Viking eller bonde?

Dagens ungdom pratar slarvigt och de läser inte Heidenstam säger en av karaktärerna i Doktor Kosmos låt “Borgarsvin” från 2000. Själv har hon aldrig hört om “loket” Olsson men kan stava Nietzsches namn. Och trots att det nog inte är borgarsvin (vad det nu innebär) som vi vill fostra i skolan, så vill nog många av oss svensklärare ändå balansera våra elevers konsumtion av junkig populärkultur med en gnutta klassisk skolning. I det här inlägget ska jag försöka ta mig an Erik Gustaf Geijer och göra honom relevant för dagens ungdom

Erik Gustaf Geijer – nationalskald eller borgarsvin?

Arketyp, stereotyp och fördom – vad är det för skillnad på dessa tre begrepp? Det är den första fråga jag vill ställa till mina elever innan vi läser Geijers Odalbonden och Vikingen.  Det kommer nog att krävas en stunds googlande och några minuters pardiskussioner innan vi kan ta upp ämnet i helklass. Men med lite tur så ska vi nog kunna få ihop någon slags arbetsdefinition av hur begreppen både hör ihop och skiljer sig åt innan vi går vidare.

Nästa steg blir att läsa om den nationalromantiska idén om folksjälen. I den lärobok vi har tillgång till, Epoker och diktare, så hittar vi lite om den på sidorna 166-167 och kan sen koppla ihop denna idé med Göticismen som vi hittar på sidan 181. När eleverna har en uppfattning om vad begreppet folksjäl omfattar och vet vad Götiska förbundet hade för mål och syfte kan vi ge oss i kast med de två dikterna.

Vikingen och Odalbonden representerar som bekant var sin sida av den svenska folksjälen och är egentligen bara våra gamla vänner Dionysos och Apollon klädda i en nordiskt nationalromantisk skrud. Det är inte särskilt svårt att upptäcka för en vaken elev och om inte annat så är Epoker och diktare (sida 182) väldigt tydlig och rakt på sak med hur dikterna ska tolkas. Det svåraste i själva läsningen, och det som eleverna nog behöver mest hjälp med, är att tillgodogöra sig de arkaiska uttryck som herrarna i Götiska förbundet kryddade sina framställningar med.

Viking

Efter läsningen reflekterar vi över om Vikingen och Odalbonden främst är arketyper, stereotyper eller bara exempel på fördomar om vad som en gång var svenska vanor och ett svenskt sätt att vara. Här är det självklart också läge att ta upp hur Herders idé om folksjälen missbrukades av de strömningar i Tyskland som till slut urartade i ondskefull nationalsocialism.

Till sist vill jag nog ändå att eleverna ska landa i att vår viking och bonde är arketyper, representanter för en typ av individ som kan förekomma i nästan vilken kultur och vilket samhälle som helst, och med det som utgångspunkt så vill jag att de förflyttar dessa typer till Stockholm 2018 och att de påbörjar en berättelse om någon av dem.

Berättelsen ska inledas med en blinkning till Selma Lagerlöf: Äntligen stod vikingen/odalbonden på studentflaket… Och sedan vill jag att eleverna, med hjälp av tillbakablickar och hopp framåt i tiden, ska berätta om vår hjältes öden och äventyr i vår samtid. Hur har hen skött sig i skolan? Hur firar hen studenten? Vilka karriärval gör hen? Hur beter hen sig på sociala medier? Vilken partner söker hen? Hur beter sig hen i förhållandet? Vilka relationer har hen till andra än sin partner? Vad har hen för beteende på sociala medier? Vilka saker värdesätter hen? Blir hen någonsin lycklig? Är hen en sån som utnyttjar eller en sån som utnyttjas? 

Den här typen av kreativ uppgift tycker jag inte att eleverna någonsin behöver göra helt klart utan de får jobba med den så länge omständigheterna tillåter och de utkast de producerar får tjäna som både underhållande högläsning och underlag för diskussion. Syftet är inte, i det här fallet, att göra dem till fulländade författare utan att att använda det egna skrivandet för att tränga in i gamla texter som annars skulle kunna uppfattas som svårtillgängliga eller rätt och slätt ointressanta.

Funkar det här greppet så är Heidenstam och Nietzsche nästa, och kanske ska vi jobba lite med artikulationen också.

Odalbonde

 

Fira internationella kvinnodagen med Anna-Maria Lenngren

International Women’s Day, den 8 mars, är en bra dag för oss i skolan att stanna upp och reflektera över hur långt vi kommit i kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det här inlägget innehåller ett tips om hur vi kan göra detta med hjälp av en på många sätt fantastisk föregångskvinna och författare, Anna-Maria Lenngren, som till råga på allt gick bort just denna dag dag för 201 år sedan.

När jag i slutet av det förra millenniet gick lärarutbildningen i Uppsala fick vi möjlighet att lyssna till en uppskattad föreläsning av en präst som arbetade vid Akademiska sjukhuset. Temat var egentligen att möta ungdomar i kris och kopplingen till internationella kvinnodagen kan kännas långsökt. Av föreläsningens många goda poänger fanns dock en av stort pedagogiskt värde – man kan sällan angripa svåra frågor rakt på.

Prästen berättade att han i sitt yrke ofta hamnade i situationer där han behövde hjälpa unga människor att bearbeta kriser i samband med svåra sjukdomar, deras egna eller närståendes. Det lönar sig vid sådana tillfällen sällan, menade han, att sätta sig ner mitt emot varandra och försöka forcera fram en konversation. Ett sådant tillvägagångssätt resulterar regelmässigt i obekväm tystnad eller i att barnet säger exakt det som förväntas av det. Ett mer framgångsrikt sätt är i stället att ägna sig åt något till synes trivialt och sedan försiktigt, försiktigt styra  konversationen mot det som behöver processas.

En av prästens anekdoter handlade om hur han länge suttit med föräldrarna och en storebror till en pojke vars bortgång i leukemi var nära förestående. Förgäves hade både prästen och föräldrarna försökt få storebrodern att tala om det som höll på att ske. Inte förrän de lämnade föräldrarna och kontoret bakom sig och gav sig ner i kulvertarna under sjukhuset för att köra sparkcykelrace med pallyftare så lossnade det, och då kom det steg för steg – pojkens sorg över brodern, hans oro för föräldrarna och det ansvar han kände för att vara så stark att hans mamma och pappa inte skulle behöva bära en ännu större börda, att han i stället försökte bära deras och att han var rädd för att allt skulle krackelera om han tillät sig att ge efter för sina känslor.

