller som någon kallade den, Dansar med vargar i rymden.

Men så går åren och bolånen ska säkras och solsemestern betalas, och innan vi vet ordet av så tröstar vi oss med att det i alla fall var ett kravmärkt vin från Nya Zeeland vi sköljde ner biffen från Brasilien med. Getting and spending, we lay waste our powers; – Little we see in Nature that is ours, skriver Wordsworth i The World Is Too Much With Us.

Det är nog ingen slump att Wordsworth valde just regnbågen med dess bibliska symbolik – så länge vi kan se den kan vi vara säkra på att gud inte sänder en ny syndaflod.

Så hur behåller vi vår barnsliga vördnad för naturen, vår okonstlade och ogrumlade glädje inför regn, vattenpölar och snö, liksom vår skräckblandade förtjusning över åskans dån? Och hur behåller vi barndomens fantasi och kreativitet i en värld där det mesta redan är upptäckt och så många mysterier redan avslöjats?

Wordsworths metod var långa naturpromenader i jakt på inspirerande skönhetsupplevelser, vilka han gestaltat i några av sina mest berömda dikter, bland annat I Wandered Lonely as a Cloud

Men att ta ut en klass gymnasieelever på en lerig promenad i Hagaparken på jakt efter skönhet och skaparkraft är ingen bra idé. Så i stället vänder jag mig till Aaron, 6 år. I den underbara artikeln Aaron, 6, leder oss i skogen från Dalarnas Tidningar berättar han om sina upplevelser från sommarlägret “Solskolan” och det är bara att konstatera att den lille pojken är ett romantiskt geni. Bland ihärdiga upplysningsförsök att mäta ut och förklara världen för honom så gör hans unga själ revolt och erbjuder robust motstånd mot allt som hotar dess fria fantasi.

Aaron – ett geni

En kompass pekar i Aarons värld mot “det kalla”, just nu en sjö, och inte alls bara mot norr. Går man vilse kan man fråga myror om vägen, men inte fästingar för “de fattar ingenting”. Logik är inget som håller Aron tillbaka, om man till exempel möter en orm ska man stå helt stilla och samtidigt sparka med benen, och han hymlar inte heller med att många av hans slutsatser bygger mer på kreativ intuition än klassisk skolundervisning:

Har du lärt dig allt detta här på skolan?

– En del har jag kommit på själv och en del har jag lärt mig här på skolan.

Att ägna fem minuter åt att läsa om Aaron med klassen skapar inte bara en god stämning under hela lektionen, det lägger också en god grund för fortsatta diskussioner om dikter som Goethes Älvkungen och Geijers Den lille kolargossen. Så i det här fallet verkar det som att vi vuxna, ja till och med så unga vuxna som gymnasielever, kan behöva ett barns insikt för att på riktigt öppna ögonen. The Child is father of the Man.

 

 

När Michelle var supercoolio

Är du också så gammal att du minns skolfilmen Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer? Eller har du kanske förträngt den pinsamt politiskt (in)korrekta storyn om en privilegierad vit kvinna, tillika före detta marinkårssoldat, som likt en deus ex machina stiger ner från himlen och räddar några stackars afro- och latinokids från en säker undergång? I så fall, välkommen till en ovälkommen flashback som vittnar om att allt faktiskt inte var bättre förr. Och så ska det handla om populärmusik som en ingång till litteraturen också.

Ingen tvekan om vem som spelar huvudrollen och vilka som bildar fond för hennes hjälteskap

Redan 1997 hade jag svårt att köpa Michelle Pfeiffer i rollen som bildad badass så jag mobiliserade alla de ironiska försvarsmekanismer som var på modet vid den tiden och som jag nu för tiden reserverar för repriser av romantiska komedier med Matthew Maconn… Machonna… Mconaguhuee…. äh, ni vet vem! Men, det fanns ett avsnitt i Dangerous Minds som jag inte riktigt kunde avfärda, the Dylan- Dylan contest.

