Talskrivaren – min bästa retorikövning

Det här inlägget innehåller en retorikövning som bygger på självreflektion och kamratinstruktion. Det fungerar bäst som en del av retorikkursen men kan med några enkla justeringar även användas inom ramen för svenska 1, 2 och 3.

Nu är det snart dags för slutspurten i retorikkursen och innan eleverna får sina två sista individuella uppgifter så vill jag ge dem möjligheten att stanna upp och reflektera över sina retoriska färdigheter, över vad de ”kan” och är bra på och vad de vill utveckla eller helt enkelt bara pröva på, och sedan ge dem chansen att utan betygspress försöka ta ytterligare ett steg i sin utveckling. För detta ändamål har jag satt ihop en övning jag kallar för talskrivaren som i all enkelhet går ut på att eleverna skriver tal åt varandra. Allt jag behöver göra är att para ihop dem på ett klokt sätt, dela ut instruktionen och förbereda mig för att ge snabb återkoppling på deras framträdanden. Vi börjar med att eleverna under 10-15 minuter får reflektera över sina prestationer under kursen så här långt utifrån följande fyra rubriker:

– Det här är jag bra på som retoriker
– Det här vill jag bli bättre på som retoriker
– Det här har jag gjort/visat under kursen
– Det här vill jag pröva för att bredda mig som retoriker

De som vill får också välja ut en av de videoinspelningar som vi gjort av deras tidigare tal under kursen och som de tycker visar deras styrkor och utvecklingsområden. Sen delar jag in klassen i par och delar ut uppgiftsinstruktionen:

Talskrivaren

Hej Vänner!

Denna vecka ska ni jobba med att skriva tal åt (men inte till) varandra. Börja med att byta anteckningar med din ”partner” och dela med dig av ett videoklipp om du har ett sådant och känner dig bekväm med det. Samtala sedan om era styrkor, utvecklingsområden och utvecklingsmöjligheter. Därefter: 

1. Välj en av uppgifterna nedan och tillbringa en timme med att skriva ett första utkast till det tal din partner ska framföra. Gör ditt allra bästa för att ge hen goda förutsättningar att utveckla sig i den riktning hen önskar.

2. Möt upp och coacha varandra genom era framträdanden. Visa till exempel när din partner ska trycka till med rösten eller sänka den till en viskning, öka tempot eller sänka det, ta ett kliv framåt och höja näven eller stå blick stilla och göra en paus för eftertanke. Diskutera sedan förbättringsmöjligheter i tal och framförande.

3. Tillbringa åter en stund enskilt och revidera det tal du skrivit (inte det du ska framföra) innan du möter upp med din partner en andra gång i början på lektionen nästa vecka för en ny omgång coachning. Efter det lämnar ni över era tal till varandra och ni och har sedan fram till nästa lektion på er att enskilt göra justeringar på och öva in det tal ni ska hålla.

Ni kan till exempel välja mellan följande teman på de tal ni skriver åt varandra:

         Inledningsanförande vid valfri konferens

         ”Hej, jag är er nya chef”

         ”Härda ut, vi är nästan i mål”

         ”De andra vann, men vi kan hålla huvudet högt”

         ”Ett stort tack till alla som…”

         ”Nu har vi nått slutet på den här resan”

Den exakta frasen ovan behöver inte vara med utan det är andemeningen som är det centrala. Givetvis måste talet sättas in i ett sammanhang. Längden bör vara 2-4 minuter och ni ska vara beredda att framföra era (varandras) verk vid lektionstillfället vecka 14.

Någon gång har vi, innan vi satt igång med arbetet, kikat på SvD:s artikel Doldisen kan avgöra valet för tala om talskrivarnas betydelse för många framstående personer i det offentliga livet. När vi sedan väl kommit igång så har min upplevelse varit att de flesta elevpar är förvånansvärt självgående och att eleverna verkligen anstränger sig för varandras skull. Några vill förstås alltid få bekräftelse på att de är på rätt spår och några behöver lite hjälp på traven med idéer men de resultat jag har sett av övningen har i stort sett varit genomgående positiva – kaxiga killar och tjejer får hjälp att visa sig sårbara, osäkra och mänskliga medan blyga, väna och kontrollerade elever får hjälp att krypa ur skalet och bli superpeppiga säljare eller rabiata hatare – och det är ofta väldigt underhållande att se eleverna utforska nya sidor av sig själva. Så om tiden finns inom ramen för någon av dina kurser så vill jag verkligen rekommendera den här övningen.

 

Utkast till ett av Obamas tal (bilden är hämtad från Wikimedia Commons)

Alternativa medier och korrespondensdebatt

Det här inlägget innehåller övningsuppgifter för alla som vill träna debatt på gymnasiet.

Debatt är svårt. För att bli framgångsrik krävs det övning och erfarenhet, och kanske också att den som talar bottnar i ämnet och tror på sin åsikt. Viktigast av allt är dock insikten att det inte bara handlar om att ha de djupaste kunskaperna eller de bästa argumenten utan om att presentera sitt case på det skickligaste och effektivaste sättet. Faktum är att den som är för djupt insatt i sitt ämne eller tar det på för stort allvar kan upptäcka att det snarast är en nackdel,  särskilt om motparten arbetar med publikfriande förenklingar och vägrar att låta sitt goda humör och självförtroende rubbas av det faktum att hen alldeles uppenbart har fel. It’s all in how you tell it verkar vara läxan vi måste lära oss.

I retorikkursen skiljer vi på två typer av debatt. Den ena handlar om att tala inför en stor och anonym publik, ofta om ett ganska öppet ämne, och försöka plocka hem så många sympatier som möjligt. Alla medel som helgar ändamålet är godkända, även de som en och annan vill avfärda som käbbel, och i slutändan är det ofta svårt att reda ut vem som vunnit. Panel- och partiledardebatter är exempel på den typen av debatt.

Den andra debattypen handlar om att gentemot en motpart och inför en jury argumentera för eller emot en väldefinierad tes. Här finns det ofta turordningsregler och uppförandekoder och den som spelar sina kort bäst inom de ramar som råder belönas av juryn medan den som bryter mot något av det som föreskrivits  riskerar att bestraffas med poängavdrag. I dessa debatter finns alltid en vinnare och en förlorare. Amerikanerna är särskilt skickliga på att ordna debattävlingar av den är typen, kanske med sitt rättsväsende som förebild, och ni som har sett filmen The Great Debaters är välbekanta med formatet:

Who is the judge?
– The judge is God!
Why is he God?
-Because he decides who wins and who loses, not my opponent.
Who is your opponent?
-He does not exist!
Why does he not exist?
– Because he is merely a dissenting voice to the truth I speak.

Nedan vill jag kort presentera tre övningar för att öva båda typerna av debatt, eller dialogisk framställning som det står i retorikkursens centrala innehåll:

Den första uppgiften utgår ifrån debattartikeln Den fördummande källkritiken skriven av gymnasieläraren John Dübeck och publicerad i omtvistade Nya Tider. I artikeln driver Dübeck tesen att svenska elever bör lära sig att läsa nyheter från alternativa nyhetsförmedlare även om dessa förmedlar åsikter som inte är förenliga med skolans värdegrund. Vi diskuterar artikeln en stund, definierar begreppet alternativa fakta, läser vad Expo och DN skriver om Nya Tider och vad Nya Tiders Perra Winberg skriver om Expo samt hur Nya Tider själva presenterar sig som ett alternativ till etablissemangspressen.

