Kamrater, jag har nått vägs ände. Det jag vill säga är sagt, tyvärr var det min kapacitet. Denna forumdel har nått sin begränsning.

Jag kommer fortsätta rösta NEJ, de gånger jag får rösta!

Avslutningsvis travesterar jag Groucho Marx:

En bloggsamling som kan tänka sig att ha mig som medlem, kan jag inte delta i

Ps. Peter, kan du stänga denna blogg? Ds.

Vi har haft den belamrade löneöversynen, med ny lön i november och eventuell retroaktivitet i december. Ja, vi fick 4,2 %, dock ingen ökad lönespridning. Det mest signifikativa i kommunens lönesättning var att den yngre hälften av kollektivet fick högre påslag i både krontal som procent än den äldre. För att uttrycka sig milt, som GW brukar säga, så bidrar det inte till att bibehålla motivationen och att behålla äldre arbetstagare(bilaga 5, HÖK 12). Inte heller påverkar det lönespridningen åt det håll som medlarna sa att det skulle(Slutlig hemställan).

Varför är det så dåliga hantverkare som sätter våra löner? Varför lyckas de aldrig med att arbeta lönestrategiskt? Svaret ligger delvis i den lönemodell vi har, där lokal enhetschef ska sätta individuell och differentierad lön på sina arbetstagare. Vilka perspektiv har denna lokala kohandlare, vad vet hen om resultat och lönebild utanför sin lilla grupp?

Utöver det kan man inte annat än misstänka att hens personliga preferenser spelar in. Vad tycker en chef i skolan i dag är en god lärar- eller SYVinsats? En undersökning gjord av Ledarna ger en viss inblick i hur en chef kan tänka(länk).

Först konstateras att arbeta övertid inte hamnar på listan över egenskaper en chef tycker är berömvärda. Hela topplistan:

1. Kommer i tid till möten, 95%
2. Återkopplar snabbt på mail, 87%
3. Fortsätter att vidareutbilda sig, 81%
4. Får mycket gjort på en dag, 81%
5. Prioriterar tid med sin familj, 76%
6. Har gått ledarskapsutbildning, 69%
7. Har arbetslivserfarenhet från flera olika länder, 66%
8. Svarar alltid i telefonen, 65%
9. Gör snygga presentationer till möten, 56%
10. Har många bollar i luften, 56%

När man läser detta så frapperas man över hur dåligt det stämmer med den organisation vi tvingas arbeta inom. Där arbetsgivaren gladeligen ger oss så många arbetsuppgifter att vårt huvuduppdrag knappast ryms inom arbetstiden. Hur de årligen förödmjukar oss med tvingade fortbildningar av allmän karaktär, inget utrymme ges för fortbildning inom specialområde. Samtidigt prioriteras den arbetstagaren som svarar på mail och telefon, alltid kommer i tid till möten, gör snygga presentationer till möten(med chef får man anta) osv..

Utan att vara konspiratorisk så antar jag att man kan se skillnaden över ålderspannet här, speciellt om man tittar på lönesättningsresultatet ovan. Kan det vara så att den äldre(och även den yngre) läraren som prioriterar eleverna och arbetar över för att åstadkomma innehåll och kunskapsutveckling i undervisningen, blir omsprungen av den unga virila läraren som alltid tycks finnas till hands på mail och telefon, inte sällan ses springa inne i rektorsrummet och har fantastiska utvecklingsförslag för skolan?

Är det rimligt att de som anger vilka kunskapskrav som skolan ska ha inte bryr sig i vilka resurser som finns att uppfylla dessa?

Var igår på ett seminarium om betyg och bedömning med skolverksrepresentation. Där kom oundvikligen frågan upp om det är rimligt att hinna bedöma 35 elever i en klass på A-nivå, dvs. hinna bedöma om de kan utförligt, välgrundat och nyanserat redogöra för varje del och samtidigt göra koppling till relevanta teorier? Borde det inte vara möjligt för en uppdragsgivare att ställa kvalitativa krav av organisatorisk karaktär?