Tack och lov är det sällan vi lärare behöver ta oss an så svåra situationer, även om de flesta av oss nog någon gång under karriären berörs av något liknande. Men jag tror att den läxa som prästen ville lära oss om att möta ungdomar i kris går att överföra till skolans värdegrundsarbete. Och jag tror att Anna-Maria Lenngren och hennes dikt “Några ord till min k. dotter om jag hade någon” kan hjälpa oss att uppmärksamma internationella kvinnodagen med alla dess dimensioner utan att det känns förutsägbart, pliktskyldigt stelt eller som en regisserad föreställning i vilken vi axlar de roller och intar de positioner som vi tror förväntas av oss.

Så här vill jag försöka lägga upp min lektion:

 Läsning och film

För att eleverna ska få en chans att sätta in Anna-Maria Lenngren i ett sammanhang så börjar vi med att samla kunskap om henne. För detta ändamål använder vi oss av läroboken Epoker och diktare, en artikel ifrån Arbetarbladet, och ett kort avsnitt ur ett program i serien Hej Litteraturen! vilket vi har tillgång till via NE-play.

a) Läs sid 141-142 i Epoker och diktare om Anna-Maria Lenngren och skriv ner några centrala punkter om författaren på en tankekarta.

b) Skumma igenom den här artikeln och komplettera din tankekarta.

c) Titta sedan på det här programmet från 15.34 – 22.08. Det handlar först om Hedvig Charlotta Nordenflycht (sid 138  i Epoker och diktare) men sedan om Anna-Maria Lenngren. Komplettera din tankekarta.

Högläsning och reflektion

Sedan kan vi ta oss an dikten.

Arbeta ihop med 2-3 klasskamrater och läs dikten “Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” högt för varandra (notera att dikten spänner över flera sidor). Alternativt kan ni lyssna till Horace Engdahls uppläsning av dikten här.

När ni läst/lyssnat klart till dikten, ringa in de stycken som ni tror skulle ha sett annorlunda ut om dikten varit tillägnad “min k. son”

Diktande

Därfter är det dags för eleverna att dikta själva. Vi förflyttar Lenngrens Betti 220 år framåt i tiden och bjuder henne några tips och råd inför gymnasiestarten. Eleverna kan klistra sina bidrag i ett gemensamt Google Drive-dokument.

Arbeta ihop med 2-3 klasskamrater och skapa era bidrag (minst två strofer) till dikten “Några ord till min k. Betti, då hon börjar i gymnasiet”

Reflekterande

När vi väl har ett resultat i form av ett diktutkast, förmodligen i en ganska tafflig form, så kan vi föra en diskussion. Med största sannolikhet dyker det i samband med detta samtal upp flera tankar och synpunkter som jag kan ställa fördjupande frågor kring.

Vad hade varit annorlunda om dikten i stället varit tillägnad “min k. Bertil”?

Finns det några råd till Betti som är lika relevanta 2018 som 1798? 

Det är hela min plan. Hoppas att det finns något att hämta i den!

 

Väck den Björn som sover och krossa rasismen!

Att säga att nu ska vi jobba med “tema integration” i undervisningen kan kännas lite ansträngt ibland, lite för stort liksom, eller lite för abstrakt och byråkratiskt. Samtidigt står vi inför utmaningen att forma ett Sverige där vi alla, oavsett bakgrund och förutsättningar, kan leva i värdighet och frihet och med jämbördiga möjligheter att göra något av våra liv. Och vi vet att om vi ska lyckas med det så måste skolan dra sitt strå till stacken. I det här inlägget vill jag tipsa om två sätt att göra det.

1. Gå en mil i någon annans skor

Den 19e februari är det premiär för Teskedsordens digitala projekt Reality Check.  Och håll i er nu, det är en app. Ja, jag vet att appar och mobiler i och kring undervisningen är ett omtvistat ämne, men den här verkar riktigt bra! Idén bygger i stort på den modige och kloke advokaten Atticus Finchs iakttagelse i romanen To Kill a Mockingbird – “You never really understand a person until you consider things from his point of view . . . until you climb into his skin and walk around in it” – och så här presenteras projektet på Teskedsordens hemsida:

Reality Check är Sveriges första app mot rasism, och är utvecklad för åldrarna 13-19 år. Projektet är ett samarbete mellan Teskedsorden, Mångkulturellt centrum och Anna Lindh Foundation. Appen består av ett upplevelsebaserat spel och är utvecklat för att utmana fördomar och normer. Spelet går ut på att du som användare får följa en karaktär under fem dagar och få vara med om dennes upplevelser, upplevelser som är baserade på […] intervjuer som utförts.

Under spelets gång kommer spelaren även få pop-up fönster med fakta om allt från Sveriges rasistiska historia till tips om vad en kan göra för att motverka rasism och annat intressant som kan hjälpa oss att förstå rasismens mekanismer. Vi vill att när användaren har spelat klart ska känna att hen har ett första hjälpen-kit redo för att kunna se och förstå vardagsrasism samt kunna ingripa när det behövs.

Jag tänker hänga på låset till premiären och skyndsamt lansera appen bland mina elever, så att de värms upp inför nästa uppgift som måste vara klar före den 1 mars då det är deadline för att skicka in bidrag till Björn Ranelid-priset.

2. Väck den Björn som sover

“This machine kills fascists” lär det ha stått på Woody Guthries gitarr. Björn Ranelid arbetar i stället med pennan, själen och “fingerblomman”. Ja just det, fingerblomman! Kolla här bara. Man kan tycka vad man vill om vissa av hans metaforer men Björn Ranelids passion, säregna uttryck och omtanke om människan kan ingen ta miste på. Jag tänker ge mina klasser möjligheten att studera några särskilt Ranelidska ögonblick (tack YouTube!) och göra pastischer innan de får ta del av instruktionerna till uppsatstävlingen om årets Ranelid-pris:

Vilka erfarenheter, tankar och känslor har du kring skolans betydelse och roll för ett välfungerande Sverige där alla får möjlighet att vara med? Skriv en text som behandlar temat, med mod och egensinne. Använd språkets inneboende kraft! Ordet är mäktigare än allt annat och möjligheterna är oändliga. En människa som skriver med litterära och konstnärliga ambitioner bör ha sin egen stil i ordet och språket.