När vi skapat oss en grundförståelse för vilka aktörerna är i den här debatten och skrapat lite på ytan av de många komplicerade och aktuella frågor den omfattar så går vi vidare med ett retoriskt rollspel. Eleverna får i grupper av fem ikläda sig rollerna av representanter för olika organisationer och ställa upp i en debattsituation liknande den i det nu nedlagda SVT Debatt. För att det hela ska fungera krävs att en elev per grupp tar sig an den svåra rollen som moderator. I övrigt fördelas rollerna enligt följande:

  • En representant från nätverket Inte rasist, men eller representant för stiftelsen Expo (eleven väljer)
  • En journalist från DN
  • John Dübeck
  • En journalist och kollega till Perra Winberg på Nya Tider

För att eleverna ska få en tydlig bild av vilken situation det är de ska navigera så tittar vi på och diskuterar det här klippet:

Sedan får de 20 minuter för att gå in i rollerna och förbereda sig innan vi brakar loss med vårt alldeles egna debattprogram om de alternativa mediernas roll i vår demokrati. Debatten brukar ta 15 minuter (efter det blir det mest bara rundgång) och jag kryssar mellan grupperna och försöker lyssna in så många elever som jag kan. Efteråt reflekterar vi gemensamt över vad som fungerat och inte fungerat i debattsituationen, men också över ämnet med tanke på att kursen ska behandla frågan om yttrandefriheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.

I nästa övning byter vi debattformat. Det regelsystem vi använder oss av är APDA (American Parliamentary Debate Association) men det finns många liknande system där ute som säkert fungerar lika väl. Anledning att jag valt just APDA är att det finns en informativ om än lite torr instruktionsvideo på YouTube som på en kvart (första delen av klippet nedan) förklarar reglerna väldigt väl.

Det tar lite tid att sätta sig in i reglerna för egen del men jag har inte upplevt några problem med att kommunicera en förenklad version till eleverna. Vi brukar till exempel debattera tre mot tre i stället för två mot två och dessutom kortar vi ner taltiderna till hälften, både av lektionslogistiska skäl och för att det är svårt nog ändå att fylla ut tiden för en ovan debattör.

Ämnen som jag upplever har fungerat bra är till exempel:

  • Människan har en fri vilja
  • Människan är kapabel till altruism
  • Paradise Hotel är bildande
  • Natalia Edenmonts ”djurkonst” är oetisk
  • ”Rastårtan” var ett oetiskt konstverk
  • CM von Hauswolffs askmålningar är oetiska

Vi kör först en övningsomgång. Eftersom vi arbetar med lag om tre så är det 6 elever i taget som debatterar. De som inte är med utgör dels en domarpanel (3st) som röstar fram ett vinnande lag efter avslutad debatt och dels en kamratresponsgrupp (1-2 kamrater/per debattör) som har till uppgift att ge stärkande återkoppling efter debatten. Det brukar bli lite trevande och kaotiskt i början. Allt är nytt och osäkert och det har hänt att det gått så dåligt att jag helst velat vara någon annanstans. Men när vi reflekterat över våra misstag och bekantat oss med formatet så märks det oftast redan i andra omgången att det går mycket bättre. En tredje debattomgång sparar vi till efter att vi klarat av nästa övning – korrespondensdebatt.

Det är inte ovanligt att eleverna säger sig vara förberedda för en debatt när de skapat en punktlista med fakta, statistik och argument. De har alltså stannat vid vilka argument de har (inventio) och inte alls funderat på hur de ska formulera dem (elocutio) eller framföra sina formuleringar (actio) för att få bästa effekt. Och vad hjälper det väl att ha sanningen och rättvisan på sin sida om man inte kan kommunicera att så är fallet? Det är för att undvika denna fälla som vi saktar ner processen rätt så rejält och ägnar oss åt korrespondensdebatt.

Vi följer det tidigare mönstret från APDA med de ändringar vi gjort. Idén är att i stället för att allt sker mer eller mindre oförberett och i nuet så ska eleverna få gott om tid på sig att spela in ett inlägg per lektionspass och skicka över till motståndargruppen. På så vis hinner de med att formulera sig väl och de får också möjlighet att laborera med olika variationer i framförandet. Att det går några dagar mellan varje inlägg ger eleverna dessutom möjlighet att göra faktakoll och vidare efterforskningar i ämnet. Självklart går det dock inte att skjuta in points of information (se APDA-reglerna) under en korrespondensomgång. Allra bäst fungerar upplägget om det går att spela ut två klasser mot varandra, då taggar de verkligen till. Vinnarinstinkten verkar sitta djupt i det mänskliga psyket.

När korrespondensdebatten är slutförd genomför vi ytterligare en APDA-omgång. Hittills har det fallit väl ut på så vis att de avslutande debatterna hållit en mycket högre nivå, både retoriskt och innehållsmässigt, än de inledande försöken. Tack och lov 🙂

 

 

 

 

Kopiera och imitera mera

Att nätet är fullt av genvägar för elever som snabbt vill lägga vantarna på färdiga analyser och förklaringar av litterära verk är knappast någon nyhet. Vi är många som kämpat med Urkund och andra verktyg för att vinnlägga oss om att det eleven lämnat in kommer från hennes egna hand och huvud och inte från SparkNotes eller Flashback, för det är så klart fel att kopiera. Å andra sidan så minns jag inte att inlämningarna under min egen gymnasietid präglades av hängivet sökande efter relevanta källor, gedigen källkritik och skarpsinnigt sammanvägande av bakgrundsfakta med eget förnuft och förstånd till en banbrytande och nydanande analys. Oftast traskade jag trött och trumpet till biblioteket, letade upp rätt sektion bland hyllorna och tog fram den bok som framstod som lättast att hitta i. Sen satte jag mig att skriva av. Men jag tror faktiskt att jag lärde mig något av det. Genom själva kopierandet (vilket skedde för hand och inte bara genom [copy + paste]) och omarbetandet av texten fångade jag upp termer och mönster för analys som jag hade god nytta av senare i livet. Jag antar att det var frågan om en slags undermedveten modellering och jag kan inte låta bli att tänka att det vi brukar kalla innovation ofta är bara är en variation av imitation. Och inte ens den tanken är ny utan bara en kopia av retorikens copia. The irony! Kanske hade Strindberg rätt när han hävdade att ”hela livet är bara omtagningar”.