Skolverksrepresentanterna hävdade att deras uppdrag inte var att ställa sådana krav, däremot såg de det som deras uppgift att retrospektivt se om reformen fallit väl ut. Det kan så klart stämma väl med deras uppdrag, men om vi tittar på offentlig sektor och vad som hänt med den sedan vi fick målstyrning borde kanske man ta sig en funderare.

Vi vet ju i dag att kommuner och landsting är särdeles usla på att ställa kvalitativa krav i upphandlingar, vilket har lett till katastrofrapporter om att den ”billigaste” aktören på marknaden slimmar sin verksamhet så till den milda grad att säkerhet och livskvalitet fått stryka på foten. I skolan har vi en motsvarande effekt då kommunal budget ska inrymma även skola, varför vi har genomlidit en konsekvent neddragning av resurs och ökad arbetsbörda på de som är kvar. I denna röra skapar privata aktörer vinstbuffertar genom att inte tillhandahålla lokaler och kringpersonal i den utsträckning som behövs, just för att det är möjligt med kravlöshet av organisatorisk karaktär.

Gävle kommuns resultat för 2011 redovisar ett positivt resultat på 197 Mkr, trots det konstateras det att budget inte går ihop eftersom de har satt ett resultatmål på 2%(från ngt obskyrt EU-direktiv). Konsekvensen blir att de under 2012 får räkna med neddragningar i kommunens verksamheter, bl.a. i skolan. Inte är det något mindre antal lektioner eller syv-kontakter som ska hållas, ej heller är det ett minskat behov av stödåtgärder som prognostiserats. Nej, det ska fortgå som vanligt bara med mindre resurs.

Självklart måste stat och skolverk ta sitt ansvar och kunna säga att det inte är rimligt att förvänta sig att alla blir godkända om klasstorlekarna överstiger 25 elever hos utförarna, eller att en lärare hinner endast göra korrekta bedömningar om hen har färre än15 lektionstillfällen/vecka.

Nu menar jag inte att skolöverstyrelse och länskolnämnd ska återinföras, bara att det finns en bortre gräns när det inte är rimligt att kunskapskraven uppfylls.

Nu är jag ett ombud för Lärarnas Riksförbund och har deltagit i ett förbundsråd som med siffrorna 55-24 röstade för att anta medlarnas slutliga hemställan om ett nytt avtal mellan lärarnas samverkansråd och SKL. Jag skriver detta som en besviken nej-röstare, var uppe och argumenterade för ett nej men är för dålig i talarstolen för att egentligen påverka. Mera framgångsrika var de som pratade om negativa effekter av ett avvisande av hemställan.

Märkligt då vi sa nej innan sommaren och verkligen hade medlemstöd för detta. Varför kunde vi inte göra det igen?

Jag tolkar ja-sidans argument som följer:

• Vi hade max fått 2,6%(”märket”)
• Vi hade fått ett 1 års avtal och fått börja en ny avtalsrörelse nästan omedelbart
• Vi hade missat retroaktiviteten, dvs löneökning från den 1/4-12 retroaktivt
• Vi hade riskerat att lf hade sagt ja och därmed försökt att skrota samverkansrådet och sluta avtal själva
• Vi hade blivit av med bilaga M
• Vi hade inte fått förbundsvisa ”potter”, dvs tvingats dela ”pott” och därmed fördelning med lf.
• Vi hade inte fått en grupp som ska diskutera lärares arbetssituation och arbetstid

Säkert var det något mer som jag glömt nu.

Vad var/är då mina argument?

• Vi fick 4,2% år 1, därefter märket år 2 samt två sifferlösa år. Det innebär att övriga arbetsmarknaden som får märket tar ganska bra rygg på oss, om de inte går om när vi har sifferlöst.
• Vi fick ett 4 års avtal, fast vi ville ha ett kort avtal innan sommaren om det inte innehöll en riktig uppvärdering hela avtalstiden(se förra punkten)
• Vi hade kanske missat retroaktiviteten i de förhandlingar som tagit vid efter en konflikt, men en engångs summa på 8-10 000 innan skatt hjälper föga om vi arbetar ihjäl oss och dessutom egentligen inte får mer än andra på arbetsmarknaden.
• Lf hade kanske sagt ja och lyckats sluta ett eget avtal, vilket då även hade omfattat oss. Ungefär som nu således, eftersom vi hela tiden måste ta hänsyn som det är nu hade vi haft ungefär lika mycket att säga till om.
• Det går inte att säga nej hela vägen i en avtalsrörelse utan att till slut bli avtalslösa.
• Klart att förbundsvisa ”potter” är viktigt, om man har något att fördela. Mina 50 spänn kan lf få fördela om de vill sno dem.
• Vi ville ha konkreta inslag i centrala avtal om lärares arbetssituation och arbetstid innan sommaren, vi ville absolut inte ha en ny ”Unckel”-grupp.

