På ledarplats i SVD, Att strunta i skolan måste bli omöjligt | Ledarsidan | SvD., tar PJ Anders Linder upp det förmodligen starkaste orsakssambandet till skolans kräftgång vad gäller resultat nämligen kommunaliseringen. Vilken har lett till att 290 kommunfullmäktige har ansvaret för skolan i Sverige och som skolverket påpekar i en rapport(Kommunalt huvudmannaskap i praktiken) tas ansvaret emot med blandat intresse av dess kommunpolitiker.
”När toppolitikerna inte ställer rätt resultatkrav på förvaltningscheferna, möts inte heller rektorerna av rätt förväntningar, och i slutänden blir det lärare och elever som drabbas.”
För ytterst handlar det om resurser och det rimmar inte väl med kommunfullmäktiges yttersta krav; att hålla budget. Därför delegerar man ekonomiskt ansvar till varje enhet och minimerar varje enhets budget, så varje liten enhet kan hållas ansvariga om räkenskapsåret inte är i balans. Dessa kan sedan straffas vilket ger en successivt bättre budgetefterlevnad och mer vinst i kommunal sektor. Sedan kan kommunfullmäktige locka presumtiva inflyttare med låg kommunalskatt. Att skolan inte är bra märks inte i konkurrensen eftersom alla gör samma sak. Notera att 2010 gick 95% av Sveriges kommuner plus, samlat gjorde de 14,3 mdkr i positivt resultat.
”Om inte kommunpolitiker och rektorer ger lärarna bättre förutsättningar att göra ett bra jobb, kommer resultaten att fortsätta falla.”
Detta är pudelns kärna, PJ Anders Linder konstaterar att det måste bli politiskt omöjligt för kommunalråd att inte veta vad eleverna lär sig. Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att det måste vara politiskt omöjligt för kommunpolitiker att inte ge skolan resurs för att klara det statliga uppdraget. Att inte ge lärarna möjlighet att bibringa eleverna de kunskaper som staten stipulerar.
Det kräver ju dock en omprioritering i kommunal budget som dagens politiker kanske inte är mäktiga! Vi får hoppas att väljarna berättar var skåpet ska stå.