I svenskan ska jag nu göra ett försök att öva mina elever i både stilanpassning och analys samtidigt som vi behandlar några litterära verk och författarskap. Till min hjälp tänkte jag ta YouTube-kanalen Wisecracks fantastiska Thug Notes-serie. Har du inte kollat in dessa klipp tidigare så rekommenderar jag att du gör det. Börja gärna med det här avsnittet om dramat Kung Oidipus och missa inte detta om Frankenstein. Inte roligt? Då är det dig det är fel på! Eleverna kommer att få arbeta i grupper om tre och varje grupp kommer att ta sig an analysen av ett litterärt verk. De kommer att få läsa om verket, läsa utdrag ur det och, till sist, ta del av en analys av det genom Thug Notes försorg. Sedan är det dags för imitation och variation. Med utgångspunkt i thug-notes-klippet ska de tillsammans göra en ca 5 minuter lång podd-presentation riktad till en specifik målgrupp och sedan enskilt en cirka 600 ord lång analytiskt orienterad recension anpassad till en särskild publik. Vi har redan tidigare under kursen pratat en del om stil, bland annat med hjälp av den här presentationen som innehåller ett resonemang av Steven Pinker. Litterär stil, menar han, är inget som kan läras ut via manualer utan är snarare resultatet av medveten imitation. Min förhoppning med momentet är att eleverna ska bli väl förtrogna med det verk de arbetar med, tillägna sig en skarp analys av det och genom att bearbeta den stilmässigt, både muntligt i grupp och enskilt i skrift, utveckla förmågan att anamma olika litterära anslag. Stora planer med andra ord. Vi får så klart se hur det går.

Elevernas poddar ska anpassas till någon av följande målgrupper:

  • Lagomt studieintresserade men populärkulturellt orienterade flickor i åldern 14-16
  • Sportiga cis-killar i åldern 18-20
  • Affärsintresserade juridikstudenter
  • Föräldralediga i åldern 25 – 35
  • Läsintresserade ungdomar i åldern 16-19
  • ”Gamers” i åldern 16-19

Elevernas recensioner ska anpassas till någon av följande publikationer:

  • Tidskriften 10-tal
  • Veckorevyn
  • King Magazine
  • Tidningen Icon
  • Tidningen Mama
  • Tidningen PfB (Passion for Business)

Eleverna kommer att uppmuntras att välja så att de inte riktar sig till snarlika målgrupper i både podden och texten.

Poddarna redovisas på så vis att jag sitter med två grupper i taget. De får spela upp sina verk och redogöra inför varandra för hur de anpassat sin framställning till målgruppen, både språkligt och innehållsmässigt. Recensionerna försöker jag hitta tid att ge personlig respons på, men först får eleverna själva kommentera sina egna texter och de stilistiska val och anpassningar de gjort.

 

 

 

Grupper och identitet – övningar till Engelska 7

De grupper vi tillhör definierar oss, liksom de vi aspirerar till och de vi absolut inte vill tillhöra. Det är helt enkelt svårt att som individ inte förhålla sig till de många skikt av grupperingar som utgör det sociala landskap vi rör oss igenom och att tänka sig en individuell identitet oberoende av dessa är nog omöjligt. Tänk bara på Monty Pythons Life of Brian där huvudkaraktären fåfängt försöker få en folkskara att se sig själva som individer. Yes, we are all different skanderar de i kör, alla utom en. I’m not utbrister han. Så tillhörighet eller otillhörighet – det verkar vara frågan när vi skapar vår individuella såväl som kollektiva identitet.

För att få eleverna att reflektera över hur vi och vår värld påverkas av grupptänk har jag ägnat en ganska stor del av min Engelska-7-kurs åt att undersöka detta. Att världens största demokrati, Indien, fyller 70 i år har gett oss anledning att lära oss om hur idén om ett självständigt och enat Indien ledde fram till så enorma motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer att en tvåstatslösning, Indien och Pakistan, sågs som den enda lösningen fram till dess att de båda länderna kunde enas om formerna för en gemensam stat. Idag, efter 70 år av bland annat etnisk rensning, krig, terror och nationalistiskt våld, verkar sammangåendet vara längre bort än någonsin.

Även den Irländska kampen för självständighet, vilken utöver frihet från Storbritannien gav upphov till ett blodigt inbördeskrig mellan republikaner och ”fristatare” såväl som en slags tvåstatslösning med interna konflikter mellan katolska republikaner och protestantiska unionister i Nordirland som följd, har varit spännande att kika på ur ett grupptänksperspektiv. Valet i USA, där ett lappverk av olika intressegrupper spelat stor roll för utgången, har också det gett oss material att arbeta med och när Donald Trump i veckan bjöd in Narendra Modi så kunde vi med hjälp av denna BBC-artikel knyta ihop utvecklingen i Indien och Pakistan med den i USA.  Det finns så mycket man kan göra av detta ämne och nedan ska jag försöka bli mer konkret och presentera en av de övningar vi genomfört.

Den börjar med en gammal (1998) men kusligt aktuell uppsats om grupp- och nationsidentitet som finns att hämta här, fortsätter sedan med ett antal tal av Martin Luther King Jr, Barack Obama och Mel Gibson (man blir lite frestad att leka en ska bort, eller hur?), och mynnar slutligen ut i en taluppgift med världsrekordlång instruktion. Läsa, lyssna och tala alltså. Så här gjorde vi:

Först tog vi oss an texten Group Identity and Nation Identity. Eftersom att den är lite lång och att vissa delar är mer relevanta än andra för just det vi ville göra så färgmarkerade jag 5 olika sektioner och sparade texten här. Klassen delades sedan in i fem grupper och varje grupp fick varsin sektion att sammanfatta kärnfullt och tydligt. Cirka 25 minuter senare fick grupperna klistra in sina sammanfattningar i ett gemensamt dokument i Google Drive och sedan turades de om att redogöra för dem inför resten av klassen. På så vis skapade vi oss en gemensam förståelse för de evolutionära mekanismer som enligt texten lett fram till det beteende den sammanfattar med termen groupism:

”Groupism” then as a primary human behavioural pattern is the readiness to form groups round any observed or imagined differences in bodily or mental characteristics; almost anything will serve: proximity, language, age, sexual inclination, skin colour, eye and hair colour, shared historical or individual experience, metaphysical beliefs, shared descent – even apparently trivial interests such as StarTrek, soccer, basketball or baseball teams, real ale. Those who consider themselves similar in some respect tend to aggregate, to form a herd or flock and in so doing immediately are distinguished from (more or less strongly) those who identify themselves with other groups.

National, international, local and social history is largely the record of the consequences of groupism, a biologically necessary (no doubt) product of the evolution of the species. If groups are formed, group interests are bound to diverge and can result in Crusades, concentration camps, football hooliganism, Waco, city riots.

Nästa steg, lyssningen, handlade om att undersöka hur en nation, USA i det här fallet, kämpar med att ur ett lappverk av grupper skapa en gemensam nationell identitet – E pluribus unum: ”Out of many, one” – som Barack Obama uttrycker det i sitt berömda tal The Audacity of Hope. Just Obama fick spela en stor roll i lektionen men vi började med MLK och I Have a Dream:

När King i avslutningen till sitt berömda tal från 1963 vill samla hela nationen listar han några av de grupperingar han vill sammanföra:

…when all of God’s children, black men and white men, Jews and gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands…

När sedan Mel Gibson i filmen We Were Soldiers iklädde sig rollen som överste Hal Moore, mannen som ledde en av de allra första amerikanska stridsinsatserna i Vietnam, så lät det så här när han talade till trupperna 1965:

En uppmärksam lyssnare känner igen sig från Kings tal.

Vi gjorde sen ett litet hopp i tiden och några nedslag bland Barack Obamas många tal där vi åter kände igen oss i Kings strävan att skapa enhet där det finns splittring:

For alongside our famous individualism, there’s another ingredient in the American saga, a belief that we are all connected as one people.

If there’s a child on the south side of Chicago who can’t read, that matters to me, even if it’s not my child.