Kan ju verka aningen gnälligt det här, men jag menar att vi målar in oss i ett hörn om vi aldrig kan gå hela vägen med ett nej. Vi kommer även nästa gång vi säger nej till SKLs bud hamna i medling där vi kommer att riskera att stå avtalslösa om medlarnas bud inte heller då svarar mot våra krav. Ska vi då också backa för att inte förlora bilaga M eller förbundvisa ”potter”? När kan vi då visa musklerna?

Det blir ganska billigt för arbetsgivaren att skramla med detta varje gång det bränner till lite, för de vet ju att vi lägger oss då. Därmed behöver arbetsgivaren aldrig tillmötesgå våra krav på rimlig arbetsbelastning eller skälig lön, utan för alltid ha kvar möjligheten att låta oss arbeta in de smulor vi lyckas snyfta oss till i löneanspråk.

Nåja, vi kan konstatera att vi sa nej till ett bud från SKL i juni som var 5 årigt och innehöll 4,0% år 1, ”märket” + 0,2% år 2 och sifferlöst de andra. Vi fick ett 4 årigt avtal som innehöll 4,2% år 1, ”märket” år 2 och sifferlöst de andra. Visserligen fick vi retroaktivitet, förbundsvisa ”potter” och en ”Unckel”-grupp. Bilaga M var inte ansatt i denna avtalsrörelse, visserligen hade den liksom hela avtalet legat löst efter en konflikt men det är ju spelets regler.

Frågan blir, vad signalerar en part som är villig att säga nej hela vägen i en avtalsrörelse? I mina ögon signalerar en sådan part att de är trötta på sina villkor, de signalerar att de vill ha bättre villkor kosta vad det kosta vill. De signalerar att det är arbetsgivaren som ansvarar för villkoren inte arbetstagarna, att om arbetsgivaren vill ha arbetstagare som är engagerade, kompetenta och stolta lärare så måste arbetsgivaren erbjuda villkor som är skäliga.

Jag anser att vi inte är där nu, hoppas att vi är där nästa gång.

Jag var på föräldramöte hörförleden på en gymnasieskola i rikshelgedomens stad. Barnens lärare fick en fråga(inte av mig) hur det blev med lektioner när lärare var sjuka, sätts det in vikarier? Lärarna skruvade på sig och meddelade att: -Nej, några vikarier sätts inte in! Vid långvarig sjukdom kan det ibland sättas in, men oftast är det svårt att få tag på vikarier. Därpå kände de nog en outtalad kravbild och började förklara hur det löstes ändå.

De berättade om att lärare ofta planerade en uppgift och ringde in den från sjuksängen, varvid eleverna ofta kunde hämta lektionens uppgifter från receptionen. I andra fall ”täckte” kollegor och gav någon uppgift eller sysselsatte eleverna ändå. Jag antar att efterarbetet på dessa ”lektioner” ligger och väntar på den sjuke när han/hon kommer tillbaka efter sjukfrånvaron.

Det infinner sig några problem här både av arbetsrättslig som av arbetsmiljömässig art. Återkommer till det.

Jag gillar att jämföra med det ”riktiga” arbetslivet, inte helt oemotsagd dock. Vilket kan ibland vara rätt kul om man betänker att många av våra fackligt aktiva aldrig satt sin fot utanför skolan, alltså aldrig arbetat på ett bygge och varit medlem i byggnads.