Min önskan är att eleverna ska inspireras att våga närma sig ämnet på ett kreativt och glädjefyllt sätt. Kanske kan vi för några ögonblick kasta problembilder och problemformuleringar för vinden tillsammans med prestige och prestationskrav och bara låta språket och drömmarna skena. Resultaten kommer knappast att bli idel mästerverk, men något värt att förädla är jag säker på att vi ska kunna vaska fram. Vi har i alla fall allt att vinna på att försöka. Gör gärna det du också!

Mod och egensinne har ett namn och en form – Björn Ranelid

 

 

Skolan ska inte släcka eldsjälar

Det här är en text om varför skolor borde stå i kö för att anställa lärare som vågar engagera sig i politiska frågor.

David Kerr, Director of Education Citizenship Foundation vid universitetet i Bristol, talade den 22 oktober 2015 på en utbildningskonferens i Bryssel. Temat för hans framförande var Active Citizenship (engagerat medborgarskap) och han inledde med att redogöra för att en av EUs största utmaningar är att få unga människor att engagera sig i politiken.

Det finns en enorm potential, menade Kerr, i att unga européer i många länder känner en stark vilja att engagera sig i något meningsfullt och att de upplever en kraftig längtan efter att få göra skillnad. Men tyvärr så finns det inom många av dessa ungdomar en barriär som håller deras engagemang tillbaka och som gör att potentialen förblir outnyttjad. Dessa unga européer blir vad Kerr kallar  stand-by citizens  och det land som har den högsta andelen sådana medborgare i Europa är Sverige.

David Kerr

Med tanke på det förhållandet, och med tanke på att Kerr i sitt uppdrag för EU tydligt pekar på att det bästa sättet att säkra vår fria demokrati och motverka de mörka krafter som visar sitt fula nylle här och där i Europa är att utveckla skolan till en plats där elever förädlas till active citizens, så är det besynnerligt att två lärare vid Sjölins gymnasium på Södermalm i Stockholm har hamnat i blåsväder för att de visat ett starkt engagemang i samhällsfrågor och skolpolitik.

De båda lärarna har med själ och hjärta engagerat sig i den svenska skolans utveckling och synts och hörts i samhällsdebatten samtidigt som de skött sina jobb med samma passion. De har strävat efter att vara goda exempel på engagerade medborgare och goda yrkesmänniskor. Och för detta har de alltså fått betala ett högt pris. De har låtit sin eld brinna för starkt menar skolledningen på Sjölins gymnasium som verkar skrämmas av tanken på att gnistor skulle kunna få en låga att flamma upp hos eleverna. Kerrs dröm om active citizens verkar vara Sjölins gymnasiums mardröm.

Kanske är det inte så konstigt. Zygmunt Baumans dystopi om en värld där medborgare först förvandlas till konsumenter och sedan själva, via sociala medier och stordata, till varor på en köp- och säljmarknad är inte lika dyster för alla. För den som håller ekonomisk vinning högre än bildning och självständigt tänkande är Baumans spådomar snarare uppmuntrande än deprimerande.

Zymunt Bauman skulle nog ha varit måttligt förtjust i utveckling vid Sjölins gymnasium

Det är tyvärr inte bara i Sverige detta sker. Martha Nussbaums Not for Profit är ett försvar av klassisk bildning gentemot krafter som vill reducera den amerikanska skolan till ett strömlinjeformat instrument för att öka landets BNP. Med ett sådant fokus, menar hon, riskerar grundläggande demokratiska värderingar att utarmas och hon hänvisar till den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagores bekymrade observationer om att han, överallt var han gick, såg the moral man ersättas av the commercial man.

Om Tagore levde idag skulle han kunna observera samma sak på Sjölins gymnasium. Den kommersiella skolan försöker knuffa undan två lärare som visat prov på mod och integritet, först genom att köpa ut dem (så klart), sedan genom att hota med avsked och till sist, när de inte kunnat presentera tillräcklig grund för det, genom omplacering.

Det är en cynisk process med ett cyniskt mål, att göra active citizens till bystanders. Och det är en oroande utveckling för Sverige att skolor får bete sig såKerrs lärdomar är att det svenska samhället, med dess växande massa av stand-by citizens, borde värna om sådana lärares glöd i stället för att stampa ut den.

Sjölins gymnasium och andra skolor borde därför bilda kö för att dra nytta av det samhällsengagemang och de moraliska värden som politiskt engagerade lärare kan förmedla.

Rabindranath Tagore skulle inte heller ha gillat Sjölins mål och metoder

 

 

 

Låt Aaron, 6 år, göra tonåringar till romantiker

Det här inlägget handlar om en artikel som är väldigt trevlig att läsa tillsammans med eleverna i samband med att vi lär oss om romantiken.

The Child is father of the Man skrev William Wordsworth i dikten My Heart Leaps Up. Han beskriver i den hur hans hjärta fortfarande slår ett extra slag när han ser en regnbåge lysa på himlen, precis som när han var liten, och hur han önskar att alla hans dagar kunde levas ut i ett tillstånd av naturlig, eller rättare sagt naturnära, fromhet.

Och visst kan vi väl känna igen oss i Wordsworths längtan efter barndomens fascination inför naturens under? Och även hans vilja att hålla kvar vid upplevelsen av att vår planet är en magisk plats värd att vörda och inte en bara en tillgång för oss att skörda och skövla torde ligga oss varmt om hjärtat. Vi har ju för sjutton sett filmen Avatar, eller som någon kallade den, Dansar med vargar i rymden.

Men så går åren och bolånen ska säkras och solsemestern betalas, och innan vi vet ordet av så tröstar vi oss med att det i alla fall var ett kravmärkt vin från Nya Zeeland vi sköljde ner biffen från Brasilien med. Getting and spending, we lay waste our powers; – Little we see in Nature that is ours, skriver Wordsworth i The World Is Too Much With Us.

Det är nog ingen slump att Wordsworth valde just regnbågen med dess bibliska symbolik – så länge vi kan se den kan vi vara säkra på att gud inte sänder en ny syndaflod.

Så hur behåller vi vår barnsliga vördnad för naturen, vår okonstlade och ogrumlade glädje inför regn, vattenpölar och snö, liksom vår skräckblandade förtjusning över åskans dån? Och hur behåller vi barndomens fantasi och kreativitet i en värld där det mesta redan är upptäckt och så många mysterier redan avslöjats?

