Studentflaken – fårskallarnas parad

Det här inlägget är lite av en rant över något som provocerar mig med sin totala brist på värdighet, nämligen studentflaken. Och jag vänder mig direkt till er elever.

Jag gillar inte studentflak, så är det bara, och det är något som gjort att jag hamnat i många heta diskussioner och dueller med er som går i trean på gymnasiet.

Du är bara avundsjuk, brukar ni säga. Men tro mig, att genomdränkt av sunkig öl från Lidl åka halvklädd på ett traktorflak genom stan till tonerna av Boten Anna innebär åtminstone fyra former av förnedring. Det är helt enkelt inget jag strävar efter.

Ah men, det är ju tradition! Ja, men det var häxprocesser och änkebränning också. Tradition är inget vidare bra försvar för att odla en dålig vana, eller som i mina smått överdrivna exempel, en skadlig sådan.

Men vadå, vad är det för fel med fest? Det är inget fel med fest, tvärtom. I vår västerländska civilisation har det alltid funnits en spänning mellan det apolloniska och det dionysiska, mellan lagerkransen och vinet, mellan disciplin och spontanitet, mellan kontroll och hänryckning, mellan fastan och karnevalen (för att använda Brueghels och Bachtins uttryck) och mellan work and play (för att använda ett mer modernt sådant).

Festa hårt eller fasta hårt? – Pieter Brueghels ”Slaget mellan karnivalen och fastan” (1559)

Och det är absolut inget fel i devisen work hard, play hard. Faktum är att självaste Sokrates, när han tillfrågades av den Atenska domstolen om vilket straff han förtjänade för att ha förlett ungdomen med sin filosofi, svarade att han förtjänade en festlig parad till sin ära efter så mycket arbete. Jag kan tänka mig att det är lite så ni ungdomar tänker, att ni genom arbete och disciplin gjort er förtjänta av ett dunderparty, och jag missunnar er inte det. Men Sokrates fick giftkalken i stället för en fest och i ert fall tror jag att giftet är den väg ni slår in på i och med den form av firande så många av er väljer.

Vadå, du gillar ju bara inte ungdomar som har roligt! Jo, det gör jag, men inte ungdomar som beter sig som fåntrattar. Tänk efter, er första handling efter att ha ”sprungit ut” mot ert nya liv är att hoppa upp på ett traktorflak och sträcka upp långfingret i luften mot den den institution som ni själva sökt er till och som utan kostnad (för er del) försett er med en utbildning som många unga i världen fortfarande bara kan drömma om, en utbildning som en ung flicka i ett land långt borta nyligen var beredd att ta en kula i huvudet för att försvara rätten till. Nu sträcker i och för sig långtifrån alla studenter upp långfingret rent fysiskt, det är sant. Men för den som är uppmärksam på flakens ”dekorationer” är budskapet ändå oönskat tydligt.

Felstavat feltänk

Skolgången beskrivs som något ni överlevt, som ett ont som ni nödgats stå ut med för att få en lott i livet ni ändå borde ha haft rätt till, som något ni utsatts för. Och även om det finns ett visst mått av we do what we have to do now so we can do what we want to do later i de allra flesta utbildningssituationer så blir era flakbeteenden ett kvitto för mig och mina kollegor på att vi misslyckats med att nå fram till er med de allra viktigaste värden vi ville förmedla, på att skolan för er inte inneburit det bildningsprivilegium vi velat skänka er utan snarare ett problem att övervinna, en kod att knäcka eller, i värsta fall, ett system att lura.

När jag i en mardrömsminiatyr av framtiden ser er triumfatoriskt Båstadsvaska folköl över varandras huvuden och sjunga ”Fy fan vad vi är bra!” medan EU-migranternas barn jagar efter flaket för att fånga de burkar som haglar över kanten så gör det mig ledsen och skamsen över att vi lärare inte lyckats bättre. Läroplanens idéer om alla människors lika värde, om solidaritet och om respekt för vår gemensamma miljö känns i den stunden långt borta.

Ja, jag vet att varje gång jag pekar finger mot någon annan så pekar tre tillbaka på mig själv och, i det här fallet, på min generation. Jag vet att ni ungdomar härmar självupptagenheten och självförhärligandet hos oss vuxna och att det finns en viss dubbelmoral i att förvänta sig mer av er generation än av de som föregått er. Jag vet att den värld ni går till mötes är en där tron på demokratin vacklar och där miljön kollapsar. Och jag inser att det finns en pinsam ironi i att ni kanske är den allra första generation som gör uppror mot era föräldrar genom att bli precis som dem. Ni gör som vi gör, inte som vi säger. Inget konstigt med det, men det gör inte det hela mindre ledsamt.

 

Ungdomsrevolt av det politiska slaget, 1968

Så jag sörjer när jag ser fullbordandet av Zygmunt Baumans dystopiska vision av ett samhälle där aktiva medborgare ersätts av passiva konsumenter, det samhälle som Rabindranath Tagore profetiskt såg styras av the commercial man i stället för the moral man. För vad är studentflaken annat än en fantasilös konsumtionsfest och ett tragiskt bevis på gruppsykologins vinst över förnuftet? Er generation, som så ofta hävdat er förmåga till kritiskt tänkande som er största tillgång, visar prov på ett ytterst okritiskt beteende när ni fåraktigt och förutsägbart i raka led följer tidigare årgångar genom att betala dyrt för något så billigt som en raggarrunda på stan. Pimpade med alla de attiraljer som studentindustrin kan kränga tar ni i från tårna och sjunger ut er stolthet över att ha överlevt skolan och allt jag hör är Bääähhh! Bääähhh! Bääähhh!

Visst kunde vi vi väl hoppas på ett skolavslut mer värdigt en kunskapsnation?

 

 

The Sound of Blindness – skrivövning till engelskan

Det här inlägget innehåller en enkel övning för Engelska 5, 6 eller 7 som jag använt mig av i samband med att jag genomfört de muntliga nationella proven och behövt aktivera stora delar av klassen utanför klassrummet.