Idén till tävlingen föds när Michelle Pfeiffers “ex-marine turned teacher”, Louanne Johnson, vill få sina elever att upptäcka poesi och med lite ofrivillig hjälp av en överviktig och cynisk lärarkollega snubblar över den inte särskilt subtila kopplingen mellan walesaren Dylan William och allas vår nobelprisvinnare Robert Zimmerman, aka Bob Dylan:

Louannes förhoppning är att de svartmålade och utdömda eleverna i hennes klass ska finna ett brinnande poesiintresse, om hon bara kan få dem att engagera sig ordentligt en enda gång. Så hon utlyser en tävling i vilken hon ger eleverna till uppgift att finna ett djupgående samband mellan två texter, en av den äldre Dylan och en av den yngre. Vinnarna bjuder hon på middag på en av stans finaste restauranger, en upplevelse dessa ungdomar hittills varit utestängda från.

Det är ett ganska smart pedagogiskt grepp. Samtidigt som den hägrande belöningen ger upphov till en vilja att lyckas så skapar tävlingsmomentet en känsla av brådska, och på ett högst påtagligt sätt visar tävlingen att litteraturen kan öppna dörrar till ett annat och bättre liv. Louanne Johnson känner sig dock nödgad att gå mig nerverna med klichén learning is the real prize:

Nu, 20 år efter att filmen producerades och 19 år efter att den glömdes bort, använder jag fortfarande olika varianter av Dylan-Dylantävlingen. Jag kan dock inte bjuda mina elever på några snofsiga middagar, många av dem känner nog till fler lyxrestauranger än jag och är säkert mer skolade i Ribbingskt finmiddagsmanér. Som lärare skulle jag ruinera mig och som hälsing skulle jag säkert göra mig till åtlöje genom att högljutt snyta mig i linneservetten, eller nåt. Tur då att det finns betyg som eleverna vill ha och ännu mera tur att litteraturen har en inneboende kraft att motivera dem, bara de finner något litet av sig själva i den.

Men det är såklart inte bara att skicka iväg eleverna att leta efter kopplingar mellan klassiska poeter/författare och mer moderna och populärmusikaliska diktare. Först måste de få se hur det kan gå till, modellering heter det väl. Så nedan har jag sammanställt en kort lista med verk som jag ibland presenterar för eleverna och ber dem hjälpa mig att finna samband mellan. Jag hoppas att den kan vara till användning för någon och har du tips på fler verk som kan kopplas ihop får du gärna upplysa mig via kommentarsfältet.

Medeltiden

Balladen om liten Karin — Kungens man av Björn Afzelius (särskilt aktuell med tanke på #metoo)

Upplysningen

Utdrag ur Traktat om toleransen av Votaire — Jesus, Jesus av Noah Gundersen

Förromantiken/Romantiken

Edward Youngs citat “We are all born originals – why is it so many of us die copies” från Conjectures on original composition — Broder Daniels Burn Heart Burn.

Utdrag ur Goethes Den unge Werthers lidanden — Broder Daniels Whirlwind

Goethes Älvkungen (grym YouTube-version här) — Broder Daniels Shoreline — The Handsome Familys Gravity

Wordsworths Påskliljorna (Daffodils) — Handsome Familys No One Fell Asleep Alone

Wordsworths The World Is Too Much With Us  — Eddie Vedders Society

Naturligtvis handlar övningen i klassrummet inte bara om att hitta likheter mellan texterna, skillnaderna blir minst lika intressanta, särskilt när det går att koppla dem till förändringar i samhället eller till vår syn på hur det bör se ut.

Resultatet av mina ansträngningar har hittills varit riktigt kloka diskussioner med stort elevengagemang och jag har ofta undrat varför det hela fungerar så bra. Kanske är det så att lyssnandet på en kort låt tillsammans skapar ett naturligt avbrott för eftertanke, tre till fyra minuter av koncentration, och att de moderna texterna fungerar som nycklar att låsa upp de äldre med.

Oavsett vad det är som är x-faktorn i det hela så kan jag rekommendera att pröva Louanne Johnsons streetsmarta pedagogik, om inte annat så bara för att få…

… spela Shoreline!