(APPLAUSE)

If there’s a senior citizen somewhere who can’t pay for their prescription and having to choose between medicine and the rent, that makes my life poorer, even if it’s not my grandparent.

(APPLAUSE)

If there’s an Arab-American family being rounded up without benefit of an attorney or due process, that threatens my civil liberties.

(APPLAUSE)

It is that fundamental belief — it is that fundamental belief — I am my brother’s keeper, I am my sisters’ keeper — that makes this country work.

(APPLAUSE)

OBAMA: It’s what allows us to pursue our individual dreams, yet still come together as a single American family: ”E pluribus unum,” out of many, one.

Now even as we speak, there are those who are preparing to divide us, the spin masters and negative ad peddlers who embrace the politics of anything goes.

Well, I say to them tonight, there’s not a liberal America and a conservative America; there’s the United States of America.

(APPLAUSE)

There’s not a black America and white America and Latino America and Asian America; there’s the United States of America.

(APPLAUSE)

The pundits, the pundits like to slice and dice our country into red states and blue States: red states for Republicans, blue States for Democrats. But I’ve got news for them, too. We worship an awesome God in the blue states, and we don’t like federal agents poking around our libraries in the red states.

We coach little league in the blue states and, yes, we’ve got some gay friends in the red states.

(APPLAUSE)

There are patriots who opposed the war in Iraq, and there are patriots who supported the war in Iraq.

We are one people, all of us pledging allegiance to the stars and stripes, all of us defending the United States of America.

Denna strävan att inkludera, samla och ena USA, vilket så klart är varje presidents uppgift, återkom ständigt i Obamas tal och ofta använde han den amerikanska militären som exempel på hur en supergrupp kan fungera som en enhet trots att den innehåller subgrupperingar. Så här lät ett avsnitt ur hans State of the Union Address från 2011, året då homosexualitet inte längre utgjorde ett formellt hinder för att tjänstgöra i militären:

Tonight, let us speak with one voice in reaffirming that our nation is united in support of our troops and their families. Let us serve them as well as they’ve served us — by giving them the equipment they need, by providing them with the care and benefits that they have earned, and by enlisting our veterans in the great task of building our own nation.

Our troops come from every corner of this country — they’re black, white, Latino, Asian, Native American. They are Christian and Hindu, Jewish and Muslim. And, yes, we know that some of them are gay. Starting this year, no American will be forbidden from serving the country they love because of who they love. (Applause.) And with that change, I call on all our college campuses to open their doors to our military recruiters and ROTC. It is time to leave behind the divisive battles of the past. It is time to move forward as one nation. (Applause.)

Ett år senare var det dags igen. Och denna gång hade Obama ett trumfkort, den lyckade operationen i Pakistan som innebar slutet för Usama bin Laden:

Which brings me back to where I began. Those of us who’ve been sent here to serve can learn from the service of our troops. When you put on that uniform, it doesn’t matter if you’re black or white; Asian or Latino; conservative or liberal; rich or poor; gay or straight. When you’re marching into battle, you look out for the person next to you, or the mission fails. When you’re in the thick of the fight, you rise or fall as one unit, serving one Nation, leaving no one behind.

One of my proudest possessions is the flag that the SEAL Team took with them on the mission to get bin Laden. On it are each of their names. Some may be Democrats. Some may be Republicans. But that doesn’t matter. Just like it didn’t matter that day in the Situation Room, when I sat next to Bob Gates – a man who was George Bush’s defense secretary; and Hillary Clinton, a woman who ran against me for president.

All that mattered that day was the mission. No one thought about politics. No one thought about themselves. One of the young men involved in the raid later told me that he didn’t deserve credit for the mission. It only succeeded, he said, because every single member of that unit did their job — the pilot who landed the helicopter that spun out of control; the translator who kept others from entering the compound; the troops who separated the women and children from the fight; the SEALs who charged up the stairs. More than that, the mission only succeeded because every member of that unit trusted each other – because you can’t charge up those stairs, into darkness and danger, unless you know that there’s someone behind you, watching your back.

So it is with America. Each time I look at that flag, I’m reminded that our destiny is stitched together like those fifty stars and those thirteen stripes. No one built this country on their own. This Nation is great because we built it together. This Nation is great because we worked as a team. This Nation is great because we get each other’s backs. And if we hold fast to that truth, in this moment of trial, there is no challenge too great; no mission too hard. As long as we’re joined in common purpose, as long as we maintain our common resolve, our journey moves forward, our future is hopeful, and the state of our Union will always be strong.

När eleverna fått se så många exempel på försök att skapa enhet där det finns splittring var det dags för dem att försöka sig på samma sak. För detta syfte hade jag skapat den fiktiva staden Togham på den engelska östkusten. Beskrivningen av staden och instruktionen till elevernas taluppgift finns att hämta här. Jag ber om ursäkt för att den är lite lång, och kanske lite fånig.

För att ge eleverna några redskap att skapa sina mästerverk med hänvisade jag till sidan americanrhetoric.com där ett antal retoriska figurer listas i fyra kolumner. Jag lät eleverna arbeta i grupper om fyra och ta sig an varsin kolumn. Ur kolumnen fick eleven välja tre figurer som hen kunde tänka sig att använda i sitt tal. Till dessa tre figurer fick hen skriva egna exempel för att sedan presentera både figurer och exempel för de övriga i gruppen. Det fick räcka som verktygslåda denna gång.

Allt som återstod för mig var då att ge eleverna tid att arbeta med uppgiften, luta mig tillbaka och se fram emot 30 fantastiska tal.

Ethos, logos och pathos

Några av de första termer vi stöter på när vi ska ta oss an retoriken i skolan är ethos, logos och pathos. Dessa aristoteliska begrepp är så grundläggande att det knappast går att tala om ett retoriskt framträdande utan att beröra dem och följaktligen kryllar nätet av hemsidor och YouTube-klipp som förklarar och illustrerar dem. Ändå är det inte alltid helt lätt för eleverna att skilja på begreppen, så för att hjälpa dem med detta har jag använt mig av fyra korta klipp.

Det första klippet är en enkel genomgång av begreppen. Det funkar utmärkt som introduktion (som titeln avslöjar):

För att sedan illustrera hur en argumentation med stort fokus på ethos kan se ut så använder jag mig av Frank Slades (Al Pacino) tal från En kvinnas doft. Där försvarar han Charlie, en ung och förhållandevis underpriviligierad student som hotar att relegeras från prestigefulla Baird School för att han vägrar vittna mot några av sina kurskamrater efter ett urspårat pojkstreck riktat mot skolans rektor. Talet finns transkiberat på americanrhetoric.com.

Vi går sedan vidare med ett exempel på hur logos och ethos, eller i alla fall på hur en logisk respektive etisk argumentation, drabbar samman i en kraftmätning.  I klippet nedan, från filmen På heder och samvete, snärjer advokaten (Tom Cruise) en marinkårsöverste (Jack Nicholson) med hjälp av deduktion (underbart väl presenterat av Crash Course här). Överstens svar, som innehåller det berömda You can’t handle the truth, är starkt präglat av ethos – vem är advokaten, som knappt någonsin lämnat tryggheten bakom sitt skrivbord, att i frågasätta en modig och erfaren soldat som dagligen riskerar sitt liv? Ett avsnitt av klippet finns transkriberat här.