På tunnelbanan hamnade jag en dag framför en annons för Osynlig Utställning, en timslång resa i mörker med en synskadad person som vägledare. Och medan jag satt där och försökte föreställa mig hur det skulle vara att, som utställningens hemsida beskriver det, få känna på hur det känns att leva utan det sinne som dagligen ger dig mest information om omvärlden, samt att […] känna hur dina andra sinnen förstärks så slog det mig att jag skulle ha väldigt svårt att beskriva mina förnimmelser från en sådan resa på engelska. Vad gäller synintryck är jag lika väl rustad som någon att med hjälp av adjektiv, adverb, verb, metaforer och idiomatiska uttryck beskriva omvärlden, men om jag hänvisades till hörsel, lukt och smak så skulle mitt språks och därmed kanske också min världs gränser krympas avsevärt. Och om detta gäller för mig, varför skulle det då inte i ännu högre grad gälla för eleverna? Här hade jag alltså snubblat över ett område som helt klart behövde utvecklas och övas.

Så medan jag satt fast inne i klassrummet med par efter par som genomförde det muntliga nationella provet så fick de övriga eleverna till uppgift att i ensamhet ta sig ut i staden och hitta en säker plats, gärna i solen, där de kunde sluta ögonen och bara lyssna till ljuden, och kanske också känna lukterna, omkring dem. Rekommendationen var att först sitta helt stilla med slutna ögon i fem minuter (såvida omgivningen tillät detta) och att sedan börja anteckna, så mycket som möjligt på engelska men också med svenska ord om det behövdes. När de sedan hade tillräckligt med material kunde de återvända till skolan och omvandla sina anteckningar till en löpande text som med livfull glädje, stilistisk elegans och skärpa i detaljerna förmedlade deras respektive upplevelser. Höga förväntningar alltså. Innan de lämnade klassrummet fick de med sig följande exempel från Liam O’Flahertys novell The Sniper som vi läst någon vecka tidigare (finns inläst här).

Around the beleaguered Four Courts the heavy guns roared

Here and there through the city, machine guns and rifles broke the silence of the night, spasmodically, like dogs barking on lone farms

There was a flash and a bullet whizzed over his head

The sniper could hear the dull panting of the motor

Suddenly from the opposite roof a shot rang out and the sniper dropped his rifle with a curse

The rifle clattered to the roof

Med utgångspunkt i exemplen och med hjälp av ord- och synonymordböcker samt sajter som writtensound.com fick eleverna arbeta med att väva ihop en beskrivning på den bästa och mest varierade engelska de kunde uppbåda. Hellre lite kortare och riktigt bra än lite längre och mindre genomarbetat var instruktionen.

Eftersom jag så klart inte har möjlighet att rätta och bedöma allt eleverna gör så fick de klistra in sina beskrivningar i ett dokument på Google Drive och i läxa att välja ut två av kamraternas beskrivningar som de tyckte särskilt mycket om. Och nästa gång vi sågs i helklass så blev det faktiskt en himla trevlig redovisning av uppgiften. Ett par av de beskrivningar som lyftes fram var:

A well aimed kick sent a glass bottle rolling down the street, clinking as it hit the small stones that were playing hide and seek in between the cobblestones.

och

I could hear the engine turning with a ticking noise, wheels whirring as the great machine struggled up the hill.

Det är så klart svårt att mäta effekten av en sån här övning på elevernas engelskutveckling och jag var lite orolig för att de skulle uppfatta den som ett en slags låt-tiden-gå-pedagogikmen jag vill tro att den bidrog till att vitalisera elevernas språkbruk och jag upplevde att den tillförde energi till undervisningen i ett provintensivt skede av terminen då den lätt kan hamna på sparlåga. Hoppas att den kan bidra med samma sak till någon annan klass.

The Filter Bubble – övningar till engelskan

Det här inlägget innehåller två hörövningar och en läsövning anpassade till Engelska 6 och 7. 

Ingen kan väl ha missat att ordet ”filterbubbla” gjort entre i svenskan. Nyordslistan för 2016 förklarar det som ett individanpassat innehållsurval på internet som filtreras fram automatiskt utifrån exempelvis sökmotorernas registrering av individens tidigare sökningar och ger ett exempel hur det använts i dagspressen: På nätet omges vi redan i ökande grad av en filterbubbla. Det nät jag ser, som sökresultat och flöden i sociala medier, är inte vad du ser, utan skapas bara för mig av nätföretagens algoritmer och den information de har om mig sedan tidigare (Sydsvenskan 28 juli 2016).

I engelskan så har begreppet ”filter bubble” funnits åtminstone sedan 2011, då Eli Pariser publicerade boken The Filter Bubble: How the New Personalized Web Is Changing What We Read and How We Think om fenomenet som de senaste månaderna, i spåren av Donald Trumps valseger, fått oerhört mycket uppmärksamhet. Här nedan följer två hörövningar och sedan en fördjupande läsövning på detta bubblande ämne.

Den första övningen tar avstamp i Eli Parisers TED-tal från 2011. Inga konstigheter, bara att visa och be eleverna besvara några av nedanstående frågor medan de tittar och lyssnar (eller så låter du eleverna titta på klippet i sin egen takt och formulera tre frågor var i stigande svårighetsgrad för att sedan testa varandra).

What is a filter bubble?

Why could Eli Pariser not see any of his conservative friends’ posts on Facebook anymore?

Name two pieces of information which sites like Google can use to personalize your search results.

Eli Pariser claims that there is no ”standard Google” anymore. What does he mean by that?

What is the difference between editors and algorithms (as “gatekeepers”)?

What is ”junk information”?

What does the speaker mean by ”a balanced information diet”?

How could we adjust the programming of the algorithms to prevent filter bubbles?

What are the similarities between the present situation and that of 1915?

Name two problems/challenges created by filter bubbles?

Can you think of any positive aspects of filter bubbles?

Det finns så klart fler och säkert också bättre frågor att ställa, men de här har fungerat bra för mig och jag hoppas att de kan vara till någon nytta för den som vill använda materialet. När vi väl diskuterat färdigt svaren i helklass har jag slussat eleverna vidare till British Councils hemsida där det finns ytterligare två hörövningar på samma tema: The Filter Bubble, part 1 och The Filter Bubble, part 2. Enligt sidan ligger svårighetsgraden på B2 så det borde gå bra att använda materialet för både Engelska 6 och 7 men jag tycker nog att nivån känns lämpligast för 6:an. Att det finns ett visst överlapp mellan frågorna till TED-klippet och frågorna i övningarna från British Council stör inte mig, men det kan vara bra att vara medveten om att det är så.

Kanske kan man lämna ämnet där och känna sig nöjd. Men för den som vill låta eleverna fördjupa sig ännu mer i det så vill jag rekommendera DNs artikel om hur unga män i Makedonien skapar ”fake news” om Sverige för en amerikansk publik. Den finns både på svenska och engelska och vi använder så klart den engelska versionen i det här sammanhanget. I anslutning till artikeln finns ett två minuter långt filmklipp, också det på engelska, som kan användas både som ”teaser” och förförståelse.