Wordsworths metod var långa naturpromenader i jakt på inspirerande skönhetsupplevelser, vilka han gestaltat i några av sina mest berömda dikter, bland annat I Wandered Lonely as a Cloud

Men att ta ut en klass gymnasieelever på en lerig promenad i Hagaparken på jakt efter skönhet och skaparkraft är ingen bra idé. Så i stället vänder jag mig till Aaron, 6 år. I den underbara artikeln Aaron, 6, leder oss i skogen från Dalarnas Tidningar berättar han om sina upplevelser från sommarlägret “Solskolan” och det är bara att konstatera att den lille pojken är ett romantiskt geni. Bland ihärdiga upplysningsförsök att mäta ut och förklara världen för honom så gör hans unga själ revolt och erbjuder robust motstånd mot allt som hotar dess fria fantasi.

Aaron – ett geni

En kompass pekar i Aarons värld mot “det kalla”, just nu en sjö, och inte alls bara mot norr. Går man vilse kan man fråga myror om vägen, men inte fästingar för “de fattar ingenting”. Logik är inget som håller Aron tillbaka, om man till exempel möter en orm ska man stå helt stilla och samtidigt sparka med benen, och han hymlar inte heller med att många av hans slutsatser bygger mer på kreativ intuition än klassisk skolundervisning:

Har du lärt dig allt detta här på skolan?

– En del har jag kommit på själv och en del har jag lärt mig här på skolan.

Att ägna fem minuter åt att läsa om Aaron med klassen skapar inte bara en god stämning under hela lektionen, det lägger också en god grund för fortsatta diskussioner om dikter som Goethes Älvkungen och Geijers Den lille kolargossen. Så i det här fallet verkar det som att vi vuxna, ja till och med så unga vuxna som gymnasielever, kan behöva ett barns insikt för att på riktigt öppna ögonen. The Child is father of the Man.

 

 

När Michelle var supercoolio

Är du också så gammal att du minns skolfilmen Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer? Eller har du kanske förträngt den pinsamt politiskt (in)korrekta storyn om en privilegierad vit kvinna, tillika före detta marinkårssoldat, som likt en deus ex machina stiger ner från himlen och räddar några stackars afro- och latinokids från en säker undergång? I så fall, välkommen till en ovälkommen flashback som vittnar om att allt faktiskt inte var bättre förr. Och så ska det handla om populärmusik som en ingång till litteraturen också.

Ingen tvekan om vem som spelar huvudrollen och vilka som bildar fond för hennes hjälteskap

Redan 1997 hade jag svårt att köpa Michelle Pfeiffer i rollen som bildad badass så jag mobiliserade alla de ironiska försvarsmekanismer som var på modet vid den tiden och som jag nu för tiden reserverar för repriser av romantiska komedier med Matthew Maconn… Machonna… Mconaguhuee…. äh, ni vet vem! Men, det fanns ett avsnitt i Dangerous Minds som jag inte riktigt kunde avfärda, the Dylan- Dylan contest.

Idén till tävlingen föds när Michelle Pfeiffers “ex-marine turned teacher”, Louanne Johnson, vill få sina elever att upptäcka poesi och med lite ofrivillig hjälp av en överviktig och cynisk lärarkollega snubblar över den inte särskilt subtila kopplingen mellan walesaren Dylan William och allas vår nobelprisvinnare Robert Zimmerman, aka Bob Dylan:

Louannes förhoppning är att de svartmålade och utdömda eleverna i hennes klass ska finna ett brinnande poesiintresse, om hon bara kan få dem att engagera sig ordentligt en enda gång. Så hon utlyser en tävling i vilken hon ger eleverna till uppgift att finna ett djupgående samband mellan två texter, en av den äldre Dylan och en av den yngre. Vinnarna bjuder hon på middag på en av stans finaste restauranger, en upplevelse dessa ungdomar hittills varit utestängda från.

Det är ett ganska smart pedagogiskt grepp. Samtidigt som den hägrande belöningen ger upphov till en vilja att lyckas så skapar tävlingsmomentet en känsla av brådska, och på ett högst påtagligt sätt visar tävlingen att litteraturen kan öppna dörrar till ett annat och bättre liv. Louanne Johnson känner sig dock nödgad att gå mig nerverna med klichén learning is the real prize:

Nu, 20 år efter att filmen producerades och 19 år efter att den glömdes bort, använder jag fortfarande olika varianter av Dylan-Dylantävlingen. Jag kan dock inte bjuda mina elever på några snofsiga middagar, många av dem känner nog till fler lyxrestauranger än jag och är säkert mer skolade i Ribbingskt finmiddagsmanér. Som lärare skulle jag ruinera mig och som hälsing skulle jag säkert göra mig till åtlöje genom att högljutt snyta mig i linneservetten, eller nåt. Tur då att det finns betyg som eleverna vill ha och ännu mera tur att litteraturen har en inneboende kraft att motivera dem, bara de finner något litet av sig själva i den.

Men det är såklart inte bara att skicka iväg eleverna att leta efter kopplingar mellan klassiska poeter/författare och mer moderna och populärmusikaliska diktare. Först måste de få se hur det kan gå till, modellering heter det väl. Så nedan har jag sammanställt en kort lista med verk som jag ibland presenterar för eleverna och ber dem hjälpa mig att finna samband mellan. Jag hoppas att den kan vara till användning för någon och har du tips på fler verk som kan kopplas ihop får du gärna upplysa mig via kommentarsfältet.

Medeltiden

Balladen om liten Karin — Kungens man av Björn Afzelius (särskilt aktuell med tanke på #metoo)

Upplysningen

Utdrag ur Traktat om toleransen av Votaire — Jesus, Jesus av Noah Gundersen

Förromantiken/Romantiken

Edward Youngs citat “We are all born originals – why is it so many of us die copies” från Conjectures on original composition — Broder Daniels Burn Heart Burn.

Utdrag ur Goethes Den unge Werthers lidanden — Broder Daniels Whirlwind

Goethes Älvkungen (grym YouTube-version här) — Broder Daniels Shoreline — The Handsome Familys Gravity

Wordsworths Påskliljorna (Daffodils) — Handsome Familys No One Fell Asleep Alone

Wordsworths The World Is Too Much With Us  — Eddie Vedders Society

Naturligtvis handlar övningen i klassrummet inte bara om att hitta likheter mellan texterna, skillnaderna blir minst lika intressanta, särskilt när det går att koppla dem till förändringar i samhället eller till vår syn på hur det bör se ut.