Nåväl om vi antar att vi har ett bygge som har slutdatum, låt oss säga 8 juni. För detta bygge så anställer byggherren lämpligt antal och kompetens för att få bygget klart till utsatt datum. Om man under själva byggtiden då får en viss kompetens sjukskriven, kan byggherren handskas med det på två sätt. Antingen tar han in erforderlig kompetens(vikarie) för att hålla slutdatum(examen!), eller så förs en diskussion med beställaren om att senarelägga slutdatum för att klara byggstandarden(målen!). Att den sjukfrånvarande skulle få arbeta mer när han kommer tillbaka för att ”täcka” sin frånvaro under kvarvarande tid av byggtiden(terminen!), eller att bygglaget(arbetslaget!) skulle behöva utöka sin arbetstid under kollegans frånvarotid för att upprätthålla samma produktionstakt är ingenting byggnadsfacket skulle acceptera.

Ändå är det just vad vi som lärare accepterar. Detta måste upphöra, det måste bli produktionsbortfall för huvudmannen(byggherren!) om inte vikarie tillsätts!

Det arbetsrättsliga problemet är att om arbetsgivaren inte tillsätter extrapersonal vid sjukfrånvaro och vi ”täcker” för bortfallet, tjänar han pengar på frånvaron men behåller produktionstakten. Att arbeta när man uppbär sjuklön är inte tillåtet enligt Lag (1991:1047) om sjuklön, att lärare arbetar mer utan ersättning under kollegas sjukfrånvaro är obetald övertid.

Vad gäller arbetsmiljö är det inte överensstämmande med 2 kap §1 i arbetsmiljölagen att den sjukfrånvarande vid återkomst till arbetet ”straffas” för sin frånvaro med merarbete.

Så kan det gå när lärare går på föräldramöten, vilket i övrigt var väldigt bra och innehållsrikt:)

Vi kallas åsnor och dumhuvuden när vi tackar nej till en miljardsatsning på lärarna. Av en del i hårdare ordalag utanför mediabruset av andra på ett mer sofistikerat sätt i artiklar. Gemensamt för de båda är dock att de har om inte en gemensam agenda så åtminstone likartade mål.

Vad är då dessa mål?

Jo, den ena vill sänka kostnaderna för kommunernas skol- och utbildningspost, den andra vill utjämna löneskillnaderna mellan förskollärare och lärare i grundskola och gymnasium. Eftersom de båda når sina mål genom förd politik går de hand i hand.

I just denna avtalsrörelse ska vi tacka stjärnorna för att en viss vilja blev nedröstad, nu tror ju jag att vi hade sagt nej ändå!

Hur uttrycks då denna gemensamma vilja i övrigt i detta skambud?

En tydlig sak är benhandlandet av potter där ett förbund med löneutjämningsvilja mellan olika kategorier, men som samtidigt ansluter de båda, drabbas av internt besvär om de ena hela tiden ska ge till de andra. Därför är gemensam pott att föredra då stölden inte blir lika uppenbar för de egna.

En annan sak som är lite märkligare är att man gemensamt vill ta bort den fackliga förhandlingsrätten i lönesammanhang. Vinsten för arbetsgivaren är uppenbar, men de andra? Antagligen tror de att de ska vinna pengar på andras bekostnad där med.

Jag motsätter mig inte någon kategoris lönesträvanden, men att hävda att alla ska ha samma lön oavsett utbildningsnivå är inte samma sak. Om vi vill att några ska lägga mer insats i sin utbildning för att nå längre kan vi ju inte ha en omvänd livslönsituation. Där gymnasielärare förlorar tusentals kronor varje år för att de har 60-80p(gamla) i sina ämnen.

Men det tycker jag det!

Som vanligt blir de insändare som jag skriver ratade av eposten, publicerar den här i stället:)

Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund, kanske ska skötseln av den också göra det!

När nu Enköpings kommun förbereder budgeten för 2013 finns det några viktiga aspekter att beakta. Bland annat de specifika mål som finns för skola och gymnasium i Enköping. Kommunfullmäktiges(Kf) specifika mål för skolan är att Enköpings skolor ska nå ett bättre resultat än genomsnittet i landet, bildningsnämnden säger att 90 procent av eleverna ska gå ut gymnasiet med examen.