Det sätt vi har jobbat med artikeln på är att eleverna först fått kika på filmen, sedan fått 30 minuter att läsa artikeln och göra anteckningar kring fyra punkter:

  • The news article jumps between three different locations: Florida, Kristianstad and Veles. What chain of events links the people interviewed in each of these these locations together?
  • If you compare the news article to Eli Pariser’s TED-talk, what connections do you see?
  • In your opinion, is any person or party mentioned in the news article more to blame for perpetuating the unfortunate cycle of events than the others?
  • In your opinion, what changes can we make to break the downward spiral described in the news article?

Vi har sedan avslutat lektionen med att diskutera de första tre punkterna ovan och hemläxan till nästa lektion har varit att förbereda sig på att bli testad på orden i artikeln samt att samtala med föräldrar/vårdnadshavare om den fjärde och sista punkten. Det ger bra förutsättningar för att återknyta till temat nästa lektion genom att först höra hur samtalen i hemmet har gått och sedan testa eleverna på orden.

Känner vi inte att ämnet filterbubblor är helt uttjatat vid det laget så kanske vi utforskar en mer abstrakt nivå av det med hjälp av denna artikel från hemsidan brainpickings.org, men med tanke på svårighetsgraden så lär det i så fall kräva ett väldigt medvetet angreppssätt och därmed kanske också ett eget blogginlägg.

 

Talskrivaren – min bästa retorikövning

Det här inlägget innehåller en retorikövning som bygger på självreflektion och kamratinstruktion. Det fungerar bäst som en del av retorikkursen men kan med några enkla justeringar även användas inom ramen för svenska 1, 2 och 3.

Nu är det snart dags för slutspurten i retorikkursen och innan eleverna får sina två sista individuella uppgifter så vill jag ge dem möjligheten att stanna upp och reflektera över sina retoriska färdigheter, över vad de ”kan” och är bra på och vad de vill utveckla eller helt enkelt bara pröva på, och sedan ge dem chansen att utan betygspress försöka ta ytterligare ett steg i sin utveckling. För detta ändamål har jag satt ihop en övning jag kallar för talskrivaren som i all enkelhet går ut på att eleverna skriver tal åt varandra. Allt jag behöver göra är att para ihop dem på ett klokt sätt, dela ut instruktionen och förbereda mig för att ge snabb återkoppling på deras framträdanden. Vi börjar med att eleverna under 10-15 minuter får reflektera över sina prestationer under kursen så här långt utifrån följande fyra rubriker:

– Det här är jag bra på som retoriker
– Det här vill jag bli bättre på som retoriker
– Det här har jag gjort/visat under kursen
– Det här vill jag pröva för att bredda mig som retoriker

De som vill får också välja ut en av de videoinspelningar som vi gjort av deras tidigare tal under kursen och som de tycker visar deras styrkor och utvecklingsområden. Sen delar jag in klassen i par och delar ut uppgiftsinstruktionen:

Talskrivaren

Hej Vänner!

Denna vecka ska ni jobba med att skriva tal åt (men inte till) varandra. Börja med att byta anteckningar med din ”partner” och dela med dig av ett videoklipp om du har ett sådant och känner dig bekväm med det. Samtala sedan om era styrkor, utvecklingsområden och utvecklingsmöjligheter. Därefter: 

1. Välj en av uppgifterna nedan och tillbringa en timme med att skriva ett första utkast till det tal din partner ska framföra. Gör ditt allra bästa för att ge hen goda förutsättningar att utveckla sig i den riktning hen önskar.

2. Möt upp och coacha varandra genom era framträdanden. Visa till exempel när din partner ska trycka till med rösten eller sänka den till en viskning, öka tempot eller sänka det, ta ett kliv framåt och höja näven eller stå blick stilla och göra en paus för eftertanke. Diskutera sedan förbättringsmöjligheter i tal och framförande.

3. Tillbringa åter en stund enskilt och revidera det tal du skrivit (inte det du ska framföra) innan du möter upp med din partner en andra gång i början på lektionen nästa vecka för en ny omgång coachning. Efter det lämnar ni över era tal till varandra och ni och har sedan fram till nästa lektion på er att enskilt göra justeringar på och öva in det tal ni ska hålla.

Ni kan till exempel välja mellan följande teman på de tal ni skriver åt varandra:

         Inledningsanförande vid valfri konferens

         ”Hej, jag är er nya chef”

         ”Härda ut, vi är nästan i mål”

         ”De andra vann, men vi kan hålla huvudet högt”

         ”Ett stort tack till alla som…”

         ”Nu har vi nått slutet på den här resan”

Den exakta frasen ovan behöver inte vara med utan det är andemeningen som är det centrala. Givetvis måste talet sättas in i ett sammanhang. Längden bör vara 2-4 minuter och ni ska vara beredda att framföra era (varandras) verk vid lektionstillfället vecka 14.

Någon gång har vi, innan vi satt igång med arbetet, kikat på SvD:s artikel Doldisen kan avgöra valet för tala om talskrivarnas betydelse för många framstående personer i det offentliga livet. När vi sedan väl kommit igång så har min upplevelse varit att de flesta elevpar är förvånansvärt självgående och att eleverna verkligen anstränger sig för varandras skull. Några vill förstås alltid få bekräftelse på att de är på rätt spår och några behöver lite hjälp på traven med idéer men de resultat jag har sett av övningen har i stort sett varit genomgående positiva – kaxiga killar och tjejer får hjälp att visa sig sårbara, osäkra och mänskliga medan blyga, väna och kontrollerade elever får hjälp att krypa ur skalet och bli superpeppiga säljare eller rabiata hatare – och det är ofta väldigt underhållande att se eleverna utforska nya sidor av sig själva. Så om tiden finns inom ramen för någon av dina kurser så vill jag verkligen rekommendera den här övningen.

 

Utkast till ett av Obamas tal (bilden är hämtad från Wikimedia Commons)

Alternativa medier och korrespondensdebatt

Det här inlägget innehåller övningsuppgifter för alla som vill träna debatt på gymnasiet.