Resultatet av mina ansträngningar har hittills varit riktigt kloka diskussioner med stort elevengagemang och jag har ofta undrat varför det hela fungerar så bra. Kanske är det så att lyssnandet på en kort låt tillsammans skapar ett naturligt avbrott för eftertanke, tre till fyra minuter av koncentration, och att de moderna texterna fungerar som nycklar att låsa upp de äldre med.

Oavsett vad det är som är x-faktorn i det hela så kan jag rekommendera att pröva Louanne Johnsons streetsmarta pedagogik, om inte annat så bara för att få…

… spela Shoreline!

 

 

 

Evidensen v intelligensen

Tänk om alla lärare skulle följa ett och samma pedagogiska recept, utvecklat i enlighet med de senaste pedagogiska forskningsrönen. Skulle vi då få en likvärdig undervisning i hela Sverige? Skulle resultaten bli de samma i varje klassrum, i varje skola? Nej, självklart inte.

Everything works somewhere and nothing works everywhere menar Dylan Wiliam i sin föreläsning Why teaching will never be a research based profession. Men hur ska vi då veta vad som fungerar i just det sammanhang vi befinner oss? Svaret, hävdar Wiliam, är till stor del fronesis, den situationsbundna intelligensen.

För den som inte är helt bekant med begreppet fronesis eller som vill fördjupa sig i dess innebörd vill jag rekommendera Filosofiska rummets avsnitt Fronesis i välfärden där bland annat Göran Rosenberg deltar i ett samtal om hur det kommit i skymundan i vår tid.

01.16 in i programmet kan vi höra hur Jonna Bornemark, docent i filosofi och lektor vid Centrum för praktisk kunskap, förklarar Aristoteles tre intellektuella dygder: Episteme (den vetenskapliga och teoretiska kunskap som är beständig över tid), techne (en manualbaserad kunskap men även en kroppslig förmåga och en teknisk färdighet) och till sist fronesis (den klokhet och förmåga till självständigt agerande som följer med erfarenhet).

Både Dylan Wiliam och de kloka hjärnorna i Filosofiska rummet vill lyfta fram fronesis som en viktig kugge i det intellektuella maskineriet och uttrycker oro över en utveckling som alltmer tränger undan denna dygd till förmån för de andra två.

Wiliam varnar för en övertro på den evidensbaserade forskningen inom det pedagogiska området och är skeptisk till vår iver att utifrån denna forskning skapa lättbegripliga och standardiserade pedagogiska recept som sedan lanseras och appliceras på bred front. Ofta görs det utan att de lärare som använder recepten förstår vetenskapen bakom dem och följaktligen saknar förmågan att anpassa manualerna till den specifika situation de används i. Hur ofta ser vi inte kollegor låta sig förföras av någon ny pedagogisk frälsningslära och hur ofta hamnar vi inte i fånigt fyrkantiga konflikter kring sådana dumheter som matrisers användning eller hemläxors vara eller inte vara?

Men även om en lärare fullt ut tagit till sig episteme, tuggat i sig teorin, så finns det fortfarande en risk att kunskaperna inte används helt klokt om hen ännu inte skaffat sig tillräckligt stor erfarenhet av de många situationer som yrkesvardagen innehåller, den terräng i vilken kunskapen ska appliceras. En sådan lärare kan framhärda med en viss metod, trots att resultaten uteblir och trots att villkoren inte tillåter metoden att lyckas, bara för att “forskningen säger att det här är rätt sätt.”

While you often get young people who are precocious in terms of episteme you hardly ever get young people who are precocious in terms of phronesis, säger Dylan Wiliam och följer upp det med den underbara visdomen You need to know the science but you also have to temper it with judgement. Det finns nog en och annan ung skoldebattör som har något att lära om det.

Forskningen visar påtagligt ofta bara att något är bra om det används rätt och dåligt om det används fel, enligt Wiliam. Men i många fall frestas vi att dra ganska stora växlar på sådan forskning som bekräftar världen så som vi vill se den och att avfärda den forskning som gungar vår båt. Kommentaren I think you will find that it is a little more complicated than that är i stort sett alltid på sin plats när vi ägnar oss åt sådana förenklingar, menar han. För egen del tänker jag använda den vid varje personalmöte till dess att någon hotar mig med stryk.

Är du evidensbaserad, lille vän?

Medan Wiliam fokuserar på skolområdet oroar sig hjärnorna i Filosofiska rummet över en bredare samhällsutveckling där den praktiska kunskap som en erfaren yrkesmänniska besitter inte längre värderas lika högt, eller i alla fall anses vara för dyr. Erfarna arbetstagare ersätts med oerfarna, utbildade med outbildade, praktisk kunskap byts ut mot “rätt inställning”. Och för att kompensera för det som går förlorat skapas den hydra som många av oss känner igen som manualstyrning.

Med en sådan styrning behöver du inte kunna något om det du gör eller fatta självständiga beslut utan bara okritiskt följa punktlistan framför dig. Och så länge du följer reglerna behöver du heller inte bära något ansvar för dina handlingar. På så vis blir människorna utbytbara “utförare” och arbetskraften både effektiv och billig.

Så försvinner ännu en yrkesskicklig person från arbetsmarknaden och kommer aldrig åter.

Ett problem med denna manualsjuka, genom vilken vi tror oss kunna överföra kunskaper som egentligen handlar om omdöme och karaktärsutveckling, menar Rosenberg, är att tänket slår igenom även på områden där vi vet att enskilda personer betyder så oerhört mycket: Vi lider av en utvärderings- och en jämförelse- och en evidenssjuka. Allt ska på något vis gå att kvantifieras och paketeras och köpas och säljas. Och vara utbytbart, inte minst. En person ska kunna ersättas av en annan utan att det blir några effekter.

Här ser vi att tankegångarna från Wiliams föreläsning och SRs radioprogram överlappar. Erfarna lärare är inte utbytbara, varken mot annan arbetskraft eller maskiner, och bör inte användas som manualstyrda utförareI stället bör vi bemöda oss om att låta alla lärare odla sin fronetiska intelligens och växa i yrket under hållbara villkor.

Därför är det viktigt att vi förvaltar Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram väl, så att varje lärare kan få en utveckling i yrket som bygger på både utökat ansvar, akademiska meriter och den praktiska visdom som går hand i hand med yrkeserfarenhet och karaktärsutveckling – fronesis.

Avslutar detta inlägg med Ronald Reagans berömda försvar av erfarenhetens värde

Wordfeud – ruggigt 2010!

Det här inlägget handlar om en förhistorisk app som jag försöker blåsa liv i min engelskundervisning med.

Minns ni 2010 – året då Wordfeud släpptes som app och “alla” tävlade om att vara bäst på ord? Det gör inte jag. Nej, jag var som vanligt sist på bollen och fick mycket sent omsider en inbjudan från min mamma, ungefär samtidigt som alla andra började med Quizkampen och föraktfullt fnös åt mig Wordfeud? Ruggigt 2010!  Till råga på allt fick jag stryk också, av mamma alltså, inte av Quizkamparna. Kanske är det detta trauma som gjort att jag väntat ända tills nu med att använda appen i undervisningen; kanske också en fåfäng förhoppning att jag ska uppfattas som skönt retro i stället för som en akterseglad stofil som desperat ägnar sig åt kvasidigitalisering.

Om nu någon tänker vafan, sitter de och spelar Wordfeud i skolan?! så nej, eller jo, det kanske vi gör, men det är inte som du tror… Det hela handlar om att på ett lättsamt och lekfullt sätt få eleverna att engagera sig i något så osexigt som ordbildning, eller word formation som det heter på engelska. Allt ordfejdande sker dessutom som läxa och lektionstiden ägnas åt betydligt mer akademiska genomgångar och övningar.

Det är alltså elevernas ordbildningskunskaper och förmågor vi vill slipa på och det spelar egentligen ingen roll om det är Engelska 5,6 eller 7 det handlar om – ordbildning tål att övas på alla nivåer. Instruktioner och övningar i word formation är dessutom ganska lätta att komma över. De flesta läromedel har nivåanpassade sådana och på nätet kryllar det av dem. Svårigheten är bara, som vanligt, att avgöra vilka som är bra och vilka som är direkt skadliga för elevernas utveckling.

Eftersom jag undervisar i Engelska 7 i år så tänker jag använda den här sidan med inte mindre än 18 ordbildningsövningar anpassade till CAE-nivå (motsvarande CEFRs C1-nivå). Liknande övningar finns här och vill man lära sig om prefix och suffix så kan man hitta lite om dem här. De flesta lärare har förmodligen redan sina favoriter så jag ska inte ägna mer utrymme åt att rada upp länkar som vem som helst kan Googla fram.

Wordfeud är så klart inget läromedel eller någon ersättning för undervisning. Appen kan dock fungera som ett verktyg att kontinuerligt öva ordbildning med och ge eleverna ett någorlunda konkret och i tiden närliggande syfte med en typ av språkövningar som annars kan upplevas som rätt abstrakta och bortkopplade från all praktisk användning. Fast det räcker förstås inte med att säga åt dem att ladda ned appen och bara spela – vi måste ändra på reglerna lite också.

Jag tänker para ihop eleverna och låta dem tävla tillsammans i stället för emot varandra. De får köra hur många omgångar de vill, men minst två, och det är den högsta gemensamma poängen i en enskild omgång som räknas – skärmdump som bevis. Det kommer att delas ut ett symboliskt pris till vinnarna och hederspriser kommer att delas ut till det par som lyckats skapa det längsta ordet (här kommer listan med suffix och prefix nog väl till pass). Varje par får också skicka in ett bidrag till tävlingen “bästa ordet” utifrån de ord de skapat. Allt görs som hemläxa, utom prisutdelningarna förstås.

Det kommer naturligtvis att vara mycket svårt att bedöma effekten och det pedagogiska värdet av Wordfeudandet. Men kontinuerlig övning och aktualisering av ens förmågor kan knappast skada, även om det sker under lekfulla och opretentiösa former, och om jag bara för en liten stund lyckas återskapa 2010 års hype i klassrummet och göra ordbildning hett så är det nog i alla fall en liten framgång.

Sedan ska jag utmana min realskoledopade mamma igen. Nu jävlar!

Från finansminister till Frankensteins monster

Frälsande framstegsmakare eller förskjutet monster – det är skillnaden mellan Viktor Frankensteins högtflygande drömmar och det fasansfulla resultatet av hans arbete. Det är också skillnaden mellan forne finansminister Anders Borgs publika anseende före och efter sommarens skandalomsusade skärgårdsfest. Med avstamp i Mary Shelleys 1800-talsroman och dagstidningarnas rapporter om “Borgaffären” vill jag i det här inlägget presentera två argumentationsövningar anpassade till kursen Svenska 2 på gymnasiet.

I all korthet är idén att eleverna i två olika situationer ska utgå från de klassiska retoriska sätten att försvara sig på (eller, om en vänder på dem, angripa någon på).

1) Status coniecturae; brottet har inte begåtts av den anklagade I did not have sexual relations with that woman / Bill Clinton

2) Status finitionis; detta är inte att betrakta som ett brott Bill Clinton erkänner affären med Monica Lewinsky men nekar till brott

3) Status qualitatis; det finns särskilda omständigheter att beakta:

Comparatio; gör en jämförelse mellan större och mindre brott “När storklipparna kommer undan” av Peter Wolodarski

Relatio criminis; återför brottet på den som anklagar If you hurt this boy you are all gonna be Baird bums the lot of you / Al Pacino (En kvinnas doft)

Remotio criminis; återför brottet på någon annan Johaug skyller på läkaren

Purgatio; åberopa förmildrande omständigheter Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt /Anders Borg förklarar sig på Facebook

Deprecatio; gör avbön There is no fancy way of saying “I have sinned” / Bill Clinton (avbön för förhållandet med Monica Lewinsky)

Det är min erfarenhet att sammanställningen ovan är ett utmärkt verktyg för att dissekera, analysera och konstruera argumenterande tal och texter med en skuldfråga i centrum, oavsett om den handlar om att vara skyldig i juridisk eller moralisk mening. Den enda teknik jag hittills saknat i uppställningen är den jämförelse Shylock begagnar sig av i sin berömda monolog från Köpmannen i Venedig där han menar att det som är rätt för en grupp av människor också måste vara rätt för en annan:

If a Jew wrong a Christian, what is his humility? Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his sufferance be by Christian example? Why, revenge.

Kanske är hans taktik en variant av relatio criminis, ett sätt att återföra brottet på dem som anklagar? Nåväl, så här har jag tänkt att vi ska arbeta under de två momenten:

Frankenstein

I samband med att vi läser om upplysningen och romantiken tycker jag om att läsa Mary Shelleys Frankenstein med klassen. Historien om romanens tillkomst, den unga författarens härkomst och dramatiska liv samt berättelsens många olika bottnarna gör att det finns så mycket att lära sig och att tala om. Det finns dock väldigt många färdiga analyser av romanen på nätet där romanens många teman och tolkningsmöjligheter utforskas i detalj och för att hantera den pedagogiska utmaningen så får eleverna ta del av de vanligaste tolkningarna redan innan de påbörjar läsningen.

YouTube-kanalen Crash Course har två underbara program om Frankenstein (här och här) och trots de genretypiskt manschauvinistiska inslagen vill jag också visa Thug Notes gangsterrapanalys av verket. Eleverna får sedan, vid seminarietillfällen under läsningens gång, leta stöd i texten för de olika tolkningar/läsningar som klippen redogör för. Samtidigt ber jag dem att under hela läsningen fundera över och ta ställning till vem de tycker bär det största ansvaret för den tragedi som romanen urartar i, Viktor Frankenstein eller hans monstruösa skapelse. Detta läs- och tankearbete ska till sist mynna ut i ett argumenterande tal:

Din uppgift är att postumt (efter deras död) företräda antingen Viktor Frankenstein eller hans “monster” gentemot en representant för den andre. Du ska försvara din klients delaktighet i de händelser som leder fram till så mycket olycka och död under romanens gång och göra ditt yttersta för att lägga så stor del som du kan av ansvaret och skulden för det inträffade på motståndarparten. Utgå från de klassiska strategierna för att angripa och försvara och använd dig av etiska, och logiska argument såväl som känsloargument (ethos, logos och pathos). Ditt framträdande ska vara 4-5 minuter långt och innehålla tydliga hänvisningar till händelser och replikskiften i romanen.

Om jag har tur så blir det en ganska jämn fördelning mellan elever som väljer att representera den ena respektive andra parten och då tror jag att det blir bra att genomföra presentationerna i små grupper om 4-6 elever (så att det inte blir tjatigt för åhörarna). Vi får se hur det går, men jag har stora förhoppningar om att förena god pedagogik med god underhållning.

Fallet Borg (eller Borgs fall)

När eleverna en gång drillats i konsten att försvara och angripa med hjälp av gamle Frankenstein och hans stackars monster så hoppas jag på att ytterligare förfina deras färdigheter med hjälp av nyhetsrapporteringen kring Anders Borgs framfart på fest i sommar. Som grand final ska eleverna ge sig in den offentliga debatten med ett inlägg som syftar till att antingen bättra på Borgs anseende (återupprätta hans ethos) eller ytterligare besegla hans olyckliga öde.

Kanske försöker jag i sammanhanget smyga in en klassisk svensklärarkoppling till Zola och J’accuse, men handen på hjärtat, visst är det lite skillnad i dignitet på Borg- och Dreyfusaffärerna? Strindbergs äventyr i Geneve med måttband i hand ligger närmare till hands, men det är en hänvisning som eleverna definitivt klarar sig utan.

Det finns redan en uppsjö av artiklar om Borgs festande i dags- och kvällspressen, alltifrån någorlunda nyktra och sakliga beskrivningar till mer personliga och rent av raljanta kommentarer. Det ger oss möjlighet att studera olika typer av tidningstexter och diskutera vad det är som utmärker dem stilistiskt liksom undersöka vilka typer av argument de innehåller. Under tiden får eleverna möjlighet att välja vilket perspektiv de själva vill föra fram i sammanhanget och börja fila på sina argumentationer. Här följer några artiklar som vi kan komma att kika på:

Från SvD

Mäktige Borgs ras – så skriver utländska medier

Sluta kalla Borg-bevakningen för drev

Experter om Anders Borgs varumärke: “Väldigt illa”

Från DN

Borg ber om ursäkt för olämpligt beteende – ska söka hjälp

Kända moderater ger Borg sitt stöd

Borg till motangrepp på Kinberg Batra: “Djupt besviken”

Från Aftonbladet

Dominika Peczynski ryter ifrån: “Han har en sund kvinnosyn”

När Anders Borg kallar kvinnor för “hora” får han stöd

Från Expressen

Jag tvivlar på att fyllon blir den renaste versionen av sig själva

Efter skandalfesten – Borg förlorar en miljon

Från GP

Borgs måttstock bör gälla alla

Från Metro

Kommentarerna under Anders Borgs ursäkt är provocerande

När vi ägnat lite tid åt att studera språk och stil samt gjort en kritisk granskning av argumentationen i de utvalda artiklarna blir det dags för eleverna att ge sig in i ringen. Jag har ännu inte bestämt mig för hur uppgiften ska utformas, inte ens om de ska genomföra den skriftligt eller muntligt, men följande parametrar tänker jag mig att instruktionen ska innehålla:

a) Vilken texttyp eller talsituation det handlar om (så att eleven kan anpassa språk, stil och argumentation)

b) Vilken den huvudsakliga målgruppen för framställningen är (så att eleven kan anpassa språk, stil och argumentation)

c) Längd – antingen 500 ord eller 4-5 minuter

d) Utgå från de klassiska strategierna för att angripa och försvara och förbered ett inlägg som antingen syftar till att förbättra Borgs anseende efter festskandalen eller som ytterligare inskärper allvaret i det som skedde och håller honom ansvarig för det.

Om någon nu tänker varför sätter han stackars Anders Borg under lupp? eller anar en personlig eller till och med partipolitisk agenda så vill jag försäkra er om att jag strävar efter att plocka in aktuella “skandaler” från alla möjliga politiska inriktningar i min undervisning och att jag faktiskt också är en sån där lite ofräsch medelålders man som blir lite för glad i hatten då och då, även om jag inte kan minnas att jag gjort mig skyldig till något blottande av intimdelar eller några kvinnofientliga tillmälen (fast det kan å andra sidan inte Borg heller).

Det var det hela.

(Nedan följer några punkter från det centrala innehållet för Svenska 2 som jag hoppas att täcka in genom de två argumentationsuppgifterna ovan)

  • Muntlig framställning av utredande och argumenterande slag i och inför grupp.
  • Uppbyggnad, språk och stil i olika typer av texter samt referat och kritisk granskning av texter. Skriftlig framställning av utredande och argumenterande texter. Normer och stildrag som hör till dessa texttyper.
  • Svenska och internationella författarskap, såväl kvinnliga som manliga, och skönlitterära verk. Relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling, dvs. hur skönlitteraturen har formats av förhållanden och idéströmningar i samhället och hur den har påverkat samhällsutvecklingen.

 

Retorikmello – en stilövning

Det här inlägget innehåller en enkel övning att aktivera eleverna med. Den handlar om att bekanta sig med grundläggande stilfigurer och släppa loss kreativiteten under lättsamma och opretentiösa former.

Att arbeta med stilfigurer är något av det roligaste jag vet och en utvecklad förståelse för och förtrogenhet med figurerna ger eleverna bra förutsättningar att både skapa och analysera tal väl under kursen. Sammanställningar av figurer är också lätta att få tag på. Jag brukar använda mig av Cassirers gamla Stilistik & stilanalays och Hellspongs Konsten att tala, men en enkel “googling” tog mig till sajten www.larare.at som ger en minst lika bra överblick över de vanligaste stilfigurerna, så från och med nu lär jag utgå från den.

Det fina med att jobba med figurer är att det går att göra på så många skojiga och lättsamma sätt och ändå få så ut stort värde av det. En av de övningar vi använt oss av under våren har varit att “skriva tal efter noter”. Den går ut på att eleverna får en sammansättning av stilfigurer som de på kort tid ska klä i ord, ibland kring ett särskilt tema som olycklig kärlek eller rädda världen. En figursammansättning kan se ut så här:

Retorisk fråga – Stegring (i tretal) – Antites – Anaforer (i  tretal) – Inversion – Kiasm

Och ge följande resultat:

Visste du att du kan rädda världen?

Du kan rädda den sagolika, makalösa och paradisiska planet vi lever på.

Miljöutsläppen har öppnat mörkrets portar men följ mig,  jag ska visa er vägen till ljuset.

Tillsammans kan vi skapa en bättre plats.

Tillsammans kan vi skapa en hållbar värld.

Tillsammans kan vi skapa en grön framtid.

Men vi kan bara skapa den tillsammans.

Nu är vår enda chans, vår enda chans är nu.

Okej, det kanske inte är något mästerverk, men en autentisk elevlösning är det i alla fall. Och det tar tid att bemästra en bunden form. Det vet alla som gett sig på att skriva en sonett, eller en limerick eller haiku för den delen. Men när en väl fått kläm på det hela finns det paradoxalt något frigörande i att vara underkastad en formel. Det sägs att Wordsworth, efter åratal av diktande på jambisk pentameter, bröt ut i kallsvett vid blotta tanken på att skriva prosa. Kanske går vägen till kreativ frihet genom ett träsk av träget tragglande. Men resan behöver inte vara tråkig för det.

När vi nu bara har en lektion kvar innan kursen är slut, ni vet den där lektionen som det är så svårt att veta vad en ska göra av, så har jag tänkt att vi ska köra lite “retorikmello”. Fånigt, jag vet, men tro mig, efter höstens gangsta-rappande så känns allt normalt. Till “mellot” så har jag försökt skapa en kombination av figurer som påminner om den klassiska schlagerns struktur: vers – refräng – vers – refräng – halvtonshöjd refräng. För tydlighetens skull har jag här nedan skrivit dit exempel på hur en lösning skulle kunna se ut. Jag är inte stolt över min insats, men eftersom hela genren egentligen bara är en färgsprakande kavalkad av uppblåsta julklappsrim och eftersom jag kommer att be eleverna dela med sig av sina bidrag så får jag försöka visa lite självdistans och föregå med gott exempel. Men det är märkligt vad besk ens egen medicin kan vara. Nåväl, den här sammansättningen tänkte jag att de skulle få jobba med:

 

Vers 1

Stegring (1) ex: Jag var ung

Stegring (2) ex: Jag var dum

Stegring (3) ex: Jag visste nästan ingenting

Antites  ex: Jag litade på dig då, men du bedrog och ljög för mig

 

Refräng 1

Anafor (1) ex: Det finns saker som jag lärt mig

Anafor (2) ex: Det finns saker jag förstått

Radslutsrim (1) ex: Nu är jag starkare än livet, jag är starkare än du

Radslutsrim (2) ex: Nu tar ingen mig för givet, jag bestämmer nu

 

Vers 2

Stegring (1) ex: Nu gryr det en ny morgon

Stegring (2) ex: Nu börjar en ny dag

Stegring (3) ex: Nu njuter jag av livet

Antites ex: Stark är den som varit svag

 

Refräng 2

Anafor (1) ex: Jag hoppas att du lärt dig

Anafor (2) ex: Jag hoppas du förstått

Radslutsrim (1) ex: Trots att det du gjorde mot mig var det värsta utav brott

Radslutsrim (2) ex: Har såren läkt och ärren bleknat bort

 

Halvtonshöjd refräng

Anafor (1) ex: Ja, jag hoppas att du ser mig

Anafor (2) ex: Jag hoppas att det känns

Radslutsrim (1) ex: Och när du ångrar dig och ber mig, när det smärtar och gör ont

Radslutsrim (2) ex: Ska jag kall och stenhård sky dig, med ett hjärta som är tomt

 

Kräksvarning! Men Linda Bengtzing kanske nappar ändå, man vet aldrig…

Själva tävlingen tänker jag mig som så att eleverna först får en ganska lång stund (ca 45 minuter) att jobba fram personliga bidrag. Sedan får de dela med sig av dessa i grupper om tre. Varje grupp utser efter det en vinnare. På så vis får alla dela med sig av vad de skrivit men vi får ändå till stånd en gallring av de värsta pekoralen. Grupperna byter sedan bidrag med varandra och får en halvtimme på sig att göra förbättringar av det bidrag de tagit emot och för att förbereda en presentation av det. Sen kör vi.

Grupp efter grupp får med all den inlevelse de kan uppbåda (vilket inte alltid är så mycket) framföra sitt bidrag. Två av åhörargrupperna får sätta poäng från 1-10, den ena på hur originellt bidraget är, den andra på finessen i framförandet. Själv sätter jag poäng på hur väl gruppen lyckats följa stilfigursschemat.

Om övningen inte blir en katastrof så tänker jag köra den tidigt i början på nästa kurs. Stilfigurer ska eleverna så klart komma igång med så fort som möjligt och ju förr vi kastar “skämskudden” åt sidan desto roligare blir kursen, för de elever som inte hoppar av 😉

 

Livet är trots allt en schlager, en riktig jävla schlager!