Jag var härförleden på ett samverkansmöte i den centrala samverkansgruppen i min kommun. Där slog sig kommunchefen(ordf. för mötet) för bröstet och lät meddela att det minsann går bra för kommunen, ännu hade inte bokslutet kommit så hon kunde inte ge några siffror men ett ordentligt plus hade vi nog gjort!
Samtidigt veckade sig pannan en aning och hon berättade att under hösten hade flera om inte alla förvaltningschefer annonserat att just deras del av budgeten var särdeles svår att hålla, så den sammantagna åsikten under hösten hade varit att det nog går åt pipsvängen för kommunen.
Då kan man ju tycka att där hade vi tur, eller hur?
Jag är dock en aning bistrare och frågar mig vilken arbetsmiljö skapar denna osäkerhet kring budget för den vanlige medarbetaren. Att vid ingången av året få en snäv budget med sparkrav, som sedan utvecklar sig till paniska rapporter om underskott och neddragningar. varvid förvaltningschefer och lokala chefer ser alla besparingar som möjliga även sådana som går ut över personal och kvalitet.
Under tiden vet vi nu att pengar fanns! All oro var för intet!
För det kan ju inte vara så att kommunens strategi är att hålla medarbetare så ängsliga och med sådan oro och magvärk att krav på arbetsrätt och kvalitet i verksamheten inte förekommer!