Debatt är svårt. För att bli framgångsrik krävs det övning och erfarenhet, och kanske också att den som talar bottnar i ämnet och tror på sin åsikt. Viktigast av allt är dock insikten att det inte bara handlar om att ha de djupaste kunskaperna eller de bästa argumenten utan om att presentera sitt case på det skickligaste och effektivaste sättet. Faktum är att den som är för djupt insatt i sitt ämne eller tar det på för stort allvar kan upptäcka att det snarast är en nackdel,  särskilt om motparten arbetar med publikfriande förenklingar och vägrar att låta sitt goda humör och självförtroende rubbas av det faktum att hen alldeles uppenbart har fel. It’s all in how you tell it verkar vara läxan vi måste lära oss.

I retorikkursen skiljer vi på två typer av debatt. Den ena handlar om att tala inför en stor och anonym publik, ofta om ett ganska öppet ämne, och försöka plocka hem så många sympatier som möjligt. Alla medel som helgar ändamålet är godkända, även de som en och annan vill avfärda som käbbel, och i slutändan är det ofta svårt att reda ut vem som vunnit. Panel- och partiledardebatter är exempel på den typen av debatt.

Den andra debattypen handlar om att gentemot en motpart och inför en jury argumentera för eller emot en väldefinierad tes. Här finns det ofta turordningsregler och uppförandekoder och den som spelar sina kort bäst inom de ramar som råder belönas av juryn medan den som bryter mot något av det som föreskrivits  riskerar att bestraffas med poängavdrag. I dessa debatter finns alltid en vinnare och en förlorare. Amerikanerna är särskilt skickliga på att ordna debattävlingar av den är typen, kanske med sitt rättsväsende som förebild, och ni som har sett filmen The Great Debaters är välbekanta med formatet:

Who is the judge?
– The judge is God!
Why is he God?
-Because he decides who wins and who loses, not my opponent.
Who is your opponent?
-He does not exist!
Why does he not exist?
– Because he is merely a dissenting voice to the truth I speak.

Nedan vill jag kort presentera tre övningar för att öva båda typerna av debatt, eller dialogisk framställning som det står i retorikkursens centrala innehåll:

Den första uppgiften utgår ifrån debattartikeln Den fördummande källkritiken skriven av gymnasieläraren John Dübeck och publicerad i omtvistade Nya Tider. I artikeln driver Dübeck tesen att svenska elever bör lära sig att läsa nyheter från alternativa nyhetsförmedlare även om dessa förmedlar åsikter som inte är förenliga med skolans värdegrund. Vi diskuterar artikeln en stund, definierar begreppet alternativa fakta, läser vad Expo och DN skriver om Nya Tider och vad Nya Tiders Perra Winberg skriver om Expo samt hur Nya Tider själva presenterar sig som ett alternativ till etablissemangspressen.

När vi skapat oss en grundförståelse för vilka aktörerna är i den här debatten och skrapat lite på ytan av de många komplicerade och aktuella frågor den omfattar så går vi vidare med ett retoriskt rollspel. Eleverna får i grupper av fem ikläda sig rollerna av representanter för olika organisationer och ställa upp i en debattsituation liknande den i det nu nedlagda SVT Debatt. För att det hela ska fungera krävs att en elev per grupp tar sig an den svåra rollen som moderator. I övrigt fördelas rollerna enligt följande:

  • En representant från nätverket Inte rasist, men eller representant för stiftelsen Expo (eleven väljer)
  • En journalist från DN
  • John Dübeck
  • En journalist och kollega till Perra Winberg på Nya Tider

För att eleverna ska få en tydlig bild av vilken situation det är de ska navigera så tittar vi på och diskuterar det här klippet:

Sedan får de 20 minuter för att gå in i rollerna och förbereda sig innan vi brakar loss med vårt alldeles egna debattprogram om de alternativa mediernas roll i vår demokrati. Debatten brukar ta 15 minuter (efter det blir det mest bara rundgång) och jag kryssar mellan grupperna och försöker lyssna in så många elever som jag kan. Efteråt reflekterar vi gemensamt över vad som fungerat och inte fungerat i debattsituationen, men också över ämnet med tanke på att kursen ska behandla frågan om yttrandefriheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.

I nästa övning byter vi debattformat. Det regelsystem vi använder oss av är APDA (American Parliamentary Debate Association) men det finns många liknande system där ute som säkert fungerar lika väl. Anledning att jag valt just APDA är att det finns en informativ om än lite torr instruktionsvideo på YouTube som på en kvart (första delen av klippet nedan) förklarar reglerna väldigt väl.

Det tar lite tid att sätta sig in i reglerna för egen del men jag har inte upplevt några problem med att kommunicera en förenklad version till eleverna. Vi brukar till exempel debattera tre mot tre i stället för två mot två och dessutom kortar vi ner taltiderna till hälften, både av lektionslogistiska skäl och för att det är svårt nog ändå att fylla ut tiden för en ovan debattör.

Ämnen som jag upplever har fungerat bra är till exempel:

  • Människan har en fri vilja
  • Människan är kapabel till altruism
  • Paradise Hotel är bildande
  • Natalia Edenmonts ”djurkonst” är oetisk
  • ”Rastårtan” var ett oetiskt konstverk
  • CM von Hauswolffs askmålningar är oetiska

Vi kör först en övningsomgång. Eftersom vi arbetar med lag om tre så är det 6 elever i taget som debatterar. De som inte är med utgör dels en domarpanel (3st) som röstar fram ett vinnande lag efter avslutad debatt och dels en kamratresponsgrupp (1-2 kamrater/per debattör) som har till uppgift att ge stärkande återkoppling efter debatten. Det brukar bli lite trevande och kaotiskt i början. Allt är nytt och osäkert och det har hänt att det gått så dåligt att jag helst velat vara någon annanstans. Men när vi reflekterat över våra misstag och bekantat oss med formatet så märks det oftast redan i andra omgången att det går mycket bättre. En tredje debattomgång sparar vi till efter att vi klarat av nästa övning – korrespondensdebatt.

Det är inte ovanligt att eleverna säger sig vara förberedda för en debatt när de skapat en punktlista med fakta, statistik och argument. De har alltså stannat vid vilka argument de har (inventio) och inte alls funderat på hur de ska formulera dem (elocutio) eller framföra sina formuleringar (actio) för att få bästa effekt. Och vad hjälper det väl att ha sanningen och rättvisan på sin sida om man inte kan kommunicera att så är fallet? Det är för att undvika denna fälla som vi saktar ner processen rätt så rejält och ägnar oss åt korrespondensdebatt.