Kvar att illustrera finns pathos, känsloargumenten. Det är den typ av argument som påverkar oss på djupet, ofta mer än vad vi är villiga att erkänna för oss själva. I det här klippet från Regnmakaren spelar en ung advokat (Matt Damon) på juryns känslor genom att via en video låta en cancersjuk och nyss bortgången ung man göra sin egen känslosamma slutplädering i rättegången mot det sjukförsäkringsbolag som vägrat betala för den behandling som kunnat rädda honom. Triggervarning!

Efter denna genomgång så är de flesta av mina elever förtrogna med ”den retoriska treenigheten” bestående av karaktär, förnuft och känsla. Och kanske har de också fått uppleva att störst av allt är känslan.

 

Jag tror på den ensamma läraren

Jag tror på den ensamma människan skrev Gunnar Ekelöf i samlingen Färjesång från 1941. Själv tror jag också på den ensamma läraren. Inte för att jag ogillar kollegialitet eller solidaritet, tvärtom. Jag råkar bara tro att väldigt mycket vilar på den enskilde lärarens axlar, på hennes engagemang och kunnande, hennes integritet, hennes villkor och hennes drivkrafter. Det är dessa faktorer som formar elevernas möjlighet till ett framgångsrikt lärande och påskyndar deras utveckling till starka och självständiga individer – till den typ av ensam människa som Ekelöfs dikt lovsjunger.

Men vem är hon då, den där ensamma människan? Hon, som är på en gång människa och anti-människa? Hon, som kan sätta sig över sina basala impulser, inte hundlikt löper till sin vittring, som känner ett ansvar för och en gemenskap med hela mänskligheten, inte varglikt flyr från människovittring? Hon, som förstår att det bästa sättet att utveckla mänskligheten är att utveckla sig själv, att det som är boskap i [henne] också är boskap i andra och att det som är botten i [henne] också är botten i andra? Mitt svar är att hon är en bildad människa. Och jag tror att det krävs bildade lärare för att forma bildade elever.

Men trots att det kan låta som en självklarhet att en lärare måste få möjlighet att ta fram det bästa ur sig själv för att kunna locka fram det bästa ur eleverna så är det tyvärr få som upplever att skolan är en plats där detta sker. Alltför ofta upplever lärare att de pressas till prestation i stället för att uppmuntras till utveckling och det är ingen slump att många elever upplever samma sak. Lärarnas villkor för att lära ut är elevernas villkor för att lära in och den som behandlar lärarkåren som en sten att pressa blod ur kommer ganska snart att upptäcka att även eleverna blöder. Det är ofrånkomligt. Därför krävs modet att förändra strukturen för skolan på djupet så att den bygger på fem rätt: Rätt person, på rätt position, med rätt mandat, rätt resurser och rätt incitament.

Att vi behöver kloka, kunniga och entusiastiska människor i klassrummet och på rektorsexpeditionen håller nog alla med om. Att vi då också måste belöna dem för deras arbete och skapa villkor som gör att de får utveckla och förverkliga sig själva är en naturlig följd. Det är så vi skapar en kultur av lärande och gör skolan till den attraktiva arbetsplats den kan och borde vara. Och vill vi inspirera våra elever att känna tillförsikt och hopp måste även lärare och rektorer utstråla detsamma. Det gör de om de får mandatet att fatta de beslut de utifrån sin kunskap och erfarenhet bedömer vara de allra bästa och om de också har resurserna att leverera sitt allra bästa. Blir de dessutom belönade för att de fattar kloka och modiga beslut för att de är de rätta trots att de inte alls är lätta, då odlar vi allas vårt allra bästa. Och det är väl just det skola handlar om?

den ensamma läraren är själva förutsättningen för att utveckla den ensamma människan, hon som tragglar sig igenom den svåra bildningsprocessen att erkänna sina tillkortakommanden och sträva mot något högre, den process som Ekelöf beskriver som att vänja sig vid sig själv och att vänja sig av med sig själv. Och även om det kanske kan verka svårt på gränsen till opraktiskt att stöpa om skolans struktur för att varje elev ska få chansen att växa på detta sätt så är jag, liksom Gunnar Ekelöf, övertygad om att det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

”Screencastade” återkopplingssamtal – kan det fungera?

En av mina stora frustrationer som svensk- och engelsklärare är bedömningsarbetet, eller rättare sagt rättningen. Av alla de uppgifter som känns viktiga och meningsfulla i lärararbetet så är det den som jag har svårast att känna entusiasm inför och på sistone har det gått så långt att jag ibland vaknar på nätterna och känner hur jag fylls upp av lika delar panik, skuld och skam – en vuxen människa ska väl vara disciplinerad nog att även klara arbetsuppgifter som inte är stimulerande eller ger direkt positiv återkoppling? Men icke, när morgonen kommer hittar jag på tusen nya ursäkter och springer på några andra av de tusen bollar som vi lärare uppmuntras att jaga efter. Dagarna går och högarna växer.

Så lika mycket för att motivera mig själv att ta tag i bedömningen som för att jag tror på den pedagogiska parollen assessment is a conversation – not a spreadsheet så har jag experimenterat lite med att genomföra ”screencastade” återkopplingssamtal med mina elever i Engelska 7. Det hela har gått till så här:

A. Eleverna har under lektionstid processkrivit texter i Google Drive (vi använder det på skolan).

B. Inför det 15 minuter långa återkopplingssamtalet, som de bokat in med mig utanför lektionstid via youcanbook.me, har de skriftligen fått svara på tre frågor: Vad tycker du att du lyckats särskilt väl med i texten? Finns det något i texten du skulle ändra om du fick mer tid? Finns det någon särskild aspekt av texten/ditt skrivande som du vill få återkoppling på?

C. För egen del har jag läst igenom elevtexterna och gjort några markeringar i dem inför samtalen, men inte detaljrättat dem och inte heller skrivit några långa slutkommentarer.

D. Det verktyg jag sedan använt för att spela in våra återkopplingssamtal med heter Screencast-O-Matic och det finns en hel massa liknande verktyg där ute. Jag är ingen IKT-entusiast och ingen teknikdåre så klarar jag av att använda verktygen så tror jag att de allra flesta också kan det, särskilt om det finns någon i närheten som kan bistå med lite teknikstöd.

Vid samtalet sitter eleven och jag bredvid varandra och tittar på samma skärm och det är det som visas på den som spelas in tillsammans med våra röster. För att skapa en så bekväm stämning som möjligt i denna lite onaturliga situation så får eleverna välja om de vill ha samtalet på svenska eller engelska. Tanken är att återkopplingen ska bli till i en dialog mellan elevens egna kommentarer och funderingar och mina synpunkter. Här följer ett exempel på hur en inspelning kan se ut i all sin oredigerade tafflighet:

Som framgår med all önskvärd tydlighet blir resultatet knappast en genomarbetad och välregisserad instruktionsvideo för framgångsrikt skrivande. Men det är heller inte tanken. Inspelningen är bara en back-up, något att återvända till om eleven glömmer bort vad vi har pratat om.

