Per Hoffman, Enköping

I dagens UNT skriver Ingela Gardner Sundström och Maria Stockhaus, SKL, att det måste löna sig att vara lärare, en inte oäven ansats(länk). I artikeln sägs att 9 av 10 lärare trivs med eleverna, att arbetsmarknaden framgent ser ljus ut för lärare ändå konstateras det mycket riktigt att söktrycket till lärarutbildningarna är historiskt lågt.

Varför kan man ju fråga sig!

Icke så de två artikelförfattarna, de kastar sig direkt på några lösningar på problemet utan att rädas. De menar, som vanligt blir man böjd att säga. att karriärvägar för lärare och ytterligt differentierad lön skulle lösa problematiken. De säger:

- Bra lärare ska ha bra lön. Det förutsätter individuell lönesättning. Arbetet med att premiera goda arbetsinsatser, resultat och måluppfyllelse måste ske lokalt, på varje enskild skola.

Nu har ju de haft det individuella och differentierade  löneverktyget ett tag utan att lyckats nämnvärt med rekryteringen till yrket, eller för den delen behålla lärare i yrket. Undrar vad det kan bero på? Är de inkompetenta? Ska vi ha en annan styrning av skolan? Jaja, det är lätt att sparka in bollen om målet är tomt!

En anledning till den skrala effekten, med ovanstående mål i tanken, är att löneverktyget sannerligen inte används på det sättet ute i kommunerna. Om huvudsyftet vore att verka rekryterande med en god lönebild misstänker jag att ingångslönerna skulle se annorlunda ut för grundskole- och gymnasielärare i kommunerna. Nej, kamrater! Löneverktyget är skapat för att pressa löneläget för en yrkeskår, genom att förment gynna några(fåtal) i akt och mening att sänka den totala lönekostnaden för arbetsgivaren. För det yttersta målet för en kommunal arbetsgivare eller en friskola med vinstintresse är att sänka omkostnaden.

Så att ”bra” lärare ska få en bra lön kan vi nog se oss i stjärnorna efter så länge vi har denna ordning.

När det gäller karriärvägar för lärare så är väl det bra, men inte istället eller på bekostnad av den riktige lärarens arbetsvillkor. Det är inte bättre för kvaliteten att vanliga lärare i skola och gymnasium blir färre till antalet eller/och får fler undervisningstimmar  för att några kollegor gör ”karriär” på del av sin tid. Istället måste en sådan satsning innebära en merkostnad som om man betänker det yttersta målet för dagens arbetsgivare ovan få kommer att ta. Att förlita sig på sporadiska statsbidrag för en sådan satsning är inte bara begränsande i omfång utan även i tid, vilket naturligtvis inte ger de kvalitetsvinster man slår sig för bröstet för i artikeln.

Ytterligare ett verktyg de har haft men nu vill vitalisera är ”arbetslagstanken”. Märkligt, det har de ju misslyckats med i 20 år. Att organisera oss i arbetslag kring elever istället för kring ämnen har inte direkt ökat ämneskunskaperna hos eleverna. Däremot är trivseln och tryggheten på topp. Undrar om vi inte kan behålla elevernas trivsel och trygghet i skolan och ändå idka ämnesdjup utbildning? Så till vida inte trivseln grundar sig i den kravlösa skolan och att eleverna är trygga att de inte kommer att utsättas för några svårare test. Nej, nu ska vi inte raljera.

För att tala väl om skolan uppmanar de oss i artikeln! Här ska värvas, inte förskräckas. Undrar om det är den typen av lärare de vill ha? Som går på fagert tal, inte är sunt kritiska utan sväljer vilket lockbete som helst. Per Kornhall sa på en föredragning jag lyssnade på härförleden:

- Att svartmåla skolan är inte bra, men att vitmena den är lika illa om inte värre! Det bästa är att beskriva den sanningsenligt(sic!)

Det är ju självklart så att om vi inte ser problemen, hur ska vi då kunna lösa dem?

LR har avslutat kongress2012 i dagarna. Det var en klang och jubelföreställning och i stort sätt samtliga blev omvalda och fick förnyat förtroende. Inget att säga om det, det är väl an demokrati antar jag. Vad som däremot bör vara frågan är vad bär LR med sig från kongressen inför de närmaste 4 åren?

Det råder inga tvivel om att arbetsbördan och lönesystemet står högst på medlemmarnas agenda om man betänker motionsskörden. Även om det av en del tekniska skäl inte gick att rösta i genom alla motionsyrkanden, så visar andemeningen i dessa motioner att arbetsbördan är katastrofalt hög. Många motioner var skrivna i desperation. Likaså kunde man läsa i löneyrkandena att lönesystemet missbrukas ute i kommunerna.  En signal är faktisk den drastiska löneökningen som en del motionärer yrkar om, vad är det om inte ett bevis på rådande lönesystems misslyckande?

Vad bär då LR med sig från detta? Om man läser vad förbundsstyrelsen svarar dessa olika motionärer så kan man undra om de verkligen förstått den katastrofala situationen för lärare i landet.

När det gäller arbetstid säger de, liksom i yrkandet inför avtalsrörelsen, att arbetsuppgifterna måste ”balanseras” och ”regleras”. Många motionärer uttryckte snarare att arbetsuppgifterna måste ”rymmas” inom arbetstiden. Där har vi en faktiskt en diskrepans. Att balansera något säger mycket lite om omfånget av det som ska balanseras, likaså kan en reglering innebära olika storheter. Om man däremot säger att arbetsuppgifterna måste rymmas inom arbetstiden så innebär det implicit att de inte gör det nu. Alltså måste en minskning till, varefter man kan balansera och reglera bäst man vill. Jag anser nog att det finns risk att förlora medlemsuttrycket om man i förhandling säger till SKL att vi vill balansera arbetsuppgifterna, utan att först kräva en minskning.
Måste även nämna ett svar som FS gjorde angående ett yrkande om införande av ett undervisningstak, där de menade att det inte låter sig göras för att undervisningsuttaget ser så olika ut i landet så det(ett tak) skulle kunna äventyra somliga goda arbetsvillkor. Det är inte riktigt bra resonerat ur ett fackligt perspektiv. Det är som att säga -”Era krav kan inte vara med, för då kan vi bli av med våra”. Ganska svag solidaritet i det, va?

När det gäller lönesystemet konstaterar inte sällan FS att det  är det gällande systemet på hela arbetsmarknaden och att det blir svårt att få i genom något annat system eller återgå till tariffsystemet. Det är möjligt men tar man desperationen på allvar då? Dagens individuella och differentierade lönesystem ska gynna goda resultat och kompetens. Nu är det ju inte riktigt så det används i kommunerna. Därifrån hör vi i stället att det skapar den tysta arbetsplatsen och att rektor delar ut pengar till ja-sägarna. Även om det rör sig om några 50-lappar är det inte värt det och det skapar definitivt inte en grogrund för verksamhetsutveckling och innovation. Lönesystemet och hur det används ute i kommunerna är närmast en paradox. Tänk er att en lärare ute i en kommun i förskingringen med en hög professionalitet ställer krav på resurser och stöd för att hans elever ska nå sin fulla potential. Tror ni att rektor kommer att säga -”Det var min själ en duktig lärare, han måste belönas”, eller kommer denne lärare ses som en besvärlig typ och få stå tillbaka i lönerevision efter lönerevision. Jag tror det senare, alltså att lönesystemet snarare hämmar lärares professionalitet och uppmanar oss att vara så ”billiga” som möjligt för kommunen, fast det står stick i stäv med vad som skulle gynna resultaten.

Ja, vad tror ni?

Det nationella löneuppror som initierades från Malmö har nu nått sin första anhalt. Namninsamlingen på Enköpings skolor är avklarad och överlämnad till kommunalråd Anna Wiklund.

Liksom andra lärare i hela Sverige har Enköpings lärare skrivit sina namn på listor för att protestera mot den låga lönen. Dessa listor är i dag den 9 maj överlämnade till kommunalrådet Anna Wiklund. Denna manifestation är nationell och startades av en lärare i Malmö, namnlistor lämnas i dag den 9 maj över till kommunalråd i hela Sverige. Därefter kommer namnlistorna från hela Sverige även lämnas till SKL och utbildningsminister Jan Björklund, med förhoppning att frågan lyfts i riksdagen.

fr v. Lena Spong, Anna Wiklund och Per Hoffman

Det finns en stark korrelation mellan lön och resultat i skolverksamhet. Det påvisas av Peter Dalton och Oscar Maraceno-Guiterrez i deras vetenskapliga artikel ”If we pay peanuts, do we get monkeys”(länk). Där sägs att en 5% ökning av lärares lönenivå motsvarar en 5-10% ökning av kunskapsresultaten i skolan.

Lärares status har efter kommunaliseringen sjunkit drastiskt. Samtidigt har den relativa lönenivån sjunkit jämfört med grupper med samma utbildningslängd. Riksdagens utredningstjänst har påvisat att från 2004 till 2010 har genomsnittet för jämförbara grupper varit 19% löneökning, medan grundskole- och gymnasielärare endast haft en 15% löneökning. Förskolelärare har under samma period ökat sin lön med 21%.

Skolans problem med att prestera bra resultat är en nationell angelägenhet och handlar om attraktionskraften i läraryrket. En viktig sådan faktor när studenter tillfrågas är lön. Söktrycket på lärarutbildningarna är katastrofalt låg, det riskerar att fattas lärare med vissa kompetenser i framtiden(speciellt inom naturvetenskapliga ämnen). KTH märker vid deras test av nya studenter i matematik att flertalet  inte alls har de kunskaper som krävs för att läsa deras utbildningar. Det är en situation som inte kommer att förbättras om studenter väljer bort lärarutbildningarna och fram för allt de med naturvetenskaplig inriktning.

I dagens ordning är det kommunen som måste ta det nationella ansvaret för utbildningen. Vi försöker få Enköpings kommun att ta sitt ansvar genom denna manifestation.

LRs kongress är inledd med öppningstal av Metta Fjelkner. Gästtalare var Utbildningsminister Jan Björklund, Danmarks lärarordförande Anders Bondo Christensen samt Secos ordförande Samir El-Sabini.

Intressantast var Anders Bondo Christensen som pratade om den nordiska bildningstraditionen och hur den traditionellt varit en samhällsbyggare. Han önskade, från talarstolen med adress både till utbildningsministern och Metta, ett utvidgat samarbete för att åter finna gemensamma nämnare hos de nordiska länderna. Vidare berättade han om den brytpunkt i Danmark där man till slut lyckades övertyga motparten om att skolans resultat och utveckling är starkt förbundet med den individuelle lärarens förutsättningar för sin undervisning. Han berättade om hur man i exempelvis Finland säger att det är viktigare att eleven får 4 timmars undervisning med en lärare som har kraft och energi att vara ordentligt förberedd och engagerad, än att eleven får 6 timmars undervisning med en utarbetad lärare som inte hinner förbereda ordentligt.

Det står lite i kontrast till hur vi lyckas framföra vårt budskap.

Där vi säger att eleverna måste ha en timplan, säger alltså lärarna i våra nordiska grannländer att det är bättre med 4 timmars kvalitet än 6 timmars kvarsittning och får gehör för det.

Där våra motparter säger att duktiga lärare ska få tid att lära(coacha) andra lärare hur de ska bli duktiga(Sollentuna), säger våra nordiska grannländer att får bara lärarna förutsättningar så kommer vi att få bra undervisning.

Där SKL säger att duktiga lärare ska ha en bra lön, så litar våra nordiska grannländer till professionen och ger alla lärare möjlighet att vara ”duktiga”.