Vi följer det tidigare mönstret från APDA med de ändringar vi gjort. Idén är att i stället för att allt sker mer eller mindre oförberett och i nuet så ska eleverna få gott om tid på sig att spela in ett inlägg per lektionspass och skicka över till motståndargruppen. På så vis hinner de med att formulera sig väl och de får också möjlighet att laborera med olika variationer i framförandet. Att det går några dagar mellan varje inlägg ger eleverna dessutom möjlighet att göra faktakoll och vidare efterforskningar i ämnet. Självklart går det dock inte att skjuta in points of information (se APDA-reglerna) under en korrespondensomgång. Allra bäst fungerar upplägget om det går att spela ut två klasser mot varandra, då taggar de verkligen till. Vinnarinstinkten verkar sitta djupt i det mänskliga psyket.

När korrespondensdebatten är slutförd genomför vi ytterligare en APDA-omgång. Hittills har det fallit väl ut på så vis att de avslutande debatterna hållit en mycket högre nivå, både retoriskt och innehållsmässigt, än de inledande försöken. Tack och lov 🙂

 

 

 

 

Kopiera och imitera mera

Att nätet är fullt av genvägar för elever som snabbt vill lägga vantarna på färdiga analyser och förklaringar av litterära verk är knappast någon nyhet. Vi är många som kämpat med Urkund och andra verktyg för att vinnlägga oss om att det eleven lämnat in kommer från hennes egna hand och huvud och inte från SparkNotes eller Flashback, för det är så klart fel att kopiera. Å andra sidan så minns jag inte att inlämningarna under min egen gymnasietid präglades av hängivet sökande efter relevanta källor, gedigen källkritik och skarpsinnigt sammanvägande av bakgrundsfakta med eget förnuft och förstånd till en banbrytande och nydanande analys. Oftast traskade jag trött och trumpet till biblioteket, letade upp rätt sektion bland hyllorna och tog fram den bok som framstod som lättast att hitta i. Sen satte jag mig att skriva av. Men jag tror faktiskt att jag lärde mig något av det. Genom själva kopierandet (vilket skedde för hand och inte bara genom [copy + paste]) och omarbetandet av texten fångade jag upp termer och mönster för analys som jag hade god nytta av senare i livet. Jag antar att det var frågan om en slags undermedveten modellering och jag kan inte låta bli att tänka att det vi brukar kalla innovation ofta är bara är en variation av imitation. Och inte ens den tanken är ny utan bara en kopia av retorikens copia. The irony! Kanske hade Strindberg rätt när han hävdade att ”hela livet är bara omtagningar”.

I svenskan ska jag nu göra ett försök att öva mina elever i både stilanpassning och analys samtidigt som vi behandlar några litterära verk och författarskap. Till min hjälp tänkte jag ta YouTube-kanalen Wisecracks fantastiska Thug Notes-serie. Har du inte kollat in dessa klipp tidigare så rekommenderar jag att du gör det. Börja gärna med det här avsnittet om dramat Kung Oidipus och missa inte detta om Frankenstein. Inte roligt? Då är det dig det är fel på! Eleverna kommer att få arbeta i grupper om tre och varje grupp kommer att ta sig an analysen av ett litterärt verk. De kommer att få läsa om verket, läsa utdrag ur det och, till sist, ta del av en analys av det genom Thug Notes försorg. Sedan är det dags för imitation och variation. Med utgångspunkt i thug-notes-klippet ska de tillsammans göra en ca 5 minuter lång podd-presentation riktad till en specifik målgrupp och sedan enskilt en cirka 600 ord lång analytiskt orienterad recension anpassad till en särskild publik. Vi har redan tidigare under kursen pratat en del om stil, bland annat med hjälp av den här presentationen som innehåller ett resonemang av Steven Pinker. Litterär stil, menar han, är inget som kan läras ut via manualer utan är snarare resultatet av medveten imitation. Min förhoppning med momentet är att eleverna ska bli väl förtrogna med det verk de arbetar med, tillägna sig en skarp analys av det och genom att bearbeta den stilmässigt, både muntligt i grupp och enskilt i skrift, utveckla förmågan att anamma olika litterära anslag. Stora planer med andra ord. Vi får så klart se hur det går.

Elevernas poddar ska anpassas till någon av följande målgrupper:

  • Lagomt studieintresserade men populärkulturellt orienterade flickor i åldern 14-16
  • Sportiga cis-killar i åldern 18-20
  • Affärsintresserade juridikstudenter
  • Föräldralediga i åldern 25 – 35
  • Läsintresserade ungdomar i åldern 16-19
  • ”Gamers” i åldern 16-19

Elevernas recensioner ska anpassas till någon av följande publikationer:

  • Tidskriften 10-tal
  • Veckorevyn
  • King Magazine
  • Tidningen Icon
  • Tidningen Mama
  • Tidningen PfB (Passion for Business)

Eleverna kommer att uppmuntras att välja så att de inte riktar sig till snarlika målgrupper i både podden och texten.

Poddarna redovisas på så vis att jag sitter med två grupper i taget. De får spela upp sina verk och redogöra inför varandra för hur de anpassat sin framställning till målgruppen, både språkligt och innehållsmässigt. Recensionerna försöker jag hitta tid att ge personlig respons på, men först får eleverna själva kommentera sina egna texter och de stilistiska val och anpassningar de gjort.

 

 

 

Grupper och identitet – övningar till Engelska 7

De grupper vi tillhör definierar oss, liksom de vi aspirerar till och de vi absolut inte vill tillhöra. Det är helt enkelt svårt att som individ inte förhålla sig till de många skikt av grupperingar som utgör det sociala landskap vi rör oss igenom och att tänka sig en individuell identitet oberoende av dessa är nog omöjligt. Tänk bara på Monty Pythons Life of Brian där huvudkaraktären fåfängt försöker få en folkskara att se sig själva som individer. Yes, we are all different skanderar de i kör, alla utom en. I’m not utbrister han. Så tillhörighet eller otillhörighet – det verkar vara frågan när vi skapar vår individuella såväl som kollektiva identitet.

För att få eleverna att reflektera över hur vi och vår värld påverkas av grupptänk har jag ägnat en ganska stor del av min Engelska-7-kurs åt att undersöka detta. Att världens största demokrati, Indien, fyller 70 i år har gett oss anledning att lära oss om hur idén om ett självständigt och enat Indien ledde fram till så enorma motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer att en tvåstatslösning, Indien och Pakistan, sågs som den enda lösningen fram till dess att de båda länderna kunde enas om formerna för en gemensam stat. Idag, efter 70 år av bland annat etnisk rensning, krig, terror och nationalistiskt våld, verkar sammangåendet vara längre bort än någonsin.