Har detta löst alla mina problem? Nej, självklart inte. Det tar oerhört mycket tid i anspråk att träffa eleverna utanför undervisningen och att genomföra detta med mer än en klass i taget är en tidsmässig omöjlighet. Det visar sig också att det tar Screencast-O-Matic fem minuter att ladda upp varje videofil till YouTube (lägger den där unlisted så att jag kan sedan kan dela en länk till den med eleven) vilket betyder att det inte går att ha återkopplingsmötena slag i slag. Ännu mer tidsspill alltså. Men, det har tvingat mig till att formulera en återkoppling som syftar till att utveckla eleven hellre än att bedöma/diagnostisera hen. Och, det är så oerhört mycket mer stimulerande att arbeta tillsammans med eleven än det är att sitta hemma själv och formulera en återkoppling som jag inte alltid kan vara helt säker på att hen tar emot och uppfattar på rätt sätt.

Experimentet med screencastad återkoppling har alltså framkallat den kanske största och mest tärande av lärarfrustrationer – vetskapen om vad vi skulle kunna åstadkomma om vi bara fick mer tid med och för varje elev.

 

Bildning v NPM

Bildningstanken formulerades i Tyskland för 200 år sedan men är egentligen äldre ändå. Redan de gamla grekerna brukar man säga och en av renässansens tänkare, Giovanni Pico della Mirandola, lyckades ur antika texter gräva fram stoffet till en egen text, Om människans värdighet, i vilken han argumenterar för att det är människans förmåga att skapa och omforma sig själv som utgör hennes storhet. Och vid Humboldtuniversitet i Berlin kom detta skapande och omformande av jaget till något ständigt godare, klokare och bättre att uppfattas som en strävan att odla det gudomliga – guds avbild inom människan – och så föddes begreppet bildung.

Idag har bildningstanken sekulariserats och några av de främsta företrädarna för den är stora namn inom psykologin, som Steven Pinker och Philip Zimbardo, och till och med inbitna ateister och vetenskapsivrare som Stephen Fry och Richard Dawkins håller den vid liv. Dawkins, författare till bland annat The God Delusion, menar självklart inte att vi har en gudomlig gnista i oss. För honom handlar bildning i stället om att odla de medmänskliga impulser våra ”själviska gener” begåvat oss med och om att bygga ett samhälle som präglas av helt andra värden än den darwinistiska kampen för överlevnad. Lyssna på hans lyriska hyllning till bildningens ideal i detta avsnitt (fram till 1.31.44):

…niceness has been hard-wired into us from the time when we used to live in small groups of close kin and close aquaintances with whom it would pay to reciprocate favours. This, for me, is the antidote to the darkness some have seen in our Darwinian heritage and it goes further. The joy of being conscious human beings is that we rise above our origins. Our mis-firing selfish genes mean we don’t ape the nastiness of nature but extract ourselves from it and live by our values.

Det är alltså en viss skillnad mellan begreppen bildning och utbildning och den kan lite enkelt förklaras med att utbildningen är instrumentell. Den handlar om att införskaffa sig en serie förmågor, färdigheter och kunskaper som är nödvändiga för att utföra en någorlunda tydlig och avgränsad uppgift. Bildningen å andra sidan handlar om att människan, både som individ och kollektiv, väljer att odla det goda, kloka och kapabla inom sig och beslutar sig för att hantera alla de mindre vackra impulser och mekanismer hon rymmer. Den handlar om att växa i en riktning och, som Donald Broady uttryckt det, om att bli något på förhand inte givet. Kanske kan man sammanfatta skillnaden mellan de två begreppen med att en ekonomi inte kan blomstra och utvecklas utan utbildning, men att ett samhälle inte kan blomstra och utvecklas utan bildning.

Men hur är det med bildningens ställning i den svenska skolan då? Jo, det verkar som att den ansätts från två håll. Dels av dem som fortfarande år 2016 tycker att kunskaper har förlorat en stor del av sitt värde eftersom att allt går att googla, men framför allt av den ekonomistyrning som på många håll sätter ett hårt avtryck i skolverksamheten och som tvingar utbildare att prioritera det mätbara.

”Googlarna” gjorde Maciej Zaremba upp med redan 2011 i artikeln ”Så får den svenska skolan en ny blomstertid”:

Att staden Nürnberg ligger vid floden Pegnitz är en både ytlig och ganska överflödig kunskap. Det är något som man kan slå upp vid behov. Därom är vi säkert överens. Men säger någon ”Visst, Hitler var en katastrof, men Nürnberg­lagarna var rätt bra”, är det inte läge att fråga: ”Vad sade du? Norn  … Hur stavas det? Får jag låna din Iphone?”

Men se, också detta är ren faktakunskap och rätt så ytlig, det medges. Men helt oumbärlig. Man behöver ett tusental liknande referenser för att att kunna agera medborgare i realtid: kollektivavtal, jakobiner, socialdarwinism, grundlag, permittenttrafiken, fascism (icke att förväxlas med nazism), Hiroshima, jäv, inkvisition, Jalta, mened och häktning (icke att förväxlas med gripande), Song My, förundersökning, populism, karensdag, evangeliet, förtal, Vichy, bidragsförskott, ramadan, ofredande, Luther, näringsförbud, Nasaret och Mecka, chauvinism (icke att förväxla med patriotism), liksom bötesföreläggande, Gulag, tystnadsplikt och villkorlig dom.

Det är det där med att kunna agera medborgare i realtid som jag vill ta fasta på. Det verkar som att det finns ett antal kunskaper som inte direkt går att relatera till GY11s bärande tanke om anställningsbarhet men som ändå är nödvändiga för att en individ ska kunna ta makten över sin etiska såväl som intellektuella och karriärsmässiga utveckling (ur Det goda lärandet), nödvändiga för att eleverna ska kunna skapa och forma sig själva till intellektuellt starka, kloka och fria individer; nödvändiga för bildning.

En som har uppmärksammat hur den klassiska bildningstanken och modern ekonomistyrning kolliderat är Anders Burman. I sitt förord till antologin Svenska bildningstraditioner ställer han de tecken som idag tyder på en – om än begränsad – renässans för bildningsidealen mot tendensen att i första hand uppfatta bildning i termer av ekonomiskt välstånd och mot den massiva målstyrningsiver som följer med instrumentella managementteorier [från] företagsvärlden. Alla möjliga typer av verksamheter förväntas numera vara resultatorienterade, vilket förutom tydliga mål implicerar ständiga mätningar, utvärderingar och uppföljningar skriver han

Utan att på något sätt förta viktigheten och riktigheten i att skolans verksamhet och ekonomi styrs upp och förvaltas väl så vill jag peka på att det för bildningens del följer olyckliga konsekvenser med den målstyrningsiver som Burman beskriver. Det uppdrivna tempo som skapats av kurs- i stället för ämnesbetyg ihop med målstyrning i form av kunskapskrav leder till att instrumentell utbildning prioriteras över bildning, över elevernas utveckling som individer. Visst, det finns ingen direkt motsättning mellan utbildning och bildning och inga vattentäta skott däremellan, men om vi reducerar undervisningen till en kostnadseffektiv jakt på kunskapskrav finns det stor risk att vi missar en dimension. För medan graden av måluppfyllelse gentemot kunskapskraven är relativt enkel att mäta är det betydligt svårare att ringa in hur en elevs moraliska kompass utvecklas, hennes framtidstro stärks, motståndskraft byggs upp och vilja att att bidra till en bättre värld i både det lilla och det stora växer. När utvärdering och mätning blir verksamhetens fokus finns det en risk att vi, som Dylan William påpekar, start out by making the things [we] think are important assessable and […] end up making the things that are assessable important. (Lärandets idehistoria – Vad är betyg?) I ett målstyrt system hamnar sådant som inte mäts i bakgrunden, eller sållas helt bort, verkar det som.

