LR har avslutat kongress2012 i dagarna. Det var en klang och jubelföreställning och i stort sätt samtliga blev omvalda och fick förnyat förtroende. Inget att säga om det, det är väl an demokrati antar jag. Vad som däremot bör vara frågan är vad bär LR med sig från kongressen inför de närmaste 4 åren?
Det råder inga tvivel om att arbetsbördan och lönesystemet står högst på medlemmarnas agenda om man betänker motionsskörden. Även om det av en del tekniska skäl inte gick att rösta i genom alla motionsyrkanden, så visar andemeningen i dessa motioner att arbetsbördan är katastrofalt hög. Många motioner var skrivna i desperation. Likaså kunde man läsa i löneyrkandena att lönesystemet missbrukas ute i kommunerna. En signal är faktisk den drastiska löneökningen som en del motionärer yrkar om, vad är det om inte ett bevis på rådande lönesystems misslyckande?
Vad bär då LR med sig från detta? Om man läser vad förbundsstyrelsen svarar dessa olika motionärer så kan man undra om de verkligen förstått den katastrofala situationen för lärare i landet.
När det gäller arbetstid säger de, liksom i yrkandet inför avtalsrörelsen, att arbetsuppgifterna måste ”balanseras” och ”regleras”. Många motionärer uttryckte snarare att arbetsuppgifterna måste ”rymmas” inom arbetstiden. Där har vi en faktiskt en diskrepans. Att balansera något säger mycket lite om omfånget av det som ska balanseras, likaså kan en reglering innebära olika storheter. Om man däremot säger att arbetsuppgifterna måste rymmas inom arbetstiden så innebär det implicit att de inte gör det nu. Alltså måste en minskning till, varefter man kan balansera och reglera bäst man vill. Jag anser nog att det finns risk att förlora medlemsuttrycket om man i förhandling säger till SKL att vi vill balansera arbetsuppgifterna, utan att först kräva en minskning.
Måste även nämna ett svar som FS gjorde angående ett yrkande om införande av ett undervisningstak, där de menade att det inte låter sig göras för att undervisningsuttaget ser så olika ut i landet så det(ett tak) skulle kunna äventyra somliga goda arbetsvillkor. Det är inte riktigt bra resonerat ur ett fackligt perspektiv. Det är som att säga -”Era krav kan inte vara med, för då kan vi bli av med våra”. Ganska svag solidaritet i det, va?
När det gäller lönesystemet konstaterar inte sällan FS att det är det gällande systemet på hela arbetsmarknaden och att det blir svårt att få i genom något annat system eller återgå till tariffsystemet. Det är möjligt men tar man desperationen på allvar då? Dagens individuella och differentierade lönesystem ska gynna goda resultat och kompetens. Nu är det ju inte riktigt så det används i kommunerna. Därifrån hör vi i stället att det skapar den tysta arbetsplatsen och att rektor delar ut pengar till ja-sägarna. Även om det rör sig om några 50-lappar är det inte värt det och det skapar definitivt inte en grogrund för verksamhetsutveckling och innovation. Lönesystemet och hur det används ute i kommunerna är närmast en paradox. Tänk er att en lärare ute i en kommun i förskingringen med en hög professionalitet ställer krav på resurser och stöd för att hans elever ska nå sin fulla potential. Tror ni att rektor kommer att säga -”Det var min själ en duktig lärare, han måste belönas”, eller kommer denne lärare ses som en besvärlig typ och få stå tillbaka i lönerevision efter lönerevision. Jag tror det senare, alltså att lönesystemet snarare hämmar lärares professionalitet och uppmanar oss att vara så ”billiga” som möjligt för kommunen, fast det står stick i stäv med vad som skulle gynna resultaten.
Ja, vad tror ni?