Även den Irländska kampen för självständighet, vilken utöver frihet från Storbritannien gav upphov till ett blodigt inbördeskrig mellan republikaner och ”fristatare” såväl som en slags tvåstatslösning med interna konflikter mellan katolska republikaner och protestantiska unionister i Nordirland som följd, har varit spännande att kika på ur ett grupptänksperspektiv. Valet i USA, där ett lappverk av olika intressegrupper spelat stor roll för utgången, har också det gett oss material att arbeta med och när Donald Trump i veckan bjöd in Narendra Modi så kunde vi med hjälp av denna BBC-artikel knyta ihop utvecklingen i Indien och Pakistan med den i USA.  Det finns så mycket man kan göra av detta ämne och nedan ska jag försöka bli mer konkret och presentera en av de övningar vi genomfört.

Den börjar med en gammal (1998) men kusligt aktuell uppsats om grupp- och nationsidentitet som finns att hämta här, fortsätter sedan med ett antal tal av Martin Luther King Jr, Barack Obama och Mel Gibson (man blir lite frestad att leka en ska bort, eller hur?), och mynnar slutligen ut i en taluppgift med världsrekordlång instruktion. Läsa, lyssna och tala alltså. Så här gjorde vi:

Först tog vi oss an texten Group Identity and Nation Identity. Eftersom att den är lite lång och att vissa delar är mer relevanta än andra för just det vi ville göra så färgmarkerade jag 5 olika sektioner och sparade texten här. Klassen delades sedan in i fem grupper och varje grupp fick varsin sektion att sammanfatta kärnfullt och tydligt. Cirka 25 minuter senare fick grupperna klistra in sina sammanfattningar i ett gemensamt dokument i Google Drive och sedan turades de om att redogöra för dem inför resten av klassen. På så vis skapade vi oss en gemensam förståelse för de evolutionära mekanismer som enligt texten lett fram till det beteende den sammanfattar med termen groupism:

”Groupism” then as a primary human behavioural pattern is the readiness to form groups round any observed or imagined differences in bodily or mental characteristics; almost anything will serve: proximity, language, age, sexual inclination, skin colour, eye and hair colour, shared historical or individual experience, metaphysical beliefs, shared descent – even apparently trivial interests such as StarTrek, soccer, basketball or baseball teams, real ale. Those who consider themselves similar in some respect tend to aggregate, to form a herd or flock and in so doing immediately are distinguished from (more or less strongly) those who identify themselves with other groups.

National, international, local and social history is largely the record of the consequences of groupism, a biologically necessary (no doubt) product of the evolution of the species. If groups are formed, group interests are bound to diverge and can result in Crusades, concentration camps, football hooliganism, Waco, city riots.

Nästa steg, lyssningen, handlade om att undersöka hur en nation, USA i det här fallet, kämpar med att ur ett lappverk av grupper skapa en gemensam nationell identitet – E pluribus unum: ”Out of many, one” – som Barack Obama uttrycker det i sitt berömda tal The Audacity of Hope. Just Obama fick spela en stor roll i lektionen men vi började med MLK och I Have a Dream:

När King i avslutningen till sitt berömda tal från 1963 vill samla hela nationen listar han några av de grupperingar han vill sammanföra:

…when all of God’s children, black men and white men, Jews and gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands…

När sedan Mel Gibson i filmen We Were Soldiers iklädde sig rollen som överste Hal Moore, mannen som ledde en av de allra första amerikanska stridsinsatserna i Vietnam, så lät det så här när han talade till trupperna 1965:

En uppmärksam lyssnare känner igen sig från Kings tal.

Vi gjorde sen ett litet hopp i tiden och några nedslag bland Barack Obamas många tal där vi åter kände igen oss i Kings strävan att skapa enhet där det finns splittring:

For alongside our famous individualism, there’s another ingredient in the American saga, a belief that we are all connected as one people.

If there’s a child on the south side of Chicago who can’t read, that matters to me, even if it’s not my child.

(APPLAUSE)

If there’s a senior citizen somewhere who can’t pay for their prescription and having to choose between medicine and the rent, that makes my life poorer, even if it’s not my grandparent.

(APPLAUSE)

If there’s an Arab-American family being rounded up without benefit of an attorney or due process, that threatens my civil liberties.

(APPLAUSE)

It is that fundamental belief — it is that fundamental belief — I am my brother’s keeper, I am my sisters’ keeper — that makes this country work.

(APPLAUSE)

OBAMA: It’s what allows us to pursue our individual dreams, yet still come together as a single American family: ”E pluribus unum,” out of many, one.

Now even as we speak, there are those who are preparing to divide us, the spin masters and negative ad peddlers who embrace the politics of anything goes.

Well, I say to them tonight, there’s not a liberal America and a conservative America; there’s the United States of America.

(APPLAUSE)

There’s not a black America and white America and Latino America and Asian America; there’s the United States of America.

(APPLAUSE)

The pundits, the pundits like to slice and dice our country into red states and blue States: red states for Republicans, blue States for Democrats. But I’ve got news for them, too. We worship an awesome God in the blue states, and we don’t like federal agents poking around our libraries in the red states.

We coach little league in the blue states and, yes, we’ve got some gay friends in the red states.

(APPLAUSE)

There are patriots who opposed the war in Iraq, and there are patriots who supported the war in Iraq.

We are one people, all of us pledging allegiance to the stars and stripes, all of us defending the United States of America.

Denna strävan att inkludera, samla och ena USA, vilket så klart är varje presidents uppgift, återkom ständigt i Obamas tal och ofta använde han den amerikanska militären som exempel på hur en supergrupp kan fungera som en enhet trots att den innehåller subgrupperingar. Så här lät ett avsnitt ur hans State of the Union Address från 2011, året då homosexualitet inte längre utgjorde ett formellt hinder för att tjänstgöra i militären:

Tonight, let us speak with one voice in reaffirming that our nation is united in support of our troops and their families. Let us serve them as well as they’ve served us — by giving them the equipment they need, by providing them with the care and benefits that they have earned, and by enlisting our veterans in the great task of building our own nation.

Our troops come from every corner of this country — they’re black, white, Latino, Asian, Native American. They are Christian and Hindu, Jewish and Muslim. And, yes, we know that some of them are gay. Starting this year, no American will be forbidden from serving the country they love because of who they love. (Applause.) And with that change, I call on all our college campuses to open their doors to our military recruiters and ROTC. It is time to leave behind the divisive battles of the past. It is time to move forward as one nation. (Applause.)