På ett mer övergripande plan ser vi också hur skolpengssystemet ger en ny betydelse åt blir du lönsam lille vän? Frågan är inte längre bara om eleven utvecklas till en anställningsbar och skattegenererande produktionsenhet i framtiden utan även om hen kommer att generera klirr i budgeten under skoltiden och det är som lärare lätt att identifiera sig med Hamlets upplevelse av att leva i en tid då pengar vunnit över kärlek. Vi ser hur skolledare idag hos nästan alla huvudmän tvingas agera budgetväktare snarare än pedagogiska ledare och hur vissa vinstdrivande friskolor erbjuder lärarna låga löner men tillfälle att köpa aktier i företaget. Det ekonomiska resultatet hamnar i förgrunden och det mänskliga får stå tillbaka. Det är som att vi inte riktigt vet vad vi ska göra av det senare. Det menar i alla fall Sharon Rider i Skolvärldens artikel ”Så är skolan 2045”:

Jag ser i dag inget allvarligt försök att formulera en idé om skolan bortom partipolitiska ideologier eller ekonomiska intressen. Det är inte som att någon har bestämt sig för att låta saken bero, men uppgivenheten gör att vi i praktiken låter marknaden styra.

Men, hur dystert nuläget än kan verka så tror jag att bildningstanken lever och frodas i våra lärarhjärtan, att den är the antidote to the darkness vi ser i världen omkring oss och att vi, för att travestera Olle Ljungströms man kan älska trots att världen är som den är, kan bilda trots att systemet ser ut som det gör. Men visst skulle det det hjälpa om vi kände att systemet arbetade för oss istället för att vi måste kämpa emot det.

 

Kärlek, vetenskap, empati och en jäkla fin textbindning

(Det här inlägget handlar om en skrivövning för engelska på gymnasiet)

”Three passions, simple but overwhelmingly strong, have governed my life:” så inleder Bertrand Russell prologen till sin självbiografi från 1956. Han fortsätter genom att lista de tre passioner som styrt hans liv: the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind. Det kan låta svulstigt och pretentiöst, men för en man som aldrig vilade länge i en och samma famn, som gjorde sig världskänd som matematiker och filosof, tilldelades Nobelpriset i litteratur och som kämpade mot kärnvapen och för världsfred större delen av sitt liv kan det nog få gå an.

”Mitt namn är Russell, Bertrand Russell”

I undervisningen är prologen är ett väldigt fint verktyg för att lära eleverna att strukturera en text och ge dem möjligheten att reflektera över vuxenlivet. Medan Russell tittar tillbaka på sitt, får eleverna blicka framåt mot sina. Och vilken språklärare drömmer inte om att både lära sina elever att skriva väl och forma dem till kärleksfulla, kunskapstörstande och samhällsengagerade individer? Utbildning och bildning hand i hand. Så här ser texten ut i sin helhet:

What I Have Lived for

Three passions, simple but overwhelmingly strong, have governed my life: the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind. These passions, like great winds, have blown me hither and thither, in a wayward course, over a great ocean of anguish, reaching to the very verge of despair.

I have sought love, first, because it brings ecstasy – ecstasy so great that I would often have sacrificed all the rest of my life for a few hours of this joy. I have sought it, next, because it relieves loneliness – that terrible loneliness in which one shivering consciousness looks over the rim of the world into the cold unfathomable lifeless abyss. I have sought it finally, because in the union of love I have seen, in a mystic miniature, the prefiguring vision of the heaven that saints and poets have imagined. This is what I sought, and though it might seem to good for human life, this is what – at last – I have found.

With equal passion I have sought knowledge. I have wished to understand the hearts of men. I have wished to know why the stars shine. And I have tried to apprehend the Pythagorean power by which number holds sway above the flux. A little of this, but not much, I have achieved.

Love and knowledge, so far as they were possible, led upward toward the heavens. But always pity brought me back to earth. Echoes of cries of pain reverberate in my heart. Children in famine, victims tortured by oppressors, helpless old people a burden to their sons, and the whole world of loneliness, poverty, and pain make a mockery of what human life should be. I long to alleviate this evil, but I cannot, and I too suffer.

This has been my life. I have found it worth living, and would gladly live it again if the chance were offered me.

Eleverna behöver självklart hjälp med att förstå alla de ord och uttryck som är nya, ovanliga och svåra. Även många vuxna och bildade läsare kan behöva tänka till kring fraser som the Pythagorean power by which number holds sway above the flux och jag vill inte att eleverna ska känna sig dumma eller tappa intresset bara för att Russell gapat stort och svalt hela Encyclopedia Britannica. Att läsa texten högt och pausa för att förklara de svåra avsnitten med hjälp av denna ”gloslista” brukar fungera fint. Sedan är det dags att ge sig på det som gör prologen till ett så bra undervisningsverktyg – textbindningen.

Hurra! skriker alla elever i kör.

5 av 5 elever älskar textbindning

I klassen har vi redan tidigare talat om topic sentence och concluding sentence med hjälp av denna fula men effektiva presentation. Vi har också talat om signposting utifrån exemplen på denna hemsida. Det är ju inte kärnfysik direkt så med hjälp av de kursiverade termerna ovan och de färgkodade avsnitten i texten nedan får eleverna till uppgift att redogöra för vilka mönster de ser.

Three passions, simple but overwhelmingly strong, have governed my life: the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind. These passions, like great winds, have blown me hither and thither, in a wayward course, over a great ocean of anguish, reaching to the very verge of despair.

I have sought love, first, because it brings ecstasy – ecstasy so great that I would often have sacrificed all the rest of my life for a few hours of this joy. I have sought it, next, because it relieves loneliness – that terrible loneliness in which one shivering consciousness looks over the rim of the world into the cold unfathomable lifeless abyss. I have sought it finally, because in the union of love I have seen, in a mystic miniature, the prefiguring vision of the heaven that saints and poets have imagined. This is what I sought, and though it might seem to good for human life, this is what – at last – I have found.

With equal passion I have sought knowledge. I have wished to understand the hearts of men. I have wished to know why the stars shine. And I have tried to apprehend the Pythagorean power by which number holds sway above the flux. A little of this, but not much, I have achieved.

Love and knowledge, so far as they were possible, led upward toward the heavens. But always pity brought me back to earth. Echoes of cries of pain reverberate in my heart. Children in famine, victims tortured by oppressors, helpless old people a burden to their sons, and the whole world of loneliness, poverty, and pain make a mockery of what human life should be. I long to alleviate this evil, but I cannot, and I too suffer.

This has been my life. I have found it worth living, and would gladly live it again if the chance were offered me.

Hittills har eleverna inte haft några större svårigheter att ”knäcka koden” och vad kan väl passa bättre när det är gjort än att förvandla de nyfunna insikterna till en nyvunnen förmåga. Vi gör det genom att skriva egna texter utifrån Russells mönster. Eleverna får skriva under rubriken What I Will Live for och för att de hjälpa dem med stoffet så börjar vi med att först diskutera frågan What is worth living for? 