När det gäller skolresultat så har det påvisats i en studie av Peter Dolton och Oscar Marcenaro-Gutierrez att det finns ett samband mellan lärares lön och skolans resultat. Det konstateras att en ökning av lärares löneläge med 5%, motsvarar en ökning av studieresultat med 5-10%. Vidare finns det undersökningar som påvisar att klasstorleken påverkar elevers framtida lönenivå, såtillvida att elever som gått i mindre elevgrupper har bättre resultat i skolan och en högre lönenivå efter 10 år i yrkeslivet. En minskning av gruppstorleken med fem elever medförde en löneökning på drygt 3 procent(Peter Fredriksson, Hessel Oosterbeek och Björn Öckert).

Det finns en metastudie gjord av John Hattie som är väldigt populär hos kommunförbundet(SKL), den beskriver en mängd framgångsfaktorer för skola och utbildning. Problematiskt blir det bara när man likt SKL plockar russinen ur kakan och väljer de faktorer som stämmer med egna ekonomiska mål. Hattie sägs påvisa att klasstorlek inte har någon inverkan på elevresultat, vilket dels motbevisas av studien ovan men också problematiseras av Ivan Snook, John Clark, Richard Harker, Anne-Marie O’Neill, John O’Neill på Massey University i Nya Zeeland. De säger att dels är sambandet som Hattie hittar mellan klasstorlek och resultat visst noterbart, vilket Hattie menar det inte är. Dels påpekar de att Hatties undersökning inte tar hänsyn till kvaliteten på utbildningen, så resultatet kan lika gärna vara en mätning av skilda förutsättningar för lärandesituationen.

Både skol- och utbildningsförvaltningen i Enköpings kommun har i stort en likartad syn på resurser och tillgångar. De har en ”pott” tilldelad av Kf och känner sig bakbunden av den. Det resulterar bland annat i att Enköpings lärare får den lägsta möjliga löneökningen varje år, utifrån det ”golv” som bestäms i de centrala förhandlingarna. Det innebär också att klasstorlekarna för Enköpings elever växer år för år.

Om nu Kommunfullmäktige vill ha bättre resultat, likt de mål som de har ställt på skol- och utbildningsförvaltning bör de i nuvarande budgetprocess se till att lägga tillräckligt med resurser på lärarlöner och klasstorlekar för att 2013 kunna säga att vi vill ge eleverna chansen att lyckas i Enköpings kommun.

I dagens UNT skriver Ingela Gardner Sundström och Maria Stockhaus, SKL, att det måste löna sig att vara lärare, en inte oäven ansats(länk). I artikeln sägs att 9 av 10 lärare trivs med eleverna, att arbetsmarknaden framgent ser ljus ut för lärare ändå konstateras det mycket riktigt att söktrycket till lärarutbildningarna är historiskt lågt.

Varför kan man ju fråga sig!

Icke så de två artikelförfattarna, de kastar sig direkt på några lösningar på problemet utan att rädas. De menar, som vanligt blir man böjd att säga. att karriärvägar för lärare och ytterligt differentierad lön skulle lösa problematiken. De säger:

- Bra lärare ska ha bra lön. Det förutsätter individuell lönesättning. Arbetet med att premiera goda arbetsinsatser, resultat och måluppfyllelse måste ske lokalt, på varje enskild skola.

Nu har ju de haft det individuella och differentierade  löneverktyget ett tag utan att lyckats nämnvärt med rekryteringen till yrket, eller för den delen behålla lärare i yrket. Undrar vad det kan bero på? Är de inkompetenta? Ska vi ha en annan styrning av skolan? Jaja, det är lätt att sparka in bollen om målet är tomt!

En anledning till den skrala effekten, med ovanstående mål i tanken, är att löneverktyget sannerligen inte används på det sättet ute i kommunerna. Om huvudsyftet vore att verka rekryterande med en god lönebild misstänker jag att ingångslönerna skulle se annorlunda ut för grundskole- och gymnasielärare i kommunerna. Nej, kamrater! Löneverktyget är skapat för att pressa löneläget för en yrkeskår, genom att förment gynna några(fåtal) i akt och mening att sänka den totala lönekostnaden för arbetsgivaren. För det yttersta målet för en kommunal arbetsgivare eller en friskola med vinstintresse är att sänka omkostnaden.

Så att ”bra” lärare ska få en bra lön kan vi nog se oss i stjärnorna efter så länge vi har denna ordning.

När det gäller karriärvägar för lärare så är väl det bra, men inte istället eller på bekostnad av den riktige lärarens arbetsvillkor. Det är inte bättre för kvaliteten att vanliga lärare i skola och gymnasium blir färre till antalet eller/och får fler undervisningstimmar  för att några kollegor gör ”karriär” på del av sin tid. Istället måste en sådan satsning innebära en merkostnad som om man betänker det yttersta målet för dagens arbetsgivare ovan få kommer att ta. Att förlita sig på sporadiska statsbidrag för en sådan satsning är inte bara begränsande i omfång utan även i tid, vilket naturligtvis inte ger de kvalitetsvinster man slår sig för bröstet för i artikeln.

Ytterligare ett verktyg de har haft men nu vill vitalisera är ”arbetslagstanken”. Märkligt, det har de ju misslyckats med i 20 år. Att organisera oss i arbetslag kring elever istället för kring ämnen har inte direkt ökat ämneskunskaperna hos eleverna. Däremot är trivseln och tryggheten på topp. Undrar om vi inte kan behålla elevernas trivsel och trygghet i skolan och ändå idka ämnesdjup utbildning? Så till vida inte trivseln grundar sig i den kravlösa skolan och att eleverna är trygga att de inte kommer att utsättas för några svårare test. Nej, nu ska vi inte raljera.

För att tala väl om skolan uppmanar de oss i artikeln! Här ska värvas, inte förskräckas. Undrar om det är den typen av lärare de vill ha? Som går på fagert tal, inte är sunt kritiska utan sväljer vilket lockbete som helst. Per Kornhall sa på en föredragning jag lyssnade på härförleden:

- Att svartmåla skolan är inte bra, men att vitmena den är lika illa om inte värre! Det bästa är att beskriva den sanningsenligt(sic!)

Det är ju självklart så att om vi inte ser problemen, hur ska vi då kunna lösa dem?

LR har avslutat kongress2012 i dagarna. Det var en klang och jubelföreställning och i stort sätt samtliga blev omvalda och fick förnyat förtroende. Inget att säga om det, det är väl an demokrati antar jag. Vad som däremot bör vara frågan är vad bär LR med sig från kongressen inför de närmaste 4 åren?

Det råder inga tvivel om att arbetsbördan och lönesystemet står högst på medlemmarnas agenda om man betänker motionsskörden. Även om det av en del tekniska skäl inte gick att rösta i genom alla motionsyrkanden, så visar andemeningen i dessa motioner att arbetsbördan är katastrofalt hög. Många motioner var skrivna i desperation. Likaså kunde man läsa i löneyrkandena att lönesystemet missbrukas ute i kommunerna.  En signal är faktisk den drastiska löneökningen som en del motionärer yrkar om, vad är det om inte ett bevis på rådande lönesystems misslyckande?

Vad bär då LR med sig från detta? Om man läser vad förbundsstyrelsen svarar dessa olika motionärer så kan man undra om de verkligen förstått den katastrofala situationen för lärare i landet.

När det gäller arbetstid säger de, liksom i yrkandet inför avtalsrörelsen, att arbetsuppgifterna måste ”balanseras” och ”regleras”. Många motionärer uttryckte snarare att arbetsuppgifterna måste ”rymmas” inom arbetstiden. Där har vi en faktiskt en diskrepans. Att balansera något säger mycket lite om omfånget av det som ska balanseras, likaså kan en reglering innebära olika storheter. Om man däremot säger att arbetsuppgifterna måste rymmas inom arbetstiden så innebär det implicit att de inte gör det nu. Alltså måste en minskning till, varefter man kan balansera och reglera bäst man vill. Jag anser nog att det finns risk att förlora medlemsuttrycket om man i förhandling säger till SKL att vi vill balansera arbetsuppgifterna, utan att först kräva en minskning.
Måste även nämna ett svar som FS gjorde angående ett yrkande om införande av ett undervisningstak, där de menade att det inte låter sig göras för att undervisningsuttaget ser så olika ut i landet så det(ett tak) skulle kunna äventyra somliga goda arbetsvillkor. Det är inte riktigt bra resonerat ur ett fackligt perspektiv. Det är som att säga -”Era krav kan inte vara med, för då kan vi bli av med våra”. Ganska svag solidaritet i det, va?