Ett år senare var det dags igen. Och denna gång hade Obama ett trumfkort, den lyckade operationen i Pakistan som innebar slutet för Usama bin Laden:

Which brings me back to where I began. Those of us who’ve been sent here to serve can learn from the service of our troops. When you put on that uniform, it doesn’t matter if you’re black or white; Asian or Latino; conservative or liberal; rich or poor; gay or straight. When you’re marching into battle, you look out for the person next to you, or the mission fails. When you’re in the thick of the fight, you rise or fall as one unit, serving one Nation, leaving no one behind.

One of my proudest possessions is the flag that the SEAL Team took with them on the mission to get bin Laden. On it are each of their names. Some may be Democrats. Some may be Republicans. But that doesn’t matter. Just like it didn’t matter that day in the Situation Room, when I sat next to Bob Gates – a man who was George Bush’s defense secretary; and Hillary Clinton, a woman who ran against me for president.

All that mattered that day was the mission. No one thought about politics. No one thought about themselves. One of the young men involved in the raid later told me that he didn’t deserve credit for the mission. It only succeeded, he said, because every single member of that unit did their job — the pilot who landed the helicopter that spun out of control; the translator who kept others from entering the compound; the troops who separated the women and children from the fight; the SEALs who charged up the stairs. More than that, the mission only succeeded because every member of that unit trusted each other – because you can’t charge up those stairs, into darkness and danger, unless you know that there’s someone behind you, watching your back.

So it is with America. Each time I look at that flag, I’m reminded that our destiny is stitched together like those fifty stars and those thirteen stripes. No one built this country on their own. This Nation is great because we built it together. This Nation is great because we worked as a team. This Nation is great because we get each other’s backs. And if we hold fast to that truth, in this moment of trial, there is no challenge too great; no mission too hard. As long as we’re joined in common purpose, as long as we maintain our common resolve, our journey moves forward, our future is hopeful, and the state of our Union will always be strong.

När eleverna fått se så många exempel på försök att skapa enhet där det finns splittring var det dags för dem att försöka sig på samma sak. För detta syfte hade jag skapat den fiktiva staden Togham på den engelska östkusten. Beskrivningen av staden och instruktionen till elevernas taluppgift finns att hämta här. Jag ber om ursäkt för att den är lite lång, och kanske lite fånig.

För att ge eleverna några redskap att skapa sina mästerverk med hänvisade jag till sidan americanrhetoric.com där ett antal retoriska figurer listas i fyra kolumner. Jag lät eleverna arbeta i grupper om fyra och ta sig an varsin kolumn. Ur kolumnen fick eleven välja tre figurer som hen kunde tänka sig att använda i sitt tal. Till dessa tre figurer fick hen skriva egna exempel för att sedan presentera både figurer och exempel för de övriga i gruppen. Det fick räcka som verktygslåda denna gång.

Allt som återstod för mig var då att ge eleverna tid att arbeta med uppgiften, luta mig tillbaka och se fram emot 30 fantastiska tal.

Ethos, logos och pathos

Några av de första termer vi stöter på när vi ska ta oss an retoriken i skolan är ethos, logos och pathos. Dessa aristoteliska begrepp är så grundläggande att det knappast går att tala om ett retoriskt framträdande utan att beröra dem och följaktligen kryllar nätet av hemsidor och YouTube-klipp som förklarar och illustrerar dem. Ändå är det inte alltid helt lätt för eleverna att skilja på begreppen, så för att hjälpa dem med detta har jag använt mig av fyra korta klipp.

Det första klippet är en enkel genomgång av begreppen. Det funkar utmärkt som introduktion (som titeln avslöjar):

För att sedan illustrera hur en argumentation med stort fokus på ethos kan se ut så använder jag mig av Frank Slades (Al Pacino) tal från En kvinnas doft. Där försvarar han Charlie, en ung och förhållandevis underpriviligierad student som hotar att relegeras från prestigefulla Baird School för att han vägrar vittna mot några av sina kurskamrater efter ett urspårat pojkstreck riktat mot skolans rektor. Talet finns transkiberat på americanrhetoric.com.

Vi går sedan vidare med ett exempel på hur logos och ethos, eller i alla fall på hur en logisk respektive etisk argumentation, drabbar samman i en kraftmätning.  I klippet nedan, från filmen På heder och samvete, snärjer advokaten (Tom Cruise) en marinkårsöverste (Jack Nicholson) med hjälp av deduktion (underbart väl presenterat av Crash Course här). Överstens svar, som innehåller det berömda You can’t handle the truth, är starkt präglat av ethos – vem är advokaten, som knappt någonsin lämnat tryggheten bakom sitt skrivbord, att i frågasätta en modig och erfaren soldat som dagligen riskerar sitt liv? Ett avsnitt av klippet finns transkriberat här.

Kvar att illustrera finns pathos, känsloargumenten. Det är den typ av argument som påverkar oss på djupet, ofta mer än vad vi är villiga att erkänna för oss själva. I det här klippet från Regnmakaren spelar en ung advokat (Matt Damon) på juryns känslor genom att via en video låta en cancersjuk och nyss bortgången ung man göra sin egen känslosamma slutplädering i rättegången mot det sjukförsäkringsbolag som vägrat betala för den behandling som kunnat rädda honom. Triggervarning!

Efter denna genomgång så är de flesta av mina elever förtrogna med ”den retoriska treenigheten” bestående av karaktär, förnuft och känsla. Och kanske har de också fått uppleva att störst av allt är känslan.

 

Jag tror på den ensamma läraren

Jag tror på den ensamma människan skrev Gunnar Ekelöf i samlingen Färjesång från 1941. Själv tror jag också på den ensamma läraren. Inte för att jag ogillar kollegialitet eller solidaritet, tvärtom. Jag råkar bara tro att väldigt mycket vilar på den enskilde lärarens axlar, på hennes engagemang och kunnande, hennes integritet, hennes villkor och hennes drivkrafter. Det är dessa faktorer som formar elevernas möjlighet till ett framgångsrikt lärande och påskyndar deras utveckling till starka och självständiga individer – till den typ av ensam människa som Ekelöfs dikt lovsjunger.

Men vem är hon då, den där ensamma människan? Hon, som är på en gång människa och anti-människa? Hon, som kan sätta sig över sina basala impulser, inte hundlikt löper till sin vittring, som känner ett ansvar för och en gemenskap med hela mänskligheten, inte varglikt flyr från människovittring? Hon, som förstår att det bästa sättet att utveckla mänskligheten är att utveckla sig själv, att det som är boskap i [henne] också är boskap i andra och att det som är botten i [henne] också är botten i andra? Mitt svar är att hon är en bildad människa. Och jag tror att det krävs bildade lärare för att forma bildade elever.