Eller också väljer man pengar…

Varje elev får göra en lista med fem punkter och sedan jämföra dem med några klasskamraters. I de fall de valt olika får de motivera sina val för varandra och om de får tid över ber jag dem komma överens om en gemensam och rangordnad lista. Därefter samlar vi deras ”passioner” på whiteboarden eller med hjälp av lämpligt webbverktyg. Vi väljer ut några av bidragen och fördjupar oss en aning – Who chose ”adventure”? Why? What would a life spent searching for adventure look like? Oftast blir det bra diskussioner, men någon gång har det hela fallit platt och jag vet faktiskt inte vad som gjorde skillnaden. (Eleverna kan väl ändå aldrig ha hunnit bli så cyniska att de tröttnat på att lista inspirerande buzzwords?! Hur ska de då klara av ett modernt yrkesliv?) Nåväl, högtflygande drömmar och stora ambitioner i alla ära men god textbindning kan ingen ta ifrån en. Så tröstar i alla fall jag mig.

Den tid som är kvar av lektionen ägnar vi åt att komma igång med skrivandet och läxan blir att ha texten färdig till nästa gång då ska vi arbeta vidare med den och fokusera på språklig variation och grammatisk precision.

Hurra! Skriker alla elever i kör.

 

 

 

Tack Per, och tack Gunnar! (En hyllning till modiga lärare)

Vi är många som har läst läraren Per Kedlands debattartikel i SvD och känt igen oss. Vad gör man när det är så mycket svårare att göra rätt än att göra fel, när man riskerar så mycket mer om man gör något än om man låter bli och när glöden i ens inre krockar med ett cyniskt och oförlåtande system?

Kedlands berättelse fick mig att tänka på en historia som jag hade turen att få höra Gunnar Höistad berätta när jag var lärarstudent. Den betydde oerhört mycket för mig då och har fungerat som en ledstjärna för mig många gånger när det varit tufft. Så trots att det var många år sedan jag hörde den så ska jag försöka att göra den rättvisa.

Gunnar jobbade på mellanstadiet, i en gul tegelbyggnad med ett suterrängplan, där slöjden var inhyst, bredvid en ojämnt asfalterad basketplan som avgränsades från 60-metersbanan av ”nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar.” Bortom löparbanan låg en fotbollsplan och ett stålstängsel med hål i och bortom det – den riktiga världen med alla dess frestelser och faror. Gunnars klassrum låg en halv våning upp, direkt ovanför slöjden, och en dag i maj, när fönstren var öppna för vädring, fick Johan, en av de elever som hade det svårast i skolan och i livet, svårt med det mesta verkade det som, nog av allt och hoppade ut genom fönstret och satte fart mot mot det trasiga stålstängslet, bort från skolan och ut mot världen. Av ren instinkt hoppade även Gunnar ut och satte efter.

Någonstans i höjd med nyponbuskarna började Gunnar knappa in på Johan samtidigt som han blev vagt medveten om ett ljud i bakgrunden, ett mäktigt brus som från en fors eller en fullsatt fotbollsstadion, men det var först när han nådde fram till Johan och slog armarna om honom som han förstod varifrån det kom. Hela skolan hade rusat till fönstren för att följa lärarens jakt på den stackars eleven som nu, mitt framför de jublande åskådarna, började sparka med benen, veva med armarna och skrika ”Gubbjävel! Släpp mig för fan! Jag hatar dig!” Vad Gunnar tänkte i det ögonblicket kan man bara gissa, men han bestämde sig för att inte släppa Johan och för att så varsamt det gick bära honom tillbaka till klassrummet, sätta honom vid skolbänken och säga ”Det här är din plats, Johan. Det är här du ska vara.”

En tid efteråt betraktade Johan Gunnar på samma sätt som ett rovdjur på zoo betraktar parkens besökare, skenbart loj men med vaksam blick och spända muskler, beredd till språng. Och så var det plötsligt dags igen. Johan ut genom fönstret, Gunnar efter och hela skolan till fönstren. En brottningsmatch och ett antal ”Gubbjävel! Far åt helvete!” senare var de åter tillbaka i klassrummet. ”Det här är din plats, Johan. Det är här du ska vara.”

Hur många gånger samma scen utspelade sig innan terminens slut minns jag inte, men jag glömmer aldrig Gunnars berättelse om den sista gången. Mönstret var bekant men situationen ändå helt annorlunda. Johan flög ut genom fönstret med Gunnar tätt efter, precis som tidigare. Men ingen brydde sig längre om att rusa till fönstret för att se vad som hände, snarare konstaterade man lite trött att ”jaha, nu var det dags igen”. Och det var inte det enda som var annorlunda. Gunnar knappade in på Johan mycket snabbare än förr. Först trodde han att han blivit vältränad av allt kutande, men så insåg han att Johan inte tog i den här gången. I stället joggade han långsamt och sneglade bakåt för att se efter var han hade sin lärare. Och när Gunnar nådde fram så fick han inte några sparkar eller slag, knappt ens skäll. Johan lutade bara huvudet mot hans axel och suckade, inte utan viss ömhet, ”Gubbjävel…”

Någon vecka senare var det dags för skolavslutning och vem dröjde sig kvar till allra sist om inte Johan. Lite skamset kom han fram till Gunnar och tittade ner i golvet medan han dolde händerna bakom ryggen. Så tog han mod till sig, tittade upp och höll fram ett slöjdmissfoster. Ni vet, en sån där sak som består av en flirtkula och en krokig spik limmade och hamrade fast i en besynnerlig träkonstruktion, en sån där grej om vilken föräldrar säger ”Vad fint! Vad är det?” när förskolebarnen visar upp dem. ”Gubbjävel…” harklade sig Johan. ”Den här är skitful…från slöjden… Du… du får den” mumlade han sedan förläget och försvann ut genom dörren, ner för trappen, över basketplanen, förbi nyponbuskarna vid 60-metersbanan, över fotbollsplanen, genom hålet i stängslet och ut i sommarlovsvärlden. Och kvar stod Gunnar med det finaste erkännande en människa kan få.

Nyponbuskar, nyponbuskar…

 

Solskenshistoria? Visst. Hade det slutat illa för Gunnar om det hänt idag? Förmodligen. Han menar själv, 71 år gammal, i en intervju med UNT från den 21 april förra året att det blivit mycket svårare att vara lärare:

– Den som inte själv har jobbat i skolan förstår inte vilket slit det är, med all dokumentation och att man har allas ögon på sig och får ta emot kritik från media och allmänheten. Jag har väldigt stor respekt för dem som är lärare i dag och många av dem brinner för sitt yrke.

Engagerade lärare, som Gunnar Höistad och Per Kedland, som bryr sig om sina elever och deras framtid så mycket att de vågar vara kärleksfullt obekväma när det krävs, tar alltså farväl av skolan och jag tänker att det är rätt så förunderligt att ivern att skydda eleverna från förlegade auktoritetsfigurers förtryck har lett till att en så stor del av vuxenvärlden abdikerat, och tvingar lärare att abdikera, från ansvaret för våra ungdomar. Det bekymrar mig och det gör mig ledsen. Och hade jag inte så mycket respekt för det beslut Per Kedland fattat skulle jag kanske drista mig till att jaga ifatt honom, bära honom tillbaka till katedern och säga ”Det här är din plats, Per. Det är här vi behöver dig.”