När det gäller lönesystemet konstaterar inte sällan FS att det  är det gällande systemet på hela arbetsmarknaden och att det blir svårt att få i genom något annat system eller återgå till tariffsystemet. Det är möjligt men tar man desperationen på allvar då? Dagens individuella och differentierade lönesystem ska gynna goda resultat och kompetens. Nu är det ju inte riktigt så det används i kommunerna. Därifrån hör vi i stället att det skapar den tysta arbetsplatsen och att rektor delar ut pengar till ja-sägarna. Även om det rör sig om några 50-lappar är det inte värt det och det skapar definitivt inte en grogrund för verksamhetsutveckling och innovation. Lönesystemet och hur det används ute i kommunerna är närmast en paradox. Tänk er att en lärare ute i en kommun i förskingringen med en hög professionalitet ställer krav på resurser och stöd för att hans elever ska nå sin fulla potential. Tror ni att rektor kommer att säga -”Det var min själ en duktig lärare, han måste belönas”, eller kommer denne lärare ses som en besvärlig typ och få stå tillbaka i lönerevision efter lönerevision. Jag tror det senare, alltså att lönesystemet snarare hämmar lärares professionalitet och uppmanar oss att vara så ”billiga” som möjligt för kommunen, fast det står stick i stäv med vad som skulle gynna resultaten.

Ja, vad tror ni?

Det nationella löneuppror som initierades från Malmö har nu nått sin första anhalt. Namninsamlingen på Enköpings skolor är avklarad och överlämnad till kommunalråd Anna Wiklund.

Liksom andra lärare i hela Sverige har Enköpings lärare skrivit sina namn på listor för att protestera mot den låga lönen. Dessa listor är i dag den 9 maj överlämnade till kommunalrådet Anna Wiklund. Denna manifestation är nationell och startades av en lärare i Malmö, namnlistor lämnas i dag den 9 maj över till kommunalråd i hela Sverige. Därefter kommer namnlistorna från hela Sverige även lämnas till SKL och utbildningsminister Jan Björklund, med förhoppning att frågan lyfts i riksdagen.

fr v. Lena Spong, Anna Wiklund och Per Hoffman

Det finns en stark korrelation mellan lön och resultat i skolverksamhet. Det påvisas av Peter Dalton och Oscar Maraceno-Guiterrez i deras vetenskapliga artikel ”If we pay peanuts, do we get monkeys”(länk). Där sägs att en 5% ökning av lärares lönenivå motsvarar en 5-10% ökning av kunskapsresultaten i skolan.

Lärares status har efter kommunaliseringen sjunkit drastiskt. Samtidigt har den relativa lönenivån sjunkit jämfört med grupper med samma utbildningslängd. Riksdagens utredningstjänst har påvisat att från 2004 till 2010 har genomsnittet för jämförbara grupper varit 19% löneökning, medan grundskole- och gymnasielärare endast haft en 15% löneökning. Förskolelärare har under samma period ökat sin lön med 21%.

Skolans problem med att prestera bra resultat är en nationell angelägenhet och handlar om attraktionskraften i läraryrket. En viktig sådan faktor när studenter tillfrågas är lön. Söktrycket på lärarutbildningarna är katastrofalt låg, det riskerar att fattas lärare med vissa kompetenser i framtiden(speciellt inom naturvetenskapliga ämnen). KTH märker vid deras test av nya studenter i matematik att flertalet  inte alls har de kunskaper som krävs för att läsa deras utbildningar. Det är en situation som inte kommer att förbättras om studenter väljer bort lärarutbildningarna och fram för allt de med naturvetenskaplig inriktning.

I dagens ordning är det kommunen som måste ta det nationella ansvaret för utbildningen. Vi försöker få Enköpings kommun att ta sitt ansvar genom denna manifestation.