Men trots att det kan låta som en självklarhet att en lärare måste få möjlighet att ta fram det bästa ur sig själv för att kunna locka fram det bästa ur eleverna så är det tyvärr få som upplever att skolan är en plats där detta sker. Alltför ofta upplever lärare att de pressas till prestation i stället för att uppmuntras till utveckling och det är ingen slump att många elever upplever samma sak. Lärarnas villkor för att lära ut är elevernas villkor för att lära in och den som behandlar lärarkåren som en sten att pressa blod ur kommer ganska snart att upptäcka att även eleverna blöder. Det är ofrånkomligt. Därför krävs modet att förändra strukturen för skolan på djupet så att den bygger på fem rätt: Rätt person, på rätt position, med rätt mandat, rätt resurser och rätt incitament.

Att vi behöver kloka, kunniga och entusiastiska människor i klassrummet och på rektorsexpeditionen håller nog alla med om. Att vi då också måste belöna dem för deras arbete och skapa villkor som gör att de får utveckla och förverkliga sig själva är en naturlig följd. Det är så vi skapar en kultur av lärande och gör skolan till den attraktiva arbetsplats den kan och borde vara. Och vill vi inspirera våra elever att känna tillförsikt och hopp måste även lärare och rektorer utstråla detsamma. Det gör de om de får mandatet att fatta de beslut de utifrån sin kunskap och erfarenhet bedömer vara de allra bästa och om de också har resurserna att leverera sitt allra bästa. Blir de dessutom belönade för att de fattar kloka och modiga beslut för att de är de rätta trots att de inte alls är lätta, då odlar vi allas vårt allra bästa. Och det är väl just det skola handlar om?

den ensamma läraren är själva förutsättningen för att utveckla den ensamma människan, hon som tragglar sig igenom den svåra bildningsprocessen att erkänna sina tillkortakommanden och sträva mot något högre, den process som Ekelöf beskriver som att vänja sig vid sig själv och att vänja sig av med sig själv. Och även om det kanske kan verka svårt på gränsen till opraktiskt att stöpa om skolans struktur för att varje elev ska få chansen att växa på detta sätt så är jag, liksom Gunnar Ekelöf, övertygad om att det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

”Screencastade” återkopplingssamtal – kan det fungera?

En av mina stora frustrationer som svensk- och engelsklärare är bedömningsarbetet, eller rättare sagt rättningen. Av alla de uppgifter som känns viktiga och meningsfulla i lärararbetet så är det den som jag har svårast att känna entusiasm inför och på sistone har det gått så långt att jag ibland vaknar på nätterna och känner hur jag fylls upp av lika delar panik, skuld och skam – en vuxen människa ska väl vara disciplinerad nog att även klara arbetsuppgifter som inte är stimulerande eller ger direkt positiv återkoppling? Men icke, när morgonen kommer hittar jag på tusen nya ursäkter och springer på några andra av de tusen bollar som vi lärare uppmuntras att jaga efter. Dagarna går och högarna växer.

Så lika mycket för att motivera mig själv att ta tag i bedömningen som för att jag tror på den pedagogiska parollen assessment is a conversation – not a spreadsheet så har jag experimenterat lite med att genomföra ”screencastade” återkopplingssamtal med mina elever i Engelska 7. Det hela har gått till så här:

A. Eleverna har under lektionstid processkrivit texter i Google Drive (vi använder det på skolan).

B. Inför det 15 minuter långa återkopplingssamtalet, som de bokat in med mig utanför lektionstid via youcanbook.me, har de skriftligen fått svara på tre frågor: Vad tycker du att du lyckats särskilt väl med i texten? Finns det något i texten du skulle ändra om du fick mer tid? Finns det någon särskild aspekt av texten/ditt skrivande som du vill få återkoppling på?

C. För egen del har jag läst igenom elevtexterna och gjort några markeringar i dem inför samtalen, men inte detaljrättat dem och inte heller skrivit några långa slutkommentarer.

D. Det verktyg jag sedan använt för att spela in våra återkopplingssamtal med heter Screencast-O-Matic och det finns en hel massa liknande verktyg där ute. Jag är ingen IKT-entusiast och ingen teknikdåre så klarar jag av att använda verktygen så tror jag att de allra flesta också kan det, särskilt om det finns någon i närheten som kan bistå med lite teknikstöd.

Vid samtalet sitter eleven och jag bredvid varandra och tittar på samma skärm och det är det som visas på den som spelas in tillsammans med våra röster. För att skapa en så bekväm stämning som möjligt i denna lite onaturliga situation så får eleverna välja om de vill ha samtalet på svenska eller engelska. Tanken är att återkopplingen ska bli till i en dialog mellan elevens egna kommentarer och funderingar och mina synpunkter. Här följer ett exempel på hur en inspelning kan se ut i all sin oredigerade tafflighet:

Som framgår med all önskvärd tydlighet blir resultatet knappast en genomarbetad och välregisserad instruktionsvideo för framgångsrikt skrivande. Men det är heller inte tanken. Inspelningen är bara en back-up, något att återvända till om eleven glömmer bort vad vi har pratat om.

Har detta löst alla mina problem? Nej, självklart inte. Det tar oerhört mycket tid i anspråk att träffa eleverna utanför undervisningen och att genomföra detta med mer än en klass i taget är en tidsmässig omöjlighet. Det visar sig också att det tar Screencast-O-Matic fem minuter att ladda upp varje videofil till YouTube (lägger den där unlisted så att jag kan sedan kan dela en länk till den med eleven) vilket betyder att det inte går att ha återkopplingsmötena slag i slag. Ännu mer tidsspill alltså. Men, det har tvingat mig till att formulera en återkoppling som syftar till att utveckla eleven hellre än att bedöma/diagnostisera hen. Och, det är så oerhört mycket mer stimulerande att arbeta tillsammans med eleven än det är att sitta hemma själv och formulera en återkoppling som jag inte alltid kan vara helt säker på att hen tar emot och uppfattar på rätt sätt.

Experimentet med screencastad återkoppling har alltså framkallat den kanske största och mest tärande av lärarfrustrationer – vetskapen om vad vi skulle kunna åstadkomma om vi bara fick mer tid med och för varje